Machu Picchu – Den mytomspunna inkastaden i Anderna


Salkantay Trek to Machu Picchu
5 days, 4 nights 
 
Alldeles i början av vandringen. Nya mössor och nya vantar inhandlade. Gruppen bestod av oss, några amerikaner, tyskar och en sydafrikan (ja, det är han längst till vänster) 

En mental såväl som fysisk utmaning. 5 dagar vandrade vi, ut i naturen bland Andernas höga berg och djupa dalar. Vi hade bokat Salkantay Trek med Llama Path långt före starten av vår jorden runt resa. Förväntningarna var höga och suget efter att genomföra vandringen var stort. En vandring som i förväg rankades som en åtta av tio på en svårighetsskala gav oss ökad respekt för vad som komma skall. När det dessutom var svårt att andas bara i Cusco så är det klart att man redan vid start funderade på vad vi har gett oss in på. Vi ska vara glada att vi fick några dagar att acklimatisera oss i Cusco annars hade de nog blivit tungt.

Före vandringen hade jag lyckats dra på mig en rejäl förkylning. Vi drog som slutsats att jag har Sofia att tacka för det. Så givetvis kändes det otroligt surt att bli förkyld bara några dagar före en vandring som dessutom skulle sträcka sig till en höjd man aldrig tidigare i sitt liv varit uppe på. Jag hade ont i halsen de första dagarna men det gick snabbt över – därav slutsatsen att ändå genomföra vandringen. Eftersom att jag bara kände mig täppt i näsan så fanns det inga tvivel. Vi avbokar inte en utflykt värd över 15 000 bara för att näsan är lite täppt. Hälsan går alltid först men i det här fallet var det aldrig någon fara.  

Vi fick ju lite bråttom där ett tag, när vi insåg att vi spenderade mer tid än beräknat i Centralamerika. Vissa platser fångade oss helt enkelt mer än vad vi trodde och det gjorde att vi tillslut fick ”skynda” oss ned till Peru och Cusco. Vi hann så långt som till Nicaragua innan det började bli lite bråttom. Så här fick vi ta buss snabbt som tusen in i Costa Rica och San José för att sedan flyga ned till Cusco. Det var ingen större uppoffring för vi planerar att ta igen en del så här i efterkant i stället. Vi tar bara vägen upp nu igen istället. Men vi har lärt oss att absolut inte boka in för mycket att göra eller att stressa genom länder.

Våra förberedelser inför den här vandringen bestod av att dricka mycket vatten och mycket Coca tea. Därtill är sömn av största vikt och mat packad med kolhydrater. Vi gjorde även några längre vandringar i Cusco upp på hög höjd men det är svårt att säga om det gör någon skillnad. Du kan ju inte träna dig bättre inför en sådan här utmaning eftersom du aldig vet hur du reagerar på höjden. Men Cusco ligger ju högre upp än självaste Machu Picchu så förhoppningsvis hjälpte det oss något. Jag läste på en hel del om packlistor inför vandringar av den här kalibern. Överlevnadskitet slank med på ett hörn, totalt onödigt muttrade Sofia. Utöver detta gjorde jag det bästa i att försöka bli så frisk från förkylningen som möjligt.

Exempel på vad man kan ta med sig på en liknande vandring, allt är givetvis inte nödvändigt:

-       Pannlampa

-       Myggspray

-       Kirurgtejp (för ömma leder etc)

-       Knäskydd

-       Tigerbalsam (ömma muskler och mot mygg)

-       Coca leaves (mot höjdsjukan)

-       Agua de Florida (mot höjdsjukan)

-       Paracetamol

-       Swiss Army Knife

-       Höjdsjuketabletter

-       Poncho

-       Mössa, vantar och halsduk

-       2 par skor (eventuellt flip flop eller sandaler)

-       Extra strumpor

-       Extra ombyte

-       Kamerautrustning, selfiestick

-       Pengar

-       Vatten

-       Snacks (snickers, bars, jordnötter, lakrits, frukt)

-       Vandringskäppar

-       Dagbok (liten tunn)

-       Sovsäck i silke

-       Huvudkudde

-       Första-hjälpen-kit

-       Badbyxor/kortbyxor

-       Solglasögon

-       Dagväska/vanlig väska (skippa tunga ryggsäckar)

-       Handvärmare (ger värme vid tryck)

-       Vattentäta handskar

-       Vattentäta vandringskängor/skor

-       Drysack/drybags (elektroniken)

-       Kortlek

-       Imodium

-       Toalettpapper

-       Klocka (ev med höjdmötare/stegräknare)

-       Hygienartiklar

-       Solkräm och solstift

-       Visselpipa (överlevnadskit, inte nödvändigt)

-       Resorb

Här kommer hela berättelsen om vår pilgrimsfärd ute i naturen:

Dag 1

Klockan ringde ca 03:30 på morgonen – vi skulle mötas vid bussen 04:00 för att åka vidare från Cusco till startpunkten. Vi påbörjade vår vandring en lördag den 29 april på 3200 meters höjd med friska ben och fulla av förväntningar. Vädret var sådär, det var mulet och regnet hängde i luften. Vi har haft lite otur med vädret tidigare vandringar på vår resa och hoppades verkligen att denna vandringen skulle vara undantaget. Inte så att vi blev besvikna men det smärtar lite i själen när man inte ser den fantastiska utsikten som lurar under molnen. Man skulle lika gärna kunna befinna sig någon annanstans. Men vi traskade vidare med hopp om att det så småningom skulle spricka upp. Vi hade endast våra daypacks med oss – det vill säga små ryggsäckar på endast 20 liter. Sedan erfarenheten från Acatenango så visste vi att varje kilo är av vikt och för mycket packning gör vandringen så mycket tyngre. Vi hade endast det viktigaste med oss. Vatten, snacks, pannlampa, poncho osv – resten packades ned i duffle bags och dessa tog bärarna hand om. Vi hade möjlighet att packa ca 5 kg per person i våra duffle bags och det utnyttjade vi inte helt och hållet för så mycket packning hade vi inte med oss. 

 Kökspersonalen/bärarna med våra duffle bags. Dessa grabbar skapade den utsökta maten. Mästerkocken till höger

Vi började gå ca 08:40. Det var lika svårt för oss båda. Det var som att gå med punkterade lungor – hur mycket du än kippade efter andan så verkade inte kroppen få tillräckligt med syre. När du tog ett djupt andetag så kände du aldrig tillfredställelsen av att du syresatt kroppen igen på normalt sätt. Du låg hela tiden under eller strax på gränsen för att få tillräckligt med syre – kändes det som. Vid de första stegen så var det som att andas genom ett sugrör. Vid sådana tillfällen så är det nästan så att man får lite halvt panik för att kroppen inte svarar. Du hyperventilerar som en brunstig ko. Jag tänkte att det här blir svårt – det här måste bero på min förkylning – hur fan ska jag klara av detta när jag inte ens orkar första backen utan att vika mig dubbel tänkte jag. Men även Sofia kämpade första biten på vandringen. Man tror inte att det ska vara så tungt men den höga höjden suger musten ur en totalt – då spelar det ingen roll hur vältränad du är. När du vandrar på högre höjd är det pannben som gäller. Det är en mental utmaning och alla kämpar på lika villkor. Ja okej, de med tunga väskor får skylla sig själva, haha. 

Vandringsleden var otroligt lerig på grund av tidigare vandrare men mestadels på grund av alla hästar som trampade sönder vägen. Lera, hästskit och mängder med vatten – så såg det ut när man blickade ned mot fötterna. Man försökte så gott det gick att skutta fram och tillbaka mellan skithögarna och leran men det slutade med att skorna dränktes tillslut ändå. Av och till kom det några regnskurar, sikten var fortfarande dålig och ponchon åkte på och av mellan varven. Vi stannade till då och då när vår guide uppmärksammade en sällsynt växt eller liknande. Han var väldigt kunnig inom det området – men det är klart efter 7-8 års erfarenhet så sätter sig väl en del. Han nämnde bland annat Coca blad och en annan växt som man kunde blanda för att uppnå en extremt stark bedövning. Vi tror det var eucalyptus.  Det här pysslade inkafolket med på sin tid när de behövde operera hjärnan på någon som råkat ut för skador. Coca blad är för övrigt något man kan tugga på för att motarbeta höjdsjuka och väldigt vanligt bland vandrare, i alla fall i dessa breddgrader, och peruaner överlag. Vid ett stopp var det dags för alla att tugga lite Coca blad så vi rullade ca 20-30 stk i en rulle och tryckte in i käften. Efter att ha tuggat på det i ca 5 minuter kände man svaga domningar i tungan och käken som en bekräftelse på att det verkade. I tillägg till detta fick vi några droppar Agua de Florida i våra händer som guiden sa att vi skulle smeta ut över våra händer för att sedan andas in. Detta skulle också hjälpa mot höjdsjukan.

 Väldigt smalt på sina ställen. Strax framför mig Stephan, den pöjken valde en något tyngre väska
 
Väldigt molnigt den första sträckan

Distansen på första dagens vandring slutade på 15 km då vi nådde vår första camp ca 13:10. Då befann vi oss på 3880 meters höjd vid Soraypampa och hade vandrat i ca 4 timmar och 25 minuter. Längs vägen gjorde vi mellan 5 – 10 pauser. Några lite längre men de flesta för att vänta in de andra i gruppen. Trots min förkylning och att vi redan innan sagt till varandra att vi skulle ta det väldigt lugnt – så låg jag och Sofia i toppen från start. Hade jag haft feber och ont i halsen så hade jag hållit ett lugnare tempo men i det här fallet kändes det som att det ändå gick att pressa lite – dessutom gick inte guiden i särskilt högt tempo så det löste sig ändå. Gruppen hade överlag ett väldigt bra vandringstempo och det gillade vi.

 Nästan framme vid vårt läger vid Soraypampa på 3880m höjd

Framme vid vår camp så var tälten redan uppställda och det enda vi kunde göra var mer eller mindre att vänta på middagen som höll på att tillagas av Llama Paths duktiga kock. Vi bjöds på otroligt god mat och mycket dessutom. Så vi var otroligt nöjda. Men det är klart har man betalt så pass mycket som vi gjort för den här vandringen så kan man väl nästan förvänta sig något liknande. Strax före middagen hade vi även en så kallad Happy Hour där vi bjöds på bland annat popcorn. De visste verkligen hur de skulle ta hand om gruppen om man säger så. Senare på kvällen så kunde man se Salkantay Mountain sträcka sig mot skyn med sina 6 271 meter och snöklädda topp. Men endast en kort stund – för 10-15 minuter senare så var hela berget dolt bland molnen igen. Det var tänkt att vi skulle gjort en vandring till den här dagen – till en lagun lite längre bort från vår camp men på grund av det dåliga vädret så blev det inget av med detta tyvärr. Många var nog sega och kände att det bara var skönt men jag och Sofia hade gärna traskat några km till den här dagen.

Dag 2

Dag nummer två skulle bli vår tuffaste vandring enligt guiden. Vi hade ca 11 timmars vandring framför oss och vi skulle nå vår högsta punkt på 4630 meters höjd. Klä er varmt sa han för det blir riktigt kallt där uppe. Den här informationen fick vi kvällen före och när vi satt där runt middagsbordet och han började lägga upp planen för morgondagen så kände man sig nästan som en riktig bergsklättrare som imorgon skulle bestiga extremt utmanande berg. Är de såhär de sitter och lägger upp rutten – de som bestiger Mount Everest och andra höga berg i vår värld. Man kände en otrolig spänning och nyfikenhet. Sättet han sa det på fick en verkligen att känna respekt inför uppgiften och nästan så att man blev lite nervös. Kommer vi att klara det här – frågade man sig själv. Flertalet tankar svävade förbi men mest kände man sig bara taggad och man längtade tills nästa dag.

Guiderna skulle väcka oss 04:50 var det sagt, och erbjuda oss en kopp Coca tea. Jag vaknade av någon anledning redan kl 04:00 och tankarna kring vandringen gick på högvarv. Sofia vaknade ca 04:30 så det var lika bra att passa på att packa det man skulle ha för dagen och lägga resten i sin duffle bag som bärarna tar hand om. Mycket riktigt fick vi vårat te och det värmde minst sagt gott i tältet. Jag hade frusit lite under natten så det var en härlig start på dagen. Jag sov för övrigt nästan i alla kläder jag hade med mig och kröp dessutom ned i en extra sovsäck mitt i natten – tror jag låg lite utanför i början. Sofia hade tydligen sovit hur bra som helst och det kommer inte som en chock. Hon kan ju somna och sova gött i princip vart som helst. VI tog varsin höjdsjuketablett och masade oss ut genom tältet. 05:30 var det samling och vi gick igen snabbt igenom dagen som väntade. Jag mådde lite bättre och det kändes som att förkylningen släppt lite – men fortfarande hängde den över mig likt ett mörkt moln på en klarblå himmel. Vi mår helt ok ändå, trots höjden – om vi nu ska tala utifrån det. Det man känner av är ibland en mild huvudvärk och lite knepig mage, annars mår man prima.

När vi klev ur våra tält så var vädret fortfarande lite risigt. Det var molnigt och regnet hängde i luften. Man kunde inte se Salkantay överhuvudtaget men guiden sa att det kunde spricka upp två timmar senare. Så vi hoppades så klart på det bästa. Vi påbörjade vandringen ca 06:15 och var framme vid Salkantaypampa 07:15. Då var vi på 4150 meters höjd. Vandringen hit gick helt ok. I början var det tungt såklart, för det tar alltid lite tid innan man kommer in i det igen och speciellt när man dessutom hela tiden går mot högre höjd. Vi halkade efter lite jag och Sofia eftersom vi inte helt hade fått ned vissa saker i våra väskor och för att vi ville ta lite bilder längs vägen. Längs vägen mötte vi flertalet hästar och bärare som var på väg både upp och ned – annars var det relativt tomt på andra vandrare. Det var som sagt lite tungt – andningen var inte helt med och man flåsade en hel del. Man ska inte sticka under stolen med att man låter som ett lok när man tuffar på uppför berget men trots det kan man ändå trycka på lite och det gjorde vi. Man vill hålla sig så nära guiden som möjligt för då har man tid att stanna och ta lite bilder så slipper man gå ikapp så mycket. Att bara gå i kapp 20 meter kan göra att man känner sig helt slut på grund av att det är så svårt att andas.

 Början av dag 2. Gruppen med Humantay Mountain 5473m i bakgrunden, syns inte så väl dock
 
Framme vid Salkantaypampa, 4150m höjd. Fantastisk utsikt upp mot snöklädda toppar

Kl 08:20 var vi framme vid Suyroqocha på 4480 meters höjd. Mellan Salkantaypampa och Suyroqocha så gick vi rakt in i en snöstorm mer eller mindre. Snön piskade oss i ansiktet men vi traskade vidare mot toppen. Guiden hade talat om för oss att det är bra om vi andas in genom näsan så gott det går. Annars fanns risken att vi drog på oss en rejäl hosta efteråt på grund av påfrestningen på lungorna. Vi försökte båda två så gott det gick men det var fasiken inte lätt. Man är ju redan andfådd till tusen från början – och så ska man i tillägg andas in genom näsan. Nej, det var en utmaning och vi gjorde så gott vi kunde. Guiden höll ett högt tempo nu och jag och Sofia hängde på, de andra hamnade långt efter. 

 
 På väg mot toppen, vi hade verkligen användning för våra ponchos. Katie och Nicholas till vänster
 
 
Sista stoppet före toppen. Vi var först hit och hade tid nog att ockupera skylten

När alla kommit i kapp tog vi sikte mot toppen. Vädret var fortfarande dåligt – det snöade lite, haglade och regnade om vartannat. Guiden trampade på som aldrig förr när vi närmade oss toppen och jag var hack i häl. Sofia var strax efter mig. Det ska tilläggas att det här är en guide som gjort över 1000 vandringar till Machu Picchu både inkaleden och Salkantay inräknat, han är född på hög höjd och har det naturligt i blodet. Det här var mannen vi hakade på mot toppen utan att själva ha någon särskild vandringserfarenhet. Jag var dessutom förkyld och hade lovat mig själv att ta det lugnt den här vandringen och speciellt den här dagen – men tydligen kunde jag inte motstå frestelsen att vara först på toppen, efter guiden då vill säga. När jag hakade på honom – och det gjorde jag i högt tempo i säkert 20 minuter – så trodde jag att jag skulle falla ihop. Det är sällan jag varit så ”trött” i mitt liv tidigare, eller i alla fall flåsat så tidigare, och det är givetvis svårt att mäta med tanke på att vi befinner oss mer än 3000 meter upp i luften än vad vi normalt sett brukar göra. Aldrig har jag flåsat så mycket och fått så lite syre tillbaka. Men något höll mig på benen och jag fortsatte. Och Sofia med sina korta ben gjorde en rejäl bragd som hakade på oss tokstollar, riktigt bra jobbat och väldigt imponerande. Vi tre var först på toppen och jag och Sofia hade gott om tid att ta lite bilder. Tyvärr såg vi inte glimten av Salkantay – det snöade och det var helt vitt på toppen. Härifrån hade vi annars haft en fantastisk utsikt men det påverkade oss egentligen inte särskilt mycket. Givetvis var det tråkigt men där och då mitt i euforin av att vi nått toppen så försvann det negativa och det positiva glänste i den dystra miljön.

 Sofia på väg mot toppen, bara 30m kvar nu. Snön yr och piskar

Vi gjorde det! Toppen är nådd, 4630 meter över havet 

Hela gängt klarade sig upp - utan syrgas, Göran Kropp style

 
Skutt på hög höjd

Vi nådde toppen ca kl 08:55 efter 2 timmar och 45 minuters vandring och trots det kämpiga mot toppen så var vi förvånansvärt pigga båda två. Våra handskar var lite blöta men vi frös inte. Sofia hade lite kalla fötter men annars var allt på topp på toppen. När resten av gruppen kommit i kapp så bjöds vi på en varm kopp Coca tea innan det var dags att vandra vidare och lämna denna ”snöstorm” för att påbörja nedstigningen igen på andra sidan. Det dröjde inte länge innan vädret blev bättre – men inte så pass bra att det sprack upp. Vägen ned mot lunchstället kantades av regn, blåst, lera och flera möten med hästar, åsnor och bärare. Vi stötte även på några andra vandrare. Vi var framme vid lunchstället ca kl 11:10 på 4000 meters höjd. Vi var faktiskt bland de sista ned, men det är ju knappast det som räknas. Toppen är ju det viktiga och den vann svenskarna, haha. Vi stannade nämligen och tog en hel del bilder på vägen ned och försökte njuta så gott det gick. Olyckligtvis så hade det börjat regna rejält innan vi nådde fram så nu var många av oss blöta och kalla trots våra ponchos. Väntan på lunchen blev lång, väldigt lång. Totalt spenderade vi över 2 timmar vid lunchstället och det var inte skönt när man var så pass kall. Däremot var maten lika god som alltid så det fick vara en tröst.

 Lunch nästa. Regnet vräkte ned precis när vi hade kommit fram
 

Kl 16:40 så var vi framme vi camp nummer 2. Här hade de satt upp tälten på golvet en våning upp i ett hus för att det var så pass lerigt och blött på gräset. När vi kom fram var våra skor dyngsura och extremt leriga. Vårt boende för natten var insprängt mellan bergen och bjöd på fin utsikt vid solnedgång och soluppgång nästkommande dag. Än så länge, för att göra en ungefärlig uppskattning så tyckte i alla fall jag att själva vandringen ligger på en 5 av 10 på en svårighetsgradsskala och då har vi ändå vid det här laget gjort toppen, vilket ska vara den tuffaste biten. Llama Path har gjort en bedömning av den här vandringen och säger att den ligger på en 8:a och att vandra den originella inkaleden är en 6:a. Det här visste vi innan, men det är ju givetvis ett snitt och det varierar från person till person. För oss har i alla fall själva vandringen hittills varit måttligt utmanande – givetvis tungt sina stunder, flåset ligger ju i topp när höjden ökar och det är oundvikligt – men summa summarum blir ändå att Salkantay Trek i våra ögon är en medelsvår hike.

 Helt magiskt vacker utsikt på sina ställen. Här passerar vi en annan årstid, sommar och mitt i regnskogen. Dags att ta av några lager kläder. På väg mot camp nr 2. 
 
 Parerar mot lera och hästskit
Camp nr 2. Tälten är plasserade på andra våning pga leran

Den här dagen såg vi inte Salkantay Mountain alls, det var noll sikt – speciellt på toppen. Lite tråkigt men det är ju aldrig någon garanti. Guiden sa att vi tyvärr hade en 8,5 av 10 på dåligt väder skalan. Shit happens. Dagen rundades av med middag och under middagen så rev Coco av sin värsta upplevelse under alla år som guide. Handlade om ett par som var på smekmånad och som hade bestämt sig för att vandra inkaleden. Han berättade nog i 40 minuter och det var ganska klart varför det kunde klassas som hans värsta upplevelse. Låt oss i alla fall säga att det här var folk som inte hörde hemma på ett berg och som agerade rollen som extremt jobbiga turister, konstant. Det beskriver den storyn kortfattat.

 

Dag 3

I dag väcktes vi 06:00 och startade vår vandring 08:00. Det var soligt och klarblå himmel. Man kan tycka att det var lite trist att det inte kunde varit så här fint igår – när vi var på toppen exempelvis. Men vi var glada ändå och humöret på topp. En ny dags vandring väntade oss och en lätt sådan. Vi gick nämligen på en grusväg hela vägen till camp nr 3 – bara för att den tänkta rutten var förstörd pga vädret. Stenar och grus hade sköljts ned över vägen på flertalet ställen. Det här var vi informerade om innan och vi visste att vi skulle gå en annan väg så det var inga problem alls. Den vägen vi gick var kantad av väldiga stup på sina ställen och ibland fick vi skynda oss förbi platser där stenar och grus fallit ned med risk för att det kunde falla igen. Många var vid det här laget lite sega. Knän var ömma på en del som en följd av den branta nedförsbacken igår, det sliter på knäna att hela tiden gå nedåt så även på mig, så jag kände lite i vänster knä. Men eftersom att vägen var så pass enkel så gick det bra – hade dessutom vandringsstavarna som stöd. Sofia var på topp, inga skavanker utom lite smärta i trampdynorna. Helt förståeligt efter ca 73 000 steg fram tills dags dato. Sofia tar ju några mer steg än vad jag gör per dag. Vi tog täten igen med guiden och trampade på i relativt bra fart mot vår camp. Vi var framme vid La Playa ca 11:50 och vid det här laget var det kanonväder. Vi käkade lunch, slappnade av och passade bland annat på att lira lite fotboll. Det var några av oss i gruppen mot kocken, bärarna och guiden. Vad resultatet blev är irrelevant – vi spelade för skojs skull. Men min hälsena och mitt vänstra knä biktade något helt annat efteråt när smärtan tillkännagav sig.

Efter lunch och fotboll nådde vi efter en timmes bilfärd våra efterlängtade hot springs – dvs varma vattenkällor. Här fanns flera pooler som steg i värmegrad vid varje byte vi gjorde. Det blev nästan för varmt tillslut. Efter att vi badat drack vi lite öl, pisco sour och käkade chips samtidigt som vi samtalade med våra kära ”vandringskolleger”. Jag hamnade i het debatt med några amerikaner när jag berättade vår tänkta resrutt i USA och nu är det fullt möjligt att vi ändrar resrutten för att besöka ytterligare två par – ett i Chicago (Jay och Michelle) och ett i Denver (Katie och Nicholas). Denver där vi för övrigt troligtvis kommer att hälsa på Zach som vi träffade på Cozumel i Mexico. De var nämligen väldigt bra på att sälja in sitt eget land, såklart, så vi får se hur vi gör. Det beror lite på hur mycket tid vi vill spendera i staterna – men kanske mellan 6-8 veckor. Det äter ju dock av andra resmål längre fram på vår resa.

 Sofia njuter i ett av "badkaren" - det var riktigt varmt och gött här
 
 
 
Camp nr 3

När vi åkte tillbaka till vår camp igen så förvandlades bussen omedelbart till en party buss. Vår guide lekte dj och vi satt och njöt i baksätet med varsin öl i näven och sjöng med. Vi var nämligen lite festsugna efter besöket vid hot springs så vi stannade till vid en butik så att alla kunde köpa på sig lite öl på vägen tillbaka. Senare på kvällen serverades vi den bästa middagen hittills. Fantastiskt god mat och till och med en tårta för Michelle som hade sin födelsedag nästa dag.

Sammanfattningsvis så hade jag som sagt lite värk i hälsena och vänster knä, medans Sofia bara kände av lite träningsvärk i ben och rumpa samt lite värk i trampdynorna då hennes joggingskor nästan var helt nedtrampade.

Dag 4

Vi väcktes 05:20 och blev serverade Coca tea i vårt tält i vanlig ordning. Efter frukost så startade vi vår vandring ca 07:00 för att nå toppen av ett berg som skulle erbjuda utsikt över Machu Picchu och Salkantay. Stundtals gick vi på den originella inkaleden som funnits sedan urminnes tider där inkafolket kunde springa flera mil på bara några timmar för att leverera viktig information. Den här dagen blev utan tvekan den tuffaste dagen. Det berodde inte enbart på mitt knä och min hälsena, Sofia håller med, utan berodde snarare på tempot vi höll uppför berget och speciellt sättet vi avslutade det hela på. Jag kan med handen på hjärtat säga att bestigningen av det här berget var mycket jobbigare än att nå toppen på 4630 meters höjd. Coco skröt ibland om vilka tider han bestigit bergen på och visst var dessa tider imponerande, som jag nämnt tidigare så har han ju också erfarenheten bakom sig. Det är nästan så man tror att höjden inte påverkar honom alls. Däremot är värmen hans fiende för han svettas som en gris. Så sista sträckan upp mot toppen efter att vi stannat till och fikat lite så satte han av i ett sjuhelsikes tempo mot toppen för att koma upp fort. Det var helt oväntat men jag var fasiken inte sen med att haka på. Varför vet jag inte, jag var ju delvis skadad och hade inte helt återhämtat mig från förkylningen men något lockade tydligen med att skynda sig upp och se vilken tid vi skulle klara det på. Det säger ju er läsare ingenting, men från sista rastplatsen upp till toppen tog det oss ca 7 minuter. Jag flåsade nog mer den här gången än för någon dag sedan då jag hakade på Coco upp mot 4630 meters höjd för att vara först på toppen. Han måste hört när jag flämtade som en stucken gris bakom honom. Stundtals såg jag honom halvspringa lite, det var inget jag försökte mig på. Väldigt imponerande. Jag var nog ca 30 meter bakom honom ibland, men försökte ändå pressa så gott det gick. Han verkade något imponerad dock när jag gled in strax bakom honom och satte mig ned på bänken. Bara någon minut efter kom Sofia gåendes i högt tempo. Också imponerande att hon orkade hålla tempot uppe mot toppen.  

Amerikanerna har tagit för vana att driva med oss svenskar för att vi hållit ett så högt tempo hela vandringen och alltid legat i topp. När vi stod på 4630 meters höjd så skämtade de om att bara de höll hälften så högt tempo som vi så skulle de ligga bra till. Jag och Sofia stod nog i nästan 10 minuter själva på toppen och kunde ta bilder för att vi var så snabba. Så dessa skämt haglade därefter nästkommande dagar. Det var inte så att de försökte förlöjliga oss – de var bara väldigt imponerade av vår insats. De blev nästan en form av tävling tillslut vem som skulle komma först – men när det gällde att nå höjderna så var det ingen som kunde mäta sig med oss. Utklassning. Men nedför hamnade vi ofta långt bak – den äran fick de andra ta. Vi var ju upptagna med utsikten, haha. Vi klassades nästan som en sällsynt fågel – se där, där är svenskarna – vi är ikapp dem – nej, där försvann de igen.

 På väg uppför det branta berget. Sofia med stavarna i högsta hugg. 

När vi nådde toppen av det här berget så var det väldigt molnigt. Då och då kunde vi skymta Machu Picchu långt där borta i bergen men vi fick vänta bra länge innan vi kunde ta lite fräcka bilder. Medans vi väntade på bättre utsikt så höll Coco en föreläsning för oss om inkafolkets historia. En föreläsning han sedan fortsatte dagen då vi vandrade upp mot Machu Picchu. Även denna varade i ca 40 minuter – han är en jäkel på att berätta och hans engelska är oklanderlig för att inte ha det som modersmål. Vi fick tillslut möjlighet att ta våra bilder och efter det så tog vi en väldigt brant väg nedåt igen som slutligen, efter några timmars vandring skulle ta oss till Aguas Calientes. Det var stundtals väldigt lerigt på vägen ned men efter någon timme blev det bättre. Jay, som jag nämnt tidigare sprang nedför den här stigen och jag och Sofia ville ju såklart inte vara sämre. Så efter ett tag – så härmade vi Jay och sprang nedför vi också. Varför i helvete jag fick för mig att springa med en halvtaskig hälsena och likaså knä – det vet jag inte. Jag ville väl bara ned fort. Sofia försökte övertala mig om att inte haka på henne men det gick inte.

 Glädjeskutt
 
 Efter ca 2 timmar så nådde vi hydroelectric town eller vad det nu kallades där vi käkade vår lunch ca 13:00 till 14:30. Återigen väldigt god middag. Några mådde vid det här laget dåligt och några var nog bara väldigt trötta så de tog tåget den sista biten in till Aguas Calientes. Sean, en utav amerikanerna hade troligtvis drabbats av solsting så det var helt förståeligt att han inte orkade mer. Efter middagen så gick vi som var kvar, vad kan vi varit, kanske 6 pers vidare mot Aguas Calientes där vi skulle övernatta. Vi gick längs med tågrälsen hela vägen och höll även in i det sista ett ganska bra tempo. Men visst var man lite mör nu. Man längtade verkligen fram till sitt hotell. Vi var framme runt 16:35 och gick raka vägen till hotellet. Kvällen rundades av med middag och sång för Michelle som fyllde år. Alla rev av sitt respektive lands födelsedagssång. Vi utbytte mailadresser – mest för att kunna skicka bilder men också för att vi skulle kunna hålla kontakten med Jay och Michelle eftersom de ville skicka tips på vad vi kunde besöka när vi åker på vår Road Trip tvärs igenom USA. Det var verkligen härligt att få ett hotellrum för sig själv – att bara få landa och sova i en skön säng för en natt. Dessutom kunna ta en ordentlig dusch vilket man inte direkt kunnat under själva vandringen. Efter att vi käkat så var det bara att gå raka vägen tillbaka till hotellet, vi skulle upp tidigt och behövde vår sömn. Det var dock lite svårt att somna eftersom vi hade världens största paradtåg strax utanför vårat fönster som dånade och hade sig till sent in på natten. Perfekt kombination, precis vad vi behövde som skulle upp tidigt.
 Efter lunch i Hydraelectric Town, hela gänget tillsammans med kökspersonlen

Dag 5

Machu Picchu väntar oss.  Vaknade ca 03:33 och packade det sista av packningen. Några kläder som vi hängt på tork var fortfarande blöta så dessa var det bara att packa ned oavsett. Vi gick ned för att käka frukost 04:00 och lämnade sedan hotellet 04:30. I Aguas Calientes så köar man för att komma på bussen upp mot Machu Picchu. Vi var relativt tidiga så endast 100 pers ca stod före oss. Helt ok ändå. Vi siktade på att vara uppe runt 06:30 så vi skulle kunna uppleva soluppgången men det var tyvärr helt kört på grund av vädret. Oerhört tråkigt väder. Man har ju hört folk berätta om sina upplevelser och om hur Machu Picchu legat dolt bland molnen och hur dessa sedan försvunnit så hela Machu Picchu blivit synligt - det beskrivs som magiskt. För vår del verkade det nästan som om at det inte fanns något hopp om det alls. Man kände sig lite besviken, lite nedstämd. Men man försökte ändå hålla modet uppe. Coco fortsatte sin berättelse om inkafolket och vi lyssnade. Klockan tickade och inte ett ord nämndes om soluppgången – vi förstod ju själva såklart. Men ändå, lite konstigt. Det var ju ett sådant fokus innan. Då och då skymtar man Machu Picchu men vi fick inte alls den där mäktiga känslan vi hoppats på – man såg inte så långt och du så definitivt inte bergen eller dess dalgångar vilket givetvis förhöjer känslan. Det duggade dessutom lite i tillägg. Men vi påbörjade sedan vår guidade tur runt i kring själva Machu Picchu och lyssnade på Coco när han berättade om historian bakom staden. Det var spännande att höra och arkitekturen var imponerande på sina ställen. På andra ställen tyckte i varje fall inte jag att det var särskilt mycket att hänga i julgranen – men det berodde delvis på att Machu Picchu aldrig blev färdigställt. Vi såg lamor och alpackor vandra omkring bland folket i ruinstaden som om det var det mest naturliga i världen. Man kom aldrig tillräckligt nära för att klappa dom dock. Lite skygga är de allt.

 Dålig sikt första dagen 
Men den mäktiga utsikten dök upp så småningom, det är nästan svårt att ta in.
 
 

Efter den guidade turen var det dags för oss alla att bestiga antingen Machu Picchu berget (Montana) eller Huayna Picchu berget. Vi hade Montana idag och skulle bestiga Huayna Picchu imorgon. Ingen annan i gruppen hade båda bergen. De frågade oss om vi var knäppa, haha. Så vi satte av mot Montana och började gå i lugnt tempo uppför. Det var riktigt tungt, höga knepiga ”trappsteg” som verkligen sög musten ur benen. Det var riktigt jobbigt. Men allt beror ju givetvis på vilket tempo man håller på vägen upp. Vi är ju oftast snabba men just i dag var Sofia helt död. Benen ville inte alls för henne den här dagen och det var väldigt tungt. Flåset var inte heller med henne. Det var tungt även för mig men jag vill oftast ändå pressa på och det gjorde tyvärr att vi blev lite osams och oense om tempot. Ops! Så jag fortsatte mot toppen på egen hand, jag visste ju att Sofia skulle komma efter men då i sitt eget tempo. Efter 45 min var jag uppe – folk måste trott att jag skulle avlida när jag gick förbi dem där i trapporna för jag lät verkligen som om jag inte fick luft. Det var en rejäl pärs men värt det. Tyvärr då, så var det en riktig skitutsikt från toppen av Montana. Jag såg Machu Picchu glimta förbi i kanske en minut när jag precis kommit upp annars var det helt vitt. Moln så långt ögat kunde nå. Riktigt surt. Nu har vi åkt på flera nitlotter på våra vandringar tycker jag. Någon gång ska det väl vara nog. Ca 10 min efter mig så var även Sofia på toppen – lite sur på mig såklart, hehe. Vi ”njöt” av utsikten och påbörjade sedan vår vandring nedåt igen eftersom vi hade lite ont om tid då vi skulle möta upp gruppen i Aguas Calientes igen kl 14:00 för att ta farväl av guiderna och resten av gruppen. Alla skulle nämligen åka tillbaka till Cusco igen. Det var bara vi som hade bokat in en bestigning av det andra berget nästkommande dag.

 Precis efter bestigningen av Montana Mountain - svettig som bara den. Uppe bland molnen
 
Utiskten från Montana - väldigt molnigt 
 
 
På väg ned från Montana, på ett ställe blir sikten mot Machu Picchu bättre. Huayna Picchu i bakgrunden.
 
 Sikten är lika med noll på sina ställen när vi vandrar nedåt

Vi visste sedan tidigare att det går att gå upp till Machu Picchu och sedan gå ned till Aguas Calientes igen via några trappor som löper precis vid sidan av vägen som slingrar sig hela vägen mellan Machu Picchu och Aguas Calientes. Så vi tänkte att vi skulle ta dessa trappor hela vägen ned idag. Vi började gå nedför Montana ca kl 12:00 och det tog längre tid ned än upp pga. självklara orsaker. Vi stannade även till lite och tog bilder eftersom vädret faktiskt hade blivit lite bättre när vi kom tillbaka ned. När vi nådde själva entrén till Machu Picchu fick vi dock lite ont om tid och var tvungna att halvspringa nedför dessa trappor för att hinna till restaurangen i tid. Det började självklart att regna mitt uppe i allt detta så vi dök upp vid restaurangen dyngsura. Dock hann vi ned före Jay och Michelle som vi såg stod i busskön för att komma ned, haha. Fasiken vad snabba vi är. Jag hade inte tid att bekymra mig om knäet eller hälsenan den här dagen heller – i alla fall inte sista biten så det var bara att bita ihop, Schwartz style. Anledningen till att vi sprang ned idag var för att vi skulle ta bussen upp tidigt imorgon igen så vi slipper gå upp så tidigt på morgonen. Speciellt om vi vill se soluppgången. Det här hade vi bekräftat med Coco tidigare i morse och han hade frågat i biljettkassan om det var ok. Det var det. Anledningen till att vi frågade var för att det står upp respektive ned på biljetten och det ska då tydligt markera att du inte kan använda en uppbiljett som en nedbiljett. Men som sagt, vi fick som svar att det gick.

Vid restaurangen tog vi varsin Pisco Sour och fyllde ut en review för guiderna som var obligatorisk. Det var nu även dags att ge guiderna dricks. Just den här biten är vi riktigt besvikna på och det kändes som att de försökte mjölka oss på pengar till och från trots att det tydligt står i broschyren att det är frivilligt. Vi tycker att för det priset vi har betalat så skall det ta mig tusan ingå ”lön” till guiderna så att vi turister slipper att punga ut med ännu mer pengar i efterkant. Men självklart fick de lite dricks ändå. Efter denna ceremoni – så käkade vi pizza med gänget innan vi skiljdes åt. Resterande gruppmedlemmar åkte tillbaka med tåget till Cusco och vi stannade en natt till.

Dag 6
Machu Picchu igen. Nu har vi tur med vädret – herregud vi måste upp fort som fasiken innan det blåser över. Vi satte av uppför i en sådan fart att man nästan snubblar över folk för att man blir så ivrig. Givetvis stöter vi på problem omedelbart. 

Vi gick upp 06:30 idag. Vi orkade inte gå upp tidigare den här dagen och gambla med att det skulle vara fint väder inför soluppgången när vi var så pass trötta och sega ändå som vi var. Vi har ju trots allt vandrat en hel del vid det här laget. Vi såg dessutom dagen innan att det inte skulle vara kanonväder just på morgonen. Men som sagt, när vi möter upp vid kön till bussarna så stöter vi på problem. Det går alltid en kontrollant som kollar pass och biljetter upp till Machu Picchu – samt eventuellt bestigningar av berg. Dessa dokument stämplas. När vi närmade oss en buss så sträckte jag fram min biljett – streckkoden skannades och det verkade funka. Sofias streckkod skannades – rött ljus. Fan också, vad är det nu. Nej, det går inte åka upp på en nedbiljett får vi höra då. Men vad fan är detta nu då, vi hade ju dubbelkollat detta dagen innan med vår guide dessutom. Hur mycket vi än bönade och bad så gick det inte övertala kontrollanten. Tillslut ringde hon sin chef. Han kom 15 minuter senare. Vi snackade med han och han verkade medgörlig först men sen när tjatmaja klev in i bilden igen så lyckades hon tydligen övertala honom att säga nej. Det blir ju fel i systemet vid registreringen. Det hjälpte inte att vi drog vita lögner om att vi inte hinner upp och se Machu Picchu nu bara för att vårat tåg tillbaka till Cusco går så tidigt. Ibland hjälper det att spela dum, ibland inte. Idag drog vi nitlott. Förbannade som bara helvete tog vi våra biljetter och började gå. Då får vi väl gå uppför hela jäkla trappan till Machu Picchu då era puckon tänkte vi. Vi tänkte absolut inte betala hela 24 dollar var igen för att ta oss upp, glöm det. Och självklart blev man stressad på grund av vädret också, vi ville inte att det skulle blåsa över – vilket vi vet kan ske väldigt fort däruppe.

 
 
 
 Betydligt bättre väder dag 2 vid Machu Picchu
 

Vi gick i högt tempo uppför trappan Sofia var halvdöd vid det här laget och var inte lätt att handskas med ska tilläggas. När vi dessutom hade ett extra berg i dag att bestiga så blev det bara ännu krångligare och jobbigare. Jag var också trött men när jag visste att vädret var kanon så lyssnade jag inte på att kroppen var trött – jag skulle bara upp och så var det med den saken. Men vi tog det steg för steg, sakta men säkert. Tillslut kom vi upp, genomsvettiga och vi avancerade in i Machu Picchu igen och stannade sedan till och tog lite bilder. Vädret var fortfarande fantastiskt tack gode gud. Efter att vi agerat modeller ett tag så gick vi vidare mot Huayna Picchu och vårt andra berg. Vi skulle ta det lugnt sa vi – eller det var i alla fall vad jag lovade. Vi var ju lite sega nu. Men vi tog det ganska lugnt också – Huayna Picchu är inte lika jobbigt som Montana men det är rejält brant på slutet. Ramlar du där är det tack och god natt. Så vi tog det hela i ett ganska lugnt tempo – sengångare i vägen och så – då gick det ändå inte att hålla ett högt tempo. Vägen upp längs berget är väldigt bra, brant på sina ställen som sagt men det finns räcken att hålla sig i. Vi nådde toppen fortfarande med kanonväder och var så otroligt lyckliga över att han där uppe inte jävlades mer med oss. Här njöt vi av utsikten ett bra tag innan flugor och mygg, som försökte äta oss levande, jagade ned oss igen. Vi tog det lugnt ned.    

 Sofia går med tunga steg uppför trappan till Machu Picchu

 K2!!! Nej, faktiskt bara Huayna Picchu. Men visst ser det brant ut. Lägg märke till vägen längst ned till höger
 
Trappsteg efter trappsteg avverkade vi på vår väg mot toppen. Efter några dagars vandring så är benen som kola
 
Det var så brant på sina ställen att man automatiskt förvandlades till en mer primitiv varelse och började gå på alla fyra igen. Machu Picchu skymtar i bakgrunden. Mellan 5 och 10 min kvar till toppen. 
 
Inga karbinhakar eller säkerhetslinor, nej här förlitar vi oss endast på starka nypor och benkraft ;)
 
Tillbaka till "doggy"...nu har vi snart krupit upp till toppen. Vi passerade några riktigt gamla hus längst upp
 
Ja som ni ser så är det riktigt stupigt till vänster, det här var en trappa man inte gärna snubblade i
 
Då var den tuffaste biten avklarad och inom minuten är vi på toppen. Bra jobbat där hjärtat! 
 
Panoramabild från toppen. Machu Picchu till höger i bild och rakt upp ovanför inkastaden ligger Montana. Bussvägen slingrar sig hela vägen upp och strax till höger om den gick trappan vi sprang nedför.
 
Sofia njuter av den vackra utsikten. Machu Picchu rakt ovanför Sofias huvud och Montana längre upp
 
Från toppen av Huayna Picchu, bara att tacka vädergudarna
 
 
Bara njuter av det storslagna 
  
 
På väg ned från Huayna Picchu, måste stanna till och njuta lite

Tåget tillbaka till Cusco skulle lämna Aguas Calientes ca 16:20 igen så nu hade vi inte alltför mycket tid kvar. Men vi ville göra både Sun Gate och Inkabron innan vi lämnade Machu Picchu. Vi började gå nedåt. Machu Picchu är numera designat på ett sådant sätt att du inte kan strosa runt fritt överallt utan du måste gå rejäla omvägar ibland för att nå vissa områden. Du får gå in i inkastaden 3 ggr varje dag och för oss var det absolut inga problem. Det man gör då är att gå ut igen för att sedan gå in genom kontrollen en gång till där man visar sitt pass. Inga köer så det var inget problem. Men när vi började gå uppför trapporna igen för att komma in i Machu Picchu så var Sofia helt slut. Verkligen helt slut, nästan gråtfärdigt slut. Min kommentar, skärp dig nu, hjälpte mig inte särskilt mycket. Hur tänkte jag där? Så det gick lååångsamt uppför den här gången. När vi tillslut nådde en plats längre upp så tvekade Sofia och sa att det aldrig kommer att gå. Hon var för trött och vi måste dessutom skynda oss tillbaka till Aguas Calientes igen för att ta tåget mot Cusco bestämd tid. Jag ville se Sun Gate (Intipunku) – jag har hört talas om den. Mycket gott. Så jag satte av i en bra fart uppför – jag sprang upp till Sun Gate på 15 minuter – en hike som annars tar ca timmen. Det bekymrade inte mig. Jag rådfrågade längs vägen, hur långt är det kvar sen kutade jag resten. Det var rejält varmt nu ska tilläggas och jag svettades som en gris fastnaglad vid ett spett över öppen eld. Men knät och hälsenan var mina goda vänner den här dagen, de krånglade faktiskt ingenting alls den här dagen så det hjälpte ju givetvis en hel del. På vägen upp trodde jag dock först att jag skulle drabbas av solsting eller liknande och ramla ihop, men sen tänkte jag inte mer på den saken. Jag var uppe och nere på 40 minuter. Det ska tilläggas att det inte är den enklaste terrängen att springa i. Fattades bara några lianer att svinga mig i så hade jag verkligen känt mig som Tarzan. 

 Uppe vid Sun Gate, relativt matt och törstig

Fin utsikt från Sun Gate, självklart, men den absolut bästa utsikten får du ändå från Machu Picchu – dvs när du står inne i själva inkastaden. Du får inte lika bra utsikt från varken Montana, Huayna Picchu eller Sun Gate. Anledningen, tycker vi, är för att när du står inne i Machu Picchu vid den så kallade obligatoriska platsen (guardhouse) att ta bilderna så ser du de vackra byggnaderna på nära håll samtidigt som du ser hur bergen och dess dalgångar omringar denna mytomspunna inkastad. Vi var otroligt lykligt lottade med vädret den här dagen och är extremt tacksamma för att vi fick uppleva Machu Picchu i dess fulla prakt. Det är en mäktig känsla att stå där och blick ut över detta mästerverk.

En liten sidfot till berättelsen om Salkantay Trek och Machu Picchu är att vi var nära på att punktera hela vår jorden runt resa när vi väl kom ner till Aguas Calientes igen. Eller rättare sagt, jag var det. Okej, visst – det går att lösa det här problemet som jag nu ska berätta om genom lite telefonsamtal och mailande men det tar med största sannolikhet en bra stund. 

När vi tog bussen ned igen – haha, det gick i alla fall att åka ned på biljettfanskapet nästa dag – så gick vi av bussen och strosade vidare genom en marknad på väg tillbaka till vårt hostel. För övrigt supertramp hostel. När vi gick där på marknaden så kände jag hur någon stötte emot mitt ena ben där jag förvarat våra pass hela dagen. Det här är normalt sett inget man lägger märke till eller ens tänker på – för ibland går man helt enkelt emot folk. Men av någon anledning så ringde det en klocka i mitt inre som varnade att något inte riktigt stod rätt till. Jag reflekterade ändå inte över det med en gång – för i vanliga fall när sånt händer så känner jag med en gång i mina fickor och vänder mig om för att se vem jag stötte emot med – men det gjorde jag inte den här gången. Jag gick tio meter till utan att vända mig om – personen i fråga var redan borta och runt hörnet. Men efter dessa tio meter så stannade jag till och kände på utsidan av fickan till mina shorts. Vart fan är passen? Fick du passen av mig förut, frågade jag Sofia. Fick ett blankt nej tillbaka och nu började Sofia bli nervös för att jag ställde en sådan fråga. Jag är nämligen den som alltid har kontroll på passen. Men nu hade jag inte den blekaste vart de var någonstans. Jag började leta igenom min jacka som låg i väskan, letade igenom väskan och vände upp och ned på allt vad jag hade. Vid det här laget så såg Sofia att jag inte skämtade eftersom det obligatoriska flinet inte infann sig i mitt ansikte - som om jag skämtade. Jag vet inte om jag satte av nedåt igen för att finna ”tjuven” som jag först trodde det var eller för att ta mig tillbaka till bussen vi suttit på vägen ned från Machu Picchu – men jag började springa samma väg vi kom. Tillslut slog det mig att det är väl klart det inte var en ficktjuv – och var det det så är det kört sedan länga att finna ut vem det var. Så jag tog raka spåret mot bussen vi åkt med – kunde inte numret i huvudet – det var inget jag memorerade. Men jag sprang fram till en kontrollant. Samma person jag spottat och svurit åt imorse för att biljetterna inte funkade. Jag tänkte att nu får jag då fan ingen hjälp i alla fall. Men jag förklarade situationen och hon tog med mig till deras kontor några meter längre bort. Hon började snacka med en kollega på sitt språk – passaporte var det enda jag förstod. Si, sa han och gick in genom dörröppningen. Lyckan steg, snälla låt det vara våra pass. Och så kom han ut med två pass, jag såg att det var våra men sa mitt och Sofias namn för att övertala. Jag gjorde ett snabbt tecken med båda händerna som om jag skulle be en bön och tackade så hemskt mycket för att de hittat våra pass. Ibland ska man ha tur, riktig tur. Jag har kopior på våra pass och alla andra viktiga dokument men det hade tagit tid att få nya pass skickade till Peru, den saken är säker. Och det hade förstört stora delar av hela resan.

Sammanfattningsvis:

Salkantay Trek är en måttligt utmanande men mycket givande vandring som absolut rekommenderas. Men det ska tas i åtanke att den bör göras i juni eller juli då det är större chans att vädret är bra. Stackars satar, de som gör hela den här vandringen för att sedan komma fram till ett molnigt och disigt Machu Picchu. Själva målet med vandringen. Det var ju det hela vår grupp fick uppleva första dagen. Vi kan tacka vädergudarna och oss själva för att vi var ”ivriga” nog att boka bestigning av två berg. Självklart kan Machu Picchu vara mystiskt och fräckt när det är molnigt – det jublas alltid vilt när det skymtar till där bland molnen men jag tror ändå att det är mer uppskattat att se den här historiska platsen i strålande solsken. 

Boka ditt boende i Cusco idag 

2 kommentarer publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Aguas Calientes, Anderna, Coca tea, Göran Kropp, Hot Springs, Huayna Picchu, Inkastaden, Llama Path, Montana, Sun Gate, coca leaves, machu picchu, salkantay trek
#1 - - Susanne Hellström:

:-) Som vanligt otroligt vackra foton!!
När jag ser på fotona ni tagit, drar jag snabbt slutsatsen, där hade jag aldrig vågat gå!!! :-/ alldeles för brant.
Men det är ju det som gör själva Machu Picchu :-)
Vilken tur ni hade med passen !!!
Kram på er <3

Svar: Men man måste inte bestiga bergen när man är där, utsikten från andra platser är ännu mäktiga, och där tror jag att du hade vågat gå :) Så du hade absolut kunnat njuta av det också!
Haha, ja. Skit vad jag blev rädd där för en stund (dock var det lite skönt att det för en gång skull inte var jag som slarvade bort grejer, utan att även Fredrik kan göra det. haha)
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson

#2 - - Susanne Hellström 🌸 :

Du ser verkligen trött ut på det kortet när du sprang tur och retur på 40 minuter. 2

Svar: Haha, ja han var typ död när han kom ner igen ;) Själv satt jag och njöt av den fantastiska utsikten av Machu Picchu (på nära håll) i solen :) hehe
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson