Övernattning på vulkanen Acatenango 3976 m

Att se en vulkan få utbrott kan klassas som en Once-in-a-lifetime upplevelse, om man inte planerar att göra det igen vill säga. För vår del så är det något tiden för utvisa. Men i Antigua gav vi oss själva möjligheten att få vara med om denna unika och mäktiga naturupplevelse. En vandring till toppen av en vulkan som tidigare i år, en kall januarinatt, slukat sex människoliv som en följd av en respektlöshet inför naturen och i tillägg mycket på grund av en ocertifierad guide som olyckligtvis ledde dessa arma själar närmare himlen än vad vi kom när vi slutligen stod på toppen. Denna fruktansvärda händelse skakade givetvis om oss lite och ökade vår respekt i förväg inför vandringen, även om vi nu skulle göra den då vädret var betydligt varmare och under mycket bättre förhållanden.
 
Fuego under tidigare utbrott. Något riktigt lavautbrott bevittnade vi aldrig i grupp, men det lilla jag såg var fantastiskt
 
Dag 1: Början av vandringen
 
Redan när vi kom till Antigua så hade vi egentligen ganska ont om tid då vi måste vara i Peru, närmare bestämt Cusco, den 26-27 april för att acklimatisera oss några dagar inför vandringen till Macchu Picchu 29 april. Därför så såg vi Antigua som ett tillfälligt stopp och en stad vi tyvärr skulle vara tvungna att lämna ganska omgående. Men efter att ha diskuterat saken lite mer ingående och bara bestämt oss för att vi satsar på att ta oss så långt ned i centralamerika vi bara kan och sen ta flyg vidare till Lima eller Cusco så kände vi att den här upplevelsen var för bra för att skippa. Det vi eventuellt hoppar över i centralamerika nu kan vi ta igen efter vandringen. Sen mötte vi dessutom ett svenskt par i Antigua, som vi träffade första gången på Caye Caulker, som hade gjort den här vandringen upp på Acatenango och de lovordade verkligen det hela. Även om det knappast var någon garanti att få se ett vulkanutbrott så var vandringen i sig fantastisk och utsikten från toppen makalös. Sagt och gjort vi blev sålda omedelbart.
 
Vandringen upp till Acatenango bokades med Gilmer Soy - en välkänd person i trakten som hyllas till skyarna på tripadvisor. Sofia kontaktade honom via Whatsapp och det dröjde inte länge innan vi fick svar att det var bokat och klart. Har nog aldrig tidigare varit med om en lika smidig bokning, spesiellt inte i utlandet. Exalterade som vi var över att vi skulle genomföra detta så var det nu dags att inhandla det essentiella inför vandringen. Sofia behövde vandringsskor, eller i alla fall nya skor, det fick bli joggingskor. Sen behövde vi minst 3 liter vatten var, lite snacks i form av bland annat jordnötter och choklad och lite kex. Resten i matväg fick vi av företaget vi bokat med. 
 
Efter att ha läst en hel del kommentarer om den här vandringen på tripadvisor, bra som dåliga, så kvarstod åtminstone två saker som i det skedet framstod som faktum. Vandringen skulle vara mer än väldigt utmanande och varje extra kilo i packningen var din fiende. Efter att nyligen ha gjort vandringen upp till San Pedro Vulkanen så visste vi att vi var i god form för vandringar av den här kalibern, men det här skulle ändå vara något nytt och med tanke på att typ 70 procent, om inte mer, av alla de som lämnade sina kommentarer på tripadvisor - skrev att det var en tuff vandring - så respekterar man det och förbereder sig på det värsta. Det gjorde vi.
 
Packningen dagen före var lite av en utmaning, i alla fall för min del. Jag ska ju alltid förbereda mig för det värsta, så Sofia kunde inte annat än att skaka på huvudet åt mig flertalet gånger då jag stod och vägde mellan att ta med mitt överlevnadskit och fallskärmslina - eller inte. Haha. Jag blev tillslut så trött på mig själv att jag började grina och skämtade fram och tillbaka om olika situationer som kunde uppstå uppe på vulkanen. Men jag visste, efter noggranna övervägningar, att vi skulle vara i goda händer, Gilmer Soy har gjort det förr tänkte jag - så det extra kilot fick stanna hemma. Vi packade ned alla kläder vi hade: underställ, t-shirt, tröja, regnjacka, dunjacka, sockar osv, Väl framme hos Gilmer så skulle vi kunna hyra scarf, mössa och vantar - vi skulle i tillägg få vårt tält, sovsäck och liggunderlag. 
 
När vi kom fram till Gilmers hus, efter att ha blivit hämtade utanför vårt hostel i Antigua, så var det dags för ompackning. Vi fick som tidigare nämnt bland annat tält och sovsäck samt mat att förtära väl under vandringen. Våra övriga saker förvarades i hans hus och allt det tunga vi skulle ha med oss packades om på plats och lades ned i Sofias ryggsäck. Detta skulle bli den "tunga" ryggsäcken som den betalda bäraren skulle bära åt oss. Det fick max vara 15 kilo, om jag inte minns fel. 
 
Ompackning hos Gilmer Soy
 
Huset där Gilmer Soy bor
 
Här fixade vi våra vandringskäppar. Mängder med småbarn mötte oss och ville sälja sina käppar
 
Själva vandringen påbörjades på runt 2400 meters höjd och det var fasiken inte lätt att gå i detta vulkaniserade landskap. Varje steg man tog gjorde att man nästan gled två steg tillbaka och vi gick verkligen i myrfart så sakteliga mot toppen. Jag tog rygg bakom guiden och Sofia strax därefter och påpekade att det är viktigt att vi slappnar av så mycket som möjligt när vi går och inte tar ut oss med en gång. I den farten var det praktiskt taget omöjligt, men de vet ju vad de sysslar med och det var troligtvis den takten som bland annat gjorde att man acklimatiserade sig fortare på högre höjder. Vi fick också ransonera med vatten och snacks så att det räckte till toppen och sen ned igen nästkommande dag. Så här i efterhand så lyckades vi väldigt bra med detta.
 
Alldeles i början - lägg märke till vägen upp - grus och småsten
 
 
Vi gjorde flertalet stopp på vår väg mot toppen och det var många som var helt slut. I förväg var det bara vi som hade bokat bärare men en efter en föll de bort och ångrade att de inte gjort det samma. Säkerligen minst 4-5 pers av totalt 15 fick väl under vandringen ge ifrån sig sin väska till en bärare - som utan klagan bara tog emot och lastade upp väskan på ryggen. En av bärarna tog två stora backpackerväskor och avancerade uppåt. Otroligt hur starka och vana de är egentligen. Ingen klagan - typ som en envis åsna. För vår del blev vandringen aldrig särskilt utmanande och vi var troligtvis de i gruppen som var bäst förberedda inför vandringen, både vad gäller planerandet kring packningen men också rent fysiskt. Det är klart att det var jobbigt sina perioder men så här i efterhand så var vandringen upp på San Pedro vulkanen betydligt tuffare för då besteg vi den på strax över två timmar. Den här vandringen tog oss sex timmar innan vi ens nådde base camp. Piece of cake for the Swedes! 
 
Första stoppet. Bjuder här på en vacker panormabild. Folk är slutkörda redan, dags för vatten och snacks
 
Alldeles i början av vandringen. Efter första stoppet. En envis åsna tar täten
 
Bärarna kämpar på med våra väskor. Här närmast "vår bärare" med Sofias väska
 
Hästen fick också kämpa som en följd av oförutseende och trötta vandrare
 
Vår bärare till höger och den tampre bäraren med två backpackerväskor till vänster. Tältet sitter säkert 
 
Ju närmare toppen vi kom desto mer kände man av höjden och den vanligt förekommande höjdsjukan. Det drabbar inte alla och vi klarade oss faktiskt ganska bra båda två, det enda jag kände av var en mildare variant av huvudvärk väl vid base camp - på ca 3700 m höjd. Sofia kände lite i magen när vi väl var uppe men annars klarade vi oss bra. Det är ju egentligen inte så högt men klart man känner av den för vår del onaturliga höjden. Att säga annat vore att ljuga. Du känner tydligt hur luften blir tunnare och att det stundtals blir svårare att andas  - om inte annat så inbillar du dig det när du ser hur molnen blåser in över bergskanten och du bokstavligen talat vandrar mitt bland molnen. 
 
Sofia samtalar med Jess från USA och Annika från Tyskland under paus nr 2
 
 Sofia med min ryggsäck - vi turades om att bära. liggunderlagen är fastsatta på sidan
 
Vi tar täten. Starka bärare i bakgrunden. De gjorde verkligen ett jättejobb 
 
 Paus nummer tre. Fram med snacks och vatten. En snickers kanske
 
 
 
Sofia uppe bland molnen. Utsikten gör sig inte rättvisa i diset men vi är högt upp 
 
 
På den här höjden blev det betydligt kallare och molnen blåste liksom in över bergskammen
 
Väl uppe så var vädret tyvärr lite dåligt. Det var disigt och några enstaka gånger skymtade vi Fuego - vars vrede vi kommit för att beskåda. Våra guider satte genast igång med att sätta upp våra tält och förbereda en lägereld. Vi satt vid elden och såg hur Fuego då och då kom fram ur dimman - men det var verkligen knäpptyst där uppe. Någon gång hörde vi hur det mullrade lite men annars var det ingen aktivitet alls. Det enda vi kunde göra var att sitta vid elden och samtala i väntan på att något skulle ske. Man kunde se tjock svart rök tränga upp ur vulkanen och det fick oss att stundtals hoppas på det bästa.
 
Ibland var det så molnigt att man inte längre kunde skymta Fuego längre bort - den ligger rätt fram här
 
Framme vid Base Camp där vi skulle övernatta - Fuego i bakgrunden. Vulkanen vars vrede vi kom för att se
 
Sofia är glad över att ha nått vårt läger 
 
Lägerelden där vi hamnade med en gång medans guiderna satte upp våra tält 
 
Nu gäller det att klä sig varmt för kylan är påtaglig 
 
Tälten. Marmot - bra grejer det här 
 
Här busar vi i tältet när det helt plötsligt började regna lite
 
 
Dagens ljusa timmar passerade och tillslut befann vi oss i mörker uppe på vulkanen. Vi käkade och grillade marshmallows och chillade mest i väntan på att något skulle ske - ett rejält utbrott var vad vi alla väntade på. Väl under mörkrets timmar beskådade vi en månuppgång. Ett fenomen vi varit med om en gång tidigare i inseros utanför Göteborg. Det är ganska mäktigt att se - för när månen väl dök upp så dök den upp strax bakom en aktiv vulkan. En vulkan vi för övrigt sett lava på tidigare under kvällen - det låg liksom fläckvis utspritt på vulkanen och såg mer ut som små skogsbränder än lava. Men när månen dök upp så kom den precis bakom och vid sidan av kratern - den var i tillägg orangeröd så det såg först ut som om vulkanen fick ett utbrott. Men efter en stund så såg man att det var månen som sakteliga steg - precis som en soluppgång. Otroligt vackert - speciellt när månen ser ut som solen som i detta fallet. Detta skedde nog runt 19-tiden.
 
Den makalösa månuppgången. Det som lyser underst i bilden är lava från vulkanen
 
Fick mixtra lite med kameran för att man skulle kunna få en indikation av hur det såg ut här på natten
 
När månen väl kommit upp och de flesta tröttnat en efter en så var vi tillslut inte många kvar vid lägerelden. Sofia vek sig vid åtta halv nio tiden som en följd av att hon frös och hade lite ont i magen. Jag blev kvar vid lägerelden med guiderna och tre av de andra i gruppen. Men eftersom Fuego vägrade bjuda på några större spektakel denna kväll så gick alla och lade sig för att sova strax före nio - vi skulle upp tidigt nästa dag, redan kl 04:30. Men jag kände att det här kanske man aldrig får vara med om igen i sitt liv så jag hade då inga planer på att gå och lägg mig. Man kan liksom inte bestiga en vulkan och räkna med att det är som att sätta sig framför tv:n och bli serverad underhållning på silverfat. Den tanken snurrade hela tiden i mitt huvud. Det kommer ett utbrott när naturen bjuder på det - varken förr eller senare - och jag ska vara där för att bevittna det om det så tar hela natten. Så där satt jag vid elden och hade inte mer än mina egna tankar och den fantastiska utsikten som sällskap. Jag säger så därför att guiderna givetvis inte kunde engelska - och jag kunde inte spanska - så det blev inte särskilt mycket konverserande där direkt. 
 
Utsikten från lägerelden mot Fuego. Ett av de många tillfällen då rök bolmade från vulkanen
 
Runt kl 22:15 tiden skedde det. Jag satt som förlorad och stirrade in i lägerelden när jag plötsligt såg något ljust från toppen av Fuego vulkanen. Rätt vad det var så kom ett utbrott - helt oförberett. Det hela kan liknas vid åska. När man ser hur en blixt lyser upp hela himmlen och sen det karaktäristiska mullrandet efteråt - precis så är det vid ett vulkanutbrott. Jag såg i ögonvrån hur himmlen och röken precis vid toppen av vulkanen färgades orange och hur lavan sprutade upp och ned över kanten på kratern - sen strax därefter så hörde jag hur vulkanen mullrade som en bekräftelse på vad den åstadkommit. Ett utbrott som varade kanske mellan 10-15 sekunder. Och jag var den enda i vår grupp som såg det - jag kände mig otroligt tacksam för att jag litat på instinkten att stanna uppe då jag kände på mig att det kanske inte blir något alls annars. En av guiderna låg och sov vid elden och den andra hade lagt sig i tältet. När det mullrade så hörde jag hur de började konversera över vad som skedde. Jag tänkte att jag skulle väcka folk och speciellt Sofia - men man hinner liksom inte reagera på så kort tid. Man vet ju inte hur länge det ska vara. Jag hann få upp kameran men tyvärr lyckades jag inte fånga något på bild trots att den var riktad mot vulkanen under hela utbrottet - det var för mörkt och jag var för långt bort. När det väl skedde så hörde jag hur folk i ett annat läger ljublade - som en bekräftan på glädjen i att se detta naturfenomen. Och då förstod jag att flera faktiskt vara vakna. Innan visste man ju inte. Strax efteråt så frågade jag guiden på engelska om han såg utbrottet - jag tror inte han förstod ett skvatt. Med några kroppsgester, händerna mot huvudet (typ björnen sover), så försökte han få mig att gå och lägga mig eftersom vi skulle upp tidigt. Det förstod jag - men att få han att förstå att jag knappast tänker missa detta spektakel var inte lika lätt. Det slutade med att han gick och lade sig för att sova.
 
Där satt jag och stirrade mot toppen av vulkanen, hela tiden hoppandes på mer. Jag höll lägerelden vid liv och satt där igen ensam med mina tankar. Det var lite kusligt enstaka stunder - eftersom tankar om de som dött uppe på vulkanen spelade mig ett spratt där jag satt ensam i mörkret och petade i elden. Alla andra sov. Jag tyckte mig dessutom höra hur vulkanen mullrade flera gånger - vilket ökade spänningen. Jag trodde dessutom en gång att jag hörde hur Acatenango mullrade - en vulkan som är klassificerad död - och började tänka på vad som skulle hända om den fick ett utbrott. Då är man ju tveklöst körd. Men det gick upp för mig att det var eldens sprakande jag hörde. Dock hörde jag flera gånger hur Fuego mullrade, hur den svarta röken bolmade upp i luften och jag såg hur det ibland lös från toppen av vulkanen då lavan var nära - röken färgades orange. Jag satt och hoppades så innerligt dessa gånger att något mer skulle ske - men det gjorde det aldrig. Den spänningen dock - när man trodde att det skulle ske något - var härlig att vara med om. Man visste ju ingenting om när det kunde ske. Jag stannade uppe till kl ett på natten innan jag vek mig. Ca 3 timmar utan större aktivitet fick mig att ge vika för tankarna att vi imorgon vid dagens tidiga timmar skulle få beskåda ett vulkanutbrott - som guiderna sagt kunde ske. Det finns ju aldrig garantier.
 
Dag 2: Bestigning av vulkanen - mot toppen 
 
Vi gick upp tidigt för att påbörja vår färd mot toppen. Ca 04:30. I min meningen alldeles för sent för att kunna beskåda den vackra soluppgången vi visste skulle välkommna oss. Jag var måttligt trött - men ändå på topp. Vi gick i myrfart upp verkligen. Hur guiden lyckas navigera i detta mörker med endast pannlampa är ett mysterium men det gjorde han. Då och då stannade vi till och väntade på andra i vår grupp som hamnade på efterkälken. Det är givetvis helt ok men när det börjar gå ut över vår upplevelse så blir jag inte särskilt glad. Detta borde tyvärr varit bättre planlagt. Det slutade med att en guide fick vända med några av de som inte orkade längre. Det gjorde dock inte saken bättre för folk var fortfarande långsamma och trötta vilket gjorde att vi fick stanna och vänta in de flera gånger. Vi kunde se hur solen sakta började gå upp och även om det var vackert från själva stigen mot toppen så ville man ju vara på toppen när detta skedde. TIllslut blev jag så förbannad på det hela att jag gick i förväg mot toppen - då var vi nästan redan uppe. Det är ju inte guidens fel att gruppen är seg men jag gillar inte när det påverkar vår upplevelse - då borde det varit koordinerat bättre att en guide gick med oss som ville upp snabbt och den andra med de som gick långsamt. När jag trampade på i mitt eget tempo så kände jag redan efter 10 meter hur jobbigt det var att gå fort på denna höga höjd. Men viljan att komma upp och se soluppgången vann över frestelsen att stanna för att andas och pusta ut. Synd att de andra inte tänkte likadant från start. 
 
På väg mot toppen. Nu är vi verkligen ovanför molnen
 
 
Sofia gör tummen upp efter att ha nått toppen av Acatenango
 
 
 
Beskådar den mäktiga utsikten
 
Ett av de många utbrotten såhär på morgonkvisten
 
Väl uppe på toppen så var det otroligt vackert. Vi var över molnen och man kunde se hur solen sakta förintade mörkret. Vi gick runt och tog flertalet bilder och bara njöt av själva upplevelsen. Hela tiden hoppandes på att Fuego skulle få ett massivt lavautbrott. Det var inte så kallt på toppen som vi blivit förvarnade om - vi var väl förberedda - så inget gjorde upplevelsen till det sämre. 
 
Soluppgång i bakgrunden. Sofia är pigg och glad
 
Jag är relativt trött, 3 timmars sömn i natt - men det var det värt
 
 
 
Bilden gör inte soluppgången rättvisa. Det var helt otroligt obeskrivligt vackert
 
 
 
Måste ju styla lite. Knack knack, är du vaken Fuego
 
 
 
 Woho, on top of the world. Syrgasmaskerna står gömda bakom stenen
 
 
Fuegos krater, tur man inte stod strax vid kanten på den
 
Ett av de kors som tillägnats de sex som dog tidigare i år
 
Sofia studerar noga ett av Fuegos utbrott. På dagen ser man inte lava, men väl röken
 
 
Vi tog tillsammans med guiden ett varv runt Acatenango, som för att dra ut på tiden lite. Vi förväntade ju oss att få se ett rejält utbrott. Men som guiden berättade så ser man ändå inte lavan när det är så pass ljust så antagligen fick vi se de efterlängtade utbrotten - bara det att om det varit mörkt så hade det lyst upp hela vulkanen. Den något mörkare röken är väl så nära vi kom att få se lava förutom det jag såg på kvällen innan. När vi strosade runt kratern, Acatenango är som sagt klassad som död så no worries, så såg vi kors lite överallt. Dessa var tillägnat de som dog tidigare i år men också andra personer som tydligen har dött uppe på toppen av Acatenango. Är man här under fel väderförhållanden så kan det bevisligen gå riktigt illa. Väldigt tragiskt. 
 
Panoramabild över hur det såg ut där uppe på toppen av Acatenango
 
Men även om Acatenango är en död vulkan så kunde man känna de varma källor som strömmade ut från vulkanen. Det var som att stoppa in handen i en ångbastu på sina ställen. 
 
Sofia står och läser om de som omkommit. I mitten i bild kan man se några som övernattat i tält mitt i kratern
 
Vi tog ett varv runt hela Acatenango. Tur det för vi såg många utbrott. Dock för ljust för att se lava
 
Vägen ner. Vår guide genade till höger. Vi började springa ner för vulkanen
 
Undra vad de andra tänkte när vi helt plötsligt började jogga nedför. Här sjönk man ned rejält varje steg
 
  
Vägen ned från vulkanen igen. Var som att gå i en öken på vissa ställen. Fuego rakt fram
 
På väg tillbaka till base camp - nu längtar vi efter en frukost och att få ta av oss lite kläder
 
Innan vi gick fick vi se ett av de största utbrotten från Fuego
 
 
Vägen nedåt igen var typ mer utmanande än vad det var att gå uppför. Det på grund av att man halkade i gruset flera gånger som en följd av höga trappsteg och knepiga vägar. Det var helt samma väg, men att gå uppför i det underlaget är betydligt enklare än att gå nedför. Flertalet duttade på ändan, inklusive Sofia som stötte emot sin onda handled lite. Jag halkade också flera gånger, säkert 20 ggr men lyckades alltid med bragden att hålla mig på fötter. Det blev inte många stopp på vägen ned och det kanske tog runt 2 timmar och 45 minuter allt som allt, så mycket fortare än vid själva bestigningen. Sen var det bara att åka tillbaka till Gilmers hus och packa om våra saker och tacka för oss.
 
Sammanfattningsvis så var det en unik upplevelse. Det är inte varje dag man bestiger en vulkan med möjligheten att beskåda en annan - som dessutom är aktiv. Den utsikten vi bjöds på var makalös och väldigt svårslagen så även om vi inte fick se Fuego explodera på det sättet vi hade hoppats på så var det väl spenderade pengar. Själva vandringen var inte särskilt svår för oss. Jag förstår att tidigare vandrare kan känna så men det beror också helt på hur mycket man packar i sin väska och hur vältränad man är. Så till er som planerar att göra en liknande vandring eller i själva verket denna vandringen så tänk på att inte packa ned för mycket i väskan - ta endast med det allra nödvändigaste såsom vatten och snacks. Tillåt er också att gå i ett lugnt tempo annars kommer ni att ta ut er. 
 
2 kommentarer publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Acatenango, Bestigning av en vulkan, Fuego, Gilmer Soy, Joggingtur på en vulkan, Månuppgång, Ovanför molnen, Vulkantur, antigua, once-in-a-lifetime
#1 - - Susanne Hellström 🌸 :

Underbara foton! 😊
♘ Hästen ser verkligen trött 😴 ut

#2 - - carina:

Hej på er så fantastiskt vacker och roligt det ser ut att åka nedför på brädan.
ha det bäst på er / Kram moster cina