Vlogg: Road Trip i USA del 9

 
 
Läser på de många skyltarna vid Houmas House.

Signalhornen ljuder så trumhinnorna spricker
Cruising längs Mississippifloden 

Jazzens ljuvliga toner. Vi hamnade lngst fram och kände hur spottet ven över våra ansikten
 Legendariskt. Ja, hon är unik. Har aldrig sett någon göra så förr. 

Vi kör bil mitt på stranden. Zick zack mellan de som ligger och solar 



Daytona International Speedway. Sofia är törstig och det är varmt. Punkt. 
0 kommentarer
publicerat i Vlogg
Taggar: Daytona Beach, Daytona International Speedway, Germaine Bazzle, Houmas House Plantation and Gardens, Jazz i New Orleans, Mississippi, Steamboat Natches

Road Trip i USA del 9

Efter Beaumont och Spindeltop/Gladys City Boomtown museum drog vi vidare längs södern och körde raka vägen till Houmas House i Louisiana. Lite väl fort kanske, för jag råkade nämligen få snuten efter mig när jag låg i 90 miles/hour - vilket motsvarar 144 km/h. Jag insåg med en gång att jag måste gjort något fel när inte en människa låg bakom mig där på motorvägen och jag sneglade i backspegeln för att se hur blåljus blinkade långt långt där borta. Fan också, tänkte jag. Sofia har ju kommenterat några gånger att jag legat lite över hastighetsbegränsningarna och nu fick jag fan bita i det sura äpplet för att jag varit så dumdristig. Det har ju funkat hittills tänkte jag - nu var vi ju halvvägs genom resan tvärs över USA. Det var många tankar som for genom huvudet: nu ryker körkortet och Sofia får köra resterande mil i USA ända ned till Key West på egen hand och jag såg för mig hur våra Road Trips i Australien och Nya Zeeland gick upp i rök samt att den här boten inte skulle bli särskilt trevlig alls på grund av mina höga hastighet - då skyltarna visade 70 miles. 
 
När polisen närmade sig så såg jag honom tydligt i backspegeln. En våg av skam drog över mig och jag skämdes något för vad jag gjort. Jag tänkte att jag skulle svänga av vid nästa avfart, men den kom ju aldrig. Normalt sett har ju motorvägar tusentals avfarter, vad fan är detta liksom. Där fortsatte jag köra, i något lägre hastighet, med polisen hack i häl och funderade på vad jag skulle göra. Jag kan ju inte stanna här, det finns ju knappt en vägren här - hur tänker han, funderade jag. Rätt vad det var så körde han upp och lade sig jämsides med mig. Han pekade och vad det verkade skrek åt mig i sin bil att jag skulle köra intill kanten av vägen, så jag lydde såklart order. Jag kände hur pulsen steg något, men inte överdrivet. Det enda jag tänkte på var att resterande äventyr på vår resa går åt helvete. En bot är en bot, det kan man betala sig ur - men ta för guds skull inte körkortet. 
 
Han klev ur sin polisbil och stannade bakom sin dörr samtidigt som han beordrade mig att kliva ur - antagligen för att se om jag var beväpnad, vilket är en standard säkerhetsåtgärd i USA. När han såg att allt var lugnt, klev han runt sin dörr och stegade bort mot mig. Jag fick en tanke om att sätta på introt till Cops (Bad Boys) och vrida upp volymen på max när han närmade sig bilen:
 
UH! Bad boys watcha gon, watcha gon, watcha gonna do?
When sheriff john brown come for you?
 
- Polisen: "You were going a bit to fast there now weren't you?" 
Det jag tänkte säga: "Yeah, I know - but the speedometer is not the same here as in Sweden". Ungefär som att jag inte redan hade tänkt på det vid det här laget, nu när vi kört genom halva USA.
- Det jag sa: Yes, I´m sorry. Samtidigt tänkte jag att nu får jag fan hålla käften och inte säga något dumt här, bara nicka och se snäll och hederlig ut.
- Polisen: "Can I see you drivers licence" - sa han och inspekterade samtidigt bilen med en misstänksam blick
- Jag: Yes, of course. Jag började leta efter min plånbok som jag typ aldrig använder och visste inte vart jag lagt den. Hela bilen var full med skit och det låg grejer högt och lågt. Jag vevade fram och tillbaka mellan baksätet och kofforten och kände mig tvungen att förklara för honom att vi är på en Road Trip och därför har vi så mycket grejer. Jag plockade fram mitt numera norska körkort och samtidigt det internationella. 
- Polisen: "Are you from Norway?"
- Jag: No, I´m from Sweden but I have a Norwegian drivers licence, here´s the interntional too. Han inspekterade båda.
- Polisen: "Oh, Sweden". Han smålog och jag fick en känsla av att han genast avskrev sina tänkta handlingar som till exempel att ge mig en bot. Om det var för att jag var en dum turist som inte höll hastigheten som han inte ville jävlas med mig eller för det faktum att vi var från Sverige, det vet jag inte. Amerikaner gillar som sagt Sverige. 
- Jag: Yes
- Polisen: "I´m gonna show you something". Han stegade runt bilen och gick mot vår bils förarsäte.
- Polisen: "You know, you should not drive any faster than 70-75 miles/hour" "I know you have km in Sweden right and maybe the adaptation is hard, but you should keep that in mind"
- Jag: Yes, of course. Nickade jag instämmande igen - säg nu för fan inget dumt, knip igen. 
- Polisen: Okay, now take it easy
- Jag: Fick för mig att ställa mig i en stenhård  och spikrak givakt och skrika högt rakt ut: SIR YES SIR!!!
 
Jag slapp undan med körkortet i behåll. Och tänkte samtidigt att nu får jag fan i mig se upp hädanefter. Nu sätter jag på cruise control på bilen och tar det riktigt lugnt resterande biten till Houmas House. Det som är svårt med att köra bil i USA är ibland just det där med omställningen till miles istället för km/h. För ibland känns det inte som att du ligger över 100 km/h utan i själva verket det som faktiskt står på mätaren som du automatiskt och reflexmässigt tolkar som "Svenska kilometrar" även om nu detta givietvis är ytterst internationellt också - men såklart inget räknesystem USA vill ta del av. Vad gäller poliserna i USA så är de lite luriga. Du ser inte alltid heller vad som är en polisbil för oftast är dessa bilar helsvarta och har bara någon form av längre lykta på taket - som du givetvis inte lägger märke till förens blåljuset börjar blinka. Så var det även denna gången. Jag säger inte att det rättfärdigar att köra fort, men jag trodde att jag bara körde om civila - för det var vad det var, en omkörning. Men mitt i den smeten låg snuten och lurade. Min status som förhärdad brottsling steg ytterligare. 
 
Houmas House Plantation and Gardens 
 
Det blir inte mer Louisiana och djupa södern än att besöka ett plantage, därför fick det bli ett naturligt stopp på vår färd längs The Biblical Belt i USA. Houmas House är ett historiskt plantage komplex och numera museum som på 1800-talet var en del av sockerrörs plantagen i trakten och tillhörde en väldigt rik socker baron. Under åren som gått så har huset byggts ut och renoverats flertalet gånger för att slutligen se ut som det gör idag. Husets inre var riktigt fint och det fanns många värdefulla möbler som tillsammans talade om en svunnen tid. Parken som omringade huset var fridfull och vi vandrade omkring här en timme och bara njöt innan det var dags för vår guidade tur i huset. Jag passade på att dricka en mint julep (bourbon whiskey, sockerlag, myntablad och krossad is) -  något som är popuärt i de amerikanska sydstaterna - då jag också visste att Sofia skulle köra den sista biten till New Orleans. 
 

Sofia med Houmas House i bakgrunden. De stora pelarna och en veranda som går runt hela huset. Typiskt amerikanskt och något jag gillar. Huset hade en väldigt vacker trädgård. 
 Precis klivit in genom ytterdörren och blickar ut mot den forna huvudingången som på den tiden hade massor med träd uppradade från vägen fram till huset. 
 Beundrar en utav statyerna i huset. Men vänta lite nu, är inte det Anthony Hopkins? 
Extremt värdefull. En staty av Abraham Lincoln i rent silver.  
 Sofia passar på att mingla med vår guide.
 I hallen på den övre våningen 
 Blickar ut över den vackra trädgården som är betydligt större än vad som syns här 
Stor balkong som sträcker sig runt huset  
En underbar sommarkväll i den amerikanska södern  
 Vi har precis gått igenom hela huset och är påväg ut. Fantastisk solnedgång hälsar oss välkomna. 
 
  
New Orleans 

Jazzälskarens mecka. Men det var inte enbart därför vi valde att besöka denna charmiga stad i USA:s söder utan för att för en gångs skull få möjlighet att bara ställa bilen några dagar och njuta av de privilegier det medför - som att insupa den underbara atmosfären så väl som supa, på den populära Bourbon Street mitt i det gamla New Orleans och French Quarter. Bourbon Street är gatan där kvinnorna flashar sina bröst för främlingar som står på balkongerna och "belönar" med att slänga ned färggranna halsband gjorda av plastkulor. Det är gatan där du ser folk gå runt med handgranater i händerna, och då syftar jag inte på de som används i krig utan själva drinken Hand Grenade som är väldigt populär i New Orleans. Det är gatan där doften av polishästarnas skit blandas med partyoset av vilda ungdomar som festar som om det inte fanns någon morgondag - samtidigt som det är en väldigt mysig stadsdel som tilltalar dig på ett helt nytt plan och där de ljuva tonerna av Jazz smeker dig generöst in på kvällens sena timmar. 
 
New Orleans har sedan länge varit ett toppresmål för mig och ett självklart stopp på vår resa genom USA. Sofia fastnade ganska fort hon också, efter att ha läst på lite redan före vår avresa. Det är en stad i USA man gärna återvänder till, för det finns någonting här som drar i dig - som ger ett härligt välbehag. Kanske är det glädjen och atmosfären - alla är bara så extremt glada hela tiden, ett litet hörn av Tomorrowland som aldrig verkar blekna. Kanske är det vad staden har att erbjuda utöver fest och dunka dunka - vilket är en hel del om du bara lyfter på locket. Ja, det lär bli ett kärt återbesök någon gång i framtiden och då möjligen under den hyllade Mardi Gras som sägs vara en av de mest berömda karnevalerna i världen - där uppe i toppen tillsammans med de storslagna sensuella festligheterna i Rio de Janeiro under februari månad. 
 
 
En klockren tavla jag fastnade för på vårt hostel. Man kan ta på glädjen. 
 
Sofia med en handgranat i handen, ja asså drinken - inte bomben. Även om det nog exploderade i huvudet ändå.  
 
 En riktig New Orleans frukost med tillhörande Champagnedrinkar på Café Fleur de Lis i French Quarter 
 
 Jazzkväll på Fritzel´s Jazz Club, Bourbon Street
 
Då vi var i New Orleans så passade det ypperligt att ta en tur i en ångbåt på Mississippifloden. Vi åkte med Natches som är Mississippiflodens sista autentiska ångbåt och en amerikansk tradition. Här njöt vi av utsikten längs med floden, en god lunch och därtill lite ljuvlig jazz. 
 
 Ångbåten Naches på Mississippi Floden. Notera det röda vattenhjulet som drivs av ånga. 
 
 Strax före vi skulle kliva ombord på ångbåten så drog de igång en rejält hög salutation, skulle man kunna säga 
 Hon stod på taket och spelade "orgel" med ångan som steg upp ur signalhornen. Sofia blev så trött på det högljudda spektaklet att hon försvann bort från detta oväsen.
 Lunchbuffé. Vi roffade minsann åt oss, så till dess vida grad att man knappt fattade tillslut vad som var dessert och vad som tillhörde huvudrätten. 

Ångbåt på Mississippifloden, det är amerikanskt det. 


 
Domino Sugar - en av världens största sockerfabriker. Såg lite väl nedgången ut, det var ju surt i jämförelse. 
 
 Några av de kändisar som åkt med ångbåten. Clintan, Muhammad Ali, presidenter etc 
Birthplace of Jazz, Marching Jazz Band - Louis Armstrong Park  
 Louis Armstrong - det mest kända namnet inom Jazz. Tänk: What a Wonderful World
  Världens största konstruktion med kupoltak. Ja, vi kom ju inte in då det inte var någon tillställning här när vi var på plats. Men en svängom blev det ändå. Det här är platsen för bland annat SuperBowl - finalmatchen i NFL (amerikansk fotboll)  
 
Pensacola 
 
I Pensacola stannade vi till vid Naval Air Station - hemvist för världens största flygmuseum med mängder av olika flygplan och helikoptrar. Här var inträdet gratis och vi tog en guidad tur bland alla reliker för att få en bättre bild av vad de olika planen hade varit med om. Den här gubben gillade att snacka och det verkade som om den guidade turen pågick en evighet, en efter en vek av från gruppen och så även slutligen vi - efter kanske närmare 2 timmar. Men det gav oss en bra insikt även om Sofia vid det här laget tröttnat rejält på mina bravader på museum och liknande. 
 
Naval Air Station 
Presidenthelikopter, som bland annat Nixon använde sig av. Det är också en docka av han som syns till höger om mig.
 Det är inte riktigt såhär presidenthelikoptern ser ut idag - men nästan. 
 Flygplanet som användes i filmen Top Gun med Tom Cruise 
 
Panama City
 
Njuter på Panama City beach med en bok och en miniatyrflaska Beringer
 Wonderworks. Ja, vi stannade till snabbt även i Panama City. Mest för strandens skull, för att få ett litet avbräck från bilkörandet men också för att käka lite. Inne på WalMart stötte vi på en man som bott i Sverige i 20 år och som hörde oss snacka det välbekanta svenska språket. Han tyckte det var skitkul och presenterade oss vidare till en kollega ungefär som om vi vore kungligheter, haha. 
 
Daytona
 
Daytona är staden som enligt amerikanerna har världens mest berömda strand. Ja, de är knappast sena med att hylla sig själva direkt, men det syns ju tydligt i alla Hollywood filmer. Jag som alltid trodde att stränder som Copacabana eller Waikiki Beach toppade den listan. Men det som är det speciella med just stranden i Daytona är att du kan köra ned din bil och parkera mitt på stranden, bara 20-30 meter ifrån vattnet. Den här stranden är också tidigare känd för de många NASCAR-tävlingarna som hölls mitt på stranden så tidigt som redan 1948. Men numera hålls dessa tävlingar på Daytona International Speedway - som blev vårat nästa stopp. 
 
I Daytona lyxade vi dessutom till det lite genom att ta in på motell för att njuta av någon natts god sömn. Det här blev vanligare och vanligare för oss ju närmare slutet av vår Road Trip vi kom. Att sova i bilen tär ändå lite på en, speciellt när man sover i den typen av bil vi sov i. En van/skåpbil hade som sagt varit mer bekväm. 
 
 
Daytona International Speedway - platsen för den mest prestigefyllda tävlingen inom NASCAR - Daytona 500. Det är världens tredje största upplysta utomhusarena för sport. Arenan rymmer över 100 000 platser och väl inne i arenaområdet kan man dessutom campa om det skulle falla någon i smaken. 


Nej, det var ju ingen tävling när vi var här - det hade varit en riktigt cool upplevelse. Men vi fixade biljetter till en guidad tur bakom kulisserna som tog oss hela vägen in på arenaområdet. Vi fick inte köra ute på själva banan - då det faktiskt kul nog var några som tränade när vi var där. Så vi fick ändå höra hur det vrålade när de körde förbi. 

Ganska så brant lutning. I en sådan kurva gäller det att inte sakta ned.
 Det berömda Victory Lane. Hit kommer alla vinnarna och fotograferas och hyllas. Där är här man ser alla de där Champagne vaskningarna efter vinst. 


 Vi fick också agera vinnare, men det hör ju till vanligheterna 
 
 Med pompa och ståt 


 
Inne i presrummet. Här samlas journalister och tv-ankare från världens alla hörn under tävlingar  


 
 
 
 
 31 graders lutning. 
 Det är en lutning du som oerfaren chaufför hade tagit med ett visst obehag 
 En bild av banan så som den var förr - mitt på Daytona Beach, samt en del av den asfalt som tillhörde vägen längre upp.  
 
Vid Daytona pier 
 Vilken frihet, va! Ställer bilen och springer ut i havet för ett dopp. 
 Daytona beach var en fin strand, inte den finaste vi sett men ändå. 
 Något trafikerad vid sina tillfällen 
 Sofia vakar spännt så hon inte kör över någon som ligger och solar. Badbollarna viner över taket 
 
 Tjohej!!! 
Yeah! 
 Ormond Scenic Loop & Trail (OSLT) - Daytona. Rena djungeln. 
 
 Sammanfattning av resrutten 
 
 
1. Beaumont
2. Houmas House Plantation and Gardens
3. New Orleans
4. Pensacola
5. Panama City Beach
6. Apalachicola
7. Tallahassee
8. Jacksonville
9. Daytona Beach  
 
Det närmar sig slutet av sammanfattningen över vår Road Trip i USA. 
 
En kommentar
publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Anthony Hopkins, Bad Boys, Bourbon Street, Café Fleur de Lis, Daytona 500, Daytona Beach, Daytona International Speedway, Domino Sugar, French Quarter, Hand Grenade, Houmas House Plantation and Gardens, Jazz, Louis Armstrong, Louisiana, Mississippi, Natches ångbåt, Naval Air Station, New Orleans, Panama City Beach, Pensacola, Polisen, Steamboat Natches, Sugar Baron, Superdome, TOP GUN, Victory Lane, World´s most famous beach

Vlogg: Road Trip i USA del 8

 
 
 Vi kände historiens vingslag där vi gick. En vändpunkt, mot det sämre.

NASA: Mission Control Center i Houston. Kungligheter har suttit där vi satt. Som hemma. 
 
  
 Gratis frisering i Houston framför massa studenter, ja tack! Sen att det verkar ointressant för vissa (se killen till vänster som sover) det är en annan femma. 
 
En kommentar
publicerat i Vlogg
Taggar: Dealey Plaza, Houston, John F. Kennedy, Mission Control Center
Visa fler inlägg