Arequipa

 
Världens näst största flygande fågel vid världens näst största kanjon
 
Arequipa är Perus näst största stad, och det fick bli vårt sista stopp i Peru innan vi tog oss vidare mot Colombia. Totalt sett har vi vistats i Peru ca 3 veckor och under den tiden fick vi sett och gjort en hel del faktiskt. Peru är ett vackert land och det finns mycket att se och göra som turist om man så vill. Peruaner är ett extremt trevligt folk och de är verkligen snabba med sina komplimanger. Två gånger fick jag höra att jag liknade Brad Pitt (just for the record så fick jag och Sofia höra att vi liknade Brad och Angelina i självaste Hollywood en gång, wow) och en gång att jag såg ut som Alexander den Store. Jag slukar båda komplimangerna men tänker samtidigt att för dem så ser väl vi ut som alla kineser gör, dvs likadana, haha. Kom föresten på nu att jag också fick heta Legolas en gång, karaktären i Sagan om Ringen spelad av Orlando Bloom, när vi var i San Cristobal i Mexico. Sånt är väldigt komiskt för när man väl tycker att någon ser ut som någon annan så har man svårt att släppa just den tanken. Själv tyckte jag att guiden under stadsvandringen i Cusco liknade Maradona. 
 
Under tiden i Arequipa passade vi på att göra en utflykt till Colca Canyon där världens näst största flygande fågel håller till, nämligen Andernas kondorer. Dessa fåglar kan ha en vingbredd på över 3 meter och väga så mycket som upp mot 12 kg. Kondoren är en av de fågelarter som blir äldst i världen och många blir mycket äldre än 50 år. Efter att ha läst på lite förstod jag att en av de äldsta kondorerna blev så gammal så 100 år. Imponerande. Dessa mäktiga fågelfän beskådade vi vid Mirador Cruz del Condor, men vi såg inte någon med en vingbredd på över 3 meter. Men det var ändå mäktigt och inget man ska ta för givet förstod vi, för det är absolut inte alla som har den turen att få se kondorer på just den här guidade turen. När bussen närmade sig utsiktsplatsen så kunde man se hur de seglade förbi i dalen, sakta men säkert, de glidflög liksom bara utan att nästan ens slå ett vingslag. Man ville ut fort ur bussen för att beskåda spektaklet och jag tror att vi fick bevittna det hela i ca 25 minuter innan de försvann helt och hållet. Nästan mystiskt. Plötsligt var de bara borta, som om de aldrig ens varit där. 
 
Colca Canyon är världens näst djupaste kanjon, dubbelt så djup som Grand Canyon i USA. Det är en mycket populär plats att göra flerdagarsvandringar på, men för vår del fick det stanna vid en dagstur. Det är Perus tredje mest besökta turistdestination och även om Sofia inte blev så förtjust i själva kanjonen så tyckte hon nog i alla fall att fåglarna gjorde stoppet vid usiktsplatsen väl värt tiden. Efter att vi stannat till här brummade vi vidare med bussen till lite andra platser runt omkring. Dessa platser gav oss egentligen inget särskilt och det totala betyget för turen blev bara sämre på grund av allt för många stopp. Det kändes lite som att de bara knökat in lite stopp för oss turister och stämpat det med Colca Canyon för att dra in pengar. Det för stressigt att flänga fram och tillbaka så mycket helt enkelt och hela turen tog ca 12 timmar. Men för min del var det värt pengarna att bara få se fåglarna och den mäktiga kanjonen. 
 
Här lyckades jag fånga en utav de mäktiga gamarna på bild. Ser nästan ut som att den stirrar rakt in i kameran
 
Vid Mirador Cruz del Condor (utsiktsplatsen för Kondorer) i Colca Canyon på ca 3287 m höjd
 
 
 
Sofia härmar kondorerna, jag kan flyga - jag är inte rädd!! 
 
 De seglade förbi oss så lugnt och graciöst och fortsatte sedan ned i kanjonen
 
Lite kyligt vid dessa breddgrader så även om solen skiner så åker jackorna på
 
 Här lyckades Sofia fånga både mig och en kondor på bild. De flyger ganska fort så det var en bragd. Två sällsynta och udda arter i samma bild, AMAZING! 
 
Njuter av utsikt och det faktum att kondorerna bjuder på skådespel - inte alltför vanligt
 
Kringliggande landskapet
 
Här på hög höjd precis vid stupen åkte vi, genom tunnlar och på slingriga grusvägar
 
 
Ett snabbt stopp vid nationalparken där det fanns hundratals Alpackor 
 
I Arequipa fanns det inte överdrivet mycket att göra direkt. Men vi tar ändå alltid varje tillfälle i akt att utforska de städer vi besöker till fots. Det är alltid det bästa sättet och det trevligaste sättet att se en ny stad på. Att vi vandrar  tills knän och fötter värker och ryggen kroknar det hör bara till vanligheterna. Vi besökte bland annat Santa Catalina klostret. Här fick vi en tydlig och detaljerad inblick i hur nunnorna levde i sitt kloster i Arequipa förr i tiden. Det är ett klsoter som byggdes redan på 1500-talet och vi blev båda två mäkta imponerade över hur stort det var. Det var en av de bättre rundvandringar vi genomfört och självklart bidrog den engelska översättningen på all text till detta. Utan den hade vi bara kliat oss i huvudet. 
 
 Här i Santa Catalina Klostret vid en av de mysigare gatorna 
 
 Sofia lever sig in i hur livet för nunnorna var förr, här med hink i högsta hugg över en brunn
 
 Santa Catalina Klostret var riktigt stort, det är som en hel liten stad i staden. Här sprang de och lekte kurragömma, låste in sig i sina rum, drog på sig kyskhetsdräkten och kastade nyckeln över murarna
 
 Sofia vid rosenbuskarna
 
 
 Ett utav de otroligt många kök i klostret. Det var rejäla eldplatser och väl använda sådana. Svart sot på väggarna sitter fortfarande kvar och gör oss uppmärksammade på hur det kan ha varit att laga mat här 
 
Vi passade även på att snoka runt på den lokala markaden, San Camilo. Det var ett möte med fräna och direkt vidriga dofter såväl som ljuvliga och utsökta när vi strosade gång upp och gång ned i jakt på något spännande. De säljer verkligen allt möjligt på sänna här ställen - allt från hela grishuvuden till torkad fisk, till blommor eller bröd - you name it they got it. Jag skulle väl inte direkt vilja påstå att det är en vacker syn - att se dessa djur slaktade på ett brutalt sätt och därefter bli upplagda på ett makabert sätt för potentiella köpare. Det ser rent av motbjudande ut på sina ställen och som sagt, lukten griper tag i dig som ett fast handslag på axeln och bränner sig fast i näsborrarna. Köttet ligger liksom i högar och bjuder på stor fest för flugorna. Men rätt vad det är så passerar man nybakt bröd eller nyskurna rosor och mötet i kötthavet är som bortblåst. Mycket folk på bra humör och försäljare som pockar på uppmärksamhet. Vi hamnade efter en stunds utforskande på andra våning där vi spontant satte oss ner för att avnjuta en ostglass. En så kallad Queso Helado. 
 
 Sofia älskar sådana här marknader. Vi är inte sena med att smaka på de delikatesser vi hittar. Inte grishuvud då så klart. Här vid San Camilo marknaden. 
 
 Panoramabild över hela marknaden. Här taget från "andra våning" där flertalet affärer och restauranger låg
 
Inte så hygieniskt kanske. Köttet hänger och ligger helt öppet på disken. Folk från alla håll och kanter går fram och lallar lite på kötthögarna - hostar och andas, flugorna landar och lyfter igen, slaktarn petar sig i näsan och hjälper en ny kund med en köttslamsa, det är varmare än rumstempererat vill jag lova och så här ser det ut under stora delar av dagen. Nej, det låter kanske inte särskilt fräscht och definitivt inget vi är vana vid - men här är det standard. 
 
 Sofia med utsikt över alla marknadsstånden. Skitstor marknad. 
 
 Den sjukt goda ostglassen, Queso Helado, som tydligen var berömd här i Arequipa 
 
 Kvinnan bakom konceptet som stått med i tidningen. Det var också hon som serverade oss. 
 Vi tyckte båda två att det var överraskande gott
 På besök i Alpacaland (Mundo Alpaca), det här garntyget kom genast fram för att hälsa men ville absolut inte att man skulle fingra på honom. De är minst sagt skygga. Kom hit sa jag, låt mig dra lite i dig!!!
 
På Mundo Alpaca besökte vi inte bara dessa söta Alpackor, vi fick även en inblick i hur textilmarknadens processer ser ut när det kommer till pälsen från Alpackor. Vi fick se tillverkningsmaskiner, maskiner som behandlar pälsen på olika sätt - och vi fick se hur pälsen sorteras och slutligen den uråldriga vävtekniken. Sorteringsprocessen måste göras för hand och tydligen är det en teknik som gått i arv från generation till generation - med andra ord är det bara en handfull personer i världen som kan göra detta och dessa kvinnor är experter. Det kan inte mekaniseras utan måste göras av människor med skickliga händer och ögon. Det var definitivt värt ett besök här. Mycket lärorikt. 
 
 Det var inte lätt att fingra på ulltröjorna men man fick klämma och känna lite en kort sekund
Det ser nästan ut som att de ler när de ligger och sover
 
 
En utav de många vulkaner alldeles i närheten av staden. Det är fräckt alltså. Den här är aktiv men vi såg aldrig något utbrott
 Här lämnade vi precis Alpacaland. Vulkan i bakgrunden. 
 
Sofia slappar i hängmattan på taket av vårt hostel, insnurrad i äkta Alpaca halsduk köpt i Cusco
 
Arequipa är en fin stad och det blev en bra avrundning inför vårt stundande Colombiabesök bland karteller,  kaffeplantager och stora rumpor. Nu längtade vi verkligen efter värmen men såg på väderprognosen att det väntade regn i Bogota, som skulle bli vårt första stopp. Men det har ju aldrig stoppat oss tidigare. 
 
 
 

Flytande vassöar och Lake Titicaca

Efter att ha varvat ned några dagar i Cusco efter den långa Salkantay vandringen så bestämde vi en ny resrutt på baksidan av en servett när vi fikade på ett café. Den här rutten skulle ta oss ned mot Puno för att besöka bland annat de berömda vassöarna där Urosfolket bor och Lake Titicaca. VI bestämde oss för att skippa Nazca lines delvis på grund av tid men mest för att det inte riktigt var i sammklang med vår budget. Vi bokade en bussresa från Cusco till Puno - en resa på ca 8 timmar. För Sofia var nog bussresan en baggis men för mig med något längre ben så blev det lite av en pina när jag inte riktigt fick möjlighet att sträcka ut. 
 
Framme i Puno så var det kallt. Vi kom fram tidigt på morgonen och hade till och med tid att bevittna en fantastiskt vacker soluppgång över Lake Titicaca. Vi stod där bakom alla parkerade bussar och blev till och med tillsagda av nattvakten att vi inte fick vara där. Vi lyckades på knagglig spansk/engelska förhandla oss till 20 minuter till så att vi hann se soluppgången - och det förstod han, ser såg vi inte mer av honom. Efter att ha väntat någon timme inne på själva busscentralen så gick vi vidare in mot staden och vårt hostel - Cozy Hostel. Vi gick på vägar kantade med marknadsstånd där folk sålde allt mellan himmel och jord - en gång såg vi några avkapade gethuvuden som låg där i en hög mitt på marken. Det blir väl inte mer brutalt än så på en marknad men nu för tiden har vi slutat chockeras över vad man faktiskt kan hitta på en marknad i dessa breddgrader.  
 
 VIP-säten på bussresan, vilken lyx för en billig peng
 
När vi kom fram till Puno var det kallt. Men vi passade ändå på att njuta av den fantastiska soluppgången över Lake Titicaca, värlens högst belägna sjö med reguljär båttrafik. 
 
 
Utsikten från toppen av Mirador El Condor - Puno med Lake Titicaca. Självklart ska vi upp på de toppar som finns
 
 
 
 
Trappan mot utsiktsplatsen El Condor. Sofia räknade trappstegen. Av någon anledning hamnar vi tillslut alltid vid trappor oavsett vilken stad vi besöker och just dessa var riktigt jobbiga på grund av höjden
 
Vi bokade en utflykt i Puno som tog oss till de berömda vassöarna i Lake Titicaca för att besöka Urosfolket och ön Taquile som ligger alldeles i närheten. Urosfolket som till och med har rötter i en civilisation som fanns innan Inkariket. Detta folket sades vara solgudens söner - om det ska sväljas med hull och hår eller tas med en nypa salt det väljer var enskild man eller kvinna - men räkna ändå in också mig i den udda skara människor som har solen som sin gud. Kanske borde bygga mig en vassö någonstans, haha. 
 
Vi hämtades med buss vid vårt hostel och kördes tillsammans med säkert 15 andra till stadens hamn, där vi hoppade på en så kallad "speedboat" som vi betalat lite mer pengar för. Speedboat just för att den skulle ta oss fram snabbare vilket skulle köpa oss mer tid på de olika öarna. Tro mig när jag säger att det här inte var någon speedboat. Om huvudkaraktären i fast and the furious hade åkt båt istället för bil, mer specifikt just den här typen av speedboat, så hade han blivit totalt utskrattad av tuffingar i trakten. Det gick så långsamt att man kunde hoppat i och simmat snabbare. Det gick så långsamt att du kunde hoppa i vattnet i farten framme vid fören och fem minuter senare gå upp på en stege i aktern - nej, inte riktigt så långsamt men det förstärker min poäng. 
 
Uros, en av de många vassöar som finns runt omkring Puno. Totalt finns det över 80 stk och alla är gjorda för hand. Dessa öar måste förnyas varje månad och har sedan ett "livsspann" på 30 år om jag inte minns fel sen måste de bygga en helt ny ö utav vass mm. Imponerande att de kan bygga så här. 
 
 Vår guide till vänster samtalar med en utav de som bor på ön
 Vassön sett från båten. Den är inte stor alltså. 
 
Sågen de använder sig av för att såga till delar till ön. Första lagret tror jag bestod av någon form av rötter som sitter fast i ett stycke jord. Uppe på det så börjar de sen lägga vassen i olika mönster - vass som sedan måste bytas ut med jämna mellanrum eftersom ön sakta men säkert sjunker. Här ser ni vår guide hålla i sågen och presidenten på ön i röd tröja - ja, det är en ung man. 
 
 
Smakar på totoravassen de använder för att bygga sina öar. Den ska tydligen innhålla mycket kalcium och väldigt vanligt att äta bland de som bor på öarna. Sofia tyckte inte alls det smakade gott, jag kan väl inte heller direkt säga att det var någon delikatess.
 
Vassen med den vassö vi besökte i bakgrunden, taget från den båt gjord av vass som vi fick ta en tur i.
 
Här på besök i ett utav de små vasshusen. Jag fick mer eller mindre sitta på knä här inne för att inte slå i huvudet. Det blev väldigt kallt här på natten sa dem, därav filtarna. De hade oväntat nog två eller tre stora bärbara stereos liggandes i hyddan, vet inte om de funkade dock. Elen får de från solpaneler. Ja, de har väl blivit lite mer moderna nu för tiden än vad deras förfäder var. 
 
Här presenterar hon sig själv och visar oss sin hydda där hon bor ihop med sin familj
 
Sofia med en utav de små rackarna som tultade omkring på ön. Här var det tydligen väldigt intressant när Sofia skulle posa framför en utav hyddorna. Solpanel till vänster. 
 
Några av barnen på ön. Här har hon fått något riktigt kladdigt att äta av sin mor. Här vid marknaden på ön.
 
Skolbåten, eller så var det båten de använde för att åka på toaletten. Ja, för på ön fanns inga toaletter - blev det bråttom fick man kasta sig på båten och paddla iväg. Tänk dig den svåraste ränneskitan bara för skojs skull. Oavsett är båten helt gjord utav vass, imponerande. 
 
Sofia framför den lilla modellen utav ön som en utav de som bor på ön byggde för att ge oss en översikt och insikt i hur processen att bygga dessa öar går till. 
 
Här framför en utav de "stora" hyddorna. Skulle bli lika sne i ryggen som ringaren i Notre Dame om jag bodde här
 
 Ja, det ser kanske varmt ut när vi går runt i våra dunjackor men det var lite kyligt asså.
Det enkla livet, här några lerkrukor där de tänder en eld under. Jord läggs i botten så inte elden sprids. Te någon?
 
Sofia uppe i tornet på ön. Antar att det är här presidenten håller utkik då och då, ja varje ö har tydligen en president.
 
Samma dag som utflykten till en utav Uros vassöar så stannade vi även till på ön Taquile. Det här var mest en vandring på typ 30-45 minuter till öns centrala delar - torget - där vi möttes för att sedan gå vidare till lunchstället. Det var egentligen inget speciellt med just denna ön, den påminde bara lite om Grekland på ett sätt tyckte jag. Det var fint och så men vi hade hellre fått längre tid på flera utav vassöarna. Vassöarna var definitivt värt pengarna så ett besök här är ett måste när man åker till Puno. 
 
Här med raska steg på väg mot öns torg. Resten av gruppen är 20 minuter bort. 
 
Lunchstället på ön Taquile. Riktigt mysig plats med utsikt över Lake Titicaca
 
Strax innan vi lämnade Taquile. Sofia med de roligt formade stenhuvudena som prydnad vid sidan av bågen av sten. Vi såg flera av dessa på ön, kul med lite Michelangelo konst. 
 
Senare på kvällen bestämde vi oss för att gå ut och käka lite mat på restaurang. Vi hade bestämt oss redan i Cusco för att äta denna speciella maträtt men det blev aldrig av på grund av priset. När vi kom till Puno så såg vi att det var extrapris på just den här typen av mat så då slog vi till. Ja, asså vi dödade inte huvudrätten själva men man skulle nästan kunna tro att vi hittade det i någon gränd utanför. Vem vet hur de får tag på dom?? Haha! 
 
 
Här käkar vi Guinea Pig, dvs Marsvin, på en lokal restaurang mitt i Puno. Jag hade lite svårt för detta ska tilläggas. Tänderna satt kvar som i ett vackert men makabert smile och mitt marsvin hade de brutalt nog vridit nacken av, så huvudet låg snett på sidan. Inte fin nog för att fotograferas. Jag kom också på mig själv när jag letade kött på rackaren, eftersom det var väldigt bristfälligt, att jag började skära i en utav de små vaderna med tanken att här måste det ju finnas lite mer kött. Sofia hade noll problem, hon länsade sitt marsvin på allt kött och petade tänderna med ett utav lårbenen ;)
 
Marsvin har en speciell smak alltså. Det smakar inte alls kyckling som vi fick förvarningar om innan, det smakar liksom mest surt och helt annorlunda. Den kan vara så att hjärnan spelar en ett spratt just för att man vet med sig att man äter ett "husdjur" men jag tvivlar. Jag kan fortfarande känna den sura smaken om jag tänker efter och det är inget jag kommer att svälja ned i tarmsystemet igen det vill jag lova. Det skulle skitas ut så fort som möjligt. Men jag, och jag tror Sofia också, kommer att fortsätta äta knäppa grejer runt om i världen så om jag skulle tippa så lär det här hamna långt ner på listan över det knäppaste vi stoppat i oss när den listan väl sammanställs. Och så var det med den saken. Yummy!!!!! Fear Factor hade varit en piece of cake för oss. 
 
 Bara kolla på rackarn, ser ju nästan ut som en flygmus som har särat på sina vingar för att flyga vidare 
 
Pisco sour är något vi blivit förtjusta i under tiden i Peru
3 kommentarer
publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Guinea Pig, Lake Titicaca, Marsvin till middag, Mirador El Condor, Pisco Sour, Puno, Taquile, Totoravass, Uros vassöar, Urosfolket, Världens högst belägna sjö
Visa fler inlägg