Semuc Champey, Guatemala - Smultronstället

Ett undangömt paradis i djupaste Guatemala, bland berg och djungel, dit få turister hittar.

Efter samtal med andra resenärer, som lovordade denna smaragd, så bestämde vi oss för att göra ett stopp här på vår resa genom Guatemala. Och vi kan ganska enkelt konstatera att det var värt att åka 9 timmar från Flores till Semuc Champey på skumpiga och slingriga vägar för att få vara med om denna unika upplevelse. Jag skojar inte när jag säger att vi måste åkt över säkert 100 vägbulor. Vägen kroknade så in i helvete på sina ställen att chauffören med sin höga hastighet och ryckiga svängar lyckades med bragden att få amerikanen längst bak att spy rakt ut i sin lilla chipspåse.

Men trots vägen till helvetet – så var utsikten himmelsk. Höga grönskande berg och djupa dalar bjöd på en oförglömlig syn när vi rullade genom Guatemalas landskap. Man vred huvudet från sida till sida för att inte missa något så till dess vida grad att man nästan fick nackspärr. Även om Sverige och framförallt Norge bjuder på riktigt fina vägar med fantastisk utsikt så är det samtidigt helt annorlunda här. Längs vägarna finner man Guatemalaner komma gående med sina machetes eller vedklabbar på ryggen, kossor och hundar utan mål som står mitt i vägarna, galna bilister som byter fil lika spontant som tanken dyker upp, lokalbefolkningen som står utmed vägarna och säljer gud vet vad och framförallt värmen. När den är på topp slår den som ett knytnävsslag rätt i ansiktet så fort man vevar ned rutan - det fläktar inte ens. 

 Vägen från Flores till Semuc Champey bland höga berg och på skumpiga vägar 

 Bumpy Ride - Sofia njuter i fulla drag - på väg till vårt hostel
 
Greengos Hostel - vårt boende
 
Vägen till Semuc Champey och Greengos Hostel - väldigt skumpig
 
Såhär såg landskapet ut i Semuc Champey - klockrent 

I Semuc Champey gjorde vi en utflykt och den var guld värd. Värt varenda liten quentsales. Vi visste på förhand ungefär vad som väntade oss men vi blev ändå glatt överraskade då upplevelserna i sig bjöd på sällan skådad magi. Adrenalinet sprutade mer än en gång under den här dagen och nedanför följer en lite längre beskrivning av hur upplägget var:

Vi började med att vandra från Greengos Hostel, vårt boende, till nationalparken då första stopp var Mirador. Det är en fantastisk utsiktsplats över de naturliga turkosa kalkstenspoolerna i Semuc Champey. Guiden sa att det normalt tar ca 30 min upp till toppen. Tävlingsinriktade som vi är båda två så startade vi våra klockor för att uppenbarligen försöka slå någon form av rekord till toppen. Vi var uppe på ca 11 minuter - dränkta i svett så klart. Väl uppe möttes vi av en otroligt vacker utsikt. Det stod några dumma turister i vägen först men efter ett tag fick även vi möjlighet att gå fram och föreviga minnet via kameran, haha. Ibland känner man sig som en japan med instamatic kamera - måste fota allt möjligt och ur flera vinklar. Efter att ha njutit av utsikten var det sen dags att ta ett dopp i det turkosa. Från pool till pool tog vi oss - vi dök, hoppade, simmade och gjorde på sina ställen en slide i vattnet. Helt unikt och inget man tidigare gjort. Längs vägen simmade vi även in i en grotta där man helt klart kände av de klaustrofobiska egenskaper man inte ens visste man hade. Skämt åsido så var det fräckt - men att simma under vattnet, in i en grotta där du inte vet vart luftfickan finns någonstans var lite skrämande. Självklart inget som hindrade oss. När man väl gjorde det och kom upp inne i grottan så fanns det inte mycket utrymme - tänk er själva att bara kunna sticka upp hakan en bit för att få luft och där endast huvudet får plats mellan vattenytan och berget. Vi slog båda i huvudet flera gånger milt sagt. Fräckt var det - men de med klaustrofobi bör hålla sig undan det här. Vi gjorde även några korta slides på klipporna och i vattnet och här lyckades jag en gång tappa greppet, eller snarare halka, så jag startade något tidigare än tänkt - det ledde till att jag dunkade i svanskotan i klippkanten. Men trots den lilla incidenten så var upplevelsen i själva poolerna helt magisk. Man ville inte lämna.

 På väg upp till utsiktsplatsen Mirador - väldigt brant och många trappsteg

Panoramabild över de naturliga poolerna och dess kringliggande landskap 
 
Sofia vid utsiktsplatsen - fantastisk utsikt 
 
 
  
 
 Alldeles i början av poolerna 
 
 
Sofia njuter av att fiskarna äter på hennes fötter och ben - peeling i naturlig miljö

 
 

På väg in i undervattensgrottan - vad väntar där inne egentligen
 
Såhär såg det ut inne i undervattensgrottan - gott om utrymme va? Här skämtar jag om klaustrofobi
 
Väldigt vanligt att man dunkade huvudet i berget när man kom upp ur vattnet - härlig känsla när man behöver luft
 
Ett av många dyk i de naturliga turkosa kalkstenspoolerna
 
Ett vackert dyk av Sofia
 

Först ut som vanligt - hoppas jag inte dyker rätt in i klippavsatsen nedanför - får trycka ifrån lite
 
För att inte halka och slå ihjäl oss fick vi fega ner ibland 
 
 
 
 
Efter att vi badat käkade vi lite mat. Lokalbor stod och grillade bland annat kyckling så det kändes som ett måste att smaka på detta - såg förbannat gött ut. När vi sedan ätit oss mätta på kyckling, ris och bönor så vandrade vi vidare till Kan Ba Caves - där det varnades för att man besökte grottan på egen risk. Oh scary!! Slutet på det här grottsystemet har tydligen ännu inte hittats. Här vadade vi in med endast varsitt litet stearinljus. Och tro mig - det gav inget större sken ifrån sig i denna klosvarta grotta direkt. Redan vid start kände man hur adrenalinet pumpade - inte så att man var rädd - men verkligen på topp. Vad fanns här inne tänkte man - fladdermöss, kackerlackor, spindlar? Bara det att man egentligen inte hade någon aning och att guiden inte direkt sa något kryddade det hela lite extra. Speciellt när jag fick ta täten ett tag. Jag fick klättra upp för en stege nästan halvt liggandes med stearinljuset i ena handen när de andra väntade där nere. Väl uppe så slocknade givetvis mitt stearinljus på grund av vinden i grottan - då blev det mörkt minsann. Jag tänkte bara att det var ju väldigt typiskt - sen var det inte mer med det. Vi tog oss längre och längre in i grottan - med vatten upp till midjan vissa gånger, vi simmade, firade oss framåt med hjälp av rep och klättrade upp för stegar. Jag tog även en något svårare väg en gång uppför en vertikal sluttning med ett litet vattenfall - där jag drog mig uppåt med hjälp av ett rep. Fräckt som fan. 
 

Käkar mat med lokalbor - smarrigt 
 
På väg in i grottan Kan Bá
 
Guiden instruerar
 

I slutet av grottan var det dags att göra ett hopp. Här står man liksom i en kolsvart grotta där endast våra små stearinljus lyser upp någon meter framför oss - och guiden skämtar verkligen inte om att man kan hoppa här. Vart fan då, tänkte man och kliade sig i huvudet. Det var då han började klättra uppåt på sidan av grottväggen och blev sedan stående 3-4 meter längre upp innan han gjorde ett hopp. Aldrig i livet tänkte vi nog alla. Det är ju fan livsfarligt. Too unsafe, tror jag nog att jag sa flera gånger. Tänker fan inte bli förlamad på kuppen - knappast värt det. Nu vänder vi och går tillbaka igen. Men när alla backade och jag märkte hur rädda alla var, så var det något som drog i mig och viskade att det nog inte är så farligt ändå, de överdriver. Gå upp och gör det. Sagt och gjort. Jag gav det lilla sketna stearinljuset till Sofia och klättrade efter guiden som var uppe en andra gång. Det var inte lätt ska tilläggas. Man fick dra sig upp och det var halt som fasiken på klippkanten. Väl uppe kände jag hur adrenalinet sprutade. Alla tittade upp mot oss. Vi tittade ned på dem och blickade sen ned i vattnet. Det här går aldrig. DÄR - kan du hoppa sa guiden och pekade mellan två klippor. Ska jag landa där emellan på den lilla nedslagsytan? Jag går ned igen. Men jag visste att det inte fanns någon återvändo - har jag gått upp så ska jag slutföra - end of story, Guiden slängde ned sin tröja och pekade igen - DÄR!!! No, you go first - sa jag till honom. Jag bara måste se exakt vart han landar. Så han hoppade och efter det tog jag språnget ut jag också. Sofia berättade senare att hon var väldigt nervös och skakig när jag stod där uppe. Säkert mer än vad jag själv var. Men det var en härlig känsla - trots vetskapen att om det går illa så blir det väldigt svårt att få ut mig ur grottan. Det är en skön känsla - att övervinna sig själv när man från början tvekar. 

 
Ett av de många sätt vi tog oss igenom grottan - med hjäp av rep 
 
En av de gånger då ljuset blåste ut för oss - längst upp på stegen
 
Jag filmar, Sofia håller två ljus och ja vi ska vada framåt i vattnet med hjälp av ett rep - Good luck 
 
Sista "hindret" - vi ska göra en slide mellan två klippblock och sedan falla 2 meter ned i vattnet

Efter att jag och guiden gjort våra hopp tog vi oss tillbaka igen och skulle slutligen göra en slide mellan två klippblock och ned i vattnet 1-2 meter längre ned för att kunna ta oss ut. Det här var en annan väg ut - givetvis kunde vi tagit samma som vi kom men det här gjorde det hela så mycket roligare. Man kände hur nervösa alla var och hur man liksom tvekade på att göra det här. Det var en glipa på kanske max 30-40 cm kan skulle igenom för att sedan falla 1-2 meter ned i vattnet strax under. Notera att detta var i mörker med endast stearinljus som lös upp grottan och därtill att man var ovetandes om hur exakt det såg ut där nere. Men lyckligtvis klarade alla detta "test" med bravur och vi kunde slutligen ta oss ut ur grottan igen. 

Det var sedan slutligen dags för gungan och sedan tubing. Gungan var typ 10 meter och hade en rejäl svingyta. Ute i vattnet var nedslagsplatsen mellan två stora stenar. Lite märkligt kan man tycka att de inte plockar bort dessa men det gör väl det hela så mycket mer spännande, haha. Här stannade vi till en stund. Jag var förste man i vår grupp att svinga mig ut i gungan och det var med bra fart man svingades ut och slog i vattnet. Kände verkligen i bröstkorg och nacke när jag slog i vattnet. Alla utom en tjej gjorde ett hopp och Sofia tyckte det var så kul att hon gjorde två. En av de andra killarna slog över rejält och landade helt på sidan - det såg ut att göra riktigt ont. Ibland har man otur. 

 What if I hit the posts - skämtar jag innan jag svingar mig ut
 
 3-4 meter upp i luften med hög hastighet släpper jag taget
 
 Här var Sofia lite nervös - det är ingen fara påpekar jag. Bara du inte hänger kvar i gungan och vänder igen
 
 

Med varsin öl i handen och klockrent väder - kan det bli bättre 

 
 En av de små grabbarna strax bakom mig - You want another beer mister??
 

Dagens utflykt varvades ned med en underbar tubing längs med floden. Vi hoppade alla i med gummiringar och gled ut i vattnet. Klockrent väder och ett perfekt avslut på dagens aktiviteter. Vi hann inte komma långt innan barn - säkert inte äldre än 10 år - hoppade i med sina egna gummiringar och plaskade ut i vattnet till oss med sina små kylboxar för att sälja oss några öl. Det här var verkligen pricken över i:et. Även om det är udda att barn säljer öl på det här sättet så var det bara det som fattades för oss för att upplevelsen skulle kännas fulländad. Det satte verkligen punkt för en perfekt dag. Semuc Champey var bättre än vad vi trodde och hit hade vi nog aldrig åkt om vi inte blivit tipsade av andra resenärer som vi träffade på Caye Caulker. På vägen hem köpte vi choklad av de som bodde här. Småtjejer kom ut och presenterade sig själva: Me nombre es Sandra - och att hon sålde choklad. Självklart köpte vi choklad. Pojkarna säljer öl och flickorna choklad - ja egentligen borde de här barnen lekt istället för att jobba. Vi svävade som på moln tillbaka till hostelet helt tömda på adrenalin. 
En kommentar publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Adrenalin, Bumpy Road, Greengos Hostel, Gunga, Indiana Jones, Kan Ba Caves, Klaustrofobi, Mirador, Naturliga kalkstenspooler, No Fear, Semuc Champey, Superman, Tubing
#1 - - Susanne Hellström:

Härliga foton på er :-)