Att våga lyssna på sitt inre och ta en resepaus.

Som många vid det här laget redan vet om så fick vår resa ett ganska abrupt "slut" för ca tre veckor sedan, och det har nu resulterat i att jag befinner mig hemma i kalla Sverige medan Fredrik efter två veckor i Sverige flög ner till Kathmandu i Nepal för att uppfylla en av hans drömmar i livet, nämligen att nå base camp på världens högsta berg, Mount Everest.
 
Såhär såg det ut precis innan vi startade resans första riktiga hike, den upp till vulkanen Acatenango i Guatemala i april. Gissar på att det nog ser lite likande ut även denna gången.
 
Det att ta ett sådant drastiskt beslut att faktiskt åka hem var verkligen allt annat än enkelt och det krävdes mycket mod för att faktiskt våga ta steget. Men med en sedan länge malande hemlängtan i kombination med ett lite väl högt tempo så tog det stopp för mig. Jag kan föreställa mig att det är lite som att gå in i väggen, även om jag aldrig gjort det, jag kom liksom till en punkt när det inte gick längre. Visst finns det alltid utlösande faktorer som kan spela in och olika saker som tillsammans till slut fick bägaren att rinna över. Och då gick det bara inte längre, jag var tvungen att åka hem, tvungen att få komma hem till nära och kära och det välbekanta för en stund.
Men något som gjorde beslutet ännu svårare var såklart att detta var det sista Fredrik ville, han trivdes väldigt bra och kände varken av hemlängtan eller ansåg att tempot var något större problem. Detta gjorde det givetvis ännu svårare för mig att bara kasta mig på ett plan och flyga hem, men nu blev det så, och han följde med vilket jag är väldigt tacksam för. Och såhär i efterhand tror jag ändå att även han är ganska glad för att han valde att följa med mig hem, så att vi kunde komma fram till en gemensam plan och lösning på vad som skulle ske här näst innan vi skildes åt.
 
Det här med att konstant flytta på sig var absolut kul, man fick se och uppleva så mycket. Men man måste också ge sig tid till att landa, något vi uppenbarligen var lite för dåliga på. Och tillslut tog det stopp, men att klara av åtta månader får nog lov att kallas för en bedrift ändå.
 
Även om vi senare på resan valde mer privata boende med ett rum där vi kunde stänga om oss så är det påfrestande att aldrig kunna känna sig som hemma, vilket man aldrig hinner göra när man bara stannar en till några nätter på varje ställe. Vi hann prova många olika sängar under våra första åtta månader på resande fot, och fler lär det bli när vi möts upp igen, men planen framöver är att hinna bli lite hemmastadd med en ny säng innan man byter ut den.
 
Så för er som inte sitter på hela facitet så landade vi alltså på Landvetter flygplats utanför Göteborg lördagen den 4 november och har de sista veckorna umgåtts med familj och vänner. Under denna tiden har vi också bestämt oss för hur vi vill att den närmsta framtiden ska se ut. För en vecka sedan, förra lördagen, den 18november, var vi därför tillbaka på Landvetter igen, denna gången för att jag skulle vinka av Fredrik för att släppa iväg honom på nya äventyr, men nu på egen hand. Hans flygresa tog honom tillslut till Kathmandu i Nepal där han ägnade sina första dagar åt att planera inför vandringen upp till base camp samtidigt som han väntade på att hans backpack, som hade fastnad redan i Köpenhamn, skulle dyka upp. Detta är någon som för honom varit en dröm och det känns därför för oss båda två som en bra lösning för honom, speciellt då det dessutom inte är något som jag brunnit särkilt starkt för att göra. Efter denna vandring har han inte helt bestämt sig för vad som händer, men med stor sannolikhet hägrar en rundresa i några veckor i Nepal, Tibet och Indien. Men det återstår alltså att se. 
Jag bor just nu hos min lillasyster i Göteborg och jag planerar att stanna hemma hos familj och vänner i Göteborg fram till efter nyår. Jag kan villigt erkänna att jag ibland längtar ut igen, till friheten och värmen, men jag har insett att jag måste vara hemma ett tag, hinna landa, känna efter och bli redo för att ge mig ut igen. Dessutom är det kanske lite sunt med lite distans efter så lång tid då vi varit så tätt, så att vi ger oss tid att sakna varandra och inse vad vi har. Planen blir därför att jag i början av januari kliver på ett flyg, troligtvis till Bangkok eller liknande där jag hoppas att Fredrik möter upp mig för några veckor av gemensamt resande. Vi har inte helt bestämt vart vi ska, men det lutar åt sydostasien, vilket egentligen är helt enligt vår grundplan vid denna tiden på året. Men för att inte springa in i den där reseväggen igen måste vi lägga lite mer fokus på avkoppling och att stanna upp på samma plats ett tag. Så det blir kanske inte fullt så många platser, men inte mindre äventyr för det, och själv hoppas jag på lite mer strandliv. 
 
Det lata, enkla strandlivet längtar jag tillbaka till!
 
Mer av detta, solnedgångar på stranden i lugn och ro, bara vi två. Jag älskar de stunderna!
 
Lyxen att kunna njuta av en god drink i en hängmattsstol vid havet är aldrig fel. Inga måsten, bara finnas till.
 
Det är också viktigt att unna sig och med min hemlängtan är det nog viktigt att ibland göra saker som liknar den där vardagslyxen vi hade hemma. Bara vi två.
 
I fredags flög Fredrik de 30 minutrarna från Kathmandu till Lukla där han samma morgon startade sin 17 dagar långa vandring Base Camp. Detta innebär att han med största sannolikhet inte kommer ha tillgång till något internet på närmare tre veckor. För mig, och säkert för honom också, är detta en otroligt stor utmaning. Första dagarna efter att han reste från Sverige hade vi daglig kontakt flera gången om dagen, så detta med att inte höra av honom på nästan tre veckor kan nästan likställas med tortyr. Jag fokuserar därför på att hålla mig sysselsatt med träning, vänner och familj så gott jag kan, samtidigt som en app i mobilen håller koll på nedräkningen tills han är tillbaka i Kathmandu igen. Samtidigt vet jag ju att detta är och har varit en väldigt stor dröm för honom, han har länge fantiserat om att göra en vandring till just Base Camp, så jag unnar honom verkligen det, och jag ser fram emot att få höra om hans äventyr efteråt. Men just nu är det periodvis jobbigt. Under våra 8 år har vi som mest varit ifrån varandra ungefär en vecka, så att nu vara åtskilda i sju veckor, varav tre helt utan kontakt är verkligen ovant och tufft. Men vår förhoppning är att detta ska stärka våra band och göra oss ännu starkare som par efteråt. 
 
Det är såhär jag föreställer mig Fredrik just nu, med en vandringskäpp i högsta hugg och en lite för tung ryggsäck på ryggen. Tänker på dig varje minut hjärtat.
 
De senaste vandringarna har vi gjort tillsammans och jag tror därför han upplever det lite märkligt att traska runt ensam med en guide utan mig vid sin sida. Men jag hoppas han njuter och inte tänker allt för mycket på det. Så länge han saknar mig litegrann i alla fall.
 
Dessa höjder på 4630m som var högsta punkten vi nådde under vår Salkantay hike till Machu Picchu är snart ett minne blott för Fredrik som ska upp till höjder över 5500 meter. Jag håller tummarna för dig.
 
Sista veckorna har jag lånat bilar av familjemedlemmar och det är ovant att köra ensam, det enda jag tänker på är vår roadtrip genom USA och alla underbara utsikter och stunder den gav oss. Minnen för livet. Här kör vi längs Highway 1 längs Kaliforniens kust. Fantastiskt fin väg. Visst längtar jag tillbaka, kanske inte till nätterna i bilen, men ja, jag tror ni förstår. Jag saknar min pojkväns sällskap helt enkelt.
2 kommentarer publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Base Camp, Base Camp Mount Everest, Gå in i väggen, Hemlängtan, Hiking, Jorden Runt, Kärlek, Lyssna till ditt hjärta, Mount Everest, Nepal, Resa jorden runt, Resepaus, Sverige, Ta det lungt, vandring
#1 - - Susanne :

Fin foton som alltid ❤
Kram

Svar: Tack Susanne, finns en del att välja på nu :)
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson

#2 - - Susanne :

Fin foton som alltid ❤
Kram