Nya kapitel i livet och att våga följa sina drömmar

- Don´t Dream Your Life, Live Your Dreams -
 
Drömmar här i livet har vi alla, det som dock skiljer oss åt är om vi gör verklighet av de eller bara låter de stanna kvar i huvudet.
Jag skulle vilja påstå att vi är ett ganska bra exempel på två individer som vågar satsa och ta steget för att förverkliga våra drömmar. Det är inte många saker som vi pratat om att vi verkligen skulle vilja göra som vi inte redan gjort eller har planer om att göra inom en snar framtid. Jag är oerhört tacksam över att få leva tillsammans med en person som precis som jag inte låser in drömmarna inom sig utan som faktiskt har modet och styrkan att göra verklighet av de.
 
För exakt tre år sedan, idag, startade vi ett nytt kapitel i vårat gemensamma liv - vi flyttade till Stavanger. Vi lämnade vår komfortzon hemma i trygga, välkända Göteborg för att starta helt från noll i en ny stad, i ett nytt land. Ingen av oss hade jobb - men det var till en början mest spännande och lite av en befrielse - utan det var upp till var och en av oss att hitta ett nytt sätt att försörja oss på och skapa en ny vardag för detta nya kapitel i livet.
 
I många år hade vi diskuterat vår gemensamma dröm om att flytta till Norge, en dröm baserad på att prova på något nytt och med förhoppningen om att öka våra inkomster och därmed möjligheter att kunna spara större summor med pengar. Det som hållt oss tillbaka var främst mina studier - som jag såg som en viktig sak att fullföra innan jag slog mig loss från den trygga vardagen i Göteborg och Sverige. Men efter att mina sista tentor var godkända, och kandidatuppsatsen inlämnad insåg vi att det inte längre var mycket som höll oss fast i Göteborg och vi började i god tid i förväg diskutera en flytt. 
 
Det var en del praktiska ting som vi var tvugna att få ordning på för att göra flytten möjlig, men det var aldrig något som kändes som ett hinder, för oss har det alltid bara varit kul och spännande att ta reda på vad som måste till för att kunna uppfylla våra önskningar och ta språnget. Planeringsfasen var något oerhört kul och lärorikt för oss båda två och ju närmare planerat flyttdatum vi kom, desto nervösare blev vi, inte nervösa som i rädda, utan nervösa som i förväntansfulla, glada och oerhört spända på vad som väntade oss.
 
Och nu är vi alltså här igen, mitt uppe i planeringsfasen inför vårt nästa stora äventyr. Det är inte allt för många tomma sidor kvar att skriva innan det är dags att vända blad och starta på nästa kapitel i vår gemensamma saga, också kallad livet. Återigen går vi igenom alla praktiska ting som måste till innan vi kan kasta loss - även denna gång fyllda av entusiasm, glädje och en otrolig förväntan. Av innevarande kapitel återstår nu enbart sex månader - sex månader som kommer fyllas av jobb, sparande, ännu mer planering och tankar om vad som väntar oss. Och vi vet att det kommer gå fort.
 
Att jag får chansen att uppfylla mina drömmar tillsammans med den finaste människan jag kan tänka mig känns nästan lite för bra för att vara sant, att jag hittat en person att leva med som lyfter fram det bästa ur mig och som får mig att våga släppa taget om min rädsla för att misslyckas och istället hjälper mig att våga se de möjligheter och chanser som faktiskt finns här i livet- Som får mig att inse att vi faktiskt bara har ett liv, och det pågår här och nu!
 
Ikväll ska vi därför njuta av att vi vågat, och fortsätter att våga, ta steget ut i det okända och av att vi inte stannar vid att drömma oss ingenom våra liv utan att vi istället ser till att leva ut våra drömmar. Ikväll känns därför som ett bra tillfälle för att stanna upp och fira, fira våra tre år i Stavanger samt att det nu är mindre än sex månader kvar till avresa. Det blir därför Tacos och ett rödvin som vi köpte med oss från en vinprovning i Nice i somras - och säkert någon mysig film.
 
 
Här är ett bildkollage från vårt första besök i Stavanger i Augusti 2013 (alltså innan vi flyttade hit på riktigt den 3september).
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Före avresa, Sofia skriver;
Taggar: Att förverkliga sina drömmar, Att våga följa sina drömmar, Backpacking, Don't dream you life, live your dreams, Jorden Runt, Jorden Runt resa, Nytt kapitel i livet, drömmar

Bara en halvmarathon kvar

Den första halvan av min första marathon var nu avverkad och jag var på väg in på varv nummer två på samma bana, vid 22km närmade jag mig vår lägenhet där både Fredrik och en vätskekontroll väntade på mig. Jag fyllde på vätskedepåerna och tryckte i mig ytterligare en halv banan innan jag var framme vid Fredrik. Han stod redo med extra påfyll av energigels, men jag hade fortfarande en energigel och 5 bitar energibars kvar så kände inget behov av mer. Vi kramades hastigt och jag levererade leende svarer "Sjukt stark" på frågan om jag kände mig stark - innan jag fylld med extra glädje och energi sprang vidare. 
 
Jag ägnade mig åt lite huvudräkning och bestämde jag mig för att jag hade nog med bars kvar för att nu börja fylla på med energi lite oftare, så från kilomter 25 fyllde jag på energilagrene var tredje kilometer istället för var fjärde som tidigare. Ännu kände jag mig långt i från tom på energi, men såg ingen anledning till att spara på barerna till efter målgång. Ytterligare några kilometer flög iväg utan några som helst problem, solen sken, vinden fläktade lite lätt och jag njöt av stunden och den mäktiga upplevelsen. Med två tredjedelar avklarade, det vill säga efter 28kilometer) började knät göra sig lite påmint, det var ingen outhärdlig smärta men jag tog det något lugnare för att inte göra det värre. Turligt nog var det bara en knapp kilometer kvar till ett parti på grusunderlag, vilket jag upplevde som mycket skonsammare för knät som därefter slutade att trilskas - förmodligen insåg det att det inte var någon idé då jag inte ens skulle tänka tanken att ge upp med enbart en tredjedel återstående av loppet och utan minsta tecken på trötthet,
 
Från kontrollen vid 22 kilometer hade jag hållt relativt jämt tempo med en i blåklädd tjej med inbakad fläta. Vid 25km hade jag passerat henne men när jag fem kilometer senare såg flätan fladdra förbi vaknade tävlingsmänniskan inom mig till liv och jag tog upp kampen om att komma ikapp igen, något som inte tog särkilt lång tid då hon vid nästa vätskekontroll stannade för att äta en hel bar (inga fjärdedelar där inte). Men kommande kilometrar följde hon mig hack i häl, men jag var noga med att inte släppa förbi henne någon mer gång.
 
Med knappt 10 kilometer kvar och efter ytterligare en halv banan vid en vätskekontroll räknade jag på nytt på mitt energilager och kom fram till att det nu fanns resurser för att fylla på med energi varannan kilometer fram till målgång. När jag passerade skylten där det stod skrivet 34km sög jag i mig min andra och sista energigel och kände, jag började nu nästan kunna lukta till mig målgången - det var ganska sjukt att tänka på att det nu bara återstod ynka 8 kilometer, och att jag nu sprungit 2km längre än jag någonsin gjort tidigare - men det som var absolut svårast att greppa var att jag fortfarande kände mig såpass pigg.
 
Strax efter jag passerat 35km började jag komma ikapp de långsammaste av halvmarathonlöparna (som sprang samma runda som oss men som startat en timma senare) - det kändes ganska bra att jag var piggare än de flesta av de jag sprang förbi trots att jag sprungit över 20km längre än de. Vid 37km började jag känna av lite stelhel i benen, det började bli tyngre för varje steg, men med futtiga 5km kvar till mål krigade jag på. Det kändes inte mer än rätt att benen skulle börja kännas lite tunga tillslut, men trots tunga ben fortsatte jag att ta igen såväl halvmarathonlöpare och andra marathonlöpare som uppenbart var tröttare än mig.
 
Snart återstod det bara knappa 3 kilometer och på väg in mot Paradis (ett område i Stavanger) drog låten Gonna fly now från filmen Rocky igång på hög volym i högtalarna. Detta filmklipp har Fredrik spelat upp otaliga gånger hemma och tack vare det började adrenalinet på nytt pumpa ut i blodet, tankarna gick givetvis också till Fredrik - och när jag tittade upp stod han plötsligt där med sin cykel och hejade på mig, det kändes som ett tecken. Jag blev chockad, men mest glad och kände att delar av den energi som gått förlorad de senaste kilometrarna kom tillbaka till mig. Han räckte återigen fram några energigels och frågade om jag ville ha de - denna gång fick han ett "nej, nu vill jag bara komma i mål" till svar. Efter loppet berättade han att jag sett ganska blek ut här, liksom vit i ansiktet, men det kanske inte var så väldigt konstigt trots allt.
 
Skyltarna för 40 och 41 kilometer passerades och nu var både ben och kropp märkbart trötta, men jag kände att jag fortfarande hade lite energi kvar att krama ut. Med en kilometer kvar hörde jag hur tjejen i blått tog in lite på mig - något som bara gav mig än mer kraft. Tanken som drev mig upp för den forestående sega backen var "Hon ska i alla fall inte komma före mig i mål" - och jag ökade samtidigt tempot märkbart. På väg in mot Breivattnet (i centrala Stavanger) med ca 600 meter kvar hörde jag hur någon ropade mitt namn från andra sidan vägen - och där stod min kollega och hejade på! Ett stort leende spred sig över mina läppar och ännu mer adrenalin pumpades ut i kroppen, nu var det inte långt kvar.
 
När jag närmade mig upploppet fick jag zickzacka mig fram mellan turister och gående som inte verkade ha någon som helst förståelse för att jag ville ta mig fram fortast möjligt, men det fanns ingen grund till att bli irriterad, jag hade nu sprungit 42km och hade enbart 200 meter kvar till mål. Min måltid på under 4 timmar skulle jag slå med galet god marginal och endorfinerna som spred sig i kroppen gick inte att kontrollera. Det var en helt magisk känsla. När jag närmade mig en stor grupp människor som stod intill upploppet fick jag skrika lite på de för att få deras uppmärksamhet, jag ansåg mig välförtjänt lite hejarop - och då hojtade några av de lite glatt - men överlag vill jag påstå att publiken var ganska värdelös på att heja på upploppet! Men när jag efter 3 timmar, 48 minuter och 27 sekunder passerade mållinjen spelade det en oerhört liten roll. Det var den mäktigaste, härligaste och mest fantastiska upplevelse jag någonsin varit med om, alltså wow! Med medaljer runt halsen och en banan och Coca-Cola i handen gick jag för att möta upp Fredrik, Anna, Trond, Emilia och Rasmus som stod och väntade på mig - väldigt imponerade av min insats förstås och chockade över att jag var såpass pigg efter 42 kilometer löpning. Det får jag nog erkänna att jag också var lite chockad över, men mest var jag glad, och stolt, och SJUKT NÖJD MED MIG SJÄLV!
 
Slutsats: Detta var inte sista gången jag sprang Marathon!
 
 
En kommentar
publicerat i Sofia skriver
Taggar: Adrenalin, Endorfiner, Fitness, Fjäderlätta ben, Lyckorus, Löpning, Marathon, Marathondebutant, Mitt första marathon, Stavanger Marathon
Visa fler inlägg