Bland regnbågsfärgade berg

Man skulle ju kunna tro att vi efter 6 dagars hike till och i Machu Picchu var nöjda med vandring för ett tag, men inte då. Innan vi lämnade Cusco bestämde vi oss nämligen för att vi ville göra ett besök vid Rainbow mountain en bit utanför Cusco. Två dagars vila unnade vi oss innan vi satte kurs upp mot nästa bergstopp, denna ännu ett hack högre än högsta punkten på Salkantay Trek, nämligen 5000 meter över havet.
 
Dagens startade från vårt hostel strax efter klockan 3 på morgonen och efter tre timmars slumrande på ännu en dåligt dämpad buss på skumpiga vägar var vi framme vid platsen för vår frukost. Här tryckte vi i oss det obligatoriska vita brödet med sylt och varsin tallrik med omelett innan vi satte oss i bilen för ytterligare ca 30 minuters färd till vår startpunkt. Vi startade vår vandring klockan 7.50 på 4350 meters höjd, och precis likt starten på vår Salkantay vandring var första stegen en pina. Riktigt tungt att andas, och kroppen hade inte helt vaknat ännu efter den långa bussresan. Men vi traskade på så gott vi kunde, ganska mycket snabbare än övriga hikers oavsett. Efter ca 50minuter nådde vi entrén där det tydligen skulle betalas inträde, något som var inkluderat i priset vi betalt, men de två guiderna till vår stora grupp (säkert 60 personer total - 4 minivans) var vid detta laget långt bakom oss. Därför fick vi snällt vänta, något som inte föll i helt god jord för Fredrik som helst av allt bara ville fortsätta "kötta" på mot toppen, trots att han givetvis även denna gång lovat att vi skulle ta det lungt. Efter en lång vila, säkert 30 minuter, kom så äntligen våra guider - de köpte våra entrébiljetter och släppte därefter oss lösa igen.
 
 
Det dröjer inte länge innan man blir väldigt varm och här var det dags att ta av sig lite kläder
 
Lager efter lager åkte av...
 
En bit in på vandringsleden stog mängder med hästar, klara för att agera skjuts för de som inte orkade gå upp för egen maskin (eller för de som helt enkelt hellre njöt av färden från en hästrygg)
 
Fredrik är pigg och glad, inte några klagomål här inte.
 
I alla fall inte förrän vi kom hit, där vi alltså tvingades vänta i dryga 30 minuter innan vi kunde fortsätta mot toppen
 
Tur att jag ordnade ett liten hus som vi kunde vänta vid, helt i min storlek.
 
Och äntligen fick vi våra entrébiljetter - hög tid att bestiga detta berg!
 
 
Men efter denna paus började det nu bli jobbigt för mig, såhär i efterhand gissar jag att den långa pausen på såpass hög höjd satte mig ur spel, alla mina krafter var som bortblåsta och jag fick kämpa vid varje fotlyftning. Min andning var tung, huvudet dunkade och jag kände mig allmänt slut och matt i hela kroppen, och med lätt yrsel i tillägg. Det gick långsamt nu, mycket långsamt, och även om det aldrig hade fallit mig in att bryta så var detta tillståndet nog ändå så nära jag kan komma att ge upp. Jag ville bara singla ner och lägga mig på marken (om det inte hade varit för att det var väldigt lerigt och blött vill säga..), och vid ett par tillfällen hade jag inte mycket annat till val än att stanna upp och göra ett försök att hitta tillbaka till andringen igen, vilket inte var någon enkel match på denna höjden.
 
Here we go again
 
Tanken att åka häst upp slog mig aldrig trots min känsla i kroppen - för mig känns det både som fusk att inte ta sig upp för egen maskin, men det var heller inte värt den stora kostnaden
 
Japp, sådär kändes det på vägen upp - TUMMEN NER!
 
 
I ett oerhört långsamt tempo fortsatte vi uppåt. Till skillnad från mig så verkade Fredrik inte ha några som helst problem med varken höjden eller denna sjunde vandringsdag (inom loppet av nio dagar), utan han traskade på som om han aldrig gjort annat ett par meter framför mig och försökte peppa så gott det lät sig göras. För jag får nog villigt erkänna att jag inte är den lättaste att ha att göra med när det inte går som jag önskar, och detta var en ganska starkt exempel på ett tillfälle där det inte gick helt min väg. Men upp kom vi tillslut, efter totalt 3 timmar (pausen vid entrén inräknad) - Halleluja!
 
Så mycket tröttare än såhär vet jag inte om jag kan bli, men nu var jag äntligen uppe!!
 
Tröttheten avtog snabbt när man väl fått vila lite, så ganska snart orkade jag le igen.
 
 
 
Uppe på toppen var det kallt, snö och lera turades om att täcka marken och jag virade in mig i min halsduk, och drog mössan långt ner över öronen. Min aktivitetsklocka hävdade att vi befann oss på 5042 meters höjd som högst och det kan nog ha varit en av anledningarna till den blygsamma temperaturen. En annan anledning var att solen, som så fint lyst upp vandringsleden för oss under största delen av vår vandring upp, nu givetvis lyste med sin frånvaro. Men utsikten var något utöver det vanliga, även om de uteblivna solstrålarna innebar att färgerna på det såkallade regnbågsberget var något dunkla. Efter att ha agerat fotomodeller respektive fotografer ett tag njöt vi en stund innan jag bestämde mig för att det började bli lite för kallt, givetvis bestämde sig just då solen för att äntligen titta fram, och vi blev därför kvar på toppen ytterligare en stund. Så fort solens strålar når oss blir det ju givetvis också lite varmare. Till och med så varmt att vi såg en asiatisk tjej som tog av sig i bara BH för att ta bilder - eller okej, det var inte varmt nog för BH - men hon såg märkligt nog inte ut att frysa och hon agerade underklädesmodell en ganska bra stund, medan jag stod med dubbla jackor, mössa, halsduk och ullvantar ett par meter därifrån. Snacka om kontraster - men vad gör man inte för en bra bild? 
 
Kan förresten meddela att det mesta av min antagna höjdsjuka och matthet som jag kände av stora delen av vandringen upp mer eller mindre försvann som genom ett trollslag när vi nådde toppen. Märkligt, men givetvis väldigt uppskattat både för mig och Fredrik.
 
Vår favorit kamerainställning - Impressiv art (eller trollsk som vi kallar den)
 
Mäktiga vyer även om färgerna på bergstopparna vid denna tidspunkt var något dunkla
 
Fredrik njuter av att äntligen vara uppe, efter att ha agerat draghjälp och klagoplank den sista biten
 
I motsatt riktning från berget såg vi snöbeklädda bergstoppar så långt ögat kunde nå!
 
Efter ett tag bestämde vi oss i alla fall för att det var dags att påbörja vår vandring neråt igen då vi fått en deadline av guiderna för när vi borde vara tillbaka vid vår minivan. På vägen ner slöt vi upp med två andra hikers, en kille från Danmark och en amerikansk tjej. Vandringen ner kändes därför som en enkel match då vi fokuserade mer på samtalsämnena än själva vandringen, Totalt tog det ca 2 timmar och väl nere var vi väldigt möra i både ben och psyke, när vi därför möttes av en liten uppförsbacke sista biten till vår minivan kapitulerade vi och satte oss i protest för att vila en stund innan vi tog oss an den sista lilla stigningen. 
 
Tillbaka vid startpunkten, och den sista stigningen som fick oss att kapitulera innan vi tillslut samlade ihop våra sista krafter för att ta oss till vår minivan
 
 
Vi var nere ganska exakt till vår deadline, tillsammans med ett par andra från vår minivan - men vi förstod snart att det kunde bli en lång väntan på de sista, mycket långsammare vandrarna, som troligtvis inte haft en tanke på deadlinen, eller som helt enkelt bara struntat i den när de insåg att det inte fanns en chans att de skulle orka ta sig både upp och ner på den utsatta tiden. Tror vi båda två slumrade till en bra stund innan de sista trötta vandrarna trillade in i bilen 1,5 timma efter utsatt tid, därefter satte det av direkt till vår lunchplats innan det var dags för ytterligare 3 timmars bussfärd innan vi var tillbaka i Cusco. Lång dag, men trots höjdsjukan och svagheten som jag drabbades av var det absolut värt det såhär i efterhand. 

Efter denna sista utflykt kände vi oss färdiga med Cusco, men inte med bussåkande tydligen, utan ett par timmar senare var det dags att gå ombord på nästa buss, denna gången en nattbuss på 6,5 timmar som skulle ta oss till vår nästa destination, Puno.
#1 - - Susanne Hellström:

Guud vilket häftigt berg :-) Hade ingen som helst aning om att det fanns ett sådant berg ..!!
Kram på er <3

Svar: Det var faktiskt en kollega som berättade om detta berg för mig, och detta är därmed en av få saker som jag bidragit med ;) Fredrik har ju gjort så mycket research att det är få saker jag kunnat bidra med som han inte redan skrivit ner i sitt stora dokument, men detta hade han faktiskt inte hittat ;) hehe
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson