Volcanoboarding, Cerro Negro Nicaragua

CNN har rankat den här aktiviteten som den näst farligaste att utöva för oss daredevils på “Thrill seekers bucket list: 50 things to do before you die.” Självklart blev det här omedelbart ett måste för oss adrenalinsökande svenskar. We did it, we survived to tell the tale - and here´s the story:
 
Det finns bara en plats i hela världen där du kan lägga dig på en bit plywood med lite metall fäst på undersidan och göra en slide nedför en aktiv vulkan - nämligen vid den 728 m höga Cerro Negro vulkanen aka The Black Hill i Nicaragua. Vissa har gjort det i 95 km/h - och med en gång jag hörde talas om rekord så blev det givetvis mitt mål att slå detta. Själva vulkanen har en lutning på 42 grader och för att ge en indikation på själva känslan vid toppen när man stod där uppe och blickade ned så har Sveriges näst brantaste skidbacke, dvs väggen i Hundfjället i Sälen, en lutning på 45 grader. Dessa tre graders skillnad gör givetvis en hel del - men en brant backe förblir en brant backe när man väl står längst upp och kliar sig i huvudet och undrar vad man gett sig in på. Just den här vulkanen bestämde sig för övrigt en fransman för att cykla ned för en gång i tiden - och han gjorde det i en hastighet av 172 km/h - resultatet blev kanske inte helt otippat att han bröt varenda ben i kroppen. Men det ledde till att volcanoboarding så småningom drogs igång - så något gott kom ju ur det hela.
 
 
Det kostade oss 40 dollar per person och vi bokade hela spektaklet med BigFoot Hostel i Leon. Ett för övrigt riktigt härligt hostel som bjöd på flera underbara stunder under vår vistelse (party). Vi hämtades upp med lastbil precis utanför BigFoot Hostel och drog i väg på skumpiga vägar i hög hastighet mot Cerro Negro.
 
 
 Sofia med Valerie och Audrey från Kanada närmast i bild
 
 
Efter ca 40-50 minuters skumpig färd så var vi framme vid själva basen för Volcanoboarding - här fick vi skriva upp våra namn på en lista, betala en avgift på 5 dollar och gå på dass de som behövde. Här stannade vi inte länge innan vi körde vidare igen mot själva vulkanen. Väl framme hoppade vi av lastbilen och tog lite bilder. Det var även dags att få varsin bit plywood (brädan asså) och en ryggsäck med superman dräkten, nej jag menade den karaktäristiska orange vulkansurfingsdräkten "kroppsstrumpan". Man kände sig absolut inte som en superhjälte i den ska tilläggas. Vi fick också ett par glasögon - det kommer nämligen att skvätta en hel del lavasten och grus på vår vansinnesfärd nedför vulkanen. Sen var det mer eller mindre bara att ta ut riktningen och börja traska. 
 
Det härliga gänget från BigFoot Hostel - alldeles vid foten av Cerro Negro som skymtar i bakgrunden
 
Two Swedish Daredevils - surfs up
 
På väg upp mot toppen. Jag och Sofia bar vår egen "surfbräda"
 
 
Guiden försvann som en jäkla kanonkula uppför vulkanen och hela gruppen hamnade på efterkälken. Han hade ju ingen bräda att bära. Stor skillnad här mot bärarna upp mot toppen av Acatenango, haha. Men jag hängde fasiken på han - Sofia kommenterade lite argsinnt när jag frågade hur det gick att gå med brädan "jaha reser vi ihop", bara för att jag tog täten och låg långt före. Ja det är inte alltid så lätt att veta hur man ska vara för att inte göra "fel". Bilden ovan var jag inte alls med på att han tog, jag trodde han fotade branden på kullen i bakgrunden. 
 
 Vid paus nummer två så var det photo session igen 
 
Med Cerro Negro kratern i bakgrunden. Det svarta längre bort är efterlämningar av lavautbrott
 
 
Självklart måste vi få spexa lite i grupp
 
Och lite på egen hand
 
När vi stod här vid kratern så visade guiden hur vi kunde känna hur aktiv den här vulkanen verkligen var genom att gräva ett litet hål i marken och lägga handen i gruset. Det var så man brände sig omedelbart och det berodde inte på solens varma strålar. Fascinerande. Som ni ser så är det inte riktigt så att man ser rakt ned i vullkanen och liksom ser lava eller så - den här kratern är igentäppt men det är ur denna lava exploderar väl under ett utbrott. den här vulkanen är även unik genom att den samtidigt får utbrott underifrån. Som tidigare nämnt så är det svarta i bild efterlämningar av lava från tidigare utbrott. Det är några hundra meter längst bort. 
 
Vart mina spex skills är idag det vet inte jag
 
Nu tror jag visst att Sofia börjar bli lite nervös 
 
Ju närmare toppen vi kom desto mer kände man hur adrenalinet började pumpa. Man gick och sneglade ut över kanten och tänkte typ att det är ju fan farligt att bara ramla ut här och vi ska banne mig åka plywood utför. Mentalen nästa kanske. Men det ökade verkligen spänningen och fram tills nu så visste man ju inte alls hur det skulle gå. Visst tusan har man åkt pulka tidigare i sitt liv men det går inte riktigt jämföra med det heller. Trots flertalet frågetecken så kände man ändå ingen egentlig rädsla - man var så excalterad över vad som komma skall att nyfikenheten tog överhanden. Vi hade sett några redan som åkt nedför vulkanen och det såg ju inte så svårt ut. Ingen direkt vurpa, inga skrapsår, inga brutna ben - just a walk in the park. 
 
Hur brant det faktist är syns inte helt på bilden - det ska tilläggas att backen kröker sig ännu mer längre ned
 
 
Våra brädor, ser väl ganska rimligt ut att detta ska gå va? Får tänka på att skydda vitala delar och sen be till gud i kraschen. Väskan hade vi för övrigt på magen
 
 
Viktigt att klä sig varmt i 30 graders värme. Här i våra vackra orange dräkter
 
Som att dra på sig overall i en bastu - men glädjen (hrmh ångesten?) för vad som komma skall segrade
 
 
Folket gör sig redo
 
Dags att slå ihjäl sig - jag menar njuta av åkturen
 
Jag står och försöker visualisera mina bana nedför. Hur var det nu - båda benen upp i luften för snabbare fart?
 
Vid det här läget så hade guiden redan gått igenom säkerhetsrutinerna och vi stod en bit ned i backen. Han visade hur man skulle sitta, dvs med röven på den lilla ytan längst bak på brädan och samtidigt hålla i handtaget som ett basebollträ, som han så målande beskrev. Ville man åka långsamt så satt man upp och hade fötterna utmed sidan. Ville man åka lite fortare skulle man luta sig bakåt och ville man åka i racerfart så var det bara att luta sig så långt bak man kunde och i tillägg sträcka benen rakt upp i luften i en v-formation. Det såg bokstavligen talat ut som ett skämt när han visade. 95 km/h nedför och du sitter med benen rakt upp som hej kom och ta mig - nej det kändes som dolda kameran. Kändes mer som om han visade det säkraste sättet att krascha på. 
 
Här ovan i bild har guiden fått med sig två frivilliga som vill vara först ut. Jag som inte kan låta bli att hela tiden tränga mig före folk för att vara först råkade ofrivilligt bli trea - hur fasiken tänkte jag där. Min taktik var ju att studera hur andra gjorde innan jag åkte. Men nu blev jag trea ut i alla fall så det var bara att svälja hårt och försöka få hjärtat att inte slå frivolter hela tiden. 
 
Två tappra själar ställde upp som först ut - jag som tredje. Ja, jag ville ju se eventuella misstag såklart
 
Nu är nog de flesta nervösa. Sofia med gänget. Mannen till vänster var snabbast - Andrew aka Larry Bird aka Volcano Crash Man med hastigheten 75 km/h. Bra jobbat där - fan också!!!

 
Sofia gör sig redo - på med "ansiktsmasken" för att inte svälja massa lavasten på vägen ner
 
Här satt vi i väntan på att få klartecken nedifrån. Där stod en annan guide och mätte vår hastighet. Undra hur nervösa folk är vid det här laget. Hur många ber till gud? hur många går på toaletten? hur många vill bara ta brädan och springa? Nej det flesta är nog riktigt taggade nu - adrenalinet på topp - ALIVE!!
 
Sofia ser redo ut

Fist bump - lycka till. Nu kör vi. 
 
 And down she goes 
 
 
Sofia har inga spärrar alls
 
Första biten, dvs längst upp gick långsamt för där slingrade sig spåren lite. Så där följde man helt enkelt bara tidigare spår och kände lite på brädan. Men omedelbart efteråt ökade hastigheten och man fick upp en bra fart. Längre ned stod guiden, typ i mitten och fotade oss. Här försökte man så tappert man kunde att posera fint - för mig gick det åt helskotta men för Sofia ser det ut som om hon inte gjort annat i sitt liv. Ser nästan ut som om hon sitter och rider på en tjur när hon flyger förbi fotografen. Strax efter passerandet av guiden så ökade farten igen, nu var det egentligen bara grönt ljust hela vägen ned. Kröken hade inte kommit än men nu kunde man dra på så in i helvete om man ville. Här försökte jag som bara den att öka farten - men jag fick för allt i världen inte upp benen i luften. Hur var det han sa nu - skulle man korsa benen eller vilken bokstav var det man skulle forma? Nej, men antagligen var jag så pass stel i benen och höften att jag inte lyckades få benen från marknivå och upp - det syns tydligt på bilderna. Det gick bara inte. Lägg därmed märke till hur mycket lavasten och skit jag har på min bräda jämfört med Sofias eleganta bräda. 
 
 
 
 
 Jeehaaa!!!
 
Som sagt, det syns tydligt att jag inte riktigt får upp benen från marken och det här påverkar givetvis hastigheten. Jag bromsar ju typ bara. Men även om slutresultatet hamnade på runt 30 km/h så var vi säkert båda två uppe i minst 50 längre upp i backen. Det kändes så i alla fall - låt mig ha den innan jag börjar grina. 
 
En vanlig syn på vägen ned - lavasten som flyger hejvilt
 
Så när jag närmade mig hastighetsmätaren och slutet så stannade min bräda. Ja jag skyller på brädan. Vadå då? Som jag sa innan så berodde det här väldigt mycket på att jag bromsade ofrivilligt med fötterna. Det förstörde försöket på någon form av rekord totalt. Det var inte lätt alltså. Några åk till och det hade kanske suttit. Men jag är imponerad över hur de andra fick till det. Audrey från Kanada var snabbaste tjejen med 50 km/h och Larry Bird var snabbaste amigo med ca 75 km/h. Jag har hans krasch längre ned på film också, hehe. Youtube!!!
 
Det ska också tilläggas att första pris för den som vann var, förutom äran, en t-shirt och en grattis LAVASHOT - som innebär att man har ränneskita i fyra dagar efteråt. Potentiella blödningar ur kroppsöppningar kan också uppstå. Larry Bird vägrade senare under kvällen att ta sin shot men den tuffa kanadensiska tjejen Audrey svepte sina tre shots på ett sätt som fick en att med ödmjukhet buga som en kines. Alla fyra som tog den, då vi såg i alla fall, stormade ut och spydde rakt ut omedebart. Jag såg en kille som blev vitare än vad han var innan - och då var det nästan så att man bländades när man såg på han. Jag förstår nu varför det heter lavashot - för det bubblar inom dig tills du tillslut spyr i kaskader. Shoten var förövrigt en blandning mellan jalapeno, chili - ja väldigt starka kryddor och någon form av sprit. 
 
Sofia på väg nedför vulkanen
 
För Sofia gick det bra hela vägen och hon höll uppe hastigheten väldigt bra hela vägen och cruisade fint in i "mål". Här ovan kommer hon farandes nedför med ett spår av rök och sten efter sig. Mätaren är redo. 
 
30 km/h - bra hastighet för en nybörjare. Sofia är väldigt nöjd
 
Äntligen får man ta av sig overallen - peace brother
 
Sofia packar ned overallen efter ett väl genomfört åk
 
 
Sofia med Audrey från Kanada
 
30 km/h för min del också - inte nöjd men väl glad ändå
 
Nej, jag var ju såklart inte helt nöjd med att ha hamnat hela 65 km/h bakom rekordhållaren - men vad ska jag göra då. Jag kan ju inte gå runt och sura för en sådan fånig sak - eller? Kan man tjura för att man förlorar i Yatzy så finns det inga gränser. Men det var kul - riktigt underhållande. Hade velat åka fler gånger. Pulka nästa. 
 
Såhär glad 
 
The show was brought to you by - Cerro Negro and the Daredevils
 
 bada bim bada boom
 
Dags att packa ihop och dra tillbaka till hostelet
 
Varsin öl på vägen hem - den perfekta avrundningen. I baren väntade också en kall Mojito var 
 
Sammanfattningsvis så var det definitivt värt att prova på Volcanoboarding. Vi kommer att vara ganska ensamma i våra hemtrakter med att ha gjort något liknande så det kan vi skryta med länge. Vad gäller priset så är det saftigt. 40 dollar för ett åk - en 45 minuters promenad upp för att sedan vara nere på mindre än 1 minut - det kan göra vissa personer lite griniga. Visst är det en del pengar men såhär i efterhand så är det ett pris jag utan tvekan hade pungat ut igen. Dock vet vi också nu att det fanns möjligheter att få ett bättre pris med andra företag. Vi trodde först att just BigFoot Hostel hade exklusivitet på denna typen av aktivitet - men det har visat sig att så inte var fallet. Promenaden upp är en piece of cake - även med brädan - så det är inte värt att betala 5 dollar extra för att någon ska bära den. Du som läser och funderar på om det är värt att göra det. DO IT.....NOW!!!
 
#1 - - Amanda Jona [SPONTAN]:

Alltså jag dör av avundsjuka, JAG VILL OCKSÅ!

#2 - - E:

Ni är galna... men det låter sjuuukt kul!

#3 - - E:

Ni är galna... men det låter sjuuukt kul!

#4 - - E:

Ni är galna... men det låter sjuuukt kul!

#5 - - Susanne Hellström 🌸 :

Det lät otroligt spännande 😀
Ja, ni är garanterat ganska ensamma om att ha upplevt denna typ av aktivitet 😘

#6 - - Moa:

Kul att hitta till er blogg, vi gjorde själva boardingen för någon dag sen!

Travel safe

Svar: Hej Moa! Kul att du hittat hit! Så kul, det var riktigt kul! En unik upplevelse! :)
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson