Och så gick startskottet

Efter månader av väntan, träning och uppladdning var nu var stunden äntligen inne. Med bara några få sekunder kvar till det att klockan skulle slå 09.00 stegade vi fram till snöret vid startlinjen, och så ljöd skottet från startpistolen och vi var igång. Totalt var vi 179 pigga individer som gav oss ut på marathonbanan och ett rus av förväntan och glädje spred sig snabbt i min kropp. Lätta ben tog mig upp för den första lilla stigningen och jag sneglade regelbundet på min klocka för att hålla ett realistiskt tempo utifrån min planering.
 
Mitt mål innan loppet var att försöka ta mig runt på under 4 timmar, och för att klara det visste jag att jag behövde hålla ett snittempo på 5min och 42sekunder per kilometer. Min plan var att gå ut något snabbare för att ha lite tid att gå på när energin såsmåningen skulle börja dala. Jag satte därför upp ett mål om att hålla ett 5:25 tempo första milen för att sedan öka med 5sekunder per kilometer varje mil, det ville säga att mil två skulle gå i ett 5:30 tempo, mil tre i ett 5:35 tempo och mil fyre i ett 5:40 tempo Om jag klarade att hålla mig till den planen skulle jag mer eller mindre kunna gå de sista två kilometrarna om jag skulle gå helt tom på energi. 
 
Vi passerade snart skylten som visade att vi sprungit vår första kilometer, jag vet att jag tänkte det där man kanske inte borde tänka men som jag har lite svårt att låta bli, nämligen "Nu är det bara 41 kvar", men det var ingen tanke som skapade några problem och därefter kändes det nästan som att kilometerskyltarna bara flög förbi, eller snarare kändes det som att det var jag som flög förbi de. Kroppen kändes fjäderlätt, andningen tänkte jag inte på för en sekund - allt kändes bara väldigt naturligt och rätt. Kontant sprang jag runt med ett stort, och säkert väldigt fånigt, leende på läpparna. Efter fyra kilometer grävde jag fram min första lilla bit bar från bakfickan, inte för att jag var hungrig eller kände behov av energi utan för att jag på förhand bestämt mig för att äta var fjärde kilometer för att hålla ett jämt energiintag under hela loppet. För mig är detta också ett enkelt sätt att dela in loppet på för att det inte ska kännas allt för övermäktigt. Istället för att tänka på hur många kilometer det är kvar till mål (vilket jag förvisso också gjorde) kunde jag fokusera på och glädjas åt att det bara var några få kilometer kvar till nästa gång jag fick stoppa in en god barbit i munnen.
 
Efter dryga 5km närmade sig det ett och halv långa varvet runt mosvannet sitt slut och vi anlände till första vätskekontrollen där det bjöds på vatten. Trots att jag egentligen inte kände av någon törst ännu så klunkade jag ändå i mig två munnar - allt för att hålla mig till planen; att dricka vid varje tillfälle som gavs. På lätta fötter sprang jag vidare, nu ut på en längre distans med asfalt - men än så länge kände jag lyckligtvis inte av några protester från knät överhuvudtaget. Planen om att hålla mig till ett 5:25 tempo gick utan några som helst problem, det var nästan så att jag istället tvingades hålla nere tempot något då jag blev lite väl ivrig.
 
Efter 8 km var det dags för andra barbiten och ny vätskestation, denna gången bjöds det på både vatten och sportdryck - och jag roffade åt mig en mugg av varje innan jag sprang vidare. Solen sken och allt kändes fantastastiskt härligt, nästan lite för bra för att vara sant. Vi passerade 10km-skylten och jag sneglade på min klocka för att konstatera att första milen avverkats på precis i underkant av 54minuter och med ett snittempo på 5:24.
 
Vid nästa energikontroll fyllde jag på med mer vatten och sportdryck, samt en halv banan - något jag förvisso inte provat i förväg på träning men som jag var ganska säker på att kroppen inte skulle protestera mot - vilket den inte heller gjorde. Jag började närma mig den plats som en kollega sagt att hon eventuellt skulle ta sig till för att heja på mig, och mycket riktigt så satt hon där med sin dotter i knät. Jag kände hur adrenalinet pumpade ut i blodet och trots att jag precis avverkat en ganska seg uppförbacke och fortfarande hade lite stigning kvar kände jag hur jag bara halv medvetet ökade på tempot och log stort mot min lilla, men mycket uppskattade, hejarklack! Det är inte klokt vad mycket extra energi ett litet hejarop kan bidra med, och fylld med denna energi kändes det som att jag flög ner för backen som följde efteråt.
 
Jag fortsatte att fylla på med energi med fyra kilometers mellanrum och vid varje vätskekontroll stannade jag till snabbt för att få i mig vatten och sportdryck. Efter 20km sög jag i mig min första energigel, fortfarande utan tillstymmelse till trötthet, utan mest bara för att utsätta energidippen så länge det var möjligt. Snart passerade jag också skylten som indikerade att halva distansen var avklarad, 21,097km - klockan visade på 1timma och 54minuter. Snittempot förblev oförändrat på 5:24, utan känsla av att behöva slå av på tempot.
 
Jag började fundera lite på när jag skulle bli trött, eller snarare om jag skulle bli trött.
Men om du vill få reda på hur det gick med det får surfa in här på nytt i morgon.
 
0 kommentarer
publicerat i Sofia skriver
Taggar: Adrenalin, Endorfiner, Energibars, Energigels, Fjäderlätta ben, Lyckorus, Löpning, Marathon, Marathondebutant, Mitt första marathon, Vältränad

Med bara några få timmar kvar till start...

Och så var det plötsligt fredag, och en dag kvar till det att jag skulle springa 42195 meter. Det kändes aningen overkligt att dagen snart var här, men också oerhört spännande. Jag var laddad till hundra och kände än så länge inte av någon som helst nervositet. Startade dagen med en kolhydratsrik frukost bestående av en stor portion overnight oats med mycket granola, hallon och blåbär plus en smörgås med skinkost, därefter cyklade jag till jobbet. Fortsatte att fylla på kolhydratslagrerna genom att äta ungefär varannan timma och på eftermiddagen unnade jag mig en väldigt god våffla med hallonsylt innan jag cyklade in till Stavanger för att hämta ut min nummerlapp.
 
Väl hemma tog jag mig iväg till affären för att inhandla förnödenheter inför kvällen och morgondagen. Det blev salta pinnar för att fylla på saltdepåerna inför start, bananer till frukost och till timman innan start, plus choklad att unna mig efter målgång. Därefter lagade jag till ett riktigt skrovmål med Spagetti och Köttfärssås, vilket var helt löjligt gott. Till middagen svalde jag också ner två tabletter Imodium för att undvika problem med en krånglande mage under loppet. Avslutade sedan kvällen med ett fotbad och lite fotvård framför fångarna på fortet samtidigt som jag smaskade i mig salta pinnar och drack vatten. När fångarna på fortets eftertexter rullade förbi gick vi och la oss, klockan ställdes på 05.30.
 
Viktigt att ge fötterna lite omsorg och kärlek innan man ska utsätta de för ett marathon!
 
Vid 04.30 på lördag morgon vaknade jag till första gången, inte med någon panik över att ha försovit mig, utan enbart med en förväntan och förhoppning om att snart få stiga upp, äta frukost och förbereda mig för start. Men jag tvingade mig att sova lite till och efter att ha vaknat till med cirka 15minuters mellanrum bestämde jag mig för att gå upp när klockan visade 05.15. Jag kokade en portion havregrynsgröt som jag toppade med en skivad banan, kanel och mjölk, till det gjorde jag en toast med ost och skinka och drack ett glas vatten, ett glas juice och en stor kopp te. För säkerhets skull laddade jag kroppen med ännu en Imodium tablett utöver mina vanliga omega 3 tabletter och vitamintillskott. Efter frukost drog jag på mig lite kläder och tog mig ut på en promenad och spanade in en liten del av marathonbanan - hittade några kilometerskyltar som jag såg fram emot att snart få passera och njöt av den lugna, härliga morgonen. Vilken morgon det var, helt vindstilla och blå himmel - det såg minst sagt lovande ut inför vad som komma skulle. Men inte ens nu, med bara knappt två timmar kvar till start, kände jag mig nervös.
 
Väl hemma drog jag på mig mina tävlingskläder, nålade fast mitt startnummer och skrev upp lite kilometertider på underarmen - tider som jag hoppades kunna hålla mig till under loppet för att klara mitt mål på under 4 timmar. Jag packade en väska med vattenflaska, choklad, plånbok, mobil och överdragskläder som Fredrik skulle få ta med sig tillbaka till målområdet senare på dagen. När klockan slog 8 snörade jag till sist på mig mina löparskor, tog med mig en banan och en näve salta pinnar och vandrade tillsammans med Fredrik ner till starten.
 
Med en halvtimma kvar till start värmde jag upp med två varv lätt jogg runt Breivattnet (ca 10-15minuter totalt) och efter ett sista besök på baja-majan tog jag mig till startområdet för att delta på lite uppvärmningsgympa lett av ett härligt gäng från SATS ELIXIA. Här någongång började jag inse att nervositeten nog skulle utebli helt idag - vilket jag förstod att jag kunde tacka min goda förberedelse och träning för - jag var helt enkelt så bra tränad och förberedd att till och med mina nerver förstod att det inte fanns något att noja över, det fanns helt enkelt inga tvivel om att jag skulle klara detta (så länge knät höll). En minst sagt härlig uppenbarelse
 
 
Nu återstod enbart minuter kvar till startskottet skulle ljuda, men rapporten om hur det kändes därefter får ni vänta på till imorgon.
0 kommentarer
publicerat i Sofia skriver
Taggar: FÖRBEREDD, Kolhydratsladdning, Livsstilsförändring, Löpning, Marathon, Marathon träning, Marathondebutant, Marathonuppladdning, Nervositet, Stavanger Marathon, Veckan innan marathon, Vältränad

Veckan innan mitt första marathon

Det finns otaliga tips och råd att läsa igenom om hur man bör gå tillväga veckorna inför ett marathon och det är inte alltid så lätt att veta vad man ska ta till sig då dessa inte allt för sällan motsäger varandra. Det viktigaste är att hitta något som passar för en själv och något som de allra flesta är väldigt eniga om är att man absolut inte bör testa något nytt sista veckan före ett marathon, oavsett om det handlar om mat eller träning. Du vet aldrig hur din kropp ska reagera och det är oerhört dumt att riskera något i sista stund när man i månader lagt ner så mycket energi och så många träningstimmar inför en tävling. Men kanske är du nyfiken på hur just jag valde att lägga upp min sista vecka, så det ska jag därför dela med mig av nu.
 
Jag läste mycket olika tips och råd på internet inför marathonveckan, samtidigt som jag rådfrågade folk i min närhet som genomfört liknande tävlingar för att försöka sätta samman ett koncept som jag trodde skulle fungera för mig. Mitt sista riktiga långpass genomförde jag med två veckor kvar till start, då ett lugnt pass på dryga 21 kilometer där jag för andra gången testade Stavanger marathon banan (sprang alltså ett varv av totalt två). En del menar att man efter det borde vila helt medan andra menar att det är dumt att vila allt för länge inför ett viktigt lopp då det är lätt att man istället känner sig allt för stel när det väl är dags att springa igen. Därför funderade jag på hur det känts under träningsperioden, tänkte över hur lång tid det vanligtvis brukade ta innan jag kände mig fräsch igen efter ett längre löppass, och insåg att det brukade gå relativt fort. Därför skrotades detta råd om mer eller mindre total vila de sista 1-2veckorna ganska tidigt. Jag valde därför att fortsätta som vanligt fram till det var en vecka kvar till den stora dagen.
 
Något jag också läst om var vikten av att få i sig mat och energi under ett marathonlopp, något som var helt nytt för mig som aldrig ens har med mig vatten ut på mina långpass (något jag kanske egentligen borde ändra på). På de tre halvmarathon jag sprungit har jag klarat mig fint på vatten och sportdryck vid varje station, men så är ju det också bara hälften så långt. Läste många skräckhistorier om den omtalde väggen som många stöter på efter 25km+, och det var en vägg jag helst ville undvika helt. Därför insåg jag att det skulle bli viktigt för mig att få i mig någon form av energi (förutom sportdryck) under loppet, men precis som med mat och träning sista veckan innan ett lopp är det inte särkilt klokt att prova något nytt under loppet - och kanske allra minst att prova att äta under löpning för första gången på tävlingsdagen. Jag vet att jag kanske var ute lite väl i sista stund när jag med enbart en vecka kvar till start började experimentera med matintag under löpning, men jag kände mig helt enkelt tvungen. Jag köpte därför en bar, som jag innan passet (lördagen innan tävlingen) skar upp i fyra bitar och virade in i plastfolie. Jag spände på mig ett midjebälte som jag förvarade de i och tog mig ut på en 16km lång runda i ett tempo något högre än det jag hoppades på att kunna hålla under loppet. Jag testade att efter 5km äta en liten barbit var tredje kilometer och märkte inte av några problem med magen eller liknande, energinivån hölls stabil under hela passet och det kändes som ett vinnande koncept - Allt utan midjebältet. Jag som aldrig löper med annat än en mobil telefon enstaka gånger var ovan vid att ha något runt midjan som dessutom åkte upp gång på gång, och när jag satte det längre ner på höften och spände åt fick inte längre mina shorts något fritt spelrum, utan åkte upp lite för mycket för att det skulle se snyggt ut. Därför slopade jag senare midjebältet och förvarade istället bitarna med bars i bakfickan på shortsen.
 
Men jag var ändå inte helt nöjd, jag hade läst så mycket om dessa magiska energigels som speciellt marathonlöpare använder för att slippa att dippa energimässigt, och inför lördagens pass hade jag inte fått tag på det (då det inte säljs i vanliga matvarubutiker), därför kände jag mig tvungen att genomföra ett längre pass till för att få testa om kroppen svarade lika bra, eller kanske bättre, på dessa mirakel gels. Efter lite rekommendationer från olika håll slutade det med att jag köpte energigels av märket SIS - en med tropisk smak och en med smak av apelsin. På månadagen tog jag mig därför ut på ytterligare en runda på 16 kilometer - men i betydligt lugnare tempo - för att prova på en kombination mellan barer och energigels. Då min bakficka var allt för liten för att rymma också energigelsen drog jag på mig mitt mobiltelefonarmband som passade helt utmärkt som gelförvaring. Denna gång intog jag energi var tredje till fjärde kilometer och började med två små bitar av energibaren för att med 5,5km kvar prova energigelen. Den smakade mycket bättre än vad jag befarat utifrån det jag läst och hört - och var inga problem att få ner. Så utan att ha provat några andra varianter kan jag varmt rekommendera energigel av märket SIS då dessa innehåller mer vatten och därmed inte är så svåra att svälja ner som jag hört att andra varianter kan vara. Inga problem med magen och slutsatsen var väl att jag i det tempot och med regelbunden påfyllning av energi hade kunnat springa nästan hur länge som helst. Jag kände mig med andra ord ganska redo för mitt första marathon.
 
 
 
Efter detta sista längre pass var det dags att fylla på kolhydratdepåerna. Jag hade läst att det var klokt att de sista 4-5dagarna få i sig väldigt mycket mer kolhydrater än vanligt - gärna mellan 8 och 12g kolhydrater per kilo kroppsvikt - vilket för mig innebar ett intag på minimum över 400g kolhydrater per dag. Bara kolhydraterna under en dag skulle alltså nästan fylla mitt dagliga kaloribehov (vid vila). Så jag satte igång, ökade kolhydratsintaget litegrann på måndagskvällen för att om möjligt undvika att chocka kroppen allt för mycket på tisdagen. Jag läste att det var viktigt att fortfarande få i sig protein och fett, men att jag med fördel kunde dra ner lite på fettet för att inte hamna på allt för högt överskott varje dag kalorimässigt. Jag läste också att det kunde vara klokt att inte få i sig allt för mycket fibrer då dessa ofta har en stor påverkan på tarmarna och det sista jag ville var att få problem med magen under loppet. Min strategi var att lägga till extra kolhydrater vid varje måltid och byta ut alla mellanmål till kolhydratsrika mellanmål istället för en kombination mellan protein och kolhydrater som jag brukar inta. Jag ökade mängden havregryn i frukostgröten, tilsatte pasta, potatis eller ris samt några brödskivor till lunchen och åt riktligt med detsamma till middag. Som mellanmål blev det mycket mackor och frukt. Men jag försökte hela tiden få i mig bra mat, och mat som min kropp inte var allt för ovan vid - även om jag egentligen aldrig äter bröd nuförtiden, men det gick bra det också. Det var lite av ett pussel att få i sig så pass mycket kolhydrater utan att öka protein och fettintaget allt för mycket, men jag upplevde att jag fick till det bättre och bättre för varje dag. Men det slutade ofta med att jag efter middagen mer eller mindre fick trycka i mig toast, frukt och energibars för att nå mitt mål på 400g kolhydrater för dagen.
 
När det gällde träningen sista fyra dagarna drog jag alltså ner på denna markant, men jag cyklade fortfarande till och från jobbet varje dag (60minuter totalt). På torsdagsmorgonen genomförde jag ett väldigt lugnt löppass på 3km med 4 stycken avslutande 100meters spurter för att känna på benen - de kändes lätta och fyllda med energi trots den tidiga timmen. Jag promenerade också lite grann för att få frisk luft, men kanske främst av rastlöshetsskäl, det var lite svårt att veta vad jag skulle göra med all ledig tid (förutom att trycka i mig massa kolhydrater då).
 
 
 
 
Fortsättning följer - imorgon kan du läsa vidare om kvällen och morgonen innan loppet, samt känslan i kroppen och huvudet kilometer för kilometer under de 42195 metrarna. 
0 kommentarer
publicerat i Sofia skriver
Taggar: Energibars, Energigels, Kolhydratsladdning, Livsstilsförändring, Löpning, Marathon, Marathon träning, Marathondebutant, Mitt första marathon, SIS Energigels, Stavanger Marathon, Träning, Veckan innan marathon
Visa fler inlägg