Arequipa

 
Världens näst största flygande fågel vid världens näst största kanjon
 
Arequipa är Perus näst största stad, och det fick bli vårt sista stopp i Peru innan vi tog oss vidare mot Colombia. Totalt sett har vi vistats i Peru ca 3 veckor och under den tiden fick vi sett och gjort en hel del faktiskt. Peru är ett vackert land och det finns mycket att se och göra som turist om man så vill. Peruaner är ett extremt trevligt folk och de är verkligen snabba med sina komplimanger. Två gånger fick jag höra att jag liknade Brad Pitt (just for the record så fick jag och Sofia höra att vi liknade Brad och Angelina i självaste Hollywood en gång, wow) och en gång att jag såg ut som Alexander den Store. Jag slukar båda komplimangerna men tänker samtidigt att för dem så ser väl vi ut som alla kineser gör, dvs likadana, haha. Kom föresten på nu att jag också fick heta Legolas en gång, karaktären i Sagan om Ringen spelad av Orlando Bloom, när vi var i San Cristobal i Mexico. Sånt är väldigt komiskt för när man väl tycker att någon ser ut som någon annan så har man svårt att släppa just den tanken. Själv tyckte jag att guiden under stadsvandringen i Cusco liknade Maradona. 
 
Under tiden i Arequipa passade vi på att göra en utflykt till Colca Canyon där världens näst största flygande fågel håller till, nämligen Andernas kondorer. Dessa fåglar kan ha en vingbredd på över 3 meter och väga så mycket som upp mot 12 kg. Kondoren är en av de fågelarter som blir äldst i världen och många blir mycket äldre än 50 år. Efter att ha läst på lite förstod jag att en av de äldsta kondorerna blev så gammal så 100 år. Imponerande. Dessa mäktiga fågelfän beskådade vi vid Mirador Cruz del Condor, men vi såg inte någon med en vingbredd på över 3 meter. Men det var ändå mäktigt och inget man ska ta för givet förstod vi, för det är absolut inte alla som har den turen att få se kondorer på just den här guidade turen. När bussen närmade sig utsiktsplatsen så kunde man se hur de seglade förbi i dalen, sakta men säkert, de glidflög liksom bara utan att nästan ens slå ett vingslag. Man ville ut fort ur bussen för att beskåda spektaklet och jag tror att vi fick bevittna det hela i ca 25 minuter innan de försvann helt och hållet. Nästan mystiskt. Plötsligt var de bara borta, som om de aldrig ens varit där. 
 
Colca Canyon är världens näst djupaste kanjon, dubbelt så djup som Grand Canyon i USA. Det är en mycket populär plats att göra flerdagarsvandringar på, men för vår del fick det stanna vid en dagstur. Det är Perus tredje mest besökta turistdestination och även om Sofia inte blev så förtjust i själva kanjonen så tyckte hon nog i alla fall att fåglarna gjorde stoppet vid usiktsplatsen väl värt tiden. Efter att vi stannat till här brummade vi vidare med bussen till lite andra platser runt omkring. Dessa platser gav oss egentligen inget särskilt och det totala betyget för turen blev bara sämre på grund av allt för många stopp. Det kändes lite som att de bara knökat in lite stopp för oss turister och stämpat det med Colca Canyon för att dra in pengar. Det för stressigt att flänga fram och tillbaka så mycket helt enkelt och hela turen tog ca 12 timmar. Men för min del var det värt pengarna att bara få se fåglarna och den mäktiga kanjonen. 
 
Här lyckades jag fånga en utav de mäktiga gamarna på bild. Ser nästan ut som att den stirrar rakt in i kameran
 
Vid Mirador Cruz del Condor (utsiktsplatsen för Kondorer) i Colca Canyon på ca 3287 m höjd
 
 
 
Sofia härmar kondorerna, jag kan flyga - jag är inte rädd!! 
 
 De seglade förbi oss så lugnt och graciöst och fortsatte sedan ned i kanjonen
 
Lite kyligt vid dessa breddgrader så även om solen skiner så åker jackorna på
 
 Här lyckades Sofia fånga både mig och en kondor på bild. De flyger ganska fort så det var en bragd. Två sällsynta och udda arter i samma bild, AMAZING! 
 
Njuter av utsikt och det faktum att kondorerna bjuder på skådespel - inte alltför vanligt
 
Kringliggande landskapet
 
Här på hög höjd precis vid stupen åkte vi, genom tunnlar och på slingriga grusvägar
 
 
Ett snabbt stopp vid nationalparken där det fanns hundratals Alpackor 
 
I Arequipa fanns det inte överdrivet mycket att göra direkt. Men vi tar ändå alltid varje tillfälle i akt att utforska de städer vi besöker till fots. Det är alltid det bästa sättet och det trevligaste sättet att se en ny stad på. Att vi vandrar  tills knän och fötter värker och ryggen kroknar det hör bara till vanligheterna. Vi besökte bland annat Santa Catalina klostret. Här fick vi en tydlig och detaljerad inblick i hur nunnorna levde i sitt kloster i Arequipa förr i tiden. Det är ett klsoter som byggdes redan på 1500-talet och vi blev båda två mäkta imponerade över hur stort det var. Det var en av de bättre rundvandringar vi genomfört och självklart bidrog den engelska översättningen på all text till detta. Utan den hade vi bara kliat oss i huvudet. 
 
 Här i Santa Catalina Klostret vid en av de mysigare gatorna 
 
 Sofia lever sig in i hur livet för nunnorna var förr, här med hink i högsta hugg över en brunn
 
 Santa Catalina Klostret var riktigt stort, det är som en hel liten stad i staden. Här sprang de och lekte kurragömma, låste in sig i sina rum, drog på sig kyskhetsdräkten och kastade nyckeln över murarna
 
 Sofia vid rosenbuskarna
 
 
 Ett utav de otroligt många kök i klostret. Det var rejäla eldplatser och väl använda sådana. Svart sot på väggarna sitter fortfarande kvar och gör oss uppmärksammade på hur det kan ha varit att laga mat här 
 
Vi passade även på att snoka runt på den lokala markaden, San Camilo. Det var ett möte med fräna och direkt vidriga dofter såväl som ljuvliga och utsökta när vi strosade gång upp och gång ned i jakt på något spännande. De säljer verkligen allt möjligt på sänna här ställen - allt från hela grishuvuden till torkad fisk, till blommor eller bröd - you name it they got it. Jag skulle väl inte direkt vilja påstå att det är en vacker syn - att se dessa djur slaktade på ett brutalt sätt och därefter bli upplagda på ett makabert sätt för potentiella köpare. Det ser rent av motbjudande ut på sina ställen och som sagt, lukten griper tag i dig som ett fast handslag på axeln och bränner sig fast i näsborrarna. Köttet ligger liksom i högar och bjuder på stor fest för flugorna. Men rätt vad det är så passerar man nybakt bröd eller nyskurna rosor och mötet i kötthavet är som bortblåst. Mycket folk på bra humör och försäljare som pockar på uppmärksamhet. Vi hamnade efter en stunds utforskande på andra våning där vi spontant satte oss ner för att avnjuta en ostglass. En så kallad Queso Helado. 
 
 Sofia älskar sådana här marknader. Vi är inte sena med att smaka på de delikatesser vi hittar. Inte grishuvud då så klart. Här vid San Camilo marknaden. 
 
 Panoramabild över hela marknaden. Här taget från "andra våning" där flertalet affärer och restauranger låg
 
Inte så hygieniskt kanske. Köttet hänger och ligger helt öppet på disken. Folk från alla håll och kanter går fram och lallar lite på kötthögarna - hostar och andas, flugorna landar och lyfter igen, slaktarn petar sig i näsan och hjälper en ny kund med en köttslamsa, det är varmare än rumstempererat vill jag lova och så här ser det ut under stora delar av dagen. Nej, det låter kanske inte särskilt fräscht och definitivt inget vi är vana vid - men här är det standard. 
 
 Sofia med utsikt över alla marknadsstånden. Skitstor marknad. 
 
 Den sjukt goda ostglassen, Queso Helado, som tydligen var berömd här i Arequipa 
 
 Kvinnan bakom konceptet som stått med i tidningen. Det var också hon som serverade oss. 
 Vi tyckte båda två att det var överraskande gott
 På besök i Alpacaland (Mundo Alpaca), det här garntyget kom genast fram för att hälsa men ville absolut inte att man skulle fingra på honom. De är minst sagt skygga. Kom hit sa jag, låt mig dra lite i dig!!!
 
På Mundo Alpaca besökte vi inte bara dessa söta Alpackor, vi fick även en inblick i hur textilmarknadens processer ser ut när det kommer till pälsen från Alpackor. Vi fick se tillverkningsmaskiner, maskiner som behandlar pälsen på olika sätt - och vi fick se hur pälsen sorteras och slutligen den uråldriga vävtekniken. Sorteringsprocessen måste göras för hand och tydligen är det en teknik som gått i arv från generation till generation - med andra ord är det bara en handfull personer i världen som kan göra detta och dessa kvinnor är experter. Det kan inte mekaniseras utan måste göras av människor med skickliga händer och ögon. Det var definitivt värt ett besök här. Mycket lärorikt. 
 
 Det var inte lätt att fingra på ulltröjorna men man fick klämma och känna lite en kort sekund
Det ser nästan ut som att de ler när de ligger och sover
 
 
En utav de många vulkaner alldeles i närheten av staden. Det är fräckt alltså. Den här är aktiv men vi såg aldrig något utbrott
 Här lämnade vi precis Alpacaland. Vulkan i bakgrunden. 
 
Sofia slappar i hängmattan på taket av vårt hostel, insnurrad i äkta Alpaca halsduk köpt i Cusco
 
Arequipa är en fin stad och det blev en bra avrundning inför vårt stundande Colombiabesök bland karteller,  kaffeplantager och stora rumpor. Nu längtade vi verkligen efter värmen men såg på väderprognosen att det väntade regn i Bogota, som skulle bli vårt första stopp. Men det har ju aldrig stoppat oss tidigare. 
 
 
 
3 kommentarer publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Alpackor, Arequipa, Colca Canyon, Cruz del Condor, Kondorer, Mundo Alpaca, Queso Helado, San Camilo marknaden, Santa Catalina klostret
#1 - - Susanne Hellsatröm:

Måste varit otroligt mäktigt att se Kondorerna Live :-)
Vackra fotografier :-)

Kram

Svar: Det var absolut en fräck upplevelse :)
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson

#2 - - Susanne Hellström:

När jag ser på era fotografier ser jag två otroligt lyckliga människor som lever sin dröm <3 det gör mej otroligt lycklig <3

Svar: Det var kul att höra mamma. Ja vi lever verkligen vår dröm. :) det tog ett tag att nå hit, men nu är vi här. Känns konstigt också att tänka att den drömmen fick liv för 20 år sedan.
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson

#3 - - Peter Hellström:

Vet att du lever din dröm nu kido, njut och va stolt det är inte alla förunnat att göra eran resa.
Resor vet du är det enda som ingen kan ta ifrån dig, de är dina och det enda man kan ta med sig i graven.
För min del är jag lyckligast med vetskapen om att du gör detta med din älskade Sofia, du vet delad glädje är dubbel glädje.
Miss ya. kram
Tat vackert bara.

Svar: Ja det gör jag verkligen. Vet att det är det, så jag njuter i fulla drag. Ja, att resa själv hade inte varit samma sak så jag är glad att Sofia är här med mig. Kramen
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson