Road Trip i USA del 2

Efter en knapp vecka i San Fransisco hämtade vi ut vår fina lilla gråa skinande hyrbil från Alamos kontor och satte kurs norrut. "Vänta fel håll, skulle inte ni till Miami? Det ligger ju åt sydost", kanske ni tänker. Och ni har helt rätt, men här tar vi inga shortcuts. Nej, först måste vi upp och beskåda världens högsta träd - nämligen redwoodträden i norra Kalifornien. Och detta blev minst sagt en hisnande upplevelse.
 
Denna lilla Chevrolet Spark har ett stort jobb framför sig. Vårt första intryck är riktigt bra; ett utrymme över förväntat och riktigt skön att köra.
 
Jag bad Fredrik att sätta sig bakom ratten till att börja med då jag faktiskt innan vi startade var lite nojig över att köra en helt ny bil (automatväxlat till på köpet) i denna gigantiska stad som San Francisco är. Jag fick agera kartläsare, något som inte alltid är så enkelt när man inte är helt van vid vägnätet i ett nytt land. Men jag lyckades till slut navigera oss till stadens utkant och efter att vi kört över Golden Gate bron satte vi sikte mot Walmart för en shoppingpaus. Inte för att vi behövde en paus redan efter en dryg timmas körning utan för att vi sedan länge planerat att inhandla nödvändig campingutrustning för att ha möjlighet att kapa boendekostnaderna under vår färd genom USA. 
 
 Detta var vad som stod på vår inköpslista innan vi för första gången satte vår fot i butiksjätten Walmart.
(Bara en av Fredriks många anteckningslistor under denna resa kan tilläggas.)
 
Tom kundvagn, full av möjligheter.
Jag startade vårt besök med en McMuffin frukost på McDonalds, the american way - för givetvis ligger det ett McDonalds inne på Walmart (alternativt ett starbucks eller ibland ett subway). Detta medan Fredrik startade sin utforskning av denna gigant till butik, då jag av erfarenhet vet att det kan ta TID!
 
Drygt två timmar senare var vi nöjda. Man kan ju tycka att kundvagnen borde varit fylld till bredden vid det laget men inte när "värdera-varje-vara-i-30minuter-Fredrik" är med. Så det som efter noga övervägande tillslut hamnade i vår kundvagn var; Tält, bensindunk, kylväska, filt, hammare, tältpinnar, madrasspump, luftmadrass, presenning, kartbok över USA, snacks och diverse mat, några papptallrikar, plastmuggar och vatten.
 
När bilens bagage fyllts med våra nya skatter fortsatte färden i riktning mot den röda veden i Redwoods djupaste skogar. Efter några timmars motorvägskörning svängde vi av för att istället färdas på den mycket mer sceniska vägen "Avenue of the Giants". Och här stötte vi minst sagt på giganter till träd, många stäckte sig mer än 100 meter upp mot himmelen. Hastigheten var långt under det rekommenderade, detta var mäktigt och vi ville insupa varje sekund när vi hade chansen. Då och då fick vi köra in till kanten för att släppa förbi stressade, och säkert väldigt irriterade, bilförare som nådde oss bakifrån. 
 
Bilderna får mig att inse hur mäktigt detta verkligen var. Det var faktiskt svårt att ta in väl på plats, då de är såå höga. Och alla deras trädkompisar är mer eller mindre i samma höjd, vilket gör det väldigt svårt att få perspektiv.
 
När denna skylt dök upp längst med Giganternas Aveny bestämde vi oss för att göra en liten paus och köra in.
 
Första tanken var helt ärligt "Där går det aldrig in en bil". Andra tanken som slog oss var "Men det måste det ju göra, annars skulle de väl inte kalla det just ett Drive-Thru Tree?" Tredje tanken var "Fast vi borde inte prova det med vår enbart en dag gamla hyrbil". För att tillslut avsluta med tanken "Vi måste prova, detta är ju coolt".
 
Sagt och gjort, jag var den som tog på mig rollen som "köra-genom-träd-chaufför", medan Fredrik gjorde sig beredd med kameran på andra sidan.
 
Tummen upp, det gick faktiskt. (Men lite läskigt var det allt)
 
Fredrik leker apa i trädet vi nyss kört igenom, han nådde dock aldrig trädkronorna. 

 
Vår första natt närmade sig och vi bestämde oss för att inviga vår campingutrustning och svängde av den anledningen in på Burlington Campground och betalade det i vår mening något saftiga priset på 30 dollar. Eftersom vi läst om priser på mellan 10 och 20 dollar per natt satte vi nästan i halsen när vi först fick höra att det kostade närmare det dubbla. Innan vi tillslut bestämde oss för denna camping hade vi kontrollerat att priset var det samma för en camping i närheten, vi bestämde oss för att det fick vara värt det då det började bli mörkt och vi kände oss nöjda med bilkörning för dagen. Men det var utan tvekan värt det i och med den mäktiga upplevelse att campa bland dessa giganter till träd. 
 
Tältet på plats och dags att fightas en stund mot myggen innan det var dags att sova. 
 
Den mat vi hade i bilen ombads vi att låsa in i dessa björnsäkra skåp för att inte locka dit svartbjörnarna som håller till i närheten under natten. Grunden till att maten inte kunde ligga kvar inlåst i bilen är att björnarna kan gå så långt som att bryta sig in i bilar för att komma åt mat, de är till och med såpass smarta att de klarar att öppna en bildörr. Jag läste att en del björnar till och med lärt sig att se skillnad på en öppnad chokladkaka och en med enbart pappret kvar innan de beslutar sig för att om det är värt besväret att bryta sig in i bilen eller ej. Lite lockande var det dock att lägga fram lite mat för att, i motsats till vad vi blivit ombedda, locka dit en björn. Det hade varit riktigt coolt att få skåda. Vi fick faktiskt berättat för oss att en björn hade vandrat rakt genom campingplatsen enbart en vecka tidigare. Det gjorde upplevelsen ännu mer spännande och speciell. Tyvärr fick vi aldrig syn på någon björn under vårt besök.
 
Godmorgon, dags för frukost. Efter en KALL natt. Vår tanke att vi skulle klara oss med våra linnesovsäckar höll inte (inte ens när vi sov fullt påklädda). Det dröjde inte länge innan vi investerade i varsin varmare sovsäck.
 
 
Nästa dag fortsatte vi norrut, och nådde tillslut vår roadtrips nordligaste punkt - Crescent City. Vi fann ingen camping i närheten utan bestämde oss för att prova en natt i våra härliga bilsäten. Det skulle dock visa sig svårare än väntat att hitta en parkering som passade för ändamålet. Mestadels för att det i de flesta delar av Kalifornien faktiskt är förbjudet att sova i bilen över natten. Tanken slog oss om det överhuvudtaget finns restriktioner mot sådant i Sverige - men så har vi ju aldrig heller varit i behov av (eller ens haft möjligheten - då vi aldrig ägt någon bil) att göra det hemma. Efter lite research kom vi fram till att Crescent City inte tillät bilövernattning, men bestämde oss för att hitta en plats där vi kunde "gömma oss" för åskådare, paragrafryttare och poliser. Tillslut hittade vi en mörk gata där det stod flera andra bilar parkerade och bestämde oss för att tystlåtet parkera och slå oss till ro. Det skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort att komma till ro, speciellt för mig som reagerade på varje ljud. Givetvis trodde jag dessutom att alla förbipasserande bilar var hungriga poliser på jakt efter att sätta dit turister som sov ett par timmar i sin bil. Men tillslut somnade även jag och tack vare att sätena gick att fälla såpass långt bak var det faktiskt helt okej bekvämt, och när klockan ringde vid 6 morgonen därpå (innan solen hunnit gå upp) gav vi oss iväg till Starbucks för frukost och ett besök på toaletten för att fräscha upp oss. Vi hade klarat vår första natt i bilen, och kände oss boostade av att ha sparat in pengarna för en dyr motelnatt. Det skulle bli många fler nätter i bilen..
 
Fredrik blickar upp mot trädkronorna på det 105 meter höga Founders Tree. 
 
Jag tänkte gömma mig i ett av träden men min reflekterande dragkedja bedrog mig. 
 
Man kan ju bara föreställa sig hur kraftiga vindarna är som lyckas välta träd med dessa väldiga rotsystem.
 
Det var nog ett tag sedan trädet till detta rotsystem gjorde sin resa ner mot marken, det syns tydligt eftersom rötterna slipats av vatten och vind genom åren och numera är lena att röra vid.
 
De är inte bara höga, de är breda också.
 
Fredrik kramar träd, men når inte riktigt runt detta träd som är hela 16 meter i omkrets.
 
 
Strosar runt i Redwoodskogen
 
 
Ett nyligen fallet träd, lägg märke till hur det ser ut som dåligt staplade brädor. 
 
Efter ett par dagarns bilkörande och lite kortare promenader i giganternas skogar avrundade vi med en längre vandring i Prairie Creek State Park. Denna vandring på totalt 18,5km (för oss blev det nog drygt 20 då vi gick vilse ett par gånger) tog oss längs med James Irvine Trail ner till Fern Canyon. Därefter väntade ett par tunga kilometrar längs en strand innan vi letade oss upp till starten på The Miners Ridge Trail som ledde oss tillbaka till Visitor Center och vår bil. Vandringen inklusive några korta matpauser och ett längre besök i kanjonen tog oss totalt 6 timmar.
 
Äntligen framme vid ingång till Fern Canyon efter vandringen första etapp
 
Här var kanjonens väggar täckta av grönska och vi fick zickzacka oss fram för att undvika att blöta ner fötterna, något vi ganska snart struntade totalt i och vadade istället oss fram stora delar av tiden. I vanliga fall ska det finnas en trappa upp från kanjonen, men denna var under reparation så efter ett tag tvingades vi vända och gå samma väg tillbaka. Vi var nog bland de som gick längst in i kanjonen, många vände långt tidigare.

En fikapaus på en fallen redwoodstam
 
Jag tappade min hårsnodd, och Fredrik startar en räddningsaktion. Tack älskling, vad hade jag gjort utan dig <3
Tarzan, längre ut än så vågade han sig inte - då det stupade djupt ner på båda sidor av denna fallna trädstam.
 
Midsommarafton till ära blev det grillat kött, potatissallad, mousserande vin, oliver, fetaost, choklad och jordgubbar. Fort Bragg bjöd på idylliskt midsommarväder; Regn och kyla. Det var minst sagt skönt att krypa ner i våra sovsäckar framför en film efter att ha suttit ute vid elden och kämpat mot kylan ett tag.
 
Grillmästare Fredrik
 
 
Innan vi lämnade Fort Bragg för att ta oss söderut igen mot nästa stopp på vår Roadtrip gjorde vi ett stopp på den såkallade Glasstranden (Glass Beach). Vi hade fått berättat för oss att detta var en strand vi bara inte fick missa när vi var i området då det var en strand full av slipade glasbitar. Vi kan väl erkänna att vi inte blev fullt så imponerade av mängden glas, även om det givetvis var mer än på en vanlig strand. Detta kan möjligen bero på att stranden var full av glassamlare (trots att det fanns flertalet skyltar som talade sitt klara språk att det inte var tillåtet att samla på sig glasbitar från stranden), och får man gissa så har stranden mjölkats ut på dess vackra glasbitar under åren och om ett par år är den nog tyvärr än mindre spektakulär än den var i dag. Men utsikten över havet och klipporna är alltid vacker och givetvis var det något unikt i det trots allt.
 
Flertalet glasbitssamlare var också här på besök
 
Vackra vyer
 
En hel del glas när man tog en närmare titt.
 
Utsikten längs med kustremsan söder om Fort Bragg.