Att våga lyssna på sitt inre och ta en resepaus.

Som många vid det här laget redan vet om så fick vår resa ett ganska abrupt "slut" för ca tre veckor sedan, och det har nu resulterat i att jag befinner mig hemma i kalla Sverige medan Fredrik efter två veckor i Sverige flög ner till Kathmandu i Nepal för att uppfylla en av hans drömmar i livet, nämligen att nå base camp på världens högsta berg, Mount Everest.
 
Såhär såg det ut precis innan vi startade resans första riktiga hike, den upp till vulkanen Acatenango i Guatemala i april. Gissar på att det nog ser lite likande ut även denna gången.
 
Det att ta ett sådant drastiskt beslut att faktiskt åka hem var verkligen allt annat än enkelt och det krävdes mycket mod för att faktiskt våga ta steget. Men med en sedan länge malande hemlängtan i kombination med ett lite väl högt tempo så tog det stopp för mig. Jag kan föreställa mig att det är lite som att gå in i väggen, även om jag aldrig gjort det, jag kom liksom till en punkt när det inte gick längre. Visst finns det alltid utlösande faktorer som kan spela in och olika saker som tillsammans till slut fick bägaren att rinna över. Och då gick det bara inte längre, jag var tvungen att åka hem, tvungen att få komma hem till nära och kära och det välbekanta för en stund.
Men något som gjorde beslutet ännu svårare var såklart att detta var det sista Fredrik ville, han trivdes väldigt bra och kände varken av hemlängtan eller ansåg att tempot var något större problem. Detta gjorde det givetvis ännu svårare för mig att bara kasta mig på ett plan och flyga hem, men nu blev det så, och han följde med vilket jag är väldigt tacksam för. Och såhär i efterhand tror jag ändå att även han är ganska glad för att han valde att följa med mig hem, så att vi kunde komma fram till en gemensam plan och lösning på vad som skulle ske här näst innan vi skildes åt.
 
Det här med att konstant flytta på sig var absolut kul, man fick se och uppleva så mycket. Men man måste också ge sig tid till att landa, något vi uppenbarligen var lite för dåliga på. Och tillslut tog det stopp, men att klara av åtta månader får nog lov att kallas för en bedrift ändå.
 
Även om vi senare på resan valde mer privata boende med ett rum där vi kunde stänga om oss så är det påfrestande att aldrig kunna känna sig som hemma, vilket man aldrig hinner göra när man bara stannar en till några nätter på varje ställe. Vi hann prova många olika sängar under våra första åtta månader på resande fot, och fler lär det bli när vi möts upp igen, men planen framöver är att hinna bli lite hemmastadd med en ny säng innan man byter ut den.
 
Så för er som inte sitter på hela facitet så landade vi alltså på Landvetter flygplats utanför Göteborg lördagen den 4 november och har de sista veckorna umgåtts med familj och vänner. Under denna tiden har vi också bestämt oss för hur vi vill att den närmsta framtiden ska se ut. För en vecka sedan, förra lördagen, den 18november, var vi därför tillbaka på Landvetter igen, denna gången för att jag skulle vinka av Fredrik för att släppa iväg honom på nya äventyr, men nu på egen hand. Hans flygresa tog honom tillslut till Kathmandu i Nepal där han ägnade sina första dagar åt att planera inför vandringen upp till base camp samtidigt som han väntade på att hans backpack, som hade fastnad redan i Köpenhamn, skulle dyka upp. Detta är någon som för honom varit en dröm och det känns därför för oss båda två som en bra lösning för honom, speciellt då det dessutom inte är något som jag brunnit särkilt starkt för att göra. Efter denna vandring har han inte helt bestämt sig för vad som händer, men med stor sannolikhet hägrar en rundresa i några veckor i Nepal, Tibet och Indien. Men det återstår alltså att se. 
Jag bor just nu hos min lillasyster i Göteborg och jag planerar att stanna hemma hos familj och vänner i Göteborg fram till efter nyår. Jag kan villigt erkänna att jag ibland längtar ut igen, till friheten och värmen, men jag har insett att jag måste vara hemma ett tag, hinna landa, känna efter och bli redo för att ge mig ut igen. Dessutom är det kanske lite sunt med lite distans efter så lång tid då vi varit så tätt, så att vi ger oss tid att sakna varandra och inse vad vi har. Planen blir därför att jag i början av januari kliver på ett flyg, troligtvis till Bangkok eller liknande där jag hoppas att Fredrik möter upp mig för några veckor av gemensamt resande. Vi har inte helt bestämt vart vi ska, men det lutar åt sydostasien, vilket egentligen är helt enligt vår grundplan vid denna tiden på året. Men för att inte springa in i den där reseväggen igen måste vi lägga lite mer fokus på avkoppling och att stanna upp på samma plats ett tag. Så det blir kanske inte fullt så många platser, men inte mindre äventyr för det, och själv hoppas jag på lite mer strandliv. 
 
Det lata, enkla strandlivet längtar jag tillbaka till!
 
Mer av detta, solnedgångar på stranden i lugn och ro, bara vi två. Jag älskar de stunderna!
 
Lyxen att kunna njuta av en god drink i en hängmattsstol vid havet är aldrig fel. Inga måsten, bara finnas till.
 
Det är också viktigt att unna sig och med min hemlängtan är det nog viktigt att ibland göra saker som liknar den där vardagslyxen vi hade hemma. Bara vi två.
 
I fredags flög Fredrik de 30 minutrarna från Kathmandu till Lukla där han samma morgon startade sin 17 dagar långa vandring Base Camp. Detta innebär att han med största sannolikhet inte kommer ha tillgång till något internet på närmare tre veckor. För mig, och säkert för honom också, är detta en otroligt stor utmaning. Första dagarna efter att han reste från Sverige hade vi daglig kontakt flera gången om dagen, så detta med att inte höra av honom på nästan tre veckor kan nästan likställas med tortyr. Jag fokuserar därför på att hålla mig sysselsatt med träning, vänner och familj så gott jag kan, samtidigt som en app i mobilen håller koll på nedräkningen tills han är tillbaka i Kathmandu igen. Samtidigt vet jag ju att detta är och har varit en väldigt stor dröm för honom, han har länge fantiserat om att göra en vandring till just Base Camp, så jag unnar honom verkligen det, och jag ser fram emot att få höra om hans äventyr efteråt. Men just nu är det periodvis jobbigt. Under våra 8 år har vi som mest varit ifrån varandra ungefär en vecka, så att nu vara åtskilda i sju veckor, varav tre helt utan kontakt är verkligen ovant och tufft. Men vår förhoppning är att detta ska stärka våra band och göra oss ännu starkare som par efteråt. 
 
Det är såhär jag föreställer mig Fredrik just nu, med en vandringskäpp i högsta hugg och en lite för tung ryggsäck på ryggen. Tänker på dig varje minut hjärtat.
 
De senaste vandringarna har vi gjort tillsammans och jag tror därför han upplever det lite märkligt att traska runt ensam med en guide utan mig vid sin sida. Men jag hoppas han njuter och inte tänker allt för mycket på det. Så länge han saknar mig litegrann i alla fall.
 
Dessa höjder på 4630m som var högsta punkten vi nådde under vår Salkantay hike till Machu Picchu är snart ett minne blott för Fredrik som ska upp till höjder över 5500 meter. Jag håller tummarna för dig.
 
Sista veckorna har jag lånat bilar av familjemedlemmar och det är ovant att köra ensam, det enda jag tänker på är vår roadtrip genom USA och alla underbara utsikter och stunder den gav oss. Minnen för livet. Här kör vi längs Highway 1 längs Kaliforniens kust. Fantastiskt fin väg. Visst längtar jag tillbaka, kanske inte till nätterna i bilen, men ja, jag tror ni förstår. Jag saknar min pojkväns sällskap helt enkelt.
2 kommentarer
publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Base Camp, Base Camp Mount Everest, Gå in i väggen, Hemlängtan, Hiking, Jorden Runt, Kärlek, Lyssna till ditt hjärta, Mount Everest, Nepal, Resa jorden runt, Resepaus, Sverige, Ta det lungt, vandring

Sammanställning Road Trip 10 veckor i USA

Vi korsade hela USA, västkust till östkust, passerade genom tio olika stater var och en med sin charm, det tog oss tio veckor och vi körde mer än 14 000 km vilket motsvarar så mycket som nio Sverige på längden. Det är en prestation utan dess like för vår del och vi gjorde det helt och hållet på vårt sätt - både efter planerad rutt men också med spontana utsvävningar vid tillfälle. 

Det tog sin tid att färdigställa våra blogginlägg om vår färd genom USA, men bättre sent än aldrig tänker vi och här följer nu en kort sammanfattning om vår roadtrip från västkust till östkust innan vi raskt ska förflytta oss vidare till en ny världsdel.

Resrutten genom Staterna

Totalt spenderade vi 71 dagar och 71 nätter i de förenta staterna och detta var vår resrutt:


1. San Francisco, Kalifornien (6 nätter)
2. Humboldt Redwood State Park, Kalifornien (1 natt)
3. Cresent City, Kalifornien (1 natt)
4. Trinidad, Kalifornien (1 natt)
5. Fort Bragg, Kalifornien (2 nätter)
6. Halfmoon Bay, Kalifornien (1 natt)
7. Palo Alto, Kalifornien (genomresa)
8. San José, Kalifornien (genomresa)
9. Santa Cruz, Kalifornien (1 natt)
10. Carmel by the sea, Kalifornien (1 natt)
11. Hearst Castle, Kalifornien (dagsbesök)
12. Santa Maria, Kalifornien (1 natt)
13. Santa Monica, Kalifornien (1 natt)
14. Los Angeles, Kalifornien (4 nätter)
15. Las Vegas, Nevada (4 nätter)
16. Death Valley, Kalifornien (1 natt)
17. Hoover Dam, Nevada/Arizona (dagsbesök)
18. Kingman, Arizona (1 natt)
19. Grand Canyon, Arizona (2 nätter)
20. Page, Arizona (1 natt)
21. Monument Valley, Arizona (1 natt)
22. Flagstaff, Arizona (1 natt)
23. Gallup, New Mexico (1 natt)
24. Albuquerque, New Mexico (1 natt)
25. Fort Sumner, New Mexico (dagsbesök)
26. Tucumcari, New Mexico (1 natt)
27. Amarillo, Texas (1 natt)
28. Oklahoma City, Oklahoma (3 nätter)
29. Dallas, Texas (3 nätter)
30. Houston, Texas (2 nätter)
31. Galveston, Texas (1 natt)
32. Beaumont, Texas (1 natt)
33. New Orleans, Louisiana (3 nätter)
34. Pensacola, Florida (2 nätter)
35. Panama City Beach, Florida (genomresa)
36. Tallahassee, Florida (1 natt)
37. Jacksonville, Florida (genomresa)
38. Daytona Beach, Florida (2 nätter)
39. St Petersburg, Florida (kvällsbesök)
40. Orlando, Florida (4 nätter)
41. Titusville, Florida (1 natt)
42. West Palm Beach, Florida (1 natt)
43. Fort Lauderdale, Florida (1 natt)
44. Miami, Florida (3 nätter)
45. Homestead, Florida (1 natt)
46. Key West, Florida (2 nätter)
47. Homestead, Florida (1 natt)
48. Everglades National park, Florida (dagsbesök)
49. Homestead, Florida (1 natt)
50. Chokoloskee Island (Everglades National park), Florida (1 natt)
51. Fort Lauderdale, Florida (1 natt)
52. San Francisco, Kalifornien (1 natt)

 

Kostnadsöversikt

Vår dagsbudget för USA var satt till 600kr per person, detta exkluderade kostnaden för bilhyra, men inkluderade kostnader för bensin. Vi hade budgeterat totalt 20.000kr för bilhyra, men kom undan med 16.400 för de nio veckor som vi i slutändan behövde bilen. Det ger en dagskostnad på 260kr, en kostnad vi dock trodde skulle bli högre då vi läst att vi skulle behöva betala en envägshyra på 500 dollar, denna envägshyra såg vi dock aldrig skymten av och efter att ha läst på lite om Alamo som var firman vi hyrde av (men inte bokade genom) verkade det som att de inte tillämpade detta. Ingen var gladade än oss.
När det kommer till dagskostnaderna så klarade vi faktiskt att hålla oss under budget under våra veckor i USA, 577kr per dag och person spenderades, så det var med en knapp, men ändå i det stora hela, märkbar marginal. Det ska dock tilläggas att vi enbart budgeterat för 6 veckor i staterna, och totalt stannade vi tio, så oavsett om vi höll våra dagliga kostnader på en realistisk nivå gick det åt mycket mer pengar än vad vi räknat med, men i längden är det ingen kris då det också innebär att vi tvingas plocka bort dagar, och således kostnader, från senare destinationer.

Hur gick vi då tillväga för att klara att hålla våra snittkostnader per dag på en sådan bra nivå, som ni vet ägnade vi oss åt ganska mycket dyrare aktiviteter under vår roadtrip, och dessa kostnader drog givetvis iväg ibland. Så för att hålla snittpriserna nere var vi tvungna att dra ner på andra kostnader istället, det gjorde vi genom att spendera åtskilliga nätter i vår bil, samt spendera minimalt med pengar på mat genom att ofta äta billiga sallader köpta på Walmart. I det stora hela får vi nog ändå säga att vi är nöjda med vår kostnadsfördelning och vårt utfall för vår roadtrip. Det enda vi hade kunnat önska var att vi varit lite mer förutseende innan vi anlände så att vi hade fått chansen att köra någons bil från punkt A till punkt B och därmed sparat in pengar på bilhyran, men det är enkelt att vara efterklok. Vi ska dock ha detta i åtanke inför kommande roadtrips i Nya Zealand och Australien, om möjligheten till detta finns där. För det finns helt klart roligare och mindre roliga saker att spendera pengar på, och att betala pengar för ett transportmedel hör enligt oss definitivt till en av de mindre roliga.

Procentuell prisfördelning

Bilhyra: 17% av totala kostnader
(Övriga kostnader är exklusive bilhyran och alltså fördelningen av de övriga 577kr per dag och person)

Mat: 37% (varav Restaurang 30%, Butik 30% och Snabbmat 40%)
Lokal transport: 2%                
Aktiviteter och diverse inträden: 27%                                    
Boende: 20%                                           
Bensin: 7%                                                                
Övrigt: 7%                             

Diverse Fun Facts
(alla belopp gäller för oss båda tillsammans)

Dyraste Restaurangmåltid: 1253kr (72oz Steak Challenge, Amarillo, Texas)
Billigaste Restaurangmåltid: 115kr (Middag Bowie, Texas)

Flest antal nätter spenderade på ett och samma ställe:

I bilen: 4 nätter (Vons Parkering, Los Angeles, Kalifornien)
I säng: 3 nätter (Seasons Florida Resort, Orlando, Florida / Runway Inn Miami International Airport, Miami, Florida)
Billigaste boende (per natt): 0kr (Coachsurfing i San Francisco, Kalifornien och alla nätter i bilen)
Dyraste boende (per natt): 979kr (Royal Inn, San Francisco, Kalifornien)

Totalt antal timmar på diverse transportmedel

Tåg: 2h och 15min
Bil: ca 265 timmar (beräknat utifrån snitthastighet och antal körda miles, ej medräknat sovtid i bilen, enbart körning.)

Antal måltider på restaurang, gatumat/snabbmat respektive "hemlagat"/butik:

Restaurang: 23
Snabbmat: 45
Hemlagat/Butik: 40

Antal nätter vi spenderat på diverse platser:

Sovsal: 4
Privat rum: 24
Tält: 9
Bil: 34

Fun Facts Bilkörning

Antal körda miles: 8742 (varav 4682 (53,5%) av Sofia och 4060 (46,5%) av Fredrik)
Antal körda km: 14174 (varav 7591 (53,5%) av Sofia och 6583 (46,5%) av Fredrik)
Snittdistans per dag: 139miles eller 225km
Förbrukad bensin: 274 gallons eller 1037 liter
Snittpris för bensin: 2,53 USD/gallon eller 5,79 SEK/liter
Totalkostnad för bensin: 694 USD eller 6004 SEK
Snitthastighet: 33 miles/h eller 53 km/h
Antal körda timmar (ca): 265 (varav 142 av Sofia och 123 av Fredrik)

 Sofias upplevelse av Roadtripen

Innan vi startade vår roadtrip får jag erkänna att jag nojat lite över själva körningen, jag var helt enkelt lite orolig för att något skulle hända, en olycka eller annat krångel med bilen som skulles ställa till det och i värsta fall bli väldigt dyrt för oss. Men det krävdes inte lång tid bakom ratten innan jag kände mig trygg igen. Givetvis fanns där alltid en liten oro kvar, men snart var den inte för själva körningen utan mer inför tekniska problem eller andra saker som vi inte kunde styra särskilt mycket över ändå. Vi hade dessutom en grundförsäkring som skulle täcka det mesta, och de få gånger vi fick problem, som vid oljebyte och när vi upptäckte en skruv i däcket visade det sig gå hur smidigt som helst att få ordnat, dessutom helt gratis för oss. Så med tiden släppte jag även min stress över att oförutsedda saker skulle inträffa, det var liksom ingen mening med att gå runt och stressa upp sig över det i onödan kom jag fram till, då blev det också väldigt mycket roligare att köra. 

Till en början hade vi tänkt spendera många nätter i tält och redan första dagen på vår roadtrip så införskattade vi nödvändigheterna för att göra detta möjligt, dock visade det sig snart vara väldigt dyrt med campingplatser på många ställen i USA, och för att spara pengar spenderade vi istället närmare hälften av nätterna i vår bil. Till en början gick det oväntat bra, och även om det inte var bekvämt så var det genomförbart. Men efter ett par veckor började jag känna av att kroppen blev trött av att inte få tillräckligt med kvalitetssömn och mina fötter och ben var svullna efter otaliga timmar i sittande position, både när vi sov och när vi körde. Därav gjorde vi det bekvämare för oss framåt slutet med fler övernattningar på motell och billiga hotell, men att sova i bilen är inget jag inte kan tänka mig att göra igenom för att spara in pengar, bara jag får ett par nätter i en säng eller på en luftmadrass för att kunna sträcka ut mig emellanåt. En annan sak som det var lite si och så med under de perioderna vi sov mycket i bilen var hygienen, den blev ärligt talat lite lidande, men vi gjorde så gott vi kunde genom att låsa in oss en stund på diverse toaletter på stormarknader, McDonalds restauranger och Starbucks caféer. Och i ärlighetens namn så led jag inte allt för mycket av detta, men givetvis var det extra uppskattat med en riktig dusch de gånger vi tog in på ett motell mellan varvet.

USA är snabbmatens mecka, och delvis skulle jag vilja beskylla vårt Wi-fi behov för alla pengar som spenderades och alla tomma kalorier som intogs på diverse snabbmatshak under vår roadtrip. För som vi tidigare nämnt så blev McDonald´s restauranger och Starbucks caféer vår kommandobas där vi kunde hålla oss uppdaterade mot omvärlden och göra research inför kommande resväg, destinationer och upplevelser. Men för att kunna med att sitta på dessa ställen känner man sig ofta tvungen att köpa något och inte sällan blev det lite godare (och givetvis onyttigare) alternativ. Från tid till annan försökte jag dock tänka mig för och beställa sallad, yoghurt och lightläsk (jag vet att det inte heller är bra, men ändå) istället för en flötig hamburgare och feta pommes. Men ja, jag tror ändå jag la på mig en del under denna färd, trots att vi försökte väga upp med sallader från Walmart ganska ofta.

När det kommer till sättet att transportera sig så gillade vi friheten i att ha en bil och kunna ta oss vart vi ville när vi ville otroligt mycket. Det fanns liksom inga begränsningar mer än våra egna kroppar, ibland var man helt enkelt för trött för att köra, men då vi var två som kunde byta av var detta sällan ett problem, och det var enbart några få gånger som vi fick parkera bilen för att sova några timmar då ingen av oss hade energi för att köra en meter till utan att utsätta oss för onödiga risker. Vi försökte dessutom hålla lite koll på varandra när vi körde för att kunna ta över om den som körde såg trött ut. Jag måste säga att jag tycker att vi var ett riktigt bra team. Tack vare appen mapsme hade vi dessutom tillgång till kartor jämt och det gjorde det enkelt att hitta fram, usb-porten i bilen var givetvis en förutsättning för detta då vi hela tiden kunde ha en fulladdat mobil för att kunna använda appen. Vi hade även köpt en kartbok men den använde vi mer för att få övergrepp, samt rita ner vår resrutt samt för att det ibland är roligare att sitta med något konkret som man kan ta på istället för en liten ruta i smartphonen.

Även om vi tillbringade hela 10 veckor i USA, varav 9 på resande fot så upplevde jag det ibland som lite stressigt att hinna med allt vi ville. Hade jag gjort om resan hade jag alternativt förlängt den eller kortat ner sträckan något för att kunna stanna till lite längre på varje plats, för oavsett hur fri man känner sig med bil så blir det ändå lite av en begränsning när man alltid måste vara körduglig. Detta betyder att man inte kan njuta av ett glas vin eller en kall öl när man känner för det, vilket för många, oss inkluderat, hör resandet till. Dessutom gillar vi att utforska nya platser till fots, då man kommer närmare på det sättet, detta fanns det dock inte alltid tid till i det tempot vi förflyttade oss, men de gånger vi parkerade bilen för ett par dagar var det riktigt härligt att kunna njuta av sightseeing på det sättet vi är vana vid. Så frihet i att kunna förflytta sig hur långt och när man vill i all ära, men för oss som är vana vid det bilfria livet infann sig en annan form av frihetskänsla, en välbekant sådan, när bilen väl var tillbakalämnad.

Men i det stora hela är jag jättenöjd med vår roadtrip och allt vi fick uppleva, en helt ny reseform för mig som jag absolut kommer att använda mig av fler gånger, härnäst i Nya Zealand och Australien senare under denna jorden runt resa, men högst sannolikt även genom Europas länder i framtiden.

Fredrik sammanfattar Road Trip i USA

”The adult who can carry the spirit of a child into middle and old age is a genius”

Man har oftast i grunden en föreställning om hur saker och ting kommer att vara, vad som måhända kommer att ske eller hur det rent teoretiskt bör ske och en road trip i USA är inget undantag. Sedan barnsben har i varje fall jag haft vissa föreställningar om hur det hela kommer att utspelas och så även hemma vid planeringsstadiet av vår resa, väl under jorden runt resan och slutligen på väg till USA för att verkställa – men det blir aldrig riktigt helt som man tänkt sig och jag vill hävda att det inte alltid är en nackdel när föreställningar krossas eller helt utplånas och byts ut mot någonting nytt och oväntat. 

Jag kan fortfarande minnas de stunder i mitt liv då en road trip i USA kommit på tal och oavsett vem som inledde diskussionen så har det alltid talats om det med en sådan inre glöd och längtan. Diskussioner som dessa uppstår inte sällan mitt på fyllan mellan ett gäng grabbar eller tjejer som njuter av livet och väl på toppen av euforin så spiller drömmarna ut som om inget vore omöjligt längre, precis som när vi var barn – då högflyende drömmar och mål var lika självklara och uppnåeliga som att knyta skosnörena när man skulle ut och leka. Där och då ska det göras, som om inget kunde stoppa oss – men sen, när alkoholen rinner ur våra kroppar så kvarstår vagt blott den ”barnsliga” drömmen och annat, det ack så viktiga vardagslivet, kommer i vägen som alltid. Men många är de som realiserar denna innersta längtan. För dem blir det mer än bara tomt snack. Därför saluterar jag de som siktar mot stjärnorna och håller fast vid sin barndoms glöd med samma själsliga anda som när de var små. Jag vill slå ett slag för en road trip i USA och rekommenderar alla att skriva in ett sådant kapitel i sin livsbok just därför att det kommer att berika hela din resa genom livet.

Jag vill passa på att summera en road trip i USA med ett ord, och ordet jag med omsorg väljer är möjligheter. USA är The Land of Opportunities, det uttrycket har de flesta hört och med risk för att hylla en klyscha så är jag helt enig. En road trip är en spegel av din karaktär och blir den typen av resa du innerst inne verkligen vill göra och du har alla möjligheter i världen att forma den precis exakt så som du vill ha den. Var inte blygsam här. Skit i vad tidningar, hemsidor och resebyråer säger att det går ut på eller övertygande rekommenderar bästa sättet att genomföra den på – i slutändan är det inte svårare än att oförberett sätta sig i en bil och trycka ned gaspedalen för att avancera framåt, med vetskapen av att ett av världens till ytan största länder ligger öppet framför dig. De stopp du gör längs vägen kommer att berika dig på så många olika sätt som till en början kanske inte riktigt syns. Möjligheter förverkligar drömmar och här finns de i överflöd. Men tro för den sakens skull inte att de växer på träd, du kan inte bara stå på tå och plocka ned dom, som om du pallade äpplen, om du inte är öppen för det. 

Vi valde att göra resan på vårt sätt, precis som med allt annat. Det handlar om att skaffa sig grundläggande kunskaper om saker och ting men efter det göra om det till sitt eget. Om man alltid går den vägen i livet så ligger hela världen, full med möjligheter, helt öppen.  Två saker stod skrivna i sten redan innan vi påbörjade vår färd:

1. Vi skulle korsa hela USA, från kust till kust
2. Vi skulle göra det med bilen som redskap

I all sin enkelhet så var det så det började och så det slutade. Vi visste vår ungefärliga resrutt, på grund av att vi läst på, men så här i efterhand så kan vi med handen på hjärtat säga att det var alla de stoppen som absolut inte var planerade som är bland de mest minnesvärda och när man blickar tillbaka på tidigare resor, eller för den delen upplevelser över lag i sitt liv - så börjar man se ett mönster. Det är därför vi slår ett slag för spontaniteten och upprepar det som ett mantra, för ur den föds inte sällan de bästa minnena som etsar sig fast tills den dagen då seniliteten blir ett faktum. Tanken var att genomföra resan på ca sex veckor men istället blev det tio. So what! Jag är glad för det. Det talar klarspråk i att vi upptäckte nya möjligheter längs vägen och att vi omfamnade dessa, trots att den totala jorden-runt-resrutten fick sig en törn och skiftades så smått. Så här i efterhand önskar jag den inte annorlunda mer än att vi eventuellt kunde stannat längre på vissa av stoppen för att undgå en viss stress genom landet. Men den bedömningen är extremt svår att göra och ibland får man bara förlita sig på att saker och ting ändå kommer att lösa sig oavsett val.

Känslan av att rulla fram på de amerikanska vägarna är speciell. Kanske för att man alltid varit småkär i landet i väst, kanske för att amerikanerna är på de sättet de är, kanske för att möjligheterna är oändliga eller bara för att frihetskänslan är så oerhörd – då det sker helt och hållet på dina villkor. Oavsett vad det är som är så unikt så kan vi enkelt konstatera att vi knappast är ensamma med att hylla jänkarna till skyarna. Någonting har ju uppenbarligen alltid lockat med USA, redan våra förfäder visste detta och tog klivet ut i det okända. De ledde vägen. Och även om vi långt ifrån löpte hela linan ut och emigrerade så är en road trip i princip så nära du kan komma, om än för en kort tid. Mentaliteten är inte helt den samma som man är van vid hemma i Sverige, om det är bra eller dåligt får ni avgöra själva, men ändå får man känslan av att man hittat hem. Som att kliva ned i ett varmt bad efter att ha stått ute i kylan. Vi mådde nog som allra bäst, där vi satt i vår plåtbox med hjul, med Born to Be Wild och liknande klassiker skrålande ur högtalarna och Route 66 låg öppen framför oss och vi inte riktigt visste när slutet av den legendariska vägen abrupt skulle dyka upp – för att ännu en gång få oss att ändra kurs i riktning mot nya äventyr på de amerikanska vägarna.

Förvänta dig ingen grandios avslutning, för jag tänker inte bjuda på råd om hur du bör bo under din resa – om du ska välja hotell, motell eller bilen, jag tänker inte heller trötta ut dig med vilken bilmodell som är bäst i förhållande till bensinförbruk, vilken resrutt från väst till öst som är packad med flest upplevelser – inte heller vilken budget du bör hålla, hur många mil du ska köra varje dag eller hur lång tid det totalt sett bör ta att korsa Amerikas Förenta Stater. Det är nämligen det som är tjusningen med den här typen av resa, det är helt och hållet upp till dig och du kommer att hitta ditt eget sätt oavsett vad jag säger. Du håller i den magiska penseln och tavlan du målar är en bild av din inre glöd. Din törst. Din hunger, som troligtvis följt med dig omedvetet från det att du var en liten grabb eller flicka. Och oavsett hur mycket du kanske försöker att efterlikna vår road trip, som en följd av tidigare tips i våra inlägg, så kommer den aldrig att bli densamma och DET är en bra sak. De oändliga möjligheterna gör varje enskild individs resa unik. Det finns tusen sätt att genomföra den på och tusen vägar att ta ut sin riktning och det är just det som är det underbara med USA. Vi får alla sätta vår egen prägel på upplevelsen. Kanske är det därför det lockar så.

 

Vlogg: Road Trip i USA del 10

Här kommer den sista delen av filmklipp som vi spelat in i USA, allt från tree trekk i Orlando, baseboll i Miami, greyhound race i St Petersburg, rundtur på Kennedy Space center, äventyr i Everglades och chill och lata dagar på Key West. Det är minst sagt en salig blandning men det visar också tydligt på hur stor spridning på upplevelserna vi har haft. Många är de saker vi har fått hoppa över, som en följ av budget och liknande men för det mesta har vi i princip kunnat göra precis allt de som varit planlagt eller som dykt upp spontant längs med vägen. 

Då vi egentligen filmat en hel del, betydligt mer än det vi länkar till på YouTube via bloggen, så lägger vi först upp de bästa filmklippen för att därefter successivt ladda upp resterande filmklipp på YouTube. Så håll ögonen öppna efter nya filmklipp hela tiden på vårt YouTube Konto: 

Hoppas att det ska underhålla, vi tror att det lär locka fram många skratt. Njut väl. 


Vid berömda Derby Lane i St Petersburg, Florida för att uppleva vårt första Greyhound Race.
Just vid det här racet kommer våra hundar etta och tvåa, klockrent. 


Sofia sitter och försöker tippa vem som kommer att vinna. Vi har flera race att satsa på och pengarna rullar.


Tar en sväng upp i The Treehouse i Orlando DisneyWorld. Känner sig som en grabb igen, som klättrar i träd.

Här utmanar vi oss själva och vår nivå av smidighet på Tree Trek i Orlando. Man ska bland annat ta sig över flera olika hinder, åka zip line och svinga sig som Tarzan

Mayday Mayday, Tarzan has a malfunction!!!


Zip Line över till andra sidan. Vi har det förbaskat kul. Som små barn. 


Försöker att stabilt och graciöst ta sig förbi dessa hinder, men det blir allt annat än det. Jävligt kul dock. 


Den sista zip linen och det sista hindret, nu är vi klara. 


Inne på Launch Control Center på Kennedy Space Center. Här kontrolleras raketuppskjutningar och uppskjutningar av rymdfärjor. Vi fick inte mycket tid direkt så det här blir en kort filmsnutt med mer skratt än fakta. 


Christer Fågelslang representerar Svenskarna, vad kan gå fel då? 
Här briljerar Sofia med sina kunnskaper om rymden och de olika färjorna. 


Blir inte mer Amerikanskt än detta. Baseball i Miami. Vi njöt för fulla segel. 

Vid inspelningen av detta filmklipp är vi på väg ut mot Key West. Vi har korsat hela USA och kört så mycket som över 14000 km totalt, vilket motsvarar mer än 9 Sverige på längden. Det tog oss 10 veckor och vi har kört igenom 10 stater. Nu är vi märkbart trötta på allt körande. 


Chillstund i Key West


Vi provar Paddleboard för första gången. Varför inte passa på att göra det med en öl i handen? 


I Everglades så gör man en AirBoat tur, det hör till när man kommer hit. Men oftast hör det då också till att man ser Alligatorer, det gjorde inte vi. Men nog fan såg vi en fågel 50 meter längre bort som vi stannade och glodde på i 15 minuter. Mäktigt. 

 
Akta dig, nu är vi riktigt nära en Alligator. Äntligen. Men det gäller att passa sig för den här mamman har runt 15 ungar vid sin sida också. Hur fan tänkte vi när vi gick så nära då? 

Krabbor på land? Ja, uttrycket landkrabba har man ju hört i sina dagar, men inte fan trodde jag de klättrade i träd också. 
 
Kanotutflykt på Turner River i Everglades. Vi paddlade några kilometer på den här floden och såg flera Alligatorer. En annorlunda upplevelse tydligen, vi såg knappt en själ. Men det är klart, det är ju inte den rätta säsongen. 


Vi kom riktigt nära en Alligator en gång. 


Jag får parera så vi inte blir uppätna medans Sofia är den som filmar och pratar. 

Intervjuar Sofia efter "stöten" mot Walmart. Det gäller att utnyttja systemet, fan finns det något som sitter bättre än det egentligen? Här har vi kört 10 veckor, 14000 km, igenom ett av världens till ytan största länder och använt vårt tält, våra sovsäckar och kylbox med mera och nu när vi är i Miami och snart ska avsluta vårt äventyr så svängde vi in på Walmart igen och lämnade tillbaka allt och fick vartenda litet korvöre tillbaka. Man måste ju älska den typen av Return Policy som Walmart har. God Bless America! 

0 kommentarer
publicerat i På resande fot, Vlogg;
Taggar: Baseball, Disneyworld, Everglades, Everglades National park, Key West, Miami Marlins, Paddleboard, WalMart
Visa fler inlägg