Grand Canyon: Naturens mästerverk

Road Trip i USA del 5
 
 Som en målning av Picasso med större djup än Marianergraven 
 
Grand Canyon är oslagbart. Det mäktigaste i naturväg vi någonsin har beskådat i hela våra liv. Det slog oss med häpnad, den sortens häpnad som får dig att tappa andan och chippa efter luft. Du låter dina ögon sakta svepa över alla delar av kanjonen. Du försöker att ta in allting, men det är som om dina ögon spelar dig ett spratt. Som om du inte riktigt kan tro att det är sant. Ingen kamera i världen kan fånga dess skönhet, absolut ingen. Du måste stå där på kanten av kanjonen personligen för att ens försöka omfamna och begripa dess storslagenhet. It´s grandeur! Färgerna, speciellt vid en soluppgång, är som den allra vackraste och mest häpnadsväckande tavla som en vågad kombination av Picasso, Rembrandt, Michelangelo och Leonardo da Vinci kunnat spotta ut tillsammans. Ett mästerverk utan dess like. Grand Canyon är för att fatta mig kort, en plats på jorden där du nästan ofrivilligt sjunker ihop, faller ned på knä - med öppen mun och bara stirrar. Det är en plats där människor förändras och får nya perspektiv på saker och ting i livet. 
 
Du föreställer dig att du vet vad Grand Canyon är, vad det "handlar om", för att du har hört talas om det så många gånger i ditt liv. JAG, trodde jag visste. Du tänker dig kanske att det bara är en kanjon, några berg med djupa dalgångar och så var det med den saken. Men låt oss introducera dig i en alldeles egen liten värld i världen du inte trodde fanns. En unik diamant på jorden som borde stå på varenda liten buckett list författad av såväl barn som pensionärer, för det är aldrig för tidigt och heller aldrig för sent att besöka denna unika plats. Den lämnar sitt avtryck och präglar dig och du bär med dig upplevelsen för resten av livet. 
 
Vi närmade oss Grand Canyon med ett riktigt skitväder hängandes över oss och lämnade med vetskapen om att vi i slutändan fick det absolut bästa vädret vi kunde fått just denna årstiden och för att kunna åstadkomma det vi gjorde. För vi gjorde något annorlunda, något vi egentligen på förväg inte hade planerat och något vi såhär i efterhand kanske inte borde gjort på grund av riskerna. Det vi gjorde är inget vi rekommenderar och inget vi hoppas någon av våra läsare kommer att försöka efterlikna, speciellt inte under sommarmånaderna. Vi var absolut inte förberedda i matväg, men lyckades ständigt få tillgång till vatten och ändå sprida ut den lilla "maten" vi hade med oss i en helt perfekt ordning - hela vägen från start till mål. 
 
Men vad var det vi gjorde då, som enligt oss var så märkvärdigt? Jo, det ska jag tala om, men vi tar det från början. Vi började med att stiga upp väldigt tidigt, runt 04:00 för att beskåda soluppgången över Grand Canyon och för att få en tidig start på vår vandring ned i kanjonen. Morgonen inleddes med ett kort besök på McDonald´s (ja, det är ju inte direkt så mycket annat som har öppet den tiden på dygnet eller hur?) efter att vi piggnat till lite i vår bil - som blev nattens övernattningsställe. Vi hade parkerat på en mörk plats bakom kontoret till National Geographic i Tusayan som ligger alldeles i närheten av Grand Canyon village. Sofia var som vanligt lite nervös över att polisen skulle se oss och komma fram och knacka på rutan mitt i natten och jag tänkte mer på styckmördare som eventuellt satt och lurade bakom en sten eller ett träd i skogen med kniven i högsta hugg, redo att likvidera turister. Då vi lyckades övernatta med livet i behåll och vi dagen före hade förberett oss för vandring genom att inhandla vatten och snacks (nötter, chips och energibarer) - då tanken var att vi inte skulle vandra så långt, så var det bara att bege sig raka vägen in i Grand Canyon National Park. Vi var framme vid Mather Point i Grand Canyon village runt 04:50 och njöt av en oslagbar soluppgång ca 05:20. En sådan soluppgång sätter sig verkligen på näthinnan, och då menar jag inte för att man stirrar in i solen, utan för att den var så obeskrivligt vacker i en sådan unik miljö på jorden. Vi njöt av vår frukost samtidigt som vi väntade på solens värmande strålar och blickade samtidigt ut över kanjonen.
 
I väntan på solen. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. 
 
 
 

Nej, det där med att borsta håret efter att ha sovit i en bil är tydligen ingen prio för mig. 
 
 
 På den platsen vi stod var det kanske mellan 5-10 pers till som orkat ta sig upp på morgonen 
 
När vi sedan välkommnat solen begav vi oss tillbaka till bilen för att packa våra små daypacks och lasta upp de på våra ryggar för att sedan bege oss till fots, ca 06:10, mot South Kaibab Trailhead, trots att vi enkelt hade kunnat ta buss då det ingår i entrébiljetten. Vi hade ju för övrigt vårat National Parks Pass så för oss hade det varit noll problem men vi kände oss raska och det var en mycket trevligare upplevelse. Vi var framme vid South Kaibab Trailhead ca 06:55 (en sträcka på ca 3,5 km) och började kort därefter att vandra ned i kanjonen. Valet av South Kaibab Trail var till en början inte självklart då Bright Angel Trailhead egentligen är mest populär. Men eftersom vi besökt Visitor Center i Grand Canyon Village dagen innan och rådfrågat vad som egentligen var bäst för oss då vi bara hade en dag över för Grand Canyon så föll så slutligen valet ändå på South Kaibab. Det berodde delvis på att man kommer längre in i kanjonen på kortare tid via South Kaibab än Bright Angel då vägen via Bright Angel är slingrigare i början. Men också för att Sofia rådfrågat en ranger och den här gången verkligen satt sig på tvären vad gäller hennes rätt att bestämma vilken typ av upplevelse vi ska ha och hur vi ska genomföra den. Så jag fick knipa igen där och sluta gå på instinkten av att hela tiden göra det som är mest populärt och allra bäst, i alla fall enligt andra. Men vad vet jag? Såhär i efterhand är jag glad att jag gav vika och det lär ni bli varse om varför så småningom. 
 
Berättelsen fortsätter i ordningsföljd nedanför med bilder som ger en tydlig översikt över vårt äventyr: 
   
Väderprognosen de närmsta dagarna, 30% chans för åskoväder. Ingen syn du gläds åt att se vid ett första besök. Det här var alltså dagen före vår vandring och sådana rapporter får dig att vilja slita ditt hår i stycken. Får ni också bilden av matadoren i tjuren Ferdinand? Även om jag ändå aldrig litar helt på väderprognoser då jag hellre tittar upp mot skyn och avgör snarare än att glo ned i smartphone för att förstå vad för väder som väntar - så förstod jag att risken för åskoväder ändå fanns där eftersom vi ju faktiskt entrat Grand Canyon i halv "storm". Jag fick knyta näven i fickan och hoppas och jag tror Sofia gjorde det samma. 

Här står alla leder som fanns vid Grand Canyon. Vilken/vilka vi gjorde avslöjas närmare slutet. 

En översikt över Rim Trail och hur lång tid det tar att vandra mellan diverse stopp. 

En översikt över South Kaibab Trail och uppskattningsvis hur lång tid det i genomsnitt tar att vandra. Bright Angel Trailhead må vara den mest populära vandringsleden för gemene man att vandra, men enligt oss är den absolut bästa leden South Kaibab Trail och det av flera orsaker. South Kaibab bjuder på en spektakulär utsikt vartenda litet steg ända ned till Skeleton Point och leden var väldigt bra iordninggjord hela vägen. Den är slingrig i början, precis som Bright Angel och det stupar en hel del men du kommer längre ned i kanjonen på kortare tid vilket gör den så tilltalande. För oss kändes det också som att man fick se en större del av kanjonen med en gång på South Kaibab Trailhead och det var ju givetvis det du längtade efter. Därför rekommenderar vi Kaibab Trail. 
 En översikt över Bright Angel Trailhead 
 Bright Angel Trail och uppskattningsvis hur lång tid det tar för gemene man att vandra. 
 
Vi påbörjar vår vandring ned i kanjonen - South Kaibab Trailhead 
 
 Vid South Kaibab Trail, där vi var framme ca 06:55.
 


Det är ingen dålig första syn vi möts av. Kanske nöjer sig de flesta redan här. Sofia alldeles vid kanten till vänster. 

I believe I can fly - I believe I can touch the sky

Vi går längs slingriga vägar i början som stupar måttligt. 
  
  
Första stoppet, vid Ooh-aah Point, något som är befogat eftersom det är den typen av reaktion du får. Här blåste det lite men solen värmde oss. Vi var framme ca 07:30. Från starten av South Kaibab Trail till hit är det ca 1,2 km (en nivåskillnad på -183 höjdmeter) 
 
 Vi stod här ett tag, och beundrade
Lite planerande på vår väg ned till Skeleton Point, den tänka återvändspunkten. Vi tänker hela tiden avstånd i förhållande till tid och kapacitet. Men redan här har vi märkt hur snabba vi varit fram tills nu. 
 Vägen ned är riktigt fin, man tackar.  
 
 
 Vi börjar närma oss andra stoppet, Cedar Ridge. 
 Det var det här med att omfamna
 
Vi tar en liten paus. Det är vårt andra stopp - Cedar Ridge. Jag låter mina fötter hänga och dingla ut för kanten. Tanken slår oss ännu en gång att det här inte går att fånga på varken foto eller film, men vi gör ett försök. Vi var här ca kl 08:00. (Mellan Ooh-aah Point och Ceder Ridge är det ca 1,2 km och en nivåskillnad på -165 höjdmeter)
 
 
 En av de vackrare utsikterna, just precis här - oslagbart. 





Sofia går med raska steg samtidigt som hon njuter av den spektakulära utsikten som bara blir bättre och bättre för varje steg. Man slutar aldrig att förundras. Vi fortsätter mot Skeleton Point.

Sofia leker med en kaktus

Egenligen vårat sista stopp innan vi skulle vända uppåt igen. Men vi märkte nu att vi verkligen hade tiden på vår sida (vandrat i ca 2 timmar, när estimerad tid för gemene man att vandra från toppen till Skeleton Point och tillbaka ligger på mellan 4-6 timmar) och vädret såg bra ut - så vi bestämde oss för att gå en bit till. Vi var båda tveksamma till att hinna ända ned i kanjonen men ändå lyste hoppet om att göra det på avstånd. Vi vandrade vidare nyfikna på vad vi eventuellt kunde prestera. (Från Cedar Ridge och hit är det ca 2,4 km, -274 höjdmeter)
På väg ned i kanjonen. Vi har precis passerat Skeleton Point och bestämt oss för att fortsätta mot sista stoppet: Tip Off, innan man börjar gå rakt ned mot Colorado River. 
 

Bilder som inte behöver så många ord, de talar sitt tydliga språk.


Vi fortsätter mot Tip Off på ännu slingrigare vägar. Det var som trollstigen till fots.  
 
 Sofia kommer som lilleskutt nedför trappstegen 
 
Vi stannade till vid Tip Off i ca 25 minuter, framme ca 09:10, för att värdera möjligheten att gå hela vägen ned till Colorado River och upp igen samma väg. Vi rådfrågade två vandrare, oberoende parter, som båda sa att vi skulle vara försiktiga och helst inte göra det. Båda två var på väg ned till Bright Angel Campground för att övernatta där, något man normalt sett gör när man går sådana distanser. Folk kom och gick med tält och hela backpackerväskor smockfulla med grejer och vi hade bara våra futtiga små dagsväskor med lite vatten och snacks - ett förråd vi dessutom förminskade vid pausen. Det var vid där här laget inte första gången vi fått höra att man absolut inte bör försöka sig på att vandra hela distansen ned till floden på en dag, men vi kände oss starka och pigga och vi visste att det var genomförbart. Vi skulle bara ned och vända igen, eventuellt fortsätta hela vägen upp igen fast via Bright Angel Trailhead. Det är ju ingen idé att gå samma väg när man har möjlghet att ta sig fram på nya vägar. Strax innan vi nådde Tip Off så hade det duggat lite och vi hoppades verkligen inte att det skulle börja ösregna - det hade nog fått oss att vända om. Vädret var fortfarande behagligt. (Mellan Skeleton Point och Tip Off är det ca 2,3 km, -372 höjdmeter) - 1219 m.ö.h.
 
 Vi börjar se Colorado River mer och mer. Dit ska vi, tveklöst. Eller? 
 
Med den härligt gröna Colorado River bakom oss, långt där nere. 
 
 Bron som tog oss över Colorado River och mot Bright Angel Campground. Där hade vi mer än gärna campat men då behövde du fixa speciella tillstånd och sådant hade vi inte tid för. Det får bli nästa gång. 
  
Vi går över bron som spänner tvärs över Colorado River. Optimistiska och förstår nu att det är genomförbart. Vi ska upp igen och det via Bright Angel Trailhead. Tiden är på vår sida, vädret är med oss, vatten har vi tillgång till hela vägen upp och det förstod vi efter noggrant studerande av kartan, vi har snacks och annat vid behov och vi känner oss starka. Vad finns det att tveka på? 
 
 
Längst ner i Grand Canyon - Vid Colorado River 
 

Vi har gått över bron längst ner i Grand Canyon, vi har korsat Colorado River och genomfört något vi från början inte hade planerat för.  
Man fick inte ta ett dopp i floden. Tro mig, jag hade hoppat i annars. Det hade vi nog båda två. 
 
 
 Massor med rådjur när vi närmade oss Bright Angel Campground 
 Vi stannar till vid Bright Angel Campground för att gå igenom kartan och för att värdera en extra gång det vi har tänkt att göra, dvs gå hela vägen upp igen via Bright Angel Trail. Upp igen måste vi, men vi vet inte exakt hur jobbig Bright Angel är även om vi kan se någorlunda på kartan hur terrängen är. Tiden är som sagt på vår sida och det finns inga tvivel om att vi ska klara av det. Vi har hela tiden överträffat oss själva och kommit ned fortare än vad vi hade räknat med. Hela tiden har man dock en viss oro - vi måste vara försiktiga och ta det här på allvar. Det är inget vi leker oss ur. Vi måste dricka regelbundet, speciellt nu då solen börjar komma fram igen. Vi öppnade en chipspåse och vräkte i oss den för att få salt, drack upp varsin vattenflaska och fyllde på med nytt vatten. Från Tip Off till Bright Angel Campground är det 4,2 km, vi var framme 10:25. -463 höjdmeter. Vid det här laget har vi redan gått 11,3 km på 3,5 timmar - en total förändring på -1457 höjdmeter. 
I sådana tält sov de som skulle övernatta här.  
 
 Sitter vid Colorado River, strax innan vi påbörjar vår vandring uppåt igen. Vi spenderade nog inte mer än 20 minuter längst ned i kanjonen innan vi började röra på oss igen. 
 
På väg upp ur Grand Canyon 
 

Vi går mot bro nummer två som tar oss tillbaka till rätt sida så att vi kan påbörja stigningen. 







Vi stannade till flera gånger som för att nypa oss i armen över vår prestation, men också för att det var väldigt vackert här. En grön flod som flyter fram i kanjonen. Någonstans här grubblar vi igen på hur vi ska lägga upp vattendrickandet och bestämmer oss för att dricka varje halvtimme och hur mycket vi ska dricka för att det ska räcka. Vi vet att vi vid det här laget har ca 4-5 stopp kvar mot toppen där vi kan fylla på med nytt vatten så egentligen är det inget att snåla med alls. Det gjorde vi inte heller. Vi tittade på klockan, gick och tog samtidigt tiden. 


Not a donkey, nor is it a horse - but a Mule 

Sofia fixar till sitt hemmagjorda bandage i form av lite toalettpapper. Strongt att inte klaga under hela vandringen trots jobbiga skavsår. Vi har nu ca 3 km plan vandring till River Resthouse där vi stannar igen för att dricka och skriva in oss i gästböckerna. Vi passar även på att blöta ned våra huvuden och tröjor för att svalka ned oss - det är varmt nu och det är ett måste. Här stötte vi på ett annat par som faktiskt gjorde samma sak som vi - gick hela loopen. Men vilken tid de gjort det på och om det gjorde det på en och samma dag fick vi ingen klarhet i.

Klockan visar att det är dags för vattenpaus. Solen gassar nu, mer än tidigare - varje liten del av skugga var guld värt. 

Helskotta vad solen är stark nu och det börjar suga lite i benen av att gå uppför. Att gå nedför är ju alltid enkelt. 

Sofia börjar bli lite hängig, jag också - men vi håller ändå ett högt tempo och verkar öka farten mer och mer hela tiden. Vi håller i princip ett högre tempo uppför än vad vi höll nedför. Vad tusan är det som pågår här? Alla våra beräkningar krossas och vi kommer fram snabbare än beräknat var enda gång. 

Här tror man sig se kanten på Grand Canyon, men inte då. Det är fortfarande en bra bit kvar. Alldeles strax, i alla fall inom 20 min så är vi framme vid Indian Garden Campground. Vi har haft en liten tävling mot andra vandrare vi stött på längs vägen, det var inte så många faktiskt och vi gick om varandra till och från men i slutändan var det ändå vi som gick segrande ur den fighten, haha. Vem får för sig att tävla med någon här? Vi är framme i Indian Garden runt 13:20 - folk ligger som utslagna på bänkarna - helt uppenbart tagna av solen. Vi fick senare höra att folk kollapsat längs med lederna som en följd av värmen och tvingats anropa hjälp. Vi var relativt pigga och satte oss i skuggan i 15 minuter för att dricka och äta våra barer med nötter. Återigen passade vi på att blöta ned oss. River resthouse till Indian Garden Campgrond är 5,2 km, +404 höjdmeter. 

Jag har lovat Sofia att ta det lugnt, ja hon har hört den förr. Jag lovar att vi ska gå i lugnt tempo nu - och helt omedvetet så ökar jag tempo så fort jag märker att någon är framför mig eller är på väg att gå om. Kan inte rå för det och Sofia skakade på huvudet flera gånger. Men jag förstod ju mer det började stiga att vi måste slå av på tempot lite, men tro inte att innebar att andra gick om oss för det, nej då. Ibland pressar jag så hårt att jag inte märker hur folk i min närhet lider av tempot och det var inte populärt att ens yttra orden i Sofias närhet att jag kände mig på topp fortfarand - hon tittade argt på mig. Klart, det är mentalt påfrestande när någon hela tiden ligger fem meter före en annan jag hade känt likadant.  

Ett av de sista stoppen innan vi når toppen igen, 3 mile resthouse. Vatten och chips paus i ca 40 minuter. Vi snackade med någon ranger och det var flera andra som tog en paus här också. Några var de som vid det här laget var på väg nedåt i kanjonen förbi oss och vi kunde inte annat än att tänka att de var för sent ute. Ska man gå dessa leder så ställer man för fasiken klockan tidigt och ser till att komma i väg innan solen är som högst. Nu, vid den här tiden är det tungt att gå. Hade vädret varit såhär från start så hade vi nog aldrig gett oss i kast med att försöka gå hela loopen på en dag. Vi blöter ned våra huvuden igen och trampar på uppåt. Sofia får återigen kommentera mitt tempo och att jag bör sakta ned pga värmen och stigningen. Vi når trots det upp till 1,5 mile resthouse redan efter 35 minuter, som en följd av vårat tempo. Nu vill vi båda bara komma upp igen, ut ur kanjonen. Vi stannar snabbt även vid denna rastplatsen och blöter ned oss igen samt dricker vatten. Det är vid den här rastplatsen ca 2,4 km kvar av vår vandring. Från Indian Garden Campground till 3 mile resthouse är det ca 2,7 km, +289 höjdmeter. Från 3 mile resthouse till 1,5 mile resthouse är det 2,4 km, + 299 höjdmeter. 

Nu är vi nära slutet av vår vandring 
 

Trötta och slitna, musklerna har protesterat ett bra tag nu och skakar i nedförsbackar samtidigt som kroppen känns som bly. Det börjar bli lite mer normala temperaturer nu igen, eftersom det är som varmast längst ned i kanjonen och ju längre upp du kommer desto svalare blir det. Just därför är det livsfarligt att gå här under rikitgt heta sommarmånader. 

Vi är snart i mål. Från 1,5 mile resthouse upp till starten av Bright Angel är det 2,6 km, +345 höjdmeter.

Nu är det inte mer än några meter kvar innan vi är framme vid vårat mål, början av Bright Angel Trailhead - men slutet för vår del. Vi passerar lower och upper tunnel innan vi äntligen är uppe.

De är 20 meter kvar och vi börjar jubla inombords. Det är svårt att förstå vad vi har gjort men jag ska kort sammanfatta det för er. Vi har gått ända uppifrån Rim Trail, från South Kaibab Trail ned till Colorado River och upp igen ut ur kanjonen via Bright Angel Trailhead totalt 26,6 km och vi gjorde det på den imponerande tiden 8 timmar och 20 minuter, framme 16:25. När vi sedan gick Rim Trail tillbaka igen till Visitor Center så blev den totala distansen 34 km med sträckan för Rim Trail medräknat både före och efter. Tänk då också att vi tog långa pauser till och från. För oss var det helt sjukt - hur i helskotta lyckades vi med detta och vi skämtade om att vi säkert krossade något rekord här nu, men det lär vi aldrig få reda på. Och hela tiden, under hela vandringen så har vi gjort felberäkningar i förhållande till tiden - för vi har hela tiden ökat tempot när vi trodde att vi skulle sakta ned av självklara anledningar. En rejäl bragd i våra ögon, men troligtvis något vi aldrig lär göra om igen. Och tiden till trots, så har vi njutit under hela vandringen och insupit utsikten i vartenda litet steg. För Grand Canyon slutar aldrig att imponera oavsett hur länge du vandrar. Det blev vi varse om. Jag startade kameran och spelade in våra sista steg ur kanjonen upp mot toppen och hur tunga de än verkade i slutet så var det ändå som att sväva på moln. Vi firade med att äta banan och dricka vatten.

Från Bright Angel Campground till starten av Bright Angel Trailhead är det 15,3 km och +1337 höjdmeter 
 Sofia står och håller på skylten som visar en översikt över Bright Angel Trailhead. Leden jag kände för att ta men som jag så här i efterhand är väldigt glad över att vi inte började med. Och även om jag fick för mig inne på Visitor Center första dagen, att vi skulle göra loopen så trodde jag aldrig vi skulle göra den ändå. Men det gjorde vi och det är jag glad för. Tro dock inte att vi nöjde oss här. Ni minns väl att jag tidigare nämnde att vi självklart alltid kunde ta bussen om vi ville. Det sket vi i. Stela som ett par pensionärer styltade vi vidare till fots mot starten av hela äventyret och mot vår bil, via Rim Trail som går längs med kanten till Grand Canyon - en sträcka på 4 km som tog oss 1 timma och 15 minuter att gå. 
 
Sammanfattningsvis så är det här utan tvekan vår mest spektakulära vandringsprestation hittills, inte bara på vår jorden runt resa men också i våra liv. Det är sällan man pressar sig själv så mycket men samtidigt njuter av varenda liten sekund, okej - kanske inte på slutet då, men annars. För oss var det ren glädje, även om vi så här i efterhand vet att det vi gjorde var lite farligt och inget någon rekommenderade. Vi gick för övrigt in på Visitor Center efteråt för att fiska efter lite beröm och spela lite dumma. Vi frågade om det var rekommenderat att gå hela loopen och om någon gjort det och så log vi efter ett tag och sa att vi nyss hade genomfört just den typen av vandring. Han sa inget första gången så vi blev tvugna att upprepa. Tro inte att reaktionen blev annorlunda. Han var bara glad att vi kom helskinnade ur kanjonen. Det var väl egentligen först då poletten trillade ner kanske. Svaret visste jag ändå delvis redan innan, klart de inte blir imponerade av sånt. Deras uppgift är att se till så att folk får en trevlig upplevelse och inte hamnar i en liv och död situation. Så mycket som 250 personer räddas årligen ur kanjonen. Det är ABSOLUT INTE rekommenderat att gå från Rim Trail ned i kanjonen till Colorado River och upp igen på en och samma dag, speciellt inte under månaderna maj-september. Detta varnas det extra för på National Park Service hemsida. WARNING: Det finns inga lätta leder ned i eller ut ur Grand Canyon. Det kan inte vara en enklare vädjan till alla besökare. Men det sket vi totalt i och gick ändå. Ja, vi skriver nya och banbrytande kapitel vart vi än kommer i världen. Än är inte det sista äventyret påbörjat. 
 
2 kommentarer publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Bright Angel Campground, Bright Angel Trail, Cedar Ridge, Colorado River, Grand Canyon, Indian Garden Campground, Rim Trail, Skeleton Point, South Kaibab Trail, Tip Off
#1 - - Susanne Hellström:

Bra skrivet som alltid :-)
Var rädda om er , ta det lugnt, livet är ingen tävling.
Njut <3 kram

Svar: Ja, skriver han inte otroligt bra, din son! Han är verkligen begåvad!! Ja, det händer att jag får påminna honom om just det där med att livet inte är någon tävling, men han glömmer fort bort det igen ;) Kram
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson

#2 - - Susanne Hellström 🌸 :

Tur 🍀 han har dej Sofia 💓
Ja, han skriver bra, det gör ni båda två 👍 🌟 kram ✨