Road Trip I USA del 8

Wichita Falls
 
Innan vi nådde nästa stora destination, Dallas, gjorde vi ett snabbt stopp i Wichita Falls då vi ändå hade tagit omvägen om Fort Sill och Geronimos grav. Wichita Falls är en liten stad i norra Texas vilken precis som namnet skvallrar om är känt för att ha ett fint Vattenfall. Självklart var detta vattenfall (som är ett människans verk och inte naturligt) avstängt för renovering just när vi var här, men det var inte så att vi åkte hit enbart för detta vattenfallets skull så det var inget stort problem. Vi fick åtminstone möjlighet att se världens minsta skyskrapa. Ja, det låter konstigt, varför kalla något som enbart är 12 meter högt för skyskrapa? Det är faktiskt en ganska kul historia som startade i början av 1900 talet då oljan upptäcktes i Texas. Wichita falls var en av de lyckliga städerna där olja hittades och stadens ekonomi och befolkning ökade drastiskt. År 1919 kom en man vi namn J.D. McMahon med förslaget om att bygga en skyskrapa i staden som skulle ge plats till alla som nu var i behov av kontorslokaler tack vare upptäckten av oljan. Investerare var inte sena på att haka på och snart hade McMahon fått in pengar som skulle täcka kostnaderna för att bygga detta 480 feet (150meter) höga hus. Men ingen hade väl kunnat förutspå att McMahons plan varit att svindla sina investerare och istället bygga en enbart 12 meter hög byggnad och behålla resterande pengar själv. Men hur kunde detta vara möjligt frågar ni er kanske? Jo, i kontraktet som McMahon författat och som undertecknades av investerarna hade inches använts som måttenhet istället för feet (en inch är 2,54cm i förhållande till en feet som är 30,48cm). Så istället för 480feet (150meter) blev byggnaden alltså enbart 480 inches (12 meter) hög. Det skulle dock dröja ett tag innan detta uppdagades, och då var bygget redan så långt gånget att det inte fanns någon återvändo. McMahon ställes inför rätta, men då det tydligt stod nedtecknat i kontraktet att det handlade om inches och inte feet var det inte mycket att göra än att acceptera läget. Idag står därför en gullig liten skyskrapa i centrala Wichita Falls för nyfikna ögon att inspektera.
 
Jag vid The World´s Littlest Skyscraper. 
 
 
Dallas - Museernas stad
 
Det var dags för Dallas, staden som Fredrik förknippar mest med lönnmordet av hans favorit president John F. Kennedy år 1963. För folk som känner Fredrik vet de att han har ett obegripligt stort intresse för amerikanska presidenter, och kanske för John F. Kennedy i synnerhet. Detta trots att han levde långt innan Fredrik ens var påtänkt, ja faktiskt innan ens hans föräldrar var födda. Men efter oräkneliga timmar framför youtube klipp, gamla tidningar och otaliga magasin med inriktning mot presidenter genom åren kvalar han med stor sannolikhet in som den svensk som besitter störst kunskap om John F. Kennedy bland vår generation. Det kanske åtminstone ger er en bild av hans stora intresse och en förståelse för hans upprymdhet när vi närmade oss platsen som han så många gånger sett på film och bilder, alltså platsen där president Kennedy blev skjuten den 22 november 1963 under ett besök i staden. 
 
Vi började med att besöka John F. Kennedy Memorial Plaza där ett monument placerats till minne av honom.
 
Monumentet är väldigt stilrent med enbart ett block i mitten med Kennedys fullständiga namn. Monumentets vita väggar lyfts upp av ett par pelare och när mörkret lägger sig ser det ut som att monumentet mer eller mindre svävar i luften.  
 
 
Fredrik poserar vid John F. Kennedy Memorial plaza och en minnestext som fanns att läsa här. Minnesplatsen ska inte fungera som ett minne för den smärta och sorg som uppstod vid hans död utan som en permanent hyllning till Kennedy och till den glädje och spänning hans liv bidrog till.
 
Vi rörde oss ner till brottsplatsen, på denna väg, nere i högra hörnet på denna bild träffade det dödande skottet presidenten den ödesdigra dagen för 54 år sedan. Skotten sägs ha kommit från sjätte våningen i byggnaden till vänster i bild - Texas School Book Depository. 
 
Fredrik på platsen för det dödande skottet som var utmärkt med ett kors i vägen. Kennedy dog dock inte förrän på sjukhuset ca 30minuter efter att det sista skottet avlossats.
 
På denna plats stod Abraham Zapruder för att se på president paraden den 22 november för 54 år sedan. Han filmade hela incidenten och den filmen har fungerat som en av de viktigaste materialen under utredningen som följde, även om det är många som än idag inte anser mordet som löst. Det är ofta denna film som man hittar på youtube om man söker på mordet på John F. Kennedy.
 
Fredrik sitter och funderar på hur J.F.K. resterande år som president hade kunnat sett ut om han inte blivit berövad på livet på detta vedervärdiga sätt. Det var en stor sorg för USA och för hela världen, även om det givetvis fanns många motståndare till Kennedy som president. Men han var också otroligt älskad av många.
 
En annan sak som Fredrik har ett stort intresse för är konspirationer, så även när det gäller Kennedymordet. Han hade två teorier när vi var här om varifrån skotten avlossades, då han inte köper teorin om en ensam skytt från sjätte våningen på byggnaden bakom Kennedy. Hans ena teori var att en skytte ska ha stått här, rakt fram i bilden sköts presidenten. Det var också upp till denna kulle som många sprang när de hörde och såg presidenten bli skjuten för att de tyckte de hört skottljud härifrån. Men inga bevis har kunnat binda en skytt hit. Men Fredrik letade självklart ändå efter tomma hylsor på platsen som alla skulle ha missat under de gångna 54 åren. Inga höga tankar om poliser och utredare här inte ;)
 
Hans andra teori var att en skytt kan ha befunnit sig nere i kloaksystemet under marken och avlossat skotten eller skottet därifrån.
 
Fallet löst: Här under stod Kennedys mördare!
 
Efter en timmas efterfoskningar vid mordplatsen var det dags för ett museumbesök. Vi investerade i ett Citypass som gav oss inträde till fyra olika museum/byggnader i Dallas, varav The Sixth Floor Museum var ett av de som var inkluderade, detta museum handlar om Kennedy och mordet på honom och det ligger beläget i samma hus som skotten sägs ha skjutits ifrån. Då hetter det The Texas School Book Depository. 
 
Museumbesöket tog längre tid än förväntat då det skulle läsas på varenda liten skylt och lyssnas på varenda kapitel på audiotouren som vi hade köpt till. Efter ca 3,5 timma började mitt intresse att svalna rejält, det var intressant, absolut, men till en viss gräns. Sista timmarna satt jag mer eller mindre och sov i hörnet av en liten sal där de spelade upp en film gång på gång. Jag minns knappt vad filmen handlade om, och ska jag vara helt ärlig är jag osäker på om jag ens såg hela filmen då ögonen gick i kors och jag bara somnade gång på gång. Efter 5 timmar började Fredrik känna sig klar och innan vi lämnade museumet fick vi oss en sista titt ut genom fönstret där Kennedy sägs ha skjutits ifrån, dock från en våning längre ned då den riktiga platsen på sjätte våningen var avspärrad för att visa besökarna hur det såg ut när polisen kom dit direkt efter skjutningen. 
 
Utsikt från sjunde våningen, precis en våning ovanför den plats där skotten enligt utredningen ska ha avlossats från. I mitten av bilden, ungefär där den mörka bilen i den mittre körfilen är på bilden ska det dödande skottet ha träffat presidenten.
 
En timmas efterforskning och fotograferande på mordplatsen, följt av 5 timmar på museum krävde en fikapaus innan jag orkade följa med Fredrik tillbaka till mordplatsen igen för vidare efterforskningar. Ytterligare en timma spenderades här innan Fredrik började känna sig färdig. Men innan vi lämnade var han givetvis tvungen att lämna sitt spår. Här från bron som presidentföljet skenade under efter att det stod klart vad som hade inträffat, med gasen i botten i riktning mot sjukhuset. Från denna plats har man minst sagt en bra överblick, men vad vi känner till så finns det inga kända fotografier som togs från denna platsen vid tiden för mordet. Lite märkligt kan tyckas, även om kameror givetvis var långt mycket ovanligare på denna tiden än idag, men det finns många bilder från de flesta andra vinklar. 
 
Vi tog oss därefter till utsikten från Reunion Tower GeO Deck (även detta inkluderat i Citypasset) för att få en fin vy över Dallas och givetvis också en sista blick över platsen för Kennedymordet, belägen i mitten av bilden där vägen delar sig i tre delar. Vägen längst bort av dessa tre är vägen som presidenten färdades på och där han alltså även blev skjuten. 
 
Dag två spenderades åt att besöka de två återstående museerna som ingick i Citypasset. Ett av de var George W. Bush Presidential Library and Museum. Fredrik hade klätt upp sig dagen till ära, man kan ju aldrig veta om George i egen hög person dyker upp.
 
Ett besök i Ovala Rummet blev det givetvis också. Självkart bara en replika av det som finns i vita huset, men en väldigt bra replika som var inredd precis på samma sätt som det varit under George W. Bush tid som president. Fredrik intog snart platsen vid skrivbordet.
 
Och så ringde han för att be hans sekreterare att beställde en pizza till honom. Är man president så är man.
 
Fredrik tillsammans med George Bush den äldre (George Herbert Walker Bush) och George Bush den yngre (George Walker Bush).
   
Helt färdig med Kennedy var Fredrik inte trots en heldag i Dallas, så vi gjorde också en snabb visit i Fort Worth väster om Dallas, där ännu en minnesplats för Kennedy finns. Grunden till att det finns en minnesplats här är att detta var första staden som Kennedy besökte på morgonen den 22 november 1963, här höll han ett tal och åt frukost innan han flög vidare till Dallas för att hålla ännu ett tal efter den planerade paraden genom staden. Paraden som blev det sista han gjorde och dagens andra tal fick han därför aldrig hålla. 
 
Fredrik poserar brevid John F. Kennedy. Denna minnesplats tyckte vi båda två var väldigt fin och på många sätt mycket mer genomtänkt än den i Dallas.
 
En fakta tavla om Kennedys liv och död på minnesplatsen i Fort Worth.
 
 
Houston
 
Vi fortsatte söderut och nådde Houston i södra Texas. Här hade vi lite förhoppningar om att kunna träffa ett amerikanskt par som vi träffat tidigare i år på ön Caye Caulker i Belize. Ett par som vi under månaderna har haft lite strövis kontakt med på facebook och instagram och som flertalet gånger efter vårt första (och enda) möte i Belize bekräftat att deras erbjudande om att bjuda in oss till deras hem när vi nådde Houston fortfarande kvarstod. Det låter märkligt att man efter enbart några timmar på en bar kan bjuda in någon till sitt hem, men detta är något som vi fått erfara är ganska vanligt när det kommer till just amerikaner som ofta är väldigt generösa och utåtriktade. Det var inte bara detta par som bjudit in oss, utan som vi nämnt tidigare hade vi flera potentiella boenden och lokalbor att besöka när vi cruisade genom USA. Men tyvärr blev det inte heller denna gången något av besöket, något som vi lite såhär i efterhand nog får skylla oss själva för. Vi hade nämligen på förhand gett besked om att vi skulle få svårt att hinna fram till Houston i tid för att hinna träffa de innan Shannon skulle ut och jobba igen (precis som i Stavanger är det vanligt med oljejobb på rigg i södra Texas och just med det jobbar alltså han, och var därför på jobb två veckor i rad för att sedan vara hemma två veckor) för vi ville ju givetvis tima in vårt besök hos de när han var hemma. Men sen ändrade vi lite i vår planering och ankom därför till Houston ett par dagar tidigare än väntat och väl på plats tog vi givetvis kontakt, men fick tyvärr efter ett tag till svar att de inte var hemma. Det är svårt att veta om de ångrat sig eller om de faktiskt hade andra planer, men hur som helst så fick vi leta efter andra alternativ. 
 
Houston är en gigantisk stad, och trafiken är helt galen, precis som i Dallas. Motorvägssystemet är gigantiskt och vägarna krossar varandra kors och tvärs och högt och lågt. Många menar på att trafiken i Los Angeles är något utöver det vanliga, och visst var det mycket trafik även där med deras sjufiliga motorvägar, men vi upplevde både Dallas och Houston som långt mycket krångligare. Tack vare appen mapsme som vi hyllat många gånger tidigare lyckades vi nätt och jämt navigera oss rätt i dessa två städer. Även om det blev en del felkörningar med nya alternativa vägar som resultat. Men i slutändan gick det bra och jag får erkänna att jag faktiskt är lite imponerad av våra bilkörnings- och kartläsningsskills. Vi var ett väldigt bra team.
 
Vårt besök i Houston blev ganska snabbt och vi skrapade nog egentligen bara på ytan av vad som fanns att se. Men i sådana jättar till städer som Houston är tycker jag ofta det är svårt att veta vart man ska börja, och svårt att få ett grepp om var den egentliga stadskärnan är. Men vi fick gjort en del nytta i alla fall, som att klippa håret till exempel. Vi hade stannat till vid ett postkontor för att posta hem lite saker till Sverige, och då fick jag syn på en frisörskola och tänke med en gång att det var ett bra tilfälle att få ett bra pris för en klippning. Fredrik var mer eller mindre i akut behov av detta med sitt numera väldigt långa hår. Och mitt hår började klyva sig och se lite torrt och trist ut efter allt saltvatten och all sol. Sagt och gjort, vi traskade in på frisörskolan och fick snart besked om att de om 30 minuter skulle ha en lektion och vi blev därför erbjudna gratis klippning båda två. Lite oroliga för vad detta skulle leda till var vi allt, men helt utan grund. Det var läraren som klippte oss, samtidigt som hos instruerade och berättade för sina elever, som satt runt oss i lokalen, vad hon gjorde och varför. En del mer fokuserade och intresserade än andra, som ni kan se på bilderna nedan. Det var en väldigt intressant upplevelse, men det är alltid härligt att bli ompysslad och ordninggjord i håret.
 
Fredrik blir klippt inför en massa frisörelever.
 
Då var det min tur, förvånande nog sa hon att mitt hår var väldigt friskt och fint och bara lite slitet längst ner. Så saltvatten och sol kanske inte är så dumt ändå.
 
Vi besökte också ett vackert vattenfall mitt i Houston. Utöver detta blev det ett biobesök på en riktigt stor biograf innan vi körde söderut igen. Vi såg alltså tyvärr inte så mycket av Houston.
 
 
 
Houston Space Center
 
Strax söder om Houston hittar man Houston Space Center som är NASAs officiella besökscenter. Ett besök hit stod givetvis med på vår lista. 
 
Det jag tror att både jag och Fredrik uppskattade mest var besöket i Mission Control Center. Det var bland annat härifrån månlandningen år 1969 styrdes och kontrollerades, och det var också till detta rum samtalet kom från rymdfärjan apollo 13 som löd: "Houston, we´ve had a problem". Citatet skrevs senare om i manuset till filmen med samma namn till "Houston, we have a problem" vilket är ett vanligt uttryck runt om i världen idag. Det var ett häftigt ställe att besöka.
 
Jag i det anslutande rummet till Mission Control Center. Hit var det enbart riktigt viktiga personer samt familjerna till de som för stunden var ute i rymden som var välkomna.
 
Här inne satt de när dessa orden uttalades för första gången: That's one small step for a man, one giant leap for mankind 
 
På besök i en rymdfärja, någon som behöver gå på toaletten. Se till att hålla i dig så du inte svävar iväg. Och glöm för guds skull inte att sätta på vacuumsuget så att inte oönskade partiklar gör dig sällskap. 
 
Vi träffade på en austronaut också, eller det var visst bara en dräkt.
 
Fredrik hittade ett citat som passade honom väldig bra. Ingenting är omöjligt för min fina sambo.
 
Vi gjorde också ett besök här, där rymdraketen Saturn V finns bevarad. Denna raket användes huvudsakligen för att skjuta upp rymdfärjorna tillhörande Apolloprogramet med destination månen under 60- och 70 talet och är den högsta och tyngsta raket som någonsin använts.
 
Ja, den var ju inte direkt liten.


Beaumont
 
Innan vi åkte vidare mot vårt sista stopp i Texas gjorde vi ett hastigt besök i Galveston i söder. Här besökte Fredrik ett oljemuseum, jag som vid detta laget kände mig väldigt nöjd med museumbesök för ett tag bestämde mig för att sätta mig på ett café under tiden istället. Men det vi minns mest från denna lilla kustby var nog att trycket i bilens ena däck började sjunka till en oroväckande låg nivå. Vi hade redan i Houston uppdagat detta, men efter att vi hade pumpat i ny luft hade det verkat som att det ordnat upp sig. Men tydligen enbart för en kort period, innan trycket återigen skönk. Vi provade på nytt att fylla på med luft, men insåg att det var något som inte stod rätt till. Det var då Fredrik uppdagade den, spiken som fastnat i däcket. Vi blev givetvis lite oroliga för vad detta skulle gå på, men efter att ha ringt ännu ett samtal till Alamo (första gången var som nämnt tidigare i Flagstaff när oljan behövde bytas) fick vi besked om att även detta var något som täcktes av vår försäkring och att det bara var att uppsöka en verkstad så skulle de ordna det och Alamo stå för kostnaden. Ännu en gång var vi väldigt nöjda med servicen från biluthyrningsfirman och morgonen därpå, efter en natt i bilen i ett bostadsområde, hängde vi på låset klockan 7 när verkstaden öppnade. En dryg timma senare kunde vi köra vidare, men fyra däck med stabilt lufttryck. 

Vår sista anhalt i Texas blev slutligen Beaumont i öst, inte långt ifrån gränsen till delstaten Louisiana. Det blev en kort paus från museumbesöket för min del då det nu var dags för en visit på Spindeltop/Gladys City Boomtown Museum. Det var här Texas och USA´s oljeindustri förändrades för alltid efter att olja påträffades efter en lång tids borrande den 10 januari 1901 då en 150 meter hög stråle med olja plötsligt sköt rätt upp i luften från kullen som kallades Spindletop. Först 9 dagar (och 144.000 kubikmeter olja) senare fick de oljeflödet under kontroll. På kort tid ökade Beaumonts befolkning från 10000 invånare till det femdubbla och vilket gav det titeln Boomtown. 
 
Spindeltop/Gladys City Boomtown museum är uppbyggt som byarna i detta område såg ut på denna tiden, det var ett kul upplägg där man gick från stuga till stuga för att lära sig mer om denna oljeboom som förändrade USA och livet i början av 1900-talet för många människor.
 
En tavla som visar hur oljan sköt upp i luften från den 10 januari 1901 och 9 dagar framåt i tiden.
 
I folkmun fick "ojestrålen" namnet Gusher, även känd som Lucas Gusher efter han som ledde borrandet vid succen. 
 
Och här har vi den! Lucas Gusher. En gång i veckan iscensätter museumet oljefenomenet genom att spruta upp vatten ur detta oljetorn, tyvärr var vi här fel veckodag för att få uppleva detta. Man kan inte få med sig allt.
 
 
Sammanfattning av resrutt:
 
 
1. Fort Sill, Oklahoma
2. Wichita Falls, Texas
3. Dallas, Texas
4. Fort Worth, Texas
5. Houston, Texas
6. Galveston, Texas
7. Beaumont, Texas
 
2 kommentarer publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Abraham Zapruder, Beaumont, Dallas, Dealey Plaza, Forth Worth, Galveston, George W. Bush Presidential Library, Houston, Houston Space Center, John F. Kennedy, Mission Control Center, Oil Boom, Oval Office, Spindeltop Gladys City Boomtown, Texas School Book Depository, Wichita Falls
#1 - - Isabell Hedberg:

Så otroligt coolt att ha sett raketen! Vilken bjässe! :D
Hoppas ni får en fortsatt trevlig resa!!! :D
Kram!

Svar: Ja, det var minst sagt en bjässe. Kul att du tittade in, hoppas du vill fortsätta följa våra äventyr. Kram
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson

#2 - - Susanne Hellström:

Vilken upplevelse..!! Woow :-)