Road Trip I USA del 6

Från Grand Canyon till nästa skapelse av vår fantastiska natur; Antelope Canyon

Morgonen efter vår vandring i Grand Canyon vaknade vi upp i vårt tält med stela ben och sega muskler. Men natten sömn var minst sagt välkommen, efter många nätter i bil uppskattar man verkligen en luftmadrass kan jag lova, även om Fredrik närmast alltid verkar vara några centimeter för lång såväl för luftmadrasser och tält som för de flesta sängar på hostel runt om i världen. Detta är dock ett obefintligt problem för mig och mina 154cm, och jag sover allt som oftast som en prinsessa så länge jag har ett rakt och bra underlag.

Nog om det, vi tog oss till en av våra kommandostationer, denna gången McDonalds, för lite planering av nästkommande dagar och val av resrutt. Avgörandet landade tillslut på Antelope Canyon och därefter Monument Valley och vi satte oss efter en lugn förmiddag i bilen för att ta oss upp till staden Page, nordöst om Grand Canyon. Ännu en natt i bilen stundade, på Walmarts parkering om jag minns rätt, för att dagen därpå utforska ännu ett av naturens underverk, nämligen kanjonen Antelope Canyon. Efter lite forskande beslutade vi oss för att lägga vår dyrbara tid (och våra dyrbara pengar skulle det också visa sig) på Upper Antelope Canyon, då det finns två – och ja, de har gjort det enkelt för sig – den andra kallas för Lower Antelope Canyon.

Vi blev först lite avskräckta av det höga priset, för 1,5 timmas guidad tur (varav 30 minuter gick åt till transport) ville de ha hela 96 dollar. Men nu fanns det liksom inte längre något utrymme för att ändra oss, vi hade ju åkt hela vägen hit med detta naturens konstverk som mål och bilderna vi sett visade verkligen på något häpnadsväckande och unikt. Så vi öppnade plånboken, blundade och lämnade ifrån oss våra dyrbara slantar.

Vi hade sett till att boka en tur vid en bra tidspunkt, och i detta fallet betydde det att vi önskade att få största möjliga chans att få se solens strålar lysa ner i kanjonen och om möjligt skapa en än mer magisk upplevelse. Därmed fick vi vänta en stund innan det äntligen var vår tur att stiga ombord på våra öppna jeepar som gasade iväg i en väldig fart mot kanjonens öppning.

Det gällde verkligen att hålla i sina ägodelar, men kanske främst gällde det att tänka på sig själv och med ett fast grepp hålla i sig så man inte flög av – på den nivån var det. Den djupa sanden gjorde att det även för dessa jeepar var en utmaning att ta sig fram utan att köra fast. Detta gjorde ju givetvis att våra förväntningar och spänningen för var som väntade trissades upp ännu en nivå.

Fylld till bredden av förväntningar, precis vid öppningen av kanjonen

Inne i Kanjonen skulle det visa sig bli väldigt trångt. Guiderna pressade fram sina grupper i ett för oss lite väl stressigt tempo. Det gavs utrymme för fotografering, men detta främst för att kanjonen var relativt lång, det gällde att ta bilder i farten och vid de korta pauser vår guide tog för att berätta om ett par av kanjonens speciella och spektakulära platser. Några guider blev närmast otrevliga när de ansåg att vi rörde oss för långsamt framåt eller råkade blockera vägen för andra, vilket inte alltid var så lätt att undvika då det på sina ställen var riktigt klaustrofobiskt trånga gångar. För det höga priset man betalde för denna timma (transporten borträknad) hade jag nog önskat att de hade lite mer begränsningar på antalet människor i kanjonen samtidigt för att skapa en bättre upplevelse för turisterna. Men vi fick ta det för vad det var och göra det bästa av det. Och såhär i efterhand är våra bilder faktiskt riktigt häftiga, även om det i stressen där på plats inte var helt lätt att ta in det storslagna. 

Detta var enligt vår guide naturens svar på Skönheten och Odjuret.
 
Effektfullt
 
 
"Skönheten och Odjuret" ur ett annat perspektiv
 
Magi
 
Här hjälpte vår guide oss att fånga ett hjärta på bild, ser ni det?
 
 
Vi kom tillslut ut på andra sidan, men efter en kort stund var det dags att stressa tillbaka genom kanjonen för att ta oss ut igen. 
 
På vägen tillbaka blev vi åskådare till detta magiska fenomen. Solens strålar som lyser ner i kanjonen samtidigt som sand rinner ner från stenväggarna. Detta naturfenomen lockar årligen massor av fotografer till denna kanjon för att fånga det på bild, och även under vår vistelse fick vi hålla oss ur vägen för de som betalat ännu större summor för att få stanna en stund extra för att ta proffsiga bilder med deras dyra kamerautrustningar. Men det lilla vi hann se av deras photoshoots upplevde vi också det som väldigt stressigt då de hela tiden fick avbryta för att släppa förbi "vanliga" turister på genomfärd.
 
Såhär ser man sällan solens strålar, det var riktigt mäktigt.
 
No words needed
 
Vi hade på förhand läst oss till att världens hittills dyraste fotografi någonsin togs i just denna kanjon, och enligt vår guide var detta platsen för motivet. Fotografiet, The Phantom, som togs av Australiensaren Peter Lik såldes för ett par år sedan för den hisnande summan av 6,5 miljoner dollar. 
 
 
Monument Valley
 
 
Efter vårt besök i Antelope Canyon lämnade vi Page och tog oss vidare österut mot Monument Valley – ännu ett av naturens mästerverk med dess märkliga bergsformationer som sticker upp som från ingenstans i denna dal som sträcker sig från norra Arizona upp till södra Utah. Vi anlände framåt kvällen, precis lagom för att hinna se en magisk solnedgång över dalen.
 
Vårt första möte med dessa bjässar till stenblock, ganska fascinerande verk av naturens krafter måste jag säga.
 
Fredrik blickar ut över dalen medan solen går ner i horisonten.
 
Mörkret hann falla innan vi bestämde oss för var vi skulle övernatta, första tanken var i bilen, men då vi inte hittade någon passande plats för detta bestämde vi oss för att det fick vara värt en natt till i vårt tält. 
 
Hyfsat idyllisk plats att vakna upp på. Vi satte klockan för att kunna njuta av en magisk soluppgång, och bilderna visar minst sagt på magi.
 
 
Solens första strålar når oss och den nya dagen gryr.
 
Får väl dock erkänna att jag inte var lika pigg på att gå upp när klockan ringde utan det var Fredrik som tog del av magin. När jag gnuggat gruset ur ögonen tjuvkikade jag lite från öppningen av vårt tält.
 
Vi startade denna nya dag med en 5km lång hike längst Wild Cat Trail för att utforska detta besynnerliga lanskap på närmare håll.
 
Fredrik är på gott humör trots att det redan börjar bli varmt i morgonsolen.
 
 
 
Nya äventyr, varje dag
 
I Monument Valley hittar man också den såkallade "Forrest Gump Point". Detta är platsen där man ser Forest Gump, i filmen med samma namn, springa på en tillsynes oändligt lång väg.
 
Så givetvis var även vi tvunga att ta oss en liten löptur.
 
Märkväl ordvalet löptur och inte löprunda, för här finns det inga svängar så långt ögat kan nå.
 
Fredriks lycka finner inga gränser när han kommer på sig själv med att befinna sig på platser som tidigare bara existerat på film eller i hans barndoms drömmar.
 
 
Meteor Crater
 
 
För uppskattningsvis 50.000 år sedan föll en järnmeteorit med en diameter på 45 meter mot jordens yta. Den landade i det vi idag känner som delstaten Arizona i USA. Forskare menar att den hade en hastighet på ca 46000km i timman när den nådde jordens atmosfär och skapade därför en massiv krater när den tillslut slog ner på jorden där mammutar, trögdjur och kameler fridfullt vandrade omkring på denna tid. Explosionen som uppstod vi nedslaget uppskattas till ca 150 gånger värre än då USA släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki under andra världskriget vilket också är grunden till kraterns otroliga storlek. Kratern mäter hela 1,2 kilometer i diameter och har ett djup på 170meter, runtom kratern finner man också en 45 meter hög kant till följd av explosionen och den oerhörda tryckvågen som bildades.
 
Man känner sig ganska liten när man ser till universums gigantiska krafter som på en sekund hade kunnat utrota allt vi känner till.
 
 
Fredrik poserar vid den största upptäckta biten som har återfunnits av denna gigant till järnmeteorit. Det är utan tvekan ett dyrt stycke materia som ligger framför honom här.
 
 
Vidare genom Arizona
 
Vi övernattade en natt i Flagstaff innan vi fortsatte längst Route 66, så mycket det var möjligt, då den på många ställen helt ersatts av modernare motorvägar. På vägen stannade vi till i Flagstaff, där vi stötte på vårt största problem med bilen, som förövrigt hade varit en riktigt trogen vän hittills. Vi hade sedan en tid tillbaka sett att oljenivån så sakteliga drog sig neråt mot låga procenttal, men först vid 15% började den varna. Vi hade på förhand köpt på oss motorolja för att vara förberedda när varningslampan skulle börja lysa. När vi väl stod där för att hälla på olja kände vi oss dock som väldiga noviser och efter lite medlande via Facebook med Fredriks styvfar visade det sig att det nog inte handlade om låg oljenivå utan om att det vara dags för ett oljebyte. Vi tog oss därför till närmsta bensinstation för att få det bekräftat, och visst var det så. 
Vi ringde upp Alamo, vår uthyrningsfirma, och fick tillslut klartecken om att ta oss till en verkstad i närheten för att få hjälp med oljebytet som helt och fullt skulle bekostas av Alamo. Sagt och gjort, vi tog oss till verkstaden så snart de öppnade, vandrade tanklöst runt i Flagstaff i en timma innan vi kunde hämta ut bilen igen och köra vidare. Riktigt smidigt och bra service från uthyrningsfirman. Fakturan skickades förövrigt direkt till dem.
 
Vi tog alla tillfällen i akt att fotografera oss vid dessa historiska minnesmärken längs med Route 66.
 
 
Ett hastigt fotostopp i Holbrook, Stjärnan på bilden (och då syftar jag inte på Fredrik, även om han givetvis är stjärnan i min värld).
 
Fredrik drömmer sig bort till en värld där han kör Veteranare och bor i Indiantält
 
Vi hade gärna spenderat en natt på detta idylliska motell/Inn i Holbrook, men för det första var det lite över vår "sova-i-bilen-prisklass" och för det andra var det fullbokat.
 
 
Petrified Forest
 
Då och då, eller rätt ofta för att vara ärliga, tog vi omvägar för att få njuta av magiska och unika landskap. Som här i den såkallade förstenade skogen. En nationpark öster om Holbrook i Arizona.
 
 
Ibland är det svårt att sluta stirra. Detta är verkligen imponerande.
 
Vi hittade även en riktigt gammal bil som stod placerad där Route 66 en gång gick. Här var den dock helt igen vuxen så vi fick nöja oss med alternativa vägar.
 
 
Bakom denna bilen sträckte sig en gång i tiden Route 66. Men det är numera ett minne blott på denna plats.
 
 
Window Rock
 
 
Efter x-antal mil genom Arizona närmade vi oss vår fjärde delstat, New Mexico (eller egentligen var det den femte, men då vår vistelse i Utah i norra delarna av Monument Valley enbart bestod av en timmas bilkörning och en snabb restauranglunch innan vi vände neråt igen så räknar vi bort den). Vi sov en natt i Gallup i New Mexico, men återvände redan dagen därpå till Arizona för ett kort stopp vid Window Rock i Navajo indianernas land.
 
Ja, Arizona visade sig verkligen vara platsen på jorden där naturen fått härja fritt med sina skulpturknivar. Detta fönster i berget är ännu ett bevis på det.
 
Här fanns också en staty till minne av de Navajo indianer som miste livet i andra världskriget då de agerade som kodtalare för att övriga motståndskrigare inte skulle kunna förstå vad som sades. Navajo språket är det största indianspråket i världen och talades år 2007 av ca 171.000 människor, närmast uteslutande i Arizona och New Mexico, vilket gjorde det väldigt användbart i kriget i motsats till engelskan.
 
Stirra, glo, titta - ja kalla det vad ni vill, men ibland kan man bara inte låta bli.
 
För att få perspektiv på "fönstrets" storlek kan ni ju jämföra med mig, som sitter nere i vänstra hörnet.
 
Fotokonst
 
 
Billy The Kid museet i Fort Sumner
 
 
Vi fortsatte tillbaka till New Mexico och satte kurs mot Fort Sumner efter en natt i bilen i Albuquerque. Här fick jag berättat för mig att det skulle finnas ett museum om någon som på sin tid kallades Billy The Kid. Jag har tidigare hört Fredrik prata om denna Billy, men då bara trott det var en filmkaraktär och inte haft en aning om att det baserades på en sann historia och ett riktigt liv. Det skulle dock visa sig intressantare och mer fängslande än jag först hade trott.
 
Watch out for Fredrik the Kid!
 
Utanför museet, huruvida denna vagn har något som helst med Billy The Kid att göra vet jag inte, men den ser ju i alla fall gammal ut.
 
Fredrik poserar innan vi går in, spänd på vad han ska få reda på. Av erfarenhet inte mer än han redan vet då han vanligt vis är mer påläst än de flesta andra.
 
Så för er som likt mig inte kände till denna pojken sedan tidigare så kan jag nu berätta att hans riktiga namn från början var Henry McCarty, men att han senare började kalla sig William H. Bonney, möjligen för att skapa sig en ny identitet. Han var bara 14 år när hans mamma dog och från att ha varit en ordningssam och snäll kille hamnade han i trubbel när han strax efter moderns död upptäcktes med att stjäla mat, samt råna ett tvätteri på både kläder och två pistoler. Under åren som följde skulle han komma att bli känd som en av vilda västerns mest beryktade laglösa. Det ska vara känt att han dödade minst 8 män. 14juli, 1881, någonstans i de tidiga tjugoåren (exakt ålder vet man inte då hans födelsedatum aldrig blev fastsatt) blev han nedskjuten och dödad i ett mörkt rum av den dåvarande sheriffen Pat Garrett, men han är alltså än i dag en av de mest kända i Vilda västerns historia.
 
På plats på museet fanns mycket bevarat, bland annat Billy The Kids gevär.
 
De hade dessutom sparat dörren vid entreen till det rummet där Billy The Kid ska ha blivit skjuten. (Hålen i dörren ska däremot inte ha något med denna händelse att göra)
 
Efter vårt besök på museet (som förövrigt blev ganska långt då vi hamnade framför en film som skulle visa sig vara av långfilmskaraktär), körde vi en bit till för att besöka platsen för Billy The Kids grav. 
 
Fredrik köpte en leksaks pistol för att kunna posera fint på bilderna vid graven (lite makabert kan tyckas, men vad gör man inte för en bra bild!). Leksakspistolen gav han sedan bort till en lycklig liten kille som också var på besök på gravplatsen med sin familj.
 
 
 
Vidare genom New Mexico
 
På vår färd genom new mexico fortsatte vi så mycket det var möjligt att följa den historiska route 66. Vi visste att det snart var slut på det roliga då Route 66 i höjd med Oklahoma svänger av uppåt, mot sin slutdestination Chicago. Så vi tog alla tillfällen som gavs.
 
Amerikansk idyll
 
Vi hittade också ett gammalt matställe som var till salu, vi stod och funderade på om vi inte skulle använda vår reskassa åt att köpa detta ställe och öppna en route 66 restaurang istället, men bestämde oss till slut för att lämna det vid tankestadiet.
 
Ett minst sagt nedgånget motell, det var nog längesedan någon bodde här senast.
 
Tveksam till om vi hade kunnat få tag på någon bensin här faktiskt, en gång i tiden kanske, på route 66´s glansdagar.
 
Den efterlängtade Route 66 bilden, som faktiskt var svårare att hitta ett bra läge för att ta än vi väntat oss. Ofta var märkena små eller på allt för trafikerade vägar för att det skulle vara möjligt att stanna och ta en bild. Men här fick vi äntligen vår chans.
 
 
 I den sömniga lilla byn Tucumcari stannade vi till för att få oss en skön natts sömn i en säng, efter att återigen ha spenderat ett par nätter i vår lilla hyrbil. Detta blev också vårt sista stopp i New Mexico, innan det var dags att bege oss vidare till nästa delstat. Mer om det i nästa inlägg.
 
 
Sammanfattad resrutt från Grand Canyon till Tucumcari:
 
 
1. Grand Canyon, Arizona
2. Antelope Canyon, Arizona
3. Monument Valley, Arizona
4. Flagstaff, Arizona
5. Meteor Crater, Arizona
6. Holbrook, Arizona
7. Petrified Forest, Arizona
8. Gallup, New Mexico
9. Window Rock, Arizona
10. Albuquerque, New Mexico
11. Fort Sumner, New Mexico
12. Tucumcari, New Mexico
 
 
 
 
En kommentar publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Amerika, Antelope Canyon, Arizona, Barringerkratern, Billy The Kid, Forest Gump, Holbrook, Meteor Crater, Meteorit, Meteoritkrater, Monument Valley, Navajo, Navajo Indianer, Navajo Land, New Mexico, Petrified Forest, Road Trip, Road Trip USA, Roadtrip i USA, Route 66, Tucumcari, USA, Vilda Västern, Window Rock
#1 - - Susanne Hellström:

Tack för inlägget..!! förstår att ni sitter ofantligt många timmar för att få detta nerskrivet :-)

kram <3

Svar: Det var så lite så. Ja det tar ju givetvis lite tid att få ihop det, men det är samtidigt kul att få ner allt vi upplever på pränt. Så att det inte faller i glömska. Vi gör det minst lika mycket för vår egen skull som för er läsare :) Så kul att du läser och kommentarer tycker vi :)
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson