Försenat flyg krossade drömmen om nyårsfirande i Dubai

Det här är en sponsrad artikel skriven av Vagabonds of Sweden på uppdrag av Flight Right. Alla åsikter är 100% våra egna och syftar till att återberätta vår upplevelse i Dubai över nyår och samtidigt lyfta fram ett viktigt verktyg för dig som passagerare i jakten på ersättning. 

Ett försenat eller inställt flyg är varje resenärs mardröm. Ingen vill drabbas, men nog så förståeligt händer det faktiskt oftare än man tror när exempelvis yttre faktorer såsom dåligt väder eller komplikationer med flygplanet spelar en avgörande roll. Som tur är finns det oftast kompensation att få vid exempelvis försenade eller inställda flyg, men det gäller att veta vart man ska vända sig. Flight Right är ett företag vi rekommenderar som kan hjälpa dig att få ut den ersättningen du förtjänar. De är marknadsledande i Europa med ett imponerande track record på miljontals nöjda kunder. 

Efter att ha rest jorden runt och flugit kors och tvärs över hela världen, visste vi att risken är stor att även vi slutligen skulle drabbas av försenat eller inställt flyg. Det är närmast oundvikligt under en 15 månaders resa. Och när vi skulle fira nyår i Dubai var det precis det som inträffade, den för oss absolut sämsta tänkbara tiden av flera olika orsaker.  

Inställt flyg förstörde vårt nyårsfirande i Dubai

Efter att ha rest jorden runt i 8 månader så bestämde vi oss för att flyga tillbaka till Sverige för att träffa familj och vänner. Det var nog så efterlängtat. Sofia blev kvar ca 2 månader totalt i Sverige medans Fredrik, efter ca 2 veckor, åkte till Nepal och vandrade till Mount Everest Base Camp. Vi återförenades sedan i New Delhi efter 6 veckor ifrån varandra och såg fram emot en romantisk vistelse i Dubai över nyår. Eftersom vi aldrig varit ifrån varandra så pass länge innan så var mötet känslosamt och laddat. Den här gången skulle vi slå av på takten, ge oss själva mer tid för varandra och bara ta det lugnt i några dagar – istället för motsatsen att hela tiden vara ute och göra något och flänga från punkt A till punkt B. Vi hade lärt oss den hårda vägen under resans gång att det är ett vinnande koncept för att må bra när man reser länge och vi såg nyårsfirandet i Dubai som det perfekta tillfället att slå två flugor i en smäll, det vill säga fira nyår på ett spektakulärt sätt och samtidigt få en romantisk och avkopplande vistelse. 

Biljetterna var redan bokade i förväg och vi skulle flyga ut nästkommande dag, den 31 december kl 09:50. Vi bokade ett tidigt flyg för att få gott om tid på oss väl i Dubai och kunna checka in i lugn och ro. Och när vi kom fram till flygplatsen i New Delhi den 31 december så var allting frid och fröjd. Ingen information om försenade flyg via sms eller mail. Dock uppmärksammade vi att vädret inte var det bästa. Vi ägnade inte det någon större tankemöda men det visade sig senare att det var just det som skulle förstöra våra nyårsplaner. Vi checkade in och såg till att få i oss lite mat innan vi gick bort mot gaten. När vi möttes av den första förseningen så gjorde vi ingen större sak av det. Det är inte första gången ett flygs avgångstid har justerats för oss. Det händer rätt ofta. Men när avgångstiden fortsatte att flyttas fram, två och till och med tre gånger, så började vi bli oroliga för utgången. Tiden för planerad avgångstid ändrades hela tiden och till och med vilken gate flyget skulle avgå från, men vad som konstigare var var att det från början inte fanns någon personal vid gaten som berättade det här för oss. Det enda vi hade att tillgå var en liten tv-skärm som radade upp alla kommande avgångar, samt rösten i högtalarna som försåg oss med den här informationen – på en väldigt knagglig engelska. Den typen av rappakalja man inte alltför sällan hör på just flygplatser. Den här bristen på kommunikation med oss passagerare förbryllade oss. Vi märkte en tydlig frustration från våra medpassagerare som också satt och väntade vid gaten och undrade lika mycket som vi vad som pågick. Men det var inte bara våran avgångstid som flyttades fram – vi började se nya tider i röd färg på tv:n och flygplan efter flygplan fick senare avgångstider. Det här bådar inte bra, tänkte vi.  

Vi blev med tiden mer och mer trötta på bristen på riktig information men framförallt det faktum att det nu såg väldigt mörkt ut för oss att få fira nyår i Dubai tillsammans. Vi förlikade oss till viss del med tanken på att det nog inte skulle bli så. Men det var det andra som inte kunde. När personalen som representerade flygbolaget så småningom dök upp så var det mer eller mindre som om de klivit rakt in i en krigszon – en frustration som först inte var så märkbar men som mer eller mindre exploderade när det så slutligen fanns någon att anklaga.  

Folk gjorde uppror på flygplatsen 

I Sverige lär man sig att ta saker och ting med en nypa salt. Men det verkade som om en sådan grundläggande självbevarelse var som bortblåst bland våra medpassagerare på New Delhis flygplats under nyårsaftonen. Folk blev som djur. Missnöjet hade ökat i takt med de kontinuerliga beskeden om förseningar och tillslut var folk så upprörda att de stod och skrek på kontrollanterna vid gaten som inte kunde göra något till sitt försvar annat än att beklaga situationen som uppstått. Fortfarande fick man inget tydligt svar på hur de planerar att lösa situationen – och så här i efterhand förstår man att det berodde på att de inte hade något bra svar att ge. Efter några timmar erbjöds dock en form av lösning. Alla passagerare skulle köras iväg till ett närliggande hotell och checkas in där i väntan på nästa möjliga avgång till Dubai. Problemet var bara att de trodde det skulle bli någon gång runt 22:00 – och med lite snabb huvudräkning så innebär det att vi skulle missa nyårsfirandet. Det snackades till och med om att eventuellt flyga nästkommande dag. Den här lösningen var fullkomligt oacceptabel. Folk slet sitt hår itu och blev galna. Vi höll oss på säkert avstånd men undrade, precis som alla andra – varför de inte kunde fixa fram ett ersättningsflyg. Det snackades nämligen om att det var fel på flygplanet först – och rykten spreds genom folkmassan. Men sen var det dåligt väder som var orsaken till att flygplanet som var på väg in – det flygplanet vi egentligen skulle resa med – tvingades vända. Och det går liksom inte heller förneka det – för när du tittade ut så såg man mer eller mindre ingenting, i alla fall inte på marknivå. Det ska dock tilläggas att andra flyg fick tillstånd att lyfta – men om något annat flygplan fick landa det visste vi inte. 

En syn vi sent kommer att glömma, som skedde mitt i upproret mot kontrollanterna när beskedet om inställt flyg kom, var när folk helt plötsligt satte sig på golvet mitt i gången och blockerade ett gångrullband för de övriga stackars resenärer som inte hade något alls med den här fördröjningen att göra. Totalt sett kanske tio personer och de försökte få med sig mer folk i sitt missnöje, men ingen verkade haka på. Vi bara skakade på våra huvuden och undrade vad de trodde att de skulle kunna uppnå med en sådan demonstration. 

Fick boka ersättningsflyg på egen hand

När vi slutligen insåg att om vi ska ha någon chans alls att fira ett efterlängtat nyår i Dubai så måste vi fixa ett ersättningsflyg på egen hand. Vi förstod att det inte lär hjälpa att stå och skrika för att finna en lösning. Ingen lär liksom trolla fram ett nytt flygplan för att passagerarna försöker övertala flygbolaget om att det är det rätta. Det fanns helt enkelt inget flyg att tillgå och vi kunde inte lita på att det skulle finnas något senare heller. 

Bristen på personal som man kunde snacka med gjorde sig ännu tydligare när alla mer eller mindre gick upp i rök efter upproret. Fortfarande fanns det frågor som man ville ha svar på men ingen kunde man vända sig till. Så Fredrik fick springa iväg till någon form av informationsdisk för att försöka finna en lösning på problemet. Om vi bara kunde fått snacka med personal från flygbolaget så kanske de hade kunnat boka om oss och reservera två platser på ett annat flygplan som fortfarande hade lediga platser kvar. Då hade vi i alla fall kommit iväg. Tankarna snurrade till och med kring om man inte kunde ta ett annat flyg till en helt annan stad och därifrån flyga vidare till Dubai. Just den lösningen kanske man skulle tänkt på tidigare under dagen. Tyvärr var personalen bakom den här ”informationsdisken” om möjligt än mer inkompetent är själva flygbolagets personal – så även om man försökte få hjälp så drogs det bara ut på tiden och de frågor som ställdes fick inga tydliga svar. Det verkade först som om vi var de enda på hela flyget som hade tänkt tanken på att boka ett ersättningsflyg, men efter en stund kom det fram några till som också ville boka om sina biljetter. Den frustrationen som fanns fick utlopp även här och folk stod och skrek och visade sitt missnöje över bristen på information, bristen på en lösning och det dåliga sätt flygbolaget hanterat passagerarna på. Efter mycket om och men insåg Fredrik tillslut att det inte fanns någon hjälp att hämta ens här. Han sprang tillbaka till gaten med inställningen att nu fixar vi det själva. Väl vid gaten hade helvetet brutit loss ännu en gång. Nu var personal tillbaka och missnöjda passagerare skrek sig hesa. Vi passade på att försöka nypa tag i någon för att få klarhet i om något förändrats. Det hade det inte. Inte överhuvudtaget. Vi försökte samtala på normal nivå men överröstades av den skrikande massan.  

Det gick tillslut så långt att flygplatsens Manager fick komma ner på golvet för att möta denna massa av arga resenärer som verkade redo att lyncha någon för att få komma iväg till Dubai. Vi kan förstå att folk blir förbannade – vi var också förbannade, men sättet många hanterade situationen på visar bara på hur otroligt korkade människor är när situationer som dessa uppstår som faktiskt inte är någons fel. Vi ville också till Dubai och fira nyår och för oss var det först oacceptabelt att det inte gick att få fram ett nytt flygplan, men det var innan vi insåg att vädret var den avgörande faktorn. När det kom fram så accepterade vi ödet. Men det ska återigen tilläggas att det fanns andra flygplan som lyfte tiden mellan våra förseningar och det togs emot med många förhöjda ögonbryn. Är det verkligen vädret som är orsaken? Folk ville bara komma iväg. Precis som vi hade nog många bokat bord på dyra restauranger i Dubai för att ringa in det nya året. Kanske hade folk bokat dyra hotel att bo på under sin vistelse. Dessa planer grusades och oavsett vad det än var så märktes det ytterst tydligt att det här verkligen var den sämsta tänkbara dagen för sånt här strul. Det ligger på samma nivå som när det strular på julafton liksom. 

Folk stod fortfarande och spydde galla över flygbolaget och klagade på situationen som uppstått när vi gick in i folkmassan och greppade tag i Managern, tog han åt sidan och frågade på ett lugnt och sansatt sätt – vad han rekommenderade oss att göra. Det enda rådet han kunde ge var att boka ett nytt flyg och sedan ta ut en ersättningskostnad för detta. Precis det vi var i färd med att göra – när vi bara ville ha en sista åsikt på saken. Han ska verkligen ha en elogé för att han gav oss tiden och lyssnade. Det är det nog inte många som hade gjort i en sådan situation. Kanske var han rädd för att bli lynchad ändå och bara glad över att vi räddade honom ur det ursinniga folkhavet. 

Vi fick efter mycket om och men tag på nät inne på flygplatsen som vi dessutom var tvungna att betala för – så att vi kunde skriva till restaurangen vi hade bokat bord på och meddela att vi troligtvis kommer att bli försenade men att vi hoppades det inte gjorde något. Vi var också tvungna att kontrollera med vårt hotel om receptionen var bemannad senare på kvällen så vi inte dyker upp och dessutom inte får checka in på vårt rum. Eftersom det här var ett lägenhetshotell ville vi vara på den säkra sidan. Men mest av allt låg fokus nu på att fixa fram två nya biljetter till Dubai. Man blev lite hispig och nervös över att det inte skulle finnas något biljetter kvar och det blev ungefär som om man inte ville göra någon uppmärksam på vad man höll på med för då kanske fler går in och bokar nytt flyg och stjäl ”våra” biljetter framför näsan på oss. Fascinerande hur paranoid man kan bli i stunder som dessa. Jackpott, två stycken biljetter på ett flyg kl 18:25 – det är ju kanon. Även om det är drygt 8 timmar senare än vårt tänkta flyg som skulle avgått 09:50 och vi är framme runt 21:00 så hinner vi ju i alla fall fram innan tolvslaget. Det kostade i och för sig runt 3000 kr men det var ett problem vi fick tackla senare. Nu gällde det bara att få tag på väskorna som vi inte visste vart de befann sig. Vi nöp tag i Managern igen och bad han hjälpa oss. Som en riktig Secret Service agent anropade han någon via walkie talkie och smög ut oss någon bakväg. Vi blev med en gång varse om att fler folk skulle med den vägen – men vi blev eskorterade rakt förbi en lång kö med endast några andra, troligtvis som skulle flugit med samma plan som vi, hack i häl. Det koordinerades via walkie talkies och vi trampade på så in i helskotta för att hinna ut igen, hämta väskorna bakom någon disk, checka in på nytt och ställa oss i säkerhetskontrollen ännu en gång – som för övrigt tog en bra stund. Upp emot 45 minuter. Det var nästan så man blev grinig och gick ned på knä som ett litet barn för att även detta drog ut på tiden. 

När vi kommit igenom säkerhetskontrollen kände vi ett lyckorus. Herregud vi fixade det. Inte för att boka två nya flygbiljetter är en så big deal i sig men för att det kändes som om vi var de enda som fann den lösningen rimlig och tänkte lösningsorienterat istället för att göra det enda som inte löser något – det vill säga stå och skrika. Vi trampade på – hungriga som fasiken, så vi var tvugna att fixa fram lite käk innan vi gick till gaten. Snabbmat är kung. Efter det så fanns det inga hinder alls. Vi köpte till och med lite Champagne att fira med när vi kom fram, såklart. Svävandes på moln sneglade vi upp mot informationstavlan. Avgångstiden för vårt nya flyg, är framflyttad 1 timme. Vad är oddsen? Vi kände oss rejält frustrerade nu men framförallt bara väldigt trötta. Det får inte skita sig med det här planet också, det får bara inte det. Och det gjorde det som tur var inte heller. Vilken lättnad. Men den lilla förseningen som uppstod var tyvärr den lilla knuffen i fel riktning som avgjorde vårt öde under nyårsafton. 

Nyårsfirande i sängen med Twilight på tv:n 

När vi landade i Dubai var klockan ca 22:00. Totalt var vi ca 10 timmar försenade. Men då fanns det ändå en liten gnutta hopp om att hinna fira enligt våra planer även om vi visste att tunnelbanan troligtvis skulle vara smockad med folk just den här dagen och speciellt den här tiden på dygnet. Vi gjorde ändå det bästa av situationen och lyckades navigera oss fram till tunnelbanan som lämnade från flygplatsen hela vägen upp till en station som inte låg alltför långt bort från vårt boende. När vi klev av tåget så fick vi gå helt på måfå då vi endast hade sett en bild tidigare under dagen av ungefär vart hotellet låg någonstans. Turligt nog gick vi faktiskt rakt på hotellet och stod snart där i receptionen och checkade in. Vi sneglade på klockan bakom receptionisten som visade 23:15. Nu är det nog tyvärr kört, konstaterade vi. Även om allting klaffade för oss från det att vi landat i Dubai till att navigera oss fram en bra bit i en ny stad på mindre än 1 timme - så visste vi nu att vi aldrig kommer att hinna in till varken Burj Khalifa för att se ljusshowen – som dom ersatt de obligatoriska fyrverkerierna med – eller till stranden vid Burj Al Arab för den delen. Vi var också så pass sent ute att det knappast var någon idé att ens ta sig till restaurangen där vi reserverat bord.  

Sanningen gick upp för oss och missnöjda lunkade vi upp på vårt rum och sjönk ned i sängen, trötta och utmattade över dagens händelser. Klockan började närma sig tolvslaget och här satt vi på vårt hotellrum i Dubai – en av världens mest spektakulära destinationer att åka till för att fira nyår. Tidigare har vi firat nyår i Paris framför Eiffeltornet och på Times Square i New York – nu satt vi istället i sängen och kollade på Twilight när vi skålade in det nya året. En minst sagt udda upplevelse men vi hade i alla fall varandra och det var det som betydde mest. Allt det här var bortom vår kontroll och sånt här händer oftare än man tror.

Vi förstod ändå att det troligtvis var många från det flygplanet vi egentligen skulle flugit med som inte alls kom fram till Dubai för att fira nyår och vi var ändå lyckligt lottade. Vi fann en lösning men turen var inte med oss hela vägen, så är det ibland. Men en sak som vi lärt oss efter allt det här är att aldrig mer boka flyg på nyårsafton.

Turligt nog finns det hjälp att få när situationer som dessa uppstår. Det är sällan nyårsplaner grusas på samma sätt som för oss men alltför ofta blir flygplan försenade eller inställda. När det oväntade inträffar så vill du veta vart du ska vända dig för att få ersättning och flightright.se är ett bra val som vi verkligen rekommenderar. Efter att ha läst igenom vad de erbjuder och hur många nöjda kunder de har så blir det vårt självklara val nästa gång det strular för oss. 

Flight Right är ett företag som står upp för dina passagerarrättigheter. De är marknadsledande och har en framgångsgrad på 99% i domstolsärenden. Med ett klick kan du få upp emot 600 Euro i ersättning för inställt eller försenat flyg. På deras hemsida finns en ersättningskalkulator som kostnadsfritt räknar ut om du har rätt till kompensation i samband med bland annat förseningar. Om vi inte hade fått ersättning utbetalt från flygbolaget hade Flight Right varit vårat första val. Gör Flight Right till ditt första val om du själv drabbas av förseningar eller inställda flyg. Idén till Flight Right föddes ur en liknande situation som vi själva hamnade i och som många tyvärr hamnar i där man tvingas boka ersättningsflyg på egen hand eftersom det inte finns några som helst garantier för att flyget kommer att lyfta.  

Läs mer om betyg och omdömen från nöjda kunder här:
Trustpilot.com

För er som ska åka till Dubai över semester eller kanske fira nyår – så rekommenderar vi verkligen Golden Sands Hotel Apartments eftersom de flesta hotellen i Dubai är svindyra. Här får du ett stort rum med balkong för ett rimligt pris – om man nu kan säga att hotellpriserna i Dubai är rimliga. Och det ligger inte alls långt ifrån tunnelbanan som tar dig vart du vill på nolltid. Dessutom finns det pool och de erbjuder en av de större frukostbufféer vi beskådat och njutit av. Ett litet tips till dig som vill resa inom budget men ändå ta ut svängarna något med ett lite finare boende. 

Boka ditt boende på Golden Sands Hotel Apartments idag!
  

 

Sea To Summit Daypack

Som en liten parentes kan vi nämna för de som är intresserade av en riktigt bra dagväska att dessa små lättviktsväskor från Sea To Summit är utan tvekan de bästa väskor vi använt oss av på jorden runt resan utöver våra backpackerväskor. Det är också den typen av väska Fredrik använde under sin vandring till Mount Everest Base Camp när det var dags för acklimatiseringsvandringar. Den är extremt lätt och kan komprimeras till en liten boll som kan hängas i en nyckelring eller stoppas ner i fickan. De är gjorda i slitstarkt material, väger endast 68 gram och rymmer uppåt 20L. Det är en ovärderlig pryl att ha med sig i sin väska och vi använder alltid dessa väskor på flygplatser, på bussturer eller helt enkelt när vi gör stadsvandringar. 

  

 

Artikel skriven av Vagabonds of Sweden (jorden runt 365)
www.vagabondsofsweden.com
Hemsida under konstruktion

Följ oss på sociala medier. 

  

Läs mer om vår vistelse i Dubai

0 kommentarer
publicerat i På resande fot
Taggar: Flight Right, Golden Sands Hotel Apartment Dubai, Golden Sands Hotel Apartments, Nyår i dubai, ersättningsflyg, flightright, flightright.se, försenat flyg, inställt flyg, kompensation inställt flyg

Vårt motorcykeläventyr genom Vietnam - Del 2

  
Efter att ha upplevt några av Vietnams mest fantastiska grottor så var det dags att åka vidare ut mot kusten igen och mot de kända Vinh Moc tunnlarna som på den tiden när det begav sig var strategiskt belägna mitt på gränsen mellan Nord och Syd Vietnam. Detta var alltså tunnlar som skapades för att befolkningen i trakten skulle kunna fly under jorden för att söka skydd när bomberna släpptes. Ett makalöst sätt att överleva på. Ja, för den som är intresserad av en historialektion finns det mycket att läsa om just det här. Det fascinerar mig att man mot alla odds lyckas anpassa sig för att just få ha livet i behåll. 
 
Vi såg till att fixa min motorcykel i Phong Nha då den behövde en helt ny kedja - som hoppade av flera gånger uppe i bergen på väg till Phong Nha, lite mer luft i däcken och ett mindre oljebyte. Detta var i alla fall vad jag kan minnas vad vi gjorde. Lyckligtvis har motorcykeln hållt sig jäkligt bra än så länge utan större problem eller bekymmer.
 
Vi korsade landet och åkte raka vägen mot Vinh Moc för att se när besökstiden för att ta sig in i området som utgör tunnlarna stängde. Med hjälp av Sofias ipone och mapsme var det bara att ge sig av. När vi närmade oss kusten mer så blev vägarna mindre och nu fick vi stanna till mer ofta för att kolla kartan, men vi körde ändå lite på känsla också och av en ren slump lyckades vi få syn på skylten som visade vilket håll Vinh Moc tunnlarna låg. 
 
Efter att vi kommit fram och insett att det snart skulle stänga blev det dags att hitta boende för natten för att tidigt imorgon kunna åka dit igen. Sofia började i tillägg få slut på bensin, och trots att vi hade en extra flaska under sätet så ville vi ända komma fram. Dagen hade varit någorlunda lång och vi började bli trötta. Återigen med hjälp av mapsme så lokaliserade Sofia någon form av boende närmare vattnet inte alls långt ifrån där vi var för stunden. Det visade sig vara ett alldeles utmärkt boende precis vid vattnet.
 
 
Cua Tung & Vinh Moc tunnlarna 
 
 
 Vårt boende inte så långt ifrån Vinh Moc tunnlarna, precis vid Cua Tung Beach.
  Sofia vågade prova sig på en fisksoppa. 
Ja, nog såg man att det var fisk i den soppan. Till sin förvåning skopade hon upp ett helt fiskhuvud. Gapa stort.
 
Entrén till Vinh Moc tunnlarna. Det röda och det gröna längre in är små olika stånd där de sålde allt ifrån statyer och souvenirer till vatten och glass. 
 
 En översiktskarta över tunnlarna. Närapå 2000 meter tunnlar totalt sett. 
 Ja, somliga kanske tänker på Shakespeare och Hamlet när de ser citatet "To be or not to be", och visst är det rätt - men i det här fallet handlade det mer om Vietnamesernas okuvliga vilja att inte ge sig. Antingen så ger de upp och dör, eller så finner de en väg ut och överlever. Det slog mig när vi gick här att det här folket är några av de mest kreativa människor som finns. Så enkelt, men gjort utifrån en genialtiet som man bara kan beundra.
 Jag bad Sofia att ställa sig vid dessa ohyggligt stora bomber för att man ska få ett perspektiv på dess storlek. Om jag inte minns fel så släpptes det, under den tiden USA krigade i Vietnam i snitt 7 ton bomber per invånare - totalt 9000 ton bomber. Många av dom ligger fortfarande kvar i större delar av Vietnam och människor faller fortfarande offer för dess förödelse, över 50 år senare. Vad sysslar människan med? 
 Sofia vid entré nr 3 till Vinh Moc tunnlarna. 
 
 Ja, vi hade med oss våra egna pannlampor - men det var faktiskt belyst i större delen av dessa tunnlar. Installerat på senare år - för på den tiden då fanns det inget ljus mer än eventuellt några stearinljus och fotogenlampor.
 På väg neråt. De med klaustrofobi kan ännu en gång hålla hårt i hatten. Som man tydligt kan se så är det verkligen bara hårt packad lera, mer eller mindre. Mjuk nog att gräva i men också hård nog att inte kollapsa.
Nej, det var inga tunnlar för jättar direkt. Var du en ovanligt lång vietnames som bodde här inne så slet du nog troligtvis antingen på rygg och nacke, för att du var tvungen till att ständigt gå böjd som ringaren i Notre Dame, eller knäna för att du fick krypa fram som en bebis. Här sitter jag på huk och jag kan knappast ställa mig raklång upp utan att förlora hjärnceller eller skrika förbannat rakt ut i ren ilska för att jag slagit i huvudet.
 Jo men visst, ibland fanns det sektioner där till och med jag kunde räta på ryggen några sekunder. 
 I det så kallade mötesrummet. Även här kunde man räta ut sin krumma kropp. Här höll de allt i från möten till sångframträdanden för att upprätthålla kämparglöden och glädjen. 
 
 På väg ut genom entré 10. Skönt med lite frisk luft och ordentligt med ljus. Men faktum är att tunnlarna är så bra byggda att luften hela tiden strömmar friskt genom de flesta gångar. Nog kände man av luftfuktigheten lite, men inte så jäkla farligt som man kan tro. Värre var det då i Cu Chi tunnlarna. 
Vi mötte en liten pöjk, eller vänta nu - nej, vi stötte på en gammal farbror som genom enklare tecken/kroppsspråk än en neandertalare - (tänk hur de med livliga nävar beskrev första mötet med eld till andra så förstår ni) - lyckades förmedela till oss att han bara var en liten pöjkvasker som bodde i tunnlarna när bomberna släpptes under Vietnamkriget. Undra om det beror på att man själv är lika enkelt funtad att man förstår en neandertalares kommunikationsmönster eller för att HAN helt enkelt var så jävla duktig att han hade vunnit världsmästerskapen i charader om någon bara sponsrade honom. Han var stum och troligtvis döv, men en man med ett gott hjärta. Vi skakade hand och poserade fint där vi turades om att knäppa några bilder med överlevaren. 
 
När vi gick runt där i området så sa jag det till Sofia att det hade varit kul att faktiskt stöta på någon som bodde i dessa tunnlar på den tiden som kunde berätta för oss hur det egentligen var under denna fruktansvärda tid. Snabbare än vad Joe Labero hinner trolla, stod han bara där och gjorde peacetecken. Någon utförligare berättelse fick vi inte, av uppenbara anledningar - men vi grämer oss inte för det. 
 
 
 Det var tur han hade toppluva med sig för jag kände allt en bris i den 30 gradiga värmen. Skämt åsido - han verkade legitim. Men visst, kanske hade han bara rymt ifrån mentalen och livnärde sig på att lura turister på pengar. Sofia var inte sen med att posera med pojken, ursäkta, farbrorn - vid sidan av de bomber som de facto uppenbarligen berövade honom både hörseln och talförmågan. 
 
      
 Random bilder på besöket i Vinh Moc. Klicka för förstoring. Bilderna 6-7 räknat från vänster uppifrån visar hur hela familjer bodde i pyttesmå skrymslen under jorden.
 
 
Hue 
 
Måste bara tillägga att vägen på väg mot Hue var extremt fin. På väg in i Hue körde vi förbi stora sanddyner och stora öppna ängar och små sjöar. Värt att tillägga är att vi körde förbi en av de knepigaste kyrkogårdar vi sett. Stora gravar med gigantiska, i alla fall överdrivet stora, valv och murar runt omkring. Dessa låg utspridda en bra bit längs med vägen och sjöarna. Var ganska fascinerande och en helt ny syn - även om det var på något så tråkigt som gravstenar och gravplatser. 
 
Väl i Hue gjorde vi bara ett fåtal utflykter då vi inte direkt hittade särskilt mycket spännande att göra. Dessutom var vi lite utmattade efter mång mil på vägen och höll oss mest till trakten runt omkring vårt hostel för att käka, möta folk och chilla. 
 
Vi hade också på något sätt lyckats förstöra Sofias telefon och sprang delvis runt i Hue och letade efter en telefonaffär för att eventuellt köpa en ny. Lättare sagt än gjort att hitta en telefon i Hue men tillslut gjorde vi det, även om vi inte köpte någon. 
 
Vi gjorde ett besök vid Kejsarstaden.
 Guldfärgat och rött gifter sig fint. 
 
 Sofia i bänkarnas gång. 
En drake i 24 karats guld. Nej, då hade jag varit mer hispig än vad den avslappnade posen på bilden visar. 
 Ja, just Hue bjöd faktiskt på en rejäl matfest. Fantastiskt god mat här och något helt nytt. Det var också av en ren slump vi kom över det, för hade vi inte stannat till på en viss restaurang på väg in i Hue som serverade enbart detta så hade vi troligtvis gått miste om det helt även senare. Detta skulle alltså rullas ihop tillsammans med grönsaker och liknande i ett tunnt rispapper för att sedan doppas i någon fisksås och avnjutas likt tacos. 
 Kött på spett. 
 Vårrullar. 
 Det var riktigt gott. Vi föll båda två för de nya maträtterna och testade det flera gånger. Sofia var minst sagt nöjd. Innan denna glamorösa bilden hade vi jagat restauranger med AC för att vi svettades värre än en Egyptier som släpade stenblock under byggnationen av pyramiderna. Japp, varmt var det. 
 På en mer eller mindra öde strande strax utanför Hue. Den här dagen lämnade vi kejsarstaden för att bege oss längre söderut och passade på att glassa i solen. Ja det tål att upprepas flera gånger, men Vietnam är verkligen ett orört paradis och stränderna är för det mesta folktomma. Längs hela kusten i Vietnam finns det orörda stränder där man enkelt får allt för sig själv. Dock märktes det på flertalet stränder att vattnet i alla fall precis vid strandkanten inte alltid var särskilt fräscht. Plastpåsar och dylikt sköljdes upp. Kanske är det svaret på att inte så många hoppar i. Jaja, jag greppade en sopsäck och dök i så fort jag kunde när tillfälle gavs. 
 Fantastiskt fina stränder. 
 Mer eller mindre helt själva. Vi såg någon fiskare som gick i och ur vattnet och senare några fler människor som rörde sig på avstånd men annat än det - ensamhet, lugn och ro. 
 
 
 
 Miniatyrbilder från Hue. Klick klick. 
 
 
Da Nang
 
 
 I Da Nang knäppte vi inte så mycket bilder direkt. Det här blev ett stopp då vi relaxade och låg på stranden. Ja, återigen en stad längs med kusten som bjöd på en fantastiskt vacker strand. Just den här dagen vill jag i och för sig minnas att de blåste värre än en sandstorm i Saharaöknen - därav bristen på stekare i sanden. Men vissa gillar när sandkornen smattrar i ansiktet och när kakorna smakar grus. 
  
Men jag kan komiskt nog berätta att jag lyckades med konststycket att köra oss rätt åt helvete vid vår första ankomst till Da Nang. Till mitt försvar vill jag dock hävda att detta beror på flera kringliggande faktorer, varav en utav dessa baseras på att jag läste kartan och körde efter en plupp på denna som jag helt enkelt bara antog var den plupp Sofia dagen innan märkt ut på kartan. Jo, ur antaganden föds strul - det lärde jag mig när jag såg på filmen Under Belägring med Steven Seagal när jag var liten - men det här var nästan i en liga för sig. Men det ska också tilläggas att jag faktiskt körde motorcykel på skumpiga Vietnamesiska vägar med solen gassande i teleskärmen samtidigt som jag läste kartan, så det kanske inte var så konstigt att jag missade den gula pluppen Sofia satt ut som markerade hostelet. Så vi körde några kilometer längre söderut innan vi egentligen båda två förstod att nu är det något som är galet. När man börjar köra in i skumma kvarter, dagen övergår till kväll och det inte finns mycket liv och rörelse överhuvudtaget - då inser man att något borde vara fel. Jag hade alltså kört efter en plupp jag själv markerat, som var en av höjdpunkterna i Da Nang, nämligen Marble Mountains. Hit åkte vi aldrig sen för övrigt, blev inte så. Så när vi insåg att jag kört fel så återstod det i tillägg inte mer än kanske 2 procent på telefonen. Fort som fan försökte jag få mig en översikt på Da Nang, mäta sträckan fågelvägen från punkt A till punkt B, läsa vägarna och försöka förstå hur jag skulle navigera utan kartan som visar platsen för hostelet Sofia bokat. Med en aning panik fick jag fort en överblick och räknade ut ungefär hur många "stora" avfarter vi skulle behöva köra förbi innan det var dags att svänga in på vägen som låg i alla fall nära vårt boende. Det är nämligen lite bökigt att få upp datorerna ur stora backpackersväskor som dessutom är fastspända runt motorcykeln och man i tillägg till detta oftast kämpar med att hitta WiFi på vissa platser i Vietnam. 
 
Men vi begav oss och jag körde lite på känsla samtidigt som jag räknade avfarter och bad Sofia bekräfta avståndet hela tiden genom att titta på kilometermätaren. När vi sen närmade oss platsen vi skulle bo irrade vi naturligtvis bort oss lite. Så lätt skulle det inte gå. Så efter mycket om och men genom att springa in och ut ur hotell för att be om hjälp och därefter läsa en karta vi norpade lyckades vi tillslut hitta fram. Men det var faktiskt inte så konstigt att det var så jävla svårt. För ett stort område var numera omgjort till en byggarbetsplats och en väg som egentligen skulle svänga av från en större väg, in mot vårt hostel - fanns helt enkelt inte längre. Vad är oddsen för det - på en redan underbar händelse. 
 
 
Hoi An 
 
Den vackra lilla staden Hoi An. Vi gillade den båda två omedelbart, i alla fall så pass omedelbart som när vi strosade in i den gamla stadsdelen.  
 
I Hoi An bodde vi på Sunflower Hostel, så pass nära att vi varje dag kunde strosa in till gamla stan. Ett stort och härligt hostel med mycket folk, pool och bar. För övrigt här vi stötte på Marie och hennes kompis Luke från Australien. Vi spelade biljard och sprang på dessa härliga människor. Efter en hel del snack med Luke blev det nästan oundvikligt för mig att inte investera de pengar som krävdes för att köpa ett hostel ihop någonstans i Vietnam. Han promotade nämligen det här högre än skyarna. Vi låg lite på samma nivå där Luke och jag, och Sofia har i tillägg också pratat om att vi ska starta ett hostel. Vietnam är dessutom ännu så pass perfekt orört att det vore en kanoninvestering. Men jag ville att det skulle bli mer än bara lite fyllesnack och vi har helt egna planer framöver som givetvis hamnar först och främst. Ja, man träffar så förbannat mycket klockrent folk på såna här resor alltså att det är ett mirakel att det inte säljs in mer i livet att resor är något alla borde göra. Svårt att förstå, men skit samma. Alla gillar olika saker. 
 
Hoi An är också staden i Vietnam, en av dom, där folk på gatan kommer fram och möter dig för att försöka sälja på dig kostymer. Va? Whatta fuck! Vad ska jag med en kostym till, min väska innehåller några par kalsonger, 2 par shorts och ett par flip flops mer eller mindre - vad i helskotta ska jag med en kostym till och dessutom när det är stekande 30 grader varmt ute? Men det var uppenbarligen vanligare än vad man tror och flertalet av alla turister som strömmar igenom Hoi An köper detta. Seriöst! Ja, det är väl inga Armani kostymer direkt men tydligen ska materialet vara bra och priset likaså. Ibland frågar de också om vad man ska göra när man ändå är här i staden - som om de vore en vandrande resebyrå. Säger man då att man ska dit och dit, japp - klappat och klart, hoppa upp på mopeden så kör jag er dit. Men det är också den inställningen jag älskar med Vietnam. Det är ta mig fan inget jävla mellanting, antingen är det full gas eller så står du dödsstilla - inget tassande runt omkring, velande, latheter eller tvekan. Vietnameser jobbar hårt och smart. Visst du kan se på landet och säga att vi kommit längre i utveckligen inom många områden - möjligt - men de krånglar inte till det. De nöjer sig med det de har och det gör det bra. Varför ska man krångla till livet hela tiden? I tillägg har jag sällan sett ett mer självsäkert folkslag. När de inte balanserar på den hårfina gränsen mellan idioti och genialitet, reserverade och vårdslösa, 100% in your face och nonchalant, full gas och myrfart - så är de ytterst trevliga och självsäkra på sig själva. Det var inte den bilden vi fick från start när vi rullade in i Vietnam men det växte fram med tiden. Vietnameser vet vad de har att erbjuda, de vet vad turisterna vill ha och de kan erbjuda detta. Klockren inställning. 
 
En utav de mysiga bakgatorna med mängder av lampor i olika färger. Vart man än vände blicken fanns det restauranger och barer, men ett för oss något för dyrt pris. Den här delen av gamla stan var dessutom märkbart spanskt inspirerat. Varför minns jag inte riktigt, men antar någon eller några spanjorer tagit sig friheter här förr i tiden. 
 


 Vårrullar i olika smak med en god Larue öl. Kanon. 
 
Detta skulle tydligen vara en specialité i Hoi An.  
 

My son ruinerna strax utanför Hoi An. 
 
  
 Tankarna svävar iväg. 
 
 
 
 
 
 
Sofia beundrar arkitketuren, dessa detaljrika skulpturer och byggnader.  
 
 
 
 
 
 
 
  
  
 
Thien Chanh
 
 Buddha.

Min bike. Harley...nej - ingen Davidson. Men den tog mig framåt och det var det viktiga. 
 Vad gör man inte för en fin bild. Här ser ni min gymnastiktalang skina igenom - jag håller mig alltså upprätt och balanserar kroppen med hjälp av enbart arm- och bålstyrka utan att benen faller ner igen. Nej, för fan!!!!! - Ulf unik gubbe Söderhielm, min gamla gymnastiklärare lärde oss en hel del knepiga och användbara grejer på gympan men inte fan lärde vi oss det i alla fall. Jag är väl ingen ryss heller - som på 80-talet låste in sig själv i källaren och övade så att musklerna brast på att bli bättre än världsbäst bäst i gymnastik. Efter detta kraftprov svullnade jag upp värre än Hulken. Men, detta var i alla fall en Buddha staty vi åkte förbi längs med vägen och vi hade ingen aning om att vi skulle passera något av den här kalibern. Bäst av allt var att de höll på att bygga den fortfarande så troligtvis var vi bland de första turisterna i världen att besöka denna snart världsberömda staty. 
 


 Gäller att balansera.
 
 
 
Så ja, mer avslappnat. Chill.  
Njuter av utsikten väl uppe. Jag sprang för övrigt några av trappstegen upp och kände mig ganska seg här. 
 
 Makalös utsikt. 
 
 Fantastiskt fin strand långt därborta. Vår väg svängde av åt höger men sen svängde den mot vänster igen och ut mot havet. 
 Det finns sämre platser att halvligga på. 
 Med en nyfunnen vän vi mötte i Hoi An, Marie från Frankrike. Eller var det Belgien? 
 
Qui Nonh - Bai Xep
 
 
 Frukost på Life´s a Beach. 
Kan avnjutas på sämre ställen. Stranden och havet strax nedanför.  
 Underbart. 
 Avnjuter en öl på klipporna vid ankomsten till Life´s a Beach. Solen håller precis på att gå ner. 
 Spelar biljard nära stranden och havet och njuter av den goda Vietnamesiska ölen. Fan, blir det bättre chill än så. 
 
 Skål för oss och för Vietnam. Vi har klarat oss ända hit oskadda. 
 
 Sofia njuter av en vacker soluppgång i sin hängmatta. 
 Utsikten från vårt boende på Life´s a Beach. Qui Nonh långt därborta i bakgrunden. 
 
Vi bodde längst ner.  
 Strosar runt i sanden med en bok i handen. 
 
 Ännu en strand. Här slogs vi nog mest av hur lite folk det är på stränderna. Några kilometer längre bort tyckte jag mig se rörelse. Kan ha varit en fågel. 
 Ytterligare en närmast öde strand. Här var vattnet kanonfint. 
 Ja, vi stötte på några vietnamesiska tjejer som sprang runt och kastade mjöl eller liknande på sig själva när en grabb fotograferade. Hmm, kul hade de i alla fall. Här får jag chansen att fånga ögonblicket. 
 Absolut en av de finare stränder. Tål att nämnas fler gånger. 
 
 
 
Ninhvana
 
Feststället nummer ett som dessutom ligger med kanonläge precis vid vattnet. Ja, det här var helt sjukt alltså. Det är nästan svårt att finna ord för hur jäkla bra Ninhvana är och självklart tillhörde även detta Vietnam Backpackers Hostel. Det här är alltså ett hostel som ligger vid vattnet, fantastiska dorms/sovsalar, pool, bar, pool, pool, underbart folk från hela världen och fantastisk personal, öl, god mat (om än något dyr) likasinnade, fest och partyprissar, hängmattor i träden, utegym, yoga, massage, sol och solstolar, volleyboll och basketmöjligheter, utflykter och helt enkelt bara en extremt vacker byggnad. Alltså det kan nästan beskrivas som en variant av Paradise Hotel eller nått, jag vet inte - men det får alltså under inga som helst omständigheter missas av någon som besöker Vietnam och rör sig i dessa trakter. Vore en synd. Ninhvana låter lite som Nirvana - och det är i grund och botten vad du finner här alltså. Jag kan lätt säga, efter att ha rest över hela världen att det här är ett av de bästa hostels jag varit på någonsin och skulle jag göra något själv i framtiden så skulle jag hämta inspiration härifrån. Det blir inte bättre än såhär gents and ladies - tveka inte ens. Det är varje backpackers våta dröm - det är det här man vill ha. Man kan luta sig tillbaka i solstolen eller hängmattan i flera dagar, ligga i poolen, snacka med folket eller vad du nu tänder på - och bara scanna av sitt armband med pengar på för att få händerna på en kall öl - som om man vore miljonär. Det var i och för sig lite farligt här, men älskar konceptet. Du bara laddar på ett armband med pengar och allt gick att köpa genom att scanna armbandet, ja kanske inte riktigt allt. Men du fattar vinken. 
 
Det blev några dagar här, och det med rätta. Vi ville helt enkelt inte lämna. Det vara för jävla bra. Fanns något för alla. Det är platser som denna som skapar relationer att minnas och där du möter folk som är lika klockrena som du själv och fattar vad livet går ut på. Njuta av varje vaken stund. Kanon asså, kanon. 
 
Sofia på motorcykelparkeringen precis när vi kommit dit. 
 
 Biokväll och djungeltema. Men festen efteråt fick inte riktigt den där djungeltvisten. 
Området på Ninhvana. Poolen rakt fram. Bar till höger. Volleybollplan till vänster. Hav snett åt vänster. 
 
 Här lämnar vi Ninhvana och åker vidare ner mot Nha Trang - ryss staden. 
 
I nästa och sista delen över vårt äventyr i Vietnam kommer vi också bjuda på en sammanställning samt en karta över hela resrutten genom landet. På återseende. 
 
 
Boka din oförglömliga vistelse på Ninhvana
 

Mount Everest Three Passes Trek Part 2

 
DAG 9
 
Lobuche till Gorak Shep samt Everest Base Camp och bestigning av Kala Patthar
Gorak shep till Base Camp: 1 timmar 30 minuter
Distans ca 4 km
Gorak Shep till Base Camp och tillbaka ca 3,5-4 timmar då vi stannade där länge
 
Gorak Shep till Kala Patthar: Upp och ner på ca 4 timmar
 
Gorak Shep. Vi bodde någonstans i närheten av det röda huset långt där borta. Här minns jag att jag går och filmar lite och pratar om Everest men inser senare att jag haft totalt fel i vad gäller min identifiering av världens högsta berg samt Kala Patthar. Vet i fan vad jag pekade på. Men, Kala Patthar syns i bild och det är den stora ljusbruna massan mitt i mitten i bild där man även ser de två ljusa gångvägarna upp mot toppen. 

Mount Everest Base Camp 
 
Tur de skyltar så man inte råkar missa världens högsta berg. Nej, Everest syns inte i bild. 
 


 Strax framme vid Base Camp. Den vita sträcka som syns är Khumbu Glacier. 
På avstånd ser vi en samling folk som gått så långt fram man kan gå innan man börjar treva i den något farliga glaciären. 
Böneflaggor i överflöd. Glaciären strax bortanför. 
I mitten strax till höger om berget som automatiskt drar fokus i denna bilden - det är Mount Everest. Bara den gråsvarta toppen syns här. Stundtals lurades man, och det såg ut som om närliggade berg var högre än Everest bara för att de låg närmare oss. 
 
 En lättare lavin vid Base Camp, men det sprakade som fan när den brakade loss.
 Tur man inte stod i närheten av den. Dock såg den inte så värst farlig ut, men vad vet jag. 
För fosterlandet. Jag lyfter flaggan och känner vinden i mitt hår. Detta är Everest Base Camp. Det var en otrolig känsla att stå här och jag blev absolut sugen på att någon gång i mitt liv bestiga Mount Everest. Weird huh? 
 Mount Everest Base Camp 5364 meter. Men det ska ändå tilläggas att den här tiden på året så finns det inga tält här av den enkla orsaken att ingen bestiger berget i denna årstiden. Runt april-maj dock så flockas folk här och tälten ligger då strax nedanför till vänster i bild. En vacker dag ska jag tillbaka och då blir det övernattning i Base Camp. Japp. 
 Glädje! Prestation. 
 
 
 
 
 
 
 We did it! 
 

Står vid Everest Base Camp.
 
Bestigning av Kala Patthar, 5643 meter
 
På toppen av Kala Patthar med Mount Everest i bakgrunden. We made it! 
(den gråsvarta toppen till vänster i bild) 
 Chill på hög nivå, bokstavligen talat. Toppen av Kala Patthar mitt ibland böneflaggorna. Stup till höger och vänster. Den här biten var inte bred alltså. 
 
 
 Toppen av Kala Patthar. I mitten syns någon form av mätinstrument, till höger i bild syns en liten klippavsats med böneflaggor - detta är toppen och längre upp kommer du inte, då ramlar du ner på andra sidan. 




Jag tar mig en tupplur. Leendet går inte ens operera bort vid det här laget. GLÄDJE! 
  


Gissa vad jag pekar på? 
 
 

Mount Everest mitt i bild. Jag, extremt lycklig. Klokrent väder och guldutsikt. 
 
 Rob Hall den berömda bergsklättraren från Adventure Consultants, nej vänta nu - det är ju jag. 
 
  Panoramabild, toppen av Kala Patthar till vänster med böneflaggor och Mount Everest till höger - den näst sista toppen (gråsvart)
 

Toppen av Kala Patthar med spektakulär utsikt mot Mount Everest.  
 

Toppen av Kala Patthar, så långt upp man kan komma utan att trilla ner på andra sidan. 
 
Bergsglöd med efterföljande Månuppgång
 
Dagen-D, då jag bjöds på en av de mest otroliga naturshower jag någonsin beskådat. Så länge jag lever kommer detta spektakel vara fastetsat på näthinnan. 
 
 
Det ska tilläggas att jag egentligen inte har trixat med dessa bilder, det jag gjort är att använda mig av vår 30x zoom och på någon utav bilderna byta till inställning Toypop, vilket ger en tydligare lyster åt färgerna. 
Solnedgång från toppen av Kala Patthar med efterföljande månuppgång. Här börjar färgerna att skifta. 

Mount Everest inzoomat 
Ännu snäppet närmare.
Bergsglöd i sin allra finaste nyans. Jag hade före vandringen till Everest Base Camp aldrig tidigare i mitt liv hört talas om bergsglöd - Berget glöder, det är som om Everest urkraft kokar ut genom toppen. Som eggen på en kniv när den värms upp i en brasa - skär Mount Everest genom vinterhimlen 
 
 
 
Som om inte en solnedgång, med vacker poetiskt perfektion, som speglas mot världens högsta berg vore nog - så beskådade jag en helt overklig (en gnugga sig i ögonen händelse) då månen strax därefter tittade fram bakom bergskammen som ligger framför Mount Everest. Jag minns att samma känsla som när man var liten och upptäckte något helt nytt och främmande i livet - rusade genom kroppen. Visst, jag har sett en så kallad månuppgång tidigare i mitt liv (första gången jag verkligen uppmärksamade det var dock för ca 6 år sedan) - men att se det här var unikt och utav en helt annan kaliber. Det är vid sådana här händelser ord från giganter som Shakespear, Tennyson eller Ralph Waldo Emerson - inte riktigt räcker till. Det är svårt att beskriva det, och du vill inte heller fördunkla minnet av det med ett tappert försök på en sammanfattning. Det går liksom inte. 

Månen smygtittar på oss, där vi står på Kala Patthar med världens högsta berg i vårt blickfång - dränkt i en makalös solnedgång, liksom insvept i en mantel av glöd. 

 

En av de absolut vackraste bilder jag tog. National Geographic varsågoda. Silverfat. 


 

Nu börjar det gå mot kväll och på toppen av Kala Patthar är det svinkallt. Mount Everest till höger i bild finner sin naturliga gråsvarta nyans igen och det sista av bergsglöden är på väg bort.
 Kvällen är ett faktum. Likt en dröm. 
 Då det blev så extremt kallt och blåsigt så vi var så illa tvungna att bege oss nedåt innan det blev kolsvart ute.
Enstaka stjärnor syntes på himlen under vår vandring nedåt igen. 
 

Bergsglöd och en efterföljande månuppgång vid Mount Everest. 
 
Sammanfattning
 
Ja, en minst sagt innehållsrik dag. Vandring till Gorak Shep och efter det en kombo av både Base Camp och bestigning av Kala Patthar. Helt sjukt egentligen om man tänker på det. Och inte nog med att jag fick se Base Camp, jag blev också vittne till en av de sjukaste saker jag någonsin sett naturen bjuda på och det minnet är odödligt. En kombo av bergsglöd och månuppgång - herregud. 
 
Vägen till Gorak Shep, som för övrigt är på den klassisk Base Camp rutten igen, var som att vandra i ett gigantiskt grustag. Helvete vad sten och grus. Vi når fram till Gorak Shep och checkar in på Yeti Lodge. Helt ok ställe. Stannar inte länge innan vi beger oss mot Base Camp. Vi var båda väldigt exalterade. Vi ser och hör flera små laviner på vägen bort. Fräckt. Tur ingen är i närheten. Inga tält i Base Camp vid den här årstiden. Är inte säsong för det. April-Maj är mest populärt. Vi nådde fram till en punkt där det fanns massa prayerflags osv. En del folk som samlats här men inte överdrivet många. Vi firar att vi kommit fram och gratulerar oss själva mer eller mindre. Jäkligt bra jobbat.
 
Man ser ju inte Everest härifrån men det är ändå speciellt att stå här. Eller jo, du ser en liten del av toppen faktiskt. Men den mest spektakulära utsikten kommer senare. Vi spenderar lite tid här, fotar och har oss. Vi ser en del helikoptrar som cirkulerar i luften. Efter en stunds njutning måste vi röra på oss igen. Vi tänker att vi nog klarar Kala Patthar idag också men först måste vi käka. Dal Bhat såklart. Jag blir otålig, vill röra på mig med en gång. Vi bestämmer oss för att bestiga Kala Patthar så vi är där uppe någon gång runt 15-tiden vilket innebär att vi får både dagsljus och får se solnedgången samt bergsglöd. En perfekt kombo skulle det visa sig. Vädret var klockrent. Vi visste att det var kallt häruppe så det fick bli den tjockaste jackan av North Fake kvalité. Vi gick i myrfart uppför. Verkligen myrfart. Jag blir orolig att vår extremt långsamma takt kommer att göra så vi förlorar dagsljus, helvete - jag springer. Eh, nej. Men jag började gå lite före Bikram, tillslut var det ett stort avstånd. Utsikten blev verkligen bättre och bättre ju högre upp man kom. Kala Patthar är inte alls svårt att bestiga. Det är bara att gå, långsamt. Nådde toppen ensam, Bikram var trött och långt efter. Stod där och blickade ut över fantastiska vyer och mot Everest. Fan alltså, här står jag. Gnugga ögonen pöjk. Blåste lite på toppen men inte överdrivet. När Bikram kom gick vi ytterligare 5 meter uppåt ihop, man fick egentligen inte det. Vi satt nu alltså så långt upp man kan komma. Stup på båda sidor. Någorlunda blåsigt och mycket prayerflags här uppe. En gudomlig utsikt. Man kände ett sug av att sitta här uppe, var verkligen helt galet. Vi satt här i säkert 20 minuter helt själva, inte en själ. Men sen började folk trilla in såklart. Någon bjöd till och med på Whiskey ur en kork, brann till rejält och värmde gött. Tackar. Vi njöt av naturens makalösa skådespel, frös så vi skakade och sen var det dags att ta sig ner igen med pannlampor. Mörkret kom fort. Vi hann med att halvjogga lite på vägen ner sen gick vi resten. 
 
Väl framme i stugan igen satte vi oss vid brasan. Folk kommenterade min extrema fotsvett när jag tog av mig skorna. De bar fram ett stort fat och gav mig en tvål och skickade iväg mig till toan. För helvete, det här är väl för tusan en vandringsmiljö - hur mycket bekvämligheter finns här uppe egentligen. Ingen dusch direkt. Vad förväntar ni er. Bit ihop. Men jag lunkade ändå iväg och tvättade mina äckliga fötter. Oxymeter visade 76 - Bikram sa att det kunde bero på att jag nyss käkat när vi mätte. Vem vet. Kanon dag. God natt. 
 
 
DAG 10
 
Gorak Shep till Dzongla via Lobuche: 3 timmar
Gorak Shep till Lobuche 1 timma 5 minuter 
 
 Everest Base Camp och Kala Patthar avklarat. Vidare till Dzongla. 
 
 
Sammanfattning
 
Enkel dag med enkel vandring. Inga problem alls. Fantastiska vyer ännu en dag och strålande solsken. Det här var en av de lättaste vandringarna hittills. Kände dock lite i knäna under den här dagen. Stöter på grabbarna från Argentina, Spanien och Tyskland. Samtalar lite. Sen käkar vi. Det var vi värda. Gick och lade mig för att sova sen. Skittrött. Sen hamnar jag i matsalen och sitter och läser en hel del samt skriver dagbok. Det sker inte mycket den här dagen då vi har en tung vandring i morgon igen. Käkar jakstek och sen är det läggdags. Jag kände en längtan efter civilisationen igen, men bara lite. Jag älskar hur primitivt det är också. 
 
DAG 11
 
Dzongla till Gokyo via Cho La Passet
Start 07:00, Framme Gokyo kl 14:25
 
 Vandring över en glaciär
 Bikram tar täten uppför glaciären. Vi ignorerade det faktum att vi hade stegjärn/spikskor och gjorde ett försök utan. Det var glashalt på sina ställen. Grabben ovanför oss i bild, var minst sagt ute på hal is när han gick för nära branten till glaciären. Ett snedsteg här uppe och du sätter av i en jävla fart nedför som blir svår att bromsa. Jag poängterade detta för Bikram, som givetvis säkert hade koll, att vi borde gena mer snett över åt höger där det sluttade mindre.
 
 
Glashalt. Här råkade jag, mest pga för att jag fipplade med kameran, trampa fel en gång och halka till så att jag slog i kameran isen - men jag bromsade upp mitt glid nedåt omedelbart. Ibland kilade jag in fötterna i de sprickor som bildats i isen för att kunna ta mig uppåt. 
 
Uppe på toppen. Det kanske inte ser mycket ut för världen, men det var stort. Notera en utav stenarna längre bort strax till höger om min böjda arm i bild, dessa är något större än en människa - bara för att ge perspektiv. Till vänster i bild rakt ut från min axel syns en liten liten prick på isen precis vid kanten till berget - det här hade varit samma storlek som en människa om det stått någon där. 
Notera också att det inte bara var att knalla upp hit rakt fram som om man tog en promenad i parken. I höjd med mina knäskålar löper en barriär som gjorde det svårt att ta sig fram - ett gap mellan där jag nu står och själva glaciären. Vi testade först genom att gå uppåt där allt grus och alla stenar syns men det blev för riskabelt då man hela tiden sjönk nedåt och bakåt. Ett fall här med väska på rygg hade gjort ont. Det var också glashalt på sina ställen. Så vi fattade beslutet att gå runt, gå nedåt till vänster i bild och runt en liten vattensamling där nere och klättra uppåt över stora stenar och ner igen för att kunna gå uppåt på andra sidan. 
 
 På toppen av Cho La Passet, med glaciären bakom mig.
 
 Gokyo
 
 
 Här når vi fram till Gokyo efter en lång dags tuff vandring. Vi har precis gått genom glaciärlandskap för andra gången, dock inte lika halt, och kan se byn där vi ska bo. Men det mest fascinerande var den vackra turkosa sjön. 
 
 Bakom mig till höger ligger byn Gokyo och till vänster tornar Gokyo Ri upp. Detta berg ska bestigas för ytterligare acklimatisering, men mest för de fantastiska vyernas skull. Tittar man noga så syns leden hela vägen upp mot toppen. Vägen längst ner, strax ovanför sjön som går utmed ytan hela vägen bort och försvinner till vänster i bild var sedan den väg vi tog för att nå Renjo La Passet. Det tredje och sista tuffa passet på vandringen. 
 
Sammanfattning
 
Dagen då vi påbörjar det andra passet, Cho La Passet. Första biten var helt ok, gick varken upp eller ner skulle jag vilja säga. Vi gick ikapp en hel del folk som börjat långt innan oss, när vi satt och åt frukost redan. Vi gick och gick och gick medans andra stannade och tog en paus - men det var nog för att vi hela tiden höll ett lugnt och stilla tempo. Så det fanns inte behov för att stanna och vila. Vi bara vandrade på. En av argentinarna vi passerade mådde inte så bra, de tog det lugnt. Nu började det gå uppför och slutet av Cho La är tungt. Men inget värstingpass. Jag kände bara mer styrka ju tyngre det blev. Helt sjukt egentligen. Blev omvänt för min del. Fick nästan klättra också i slutet innan vi nådde fram till glaciären. Vi hade våra spikskor men sket i att ta på dom. Vi provade ändå och det gick ju. 
 
Någon snubbe gick fel och gick för mycket i branten, farligt. Vi tog en annan väg runt och klarade oss bra. Halkade en gång och slog i kameran annars inget allvarligt. Det var inte alltför lätt att gå här uppe, man fick ibland nästan hålla fast sig med händerna också för att inte kana nedåt. Väl uppe så stannade vi ett tag och njöt av utsikten innan vi trampade på nedåt igen. Mest anstängande återigen om du frågar mig. Bikram börjar redan här kommentera att vädret är på väg att bli sämre. Han ser några oskyldiga moln och säger något om det. Stannar till för att käka innan vi vandrar vidare mot Gokyo. Ingen lätt sträcka. Vi passerar en plats där det låg en glaciär för många herrans år sedan. Var återigen som att navigera i ett grustag. Inte något att ta ut sikte mot, typ. Bikram snubblade över de minsta stenar på marken då han var så trött nu. Märktes tydligt. Jag var också seg. Snubblade väl mer på mig själv. Bikram stannar till ibland och låtsasfota för att få tid till rast då jag aldrig stannar till och ber om det. Ojdå. Efter lång promenad ser vi tillslut Gokyo och den fantastiskt fina turkosa sjön. 
 
Väl framme vid vårt boende Gokyo Namaste så käkar jag en jakstek så klart. Får inte nog. Så jäkla gött. Resten av dagen spenderades åt att chilla. Cho La Passet är tufft och det behövdes. Nästkommande dag var det dags att bestiga Gokyo Ri. 
 
 
DAG 12
 
Acklimatiseringsdag samt bestigning av Gokyo Ri, 5357 meter
Upp och ner på 2 timmar 50 minuter
Start 08:00, på toppen 09:45 och nere vid 10:50
 
 
 Bestigning av Gokyo Ri, 5357 meter
 

Det tog mig ca 2 timmar 50 minuter upp och ner. Startade 08:00 och var själv på toppen utan en trött Bikram kl 9:45. Höjden av idioti hade nog många sagt men jag kände mig stark. 
Jag kunde inte låta bli att pusha. Får man killer instinct så får man. 
 

Toppen av Gokyo Ri med fantastisk utsikt. 

YES! Toppen av Gokyo Ri, med Mount Everest till vänster i bild omringat av moln och den vackra turkosfärgade sjön i Gokyo till höger. Till vänster om sjön låg den lilla byn där vi övernattade och den gråfärgade långa sträcka som ligger mer åt vänster, dvs bakom min rygg - är formad av en glaciär för flera tusen år sedan. Här var det extremt svårt att navigera. Det var som att gå i sanddyner - varje steg så sjönk du nedåt och bakåt. Är imponerad över de som navigerade med hjälp av maps me här. 

En av de vackraste bilder jag tog på vandringen. Solen skiner, och långt bort i horisonten syns hur toppen av Mount Everest omringas av moln. Bilden är tagen från toppen av Gokyo Ri.
När man ser det ur det här perspektivet, så är det svårt att förstå att jag bara för någon dag sedan stod vid Everest Base Camp, foten till världens högsta berg. Det är enorma avstånd och i den här miljön känner du dig verkligen som en liten myra i det stora hela. 




På toppen av Gokyo Ri.


Acklimatiseringsdag. 

Sammanfattning:  
 
Enkelt. Bestigning av Gokyo Ri på rekortid. Vad hände där liksom? Jag minns att natten till idag var den bästa natten hittills. Fan, vad gött jag sovit och inte heller var det så kallt. Käkade frukost och sen begav vi oss uppåt mot Gokyo Ri. Vi tog det väldigt lugnt, men efter ett tag så är Bikram väldigt trött och ber mig fortsätt utan honom. Jag trampar på men tar det ändå lugnt tycker jag. Andra hade väl inte tyckte det och visst fan flåsar jag men vadå då. Naturligt på denna höjden. Jag stannar till efter en stund och blickar nedåt, Bikram vinkar fram mig. Jaha, okej. Ja, men då går jag då. Så jag trampar på i min takt och siktar på toppen. Tänker flera gånger att ajg absolut inte får ta ut mig, kanske inte är så bra. Jag bollar dessa tankar. Vill inte heller dra på mig den där jobbiga hostan. Drar uppe buffen över munnen och trycker på lite. Tjejen som startade en halvtimme före oss, då vi fortfarande käkade frukost har jag nu kommit ikapp och gick förbi. Börjar fundera på om jag kommer att bränna ut mig totalt nu. Vad håller jag på med. Killer instinct slår in. Det är inte jag som styr det. Det är min hjärna. Ja, just det ja - det är ju jag som styr min egen hjärna såklart. Känner en instinkt av att kämpa tills jag stupar, fråga mig inte varför. En del av mig ville veta om det gick. Nå toppen på så bra tid som möjligt. Det enda problemet här är att jag hela tiden hela vägen upp pratade med mig själv och intalade mig själv om att ta det lugnt och inte utmana ödet. Gick väl sådär va? Har nu gått om 6-7 pers på väg mot toppen. Inga varningsklockor. Känner dock att jag har kontroll. Blickar nedåt, Bikram är långt efter. Når toppen på 1 timmar och 45 minuter. Helt ok tid tycker jag. Utsikten är fin men den slår inte Kala Patthar. Det är egentligen två olika typers utsikt. Från Gokyo ser du i och för sig mer och längre men just Everest är något unikt. Vädret var inte klockrent men ändå bra, väldigt vacker utsikt och den helt sjuka turkosa sjön långt där nere. 
 
Bikram möter upp mig på toppen och vi tar lite bilder ihop. Efter det joggar vi hela vägen ned från toppen till botten. Vi är ta mig fan helt sinnesjuka. Men gick bra faktiskt. Först upp och först ner för min del, Bikram gav upp båda gångerna. Väl framme vid vårt boende igen beställer jag in en Jakburgare, väldigt god och väldigt välförtjänt.  De var faktiskt väldigt skickliga på maten här. Kanon. Efter det vilar jag i ca 3-4 timmar då jag var lite trött. Välbehövligt. Efter att jag sovit och går ut i matsalen för att käka igen så får jag höra av Bikram att det är en cyklonvarning utfärdad. Hmm, det lät ju sådär. Vi ligger verkligen på gränsen till dåligt väder nu. Det är moln överallt. Bestämmer oss för att påbörja vandringen redan 05:00 imorgon för att "fly fältet" så att säga. Om vi inte börjar i tid kanske vi inte klarar av att göra sista passet, Renjo La. 
 
 DAG 13
 
Gokyo till Thame via Renjo La Passet: 7 timmar 
Distans ca 23 km 
Cyklonvarning
 
 Sista passet påbörjat mitt i natten. Cyklonvarningen gav oss eld i röven. Vi bestämde dagen innan att vi måste ta oss därifrån så fort som möjligt, för säkerhets skull. Inte många andra lyssnade på Bikram när han sa att vädret kommer att bli sämre. Inte ens de andra guiderna. Men jag litade på honom och kände att han gick på instinkt och visste vad han gjorde. Han hade bevisat sina skills tidigare så jag visste vad han gick för. 
 
 Varje steg var en utmaning. Men vi stannade enbart ett fåtal gånger och det som skedde efter att vi nått toppen var ett omänskligt under. Vi slog säkert någon form av rekord i att vandra snabbt ännu en gång, som om våra liv hängde på det och vandrade hela vägen ned till Thame på endast 7 timmar. Men starten på dagens vandring var snigelfart utan dess like. 
 Jag tog med dessa två bilder för att visa vad som sker med kroppen "bakom kulisserna" när du vandrar i den här miljön. Bakom all glamour och alla vackra bilder så är både kroppen och du själv väldigt slutkörd. Saken är bara den att du ignorerar det. Framåt är enda vägen. Här har du mig osminkad, icke leendes, iskall, trött, i smärta och nära döden. Nej, inte riktigt så illa. Men det här visar tydligt på hur trött jag var inför det sista passet och hur in i helvete seg jag kände mig som en följd - inte bara av den svåra vandringen i snö och halka men också tack vare att vi gick upp mer eller mindre mitt i natten och jag hade fått max 3 timmars sömn på grund av insomnia. Insomnia får du lätt på hög höjd som denna vilket innebär att du får extremt svårt att somna och tankarna rusar som om du gick på droger. Det är helt sjukt. Jag minns hur jag låg i sängen den natten och spelade upp gamla minnen för mig själv i skallen som om någon bytte bilder på en projektor. En sjuk tortyr jag inte rådde över. Jag hoppade alltså mellan barndomsminnen och dåtid till nutid och tankar om framtid som om jag föll från en hög byggnad och såg livet passera revy. Otroligt irriterande. Det hjälper liksom inte att räkna får då direkt. 
 
Måste också poängtera att jag lyckades göra mig själv förvånad över att jag relativt otränad, gick upp i bergen i Himalaya och trampade på som om jag inte gjort annat. Militärmarsch för att bli JÄGARE - släng dig för fan i väggen. Detta är prestation. Skryt skryt! Testa själv du. 
 
 Man kan vara glad även om vädret är totalt kasst och cyklonen är oss hack i häl. Bara dagen innan strålade solen  och det var varmt. Men jag ser lite hängig ut eller hur? HaHa! 
 
 Helt öde, svinkallt och dödstyst, nästan så man hör snöflingorna slå i mark - och vad fan hittar vi då om inte en tältande ryss på toppen av passet med en dunderväska till packning. Jaja, nice to meet you I say. Do joou speak Vodka?


Bikram har frusit fast, fram med varmt vatten. 
Precis nått toppen av Renjo La Passet och har nu påbörjat vandringen neråt på andra sidan. Snön gör att stenarna är jobbigt hala. Suger i låren och värker i knäna av all belastning nedåt. Att gå uppför är en sak men att vandra nedför är satans jobbigare ibland. Bikram förklarade att om bara 1-2 dagar så är det inget bra alls att passera denna vägen. Svårnavigerat och riskabelt. 
 

Framme i Thame bodde vi på Everest Summiteer lodge. Hem till Apa Sherpa.
 Apa Sherpa, japp ännu en legend. Vi missade honom dock, attans. Han var på resa i USA för att promota något om jag inte minns fel. Men vi passade på att bo i hans hus medans han var borta. Tack. Den här mannen är världsrekorhållare, Guiness World Records, som ni ser här till vänster i bild - i att ha bestiget Mount Everest flest gånger i historien. Hela 21 ggr har han stått på toppen av världens högsta berg. Dra mig baklänges vilken insats. Denna taniga lilla dvärg till man. Jaja, jag är imponerad. 
 
 
Nått fram till Thame efter en lång vandring hela vägen från Gokyo. Måttligt sliten.

Sammanfattning
 
Den tunga dagen. Helskotta. Nattentill idag har varit ett helvete, bara sovit 3-4 timmar på grund av insomnia. Trodde jag hamnat på ett sjukhus mitt i natten också då jag hörde folk spy och hosta hej vilt. Insomnia för mig innebar att dåtid blandades med nutid och framtid i en konstig mix. Tänkte verkligen på allt möjligt. Men att jag sov så lite som jag gjorde kan också berott på att jag gick och vilade mitt på dagen 3-4 timmar. 
 
Jag var trött som fan när vi började vandra mitt i mörkret med endast våra pannlampor som lös. Det snöade. Snön låg som ett täcke på marken. Bikram hade haft rätt. Nu kommer skitvädret. Vi lämnar verkligen i grevens tid. Jag andas tungt och har det kämpigt. Det här var nog jobigaste på hela vandringen för mig som en följd av den dåliga sömnen. Nysnön gjorde det helt på sina ställen också. Efter en stunds vandring då vi kommit upp en bit så vänder vi på oss, vi ser pannlampor långt där borta nedanför oss. Grabbarna från Argentina, Spanien och Tyskland lyssnade på oss ändå igår och valde att också ge sig av tidigt. Det kom flertalet höga stenar nu, man fick liksom häva sig uppåt. Tungt som fan. Tycker Bikram är skicklig, hur fan hittar han här i mörkret. Nu fanns liksom ingen led direkt. Varje steg är en förhandling med sin egen kropp. Vi stannar flera gånger och hämtar andan. Vi passerar två höga pass innan vi når högsta passet på Renjo La. Väl däruppe finner vi en ryss som tältat. Mycket udda men absolut. Kul för han här i kylan liksom. Det är helt grått ute nu och snön faller. Något kyligt. Vi har nu nått det tredje och sista passet. Vi är trötta och sega. Men vi stannar inte länge innan vi börjar vandra nedåt på andra sidan igen. Det är halt och det gäller att se upp. Vi trampar på och når Lunde efter 4 timmar och 20 minuter - runt 09:20. Normalt sett är Bikram här 15:00 med sina klienter. Men visst, vi startade rätt tidigt på morgonen också. Vi skulle övernattat här, men bestämmer att det är lika bra att bara trycka på hela vägen till Thame. Dvs hela 23 km. Jävla prestation alltså. 
 
När vi kommer fram till Thama så letar vi efter det hus där Apu Sherpa bor. Tar ett tag innan vi hittar det. När vi väl når fram blir vi varse om att han inte är där. Typiskt. Resten av dagen i Thame spenderas typ inomhus. Var lite kyligt. Men vädret var bra här när vi kom fram på dagen. Vi hade vandrat ifrån skitvädret verkligen. 
 
 
 DAG 14
 
Thame till Namche Bazaar: 1 timma 44 minuter
Start 07:45, Framme 09:29 Namche Bazaar
 
Sammanfattning
 
Den här dagen hade vi inte alls bråttom. Vi skulle bara till Namche Bazaar igen så ingen stress liksom. Vi käkade frukost i lugn och ro innan vi började vandra. Idag ska jag ta det lugnt. Fan alltså. Äntligen. Dröjde inte länge innan Bikram började prata rekord. Vad fan, du kan ju inte börja prata rekord nu. Jag taggade till med en gång. Sluta skämta nu. Fick ett behov av att slå det rekordet. Han sa att han aldrig hade gått mellan Thame och Namche på 2 timmar. Sagt och gjort, där ökades takten. Bikram hade först täten, man han tappade sen och var totalt slut. Inte någon ork kvar alls. Många gånger fick jag stanna och vänta in honom. Lugnt för mig. Jag var förvånad över att jag fortfarande hade energi. Vi kom fram 09:24 ca till Nirvana Home - det tog oss alltså 1 timma och 44 minuter. Nytt rekord. Bikram har aldrig gått så fort. Haha. Så går det. 
 
Lugna gatan idag alltså. Bara strosa runt i Namche, köpa godsaker, äta gott och ta det lugnt. Vi käkade pizza, såg på dokumentär och jag hörde av mig till Sofia som blev överlycklig.  
 
DAG 15
 
Vilodag Namche Bazaar 
 
Sammanfattning: 
 
Lika lugn dag idag. Jag och Bikram vandrade omkring i Namche och stannade till vid den lokala marknaden bland annat. Har käkat mycket chocklad, det om något har jag haft en törst på under vandringen - även om jag faktiskt åt lite sånt väl under vandringen också men i mindre mängd. Resten av dagen spenderades vid vårt boende. Noll knop. Läst, käkat och snackat. That´s it. 
 
 
DAG 16
 
 Namche Bazaar til Lukla: 7 timmar lugnt tempo
 
 
Huvudgatan i Lukla. Så himla mycket mer finns inte. Men mysigt. En gång i tiden fanns en fejk Starbucks här. 
 
Sammanfattning
 
Enkel vandring idag tillbaka till platsen där allt började. Vi hade snackat om att ta det lugnt idag men Bikram trissade upp tempot ändå. Jag var envis och skulle hävda mig idag med att fan inte öka tempot även om han gjorde det. Det var mycket nedför men faktiskt en hel del uppför, mer än väntat. Jag mindes inte att det var så jäkla brant. Vi stannade till vid Buddha Lodge i Phakding för att käka lunch. Där var här vi bodde första natten. Självklart passade jag på att käka jakkött även denna gången. Vi stötte på grabbgänget igen. De var precis på väg ut när vi kom. Det tog oss typ 7 timmar totalt från Namche till Lukla - helt ok tid med tanke på att vi sa att vi skulle chilla. Vi tog in på samma boende som där vi käkade frukost första dagen då vi flög in till Lukla. Här skulle vi bo vår sista natt. Väl framme så spenderades dagen för det mesta med att sitta inne och samtala men även en och annan runda runt Lukla och en promenad till flygplatsen för att boka flyget inför imorgon. 
 
DAG 17
 
Flyg Lukla till Kathmandu
 
 
En sista vy innan vi hoppar in i planet vid Lukla Airport 
 
  Inflygningen över Kathmandu efter 17 dagar i Himalaya. Det var alltid lite disigt när jag var där. 
 
Sammanfattning
 
Vaknade tidigt, runt 05:30 och käkade därefter frukost. Det var nu dags att lämna Lukla och bege sig tillbaka till Kathmandu igen. Efter en 17 dagars lång oförglömlig vandring i Himalaya. Det var faktiskt mer än nog välkommet att återvända till "civilisation" och kunna njuta lite av att checka in på ett finare hotell och vila kroppen. Det var precis det jag gjorde. Mådde faktiskt lite piss dagarna efter vandringen, varför vet jag inte. Men jag var seg och ville mest ligga raklång i sängen några dagar. Lite mör i kroppen i tillägg. Men visst var det värt det. Absolut. Och jag vet också att jag kommer att komma tillbaka någon gång i framtiden. Utan tvekan. 
 
 
Nedan följer lite bilder på hur boendet, maten och toaletterna såg ut längs med rutten. Vi bodde i så kallade tea houses och många utav dom var väldigt fina, om än enkla. 
 
 
 Toalett 
 
 
En vanlig syn i Nepal precis som på många andra ställen i världen, men att gå på den här typen av toalett när du vandrat i flera dagar uppe i bergen och är totalt slut i benen blir lite av ett äventyr i sig självt. Det är sällan man utmanas i att behöva sikta rätt med röven för att inte skita utanför eller på sig själv för den delen. Där satt jag darrandes som ett asplöv med lår på väg att ge upp av utmattning och skulle torka mig i röven utan att tippa bakåt ner i papperskorgen full av skitpapper. Jag sitter där, och erinras alla komiska bilder på förbud mot att stå med fötterna uppe på toastolssitsen och inser att det faktiskt finns folk i länder där en sådan sak är helt naturligt. Med den typen av toavanor behövs ju för tusan ingen tidning, man har ju fullt upp med prickskytte. 
 
 Boende
 
 Boendet var stundtals väldigt enkelt, ett rum som utgjordes utav några tunna plywoodskivor med en säng i ena hörnet. De var generösa med täcken/filtar men oavsett så sov jag alltid med alla kläder på mer eller mindre, nedbäddad i min tunna silkessovsäck som i sin tur var inbäddad i den tjocka dunsovsäcken av North FAKE jag hade med mig. Denan fick jag också låna av Apex. 
 
 
 
 
6:e bilden uppifrån: Jag vaknade en dag och såg frost på insidan av fönstret. En gång minns jag att det var närmare -7 grader kallt i rummet, säkerligen mer någon gång. 
11:e bilden: Är tagen från mitt rum på Himalayan Hotel med utsikt mot Mount Everest. 
19:e bilden: Utsikten från mitt rum mot en utav sjöarna i Gokyo. 
 
Mat

 Min absoluta favoriträtt under vandringen, Yak Steak med potatis samt rikligt med sås och strimlad rå vitlök över. Fantastiskt gott. Bilden är tagen då jag äter på Buddha Lodge och maten var så god här att vi stannade till även på hemvägen igen för att äta samma sak. Jag rekommenderade stället för 
 
  
 
6:e bilden: Dal Bhat efter att vi precis kommit fram till Chukhung. Full power som Bikram alltid sa. Gillar inte ris direkt men detta vräkte jag i mig. Jag visste att mat och vatten var av yttersta vikt för att må bra på den här höjden. Är ju i och för sig alltid av yttersta vikt, men just vatten som jag normalt sett är kass med på havsnivå blev min nya prio här uppe. Det brandgula pisset fick bli en form av indikator för att jag skött mig mindre bra men lyckligtvis blev det så illa. 
9:e och sista bilden: Frukost inför Kongma La Passet. 
 
Exempel på meny
 
  
 
100 NPR är ca 8 kr.  
 
Kathmandu  
 
 
Karta över rutten med tid och distans markerat mellan varje övernattningsställe. Se också tid och distans nedanför alla överskrifter längre upp i inlägget.  

Möte med en legend, Kancha Sherpa, i hans hem i Kathmandu. Den här mannen är den sista överlevanden från den berömda Everest Expeditionen 1953 då Edmund Hillary och Tenzing Norgay satte sin fot på toppen världens högsta berg för första gången i mänsklighetens historia. 
 
Kancha Sherpa tillhörde fronten och blev anförtrodd med det ytterst svåra uppdraget att lägga upp rutten i Khumbu Icefall så att resten av Expeditionen lättare skulle kunna ta sig fram och uppåt. På den tiden, då gick hela Expeditionen till fots från Kathmandu till Lukla för att därefter fortsätta hela vägen upp samma väg som jag tog på vandringen - till Everest Base Camp. Det är ta mig fan insats det. Och tro inte att packningen var lätt. Här snackar vi flera ton som fraktades för hand upp i bergen. 
 
En signerad bok med Kancha Sherpas autograf. Fräckt. 
 
Official Trailer till dokumentären om Kancha Sherpa. Kancha Sherpa ljust markerad i bild, Edmund Hillary 4:e mannen från vänster ståendes i bild. 
 
 
En kommentar
publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: 8848 metres, Bikram Karki, Chomolungma, Edmund Hillary, Himalayan Warrior, Kancha Sherpa, Kathmandu, Mount Everest, Mount Everest Base Camp, Mount Everest Three Passes, Nepal, Sagarmatha, Sagarmatha National Park, Tenzing Norgay, The last of the first, World´s Highest Mountain
Visa fler inlägg