Vårt motorcykeläventyr genom Vietnam - Del 2

  
Efter att ha upplevt några av Vietnams mest fantastiska grottor så var det dags att åka vidare ut mot kusten igen och mot de kända Vinh Moc tunnlarna som på den tiden när det begav sig var strategiskt belägna mitt på gränsen mellan Nord och Syd Vietnam. Detta var alltså tunnlar som skapades för att befolkningen i trakten skulle kunna fly under jorden för att söka skydd när bomberna släpptes. Ett makalöst sätt att överleva på. Ja, för den som är intresserad av en historialektion finns det mycket att läsa om just det här. Det fascinerar mig att man mot alla odds lyckas anpassa sig för att just få ha livet i behåll. 
 
Vi såg till att fixa min motorcykel i Phong Nha då den behövde en helt ny kedja - som hoppade av flera gånger uppe i bergen på väg till Phong Nha, lite mer luft i däcken och ett mindre oljebyte. Detta var i alla fall vad jag kan minnas vad vi gjorde. Lyckligtvis har motorcykeln hållt sig jäkligt bra än så länge utan större problem eller bekymmer.
 
Vi korsade landet och åkte raka vägen mot Vinh Moc för att se när besökstiden för att ta sig in i området som utgör tunnlarna stängde. Med hjälp av Sofias ipone och mapsme var det bara att ge sig av. När vi närmade oss kusten mer så blev vägarna mindre och nu fick vi stanna till mer ofta för att kolla kartan, men vi körde ändå lite på känsla också och av en ren slump lyckades vi få syn på skylten som visade vilket håll Vinh Moc tunnlarna låg. 
 
Efter att vi kommit fram och insett att det snart skulle stänga blev det dags att hitta boende för natten för att tidigt imorgon kunna åka dit igen. Sofia började i tillägg få slut på bensin, och trots att vi hade en extra flaska under sätet så ville vi ända komma fram. Dagen hade varit någorlunda lång och vi började bli trötta. Återigen med hjälp av mapsme så lokaliserade Sofia någon form av boende närmare vattnet inte alls långt ifrån där vi var för stunden. Det visade sig vara ett alldeles utmärkt boende precis vid vattnet.
 
 
Cua Tung & Vinh Moc tunnlarna 
 
 
 Vårt boende inte så långt ifrån Vinh Moc tunnlarna, precis vid Cua Tung Beach.
  Sofia vågade prova sig på en fisksoppa. 
Ja, nog såg man att det var fisk i den soppan. Till sin förvåning skopade hon upp ett helt fiskhuvud. Gapa stort.
 
Entrén till Vinh Moc tunnlarna. Det röda och det gröna längre in är små olika stånd där de sålde allt ifrån statyer och souvenirer till vatten och glass. 
 
 En översiktskarta över tunnlarna. Närapå 2000 meter tunnlar totalt sett. 
 Ja, somliga kanske tänker på Shakespeare och Hamlet när de ser citatet "To be or not to be", och visst är det rätt - men i det här fallet handlade det mer om Vietnamesernas okuvliga vilja att inte ge sig. Antingen så ger de upp och dör, eller så finner de en väg ut och överlever. Det slog mig när vi gick här att det här folket är några av de mest kreativa människor som finns. Så enkelt, men gjort utifrån en genialtiet som man bara kan beundra.
 Jag bad Sofia att ställa sig vid dessa ohyggligt stora bomber för att man ska få ett perspektiv på dess storlek. Om jag inte minns fel så släpptes det, under den tiden USA krigade i Vietnam i snitt 7 ton bomber per invånare - totalt 9000 ton bomber. Många av dom ligger fortfarande kvar i större delar av Vietnam och människor faller fortfarande offer för dess förödelse, över 50 år senare. Vad sysslar människan med? 
 Sofia vid entré nr 3 till Vinh Moc tunnlarna. 
 
 Ja, vi hade med oss våra egna pannlampor - men det var faktiskt belyst i större delen av dessa tunnlar. Installerat på senare år - för på den tiden då fanns det inget ljus mer än eventuellt några stearinljus och fotogenlampor.
 På väg neråt. De med klaustrofobi kan ännu en gång hålla hårt i hatten. Som man tydligt kan se så är det verkligen bara hårt packad lera, mer eller mindre. Mjuk nog att gräva i men också hård nog att inte kollapsa.
Nej, det var inga tunnlar för jättar direkt. Var du en ovanligt lång vietnames som bodde här inne så slet du nog troligtvis antingen på rygg och nacke, för att du var tvungen till att ständigt gå böjd som ringaren i Notre Dame, eller knäna för att du fick krypa fram som en bebis. Här sitter jag på huk och jag kan knappast ställa mig raklång upp utan att förlora hjärnceller eller skrika förbannat rakt ut i ren ilska för att jag slagit i huvudet.
 Jo men visst, ibland fanns det sektioner där till och med jag kunde räta på ryggen några sekunder. 
 I det så kallade mötesrummet. Även här kunde man räta ut sin krumma kropp. Här höll de allt i från möten till sångframträdanden för att upprätthålla kämparglöden och glädjen. 
 
 På väg ut genom entré 10. Skönt med lite frisk luft och ordentligt med ljus. Men faktum är att tunnlarna är så bra byggda att luften hela tiden strömmar friskt genom de flesta gångar. Nog kände man av luftfuktigheten lite, men inte så jäkla farligt som man kan tro. Värre var det då i Cu Chi tunnlarna. 
Vi mötte en liten pöjk, eller vänta nu - nej, vi stötte på en gammal farbror som genom enklare tecken/kroppsspråk än en neandertalare - (tänk hur de med livliga nävar beskrev första mötet med eld till andra så förstår ni) - lyckades förmedela till oss att han bara var en liten pöjkvasker som bodde i tunnlarna när bomberna släpptes under Vietnamkriget. Undra om det beror på att man själv är lika enkelt funtad att man förstår en neandertalares kommunikationsmönster eller för att HAN helt enkelt var så jävla duktig att han hade vunnit världsmästerskapen i charader om någon bara sponsrade honom. Han var stum och troligtvis döv, men en man med ett gott hjärta. Vi skakade hand och poserade fint där vi turades om att knäppa några bilder med överlevaren. 
 
När vi gick runt där i området så sa jag det till Sofia att det hade varit kul att faktiskt stöta på någon som bodde i dessa tunnlar på den tiden som kunde berätta för oss hur det egentligen var under denna fruktansvärda tid. Snabbare än vad Joe Labero hinner trolla, stod han bara där och gjorde peacetecken. Någon utförligare berättelse fick vi inte, av uppenbara anledningar - men vi grämer oss inte för det. 
 
 
 Det var tur han hade toppluva med sig för jag kände allt en bris i den 30 gradiga värmen. Skämt åsido - han verkade legitim. Men visst, kanske hade han bara rymt ifrån mentalen och livnärde sig på att lura turister på pengar. Sofia var inte sen med att posera med pojken, ursäkta, farbrorn - vid sidan av de bomber som de facto uppenbarligen berövade honom både hörseln och talförmågan. 
 
      
 Random bilder på besöket i Vinh Moc. Klicka för förstoring. Bilderna 6-7 räknat från vänster uppifrån visar hur hela familjer bodde i pyttesmå skrymslen under jorden.
 
 
Hue 
 
Måste bara tillägga att vägen på väg mot Hue var extremt fin. På väg in i Hue körde vi förbi stora sanddyner och stora öppna ängar och små sjöar. Värt att tillägga är att vi körde förbi en av de knepigaste kyrkogårdar vi sett. Stora gravar med gigantiska, i alla fall överdrivet stora, valv och murar runt omkring. Dessa låg utspridda en bra bit längs med vägen och sjöarna. Var ganska fascinerande och en helt ny syn - även om det var på något så tråkigt som gravstenar och gravplatser. 
 
Väl i Hue gjorde vi bara ett fåtal utflykter då vi inte direkt hittade särskilt mycket spännande att göra. Dessutom var vi lite utmattade efter mång mil på vägen och höll oss mest till trakten runt omkring vårt hostel för att käka, möta folk och chilla. 
 
Vi hade också på något sätt lyckats förstöra Sofias telefon och sprang delvis runt i Hue och letade efter en telefonaffär för att eventuellt köpa en ny. Lättare sagt än gjort att hitta en telefon i Hue men tillslut gjorde vi det, även om vi inte köpte någon. 
 
Vi gjorde ett besök vid Kejsarstaden.
 Guldfärgat och rött gifter sig fint. 
 
 Sofia i bänkarnas gång. 
En drake i 24 karats guld. Nej, då hade jag varit mer hispig än vad den avslappnade posen på bilden visar. 
 Ja, just Hue bjöd faktiskt på en rejäl matfest. Fantastiskt god mat här och något helt nytt. Det var också av en ren slump vi kom över det, för hade vi inte stannat till på en viss restaurang på väg in i Hue som serverade enbart detta så hade vi troligtvis gått miste om det helt även senare. Detta skulle alltså rullas ihop tillsammans med grönsaker och liknande i ett tunnt rispapper för att sedan doppas i någon fisksås och avnjutas likt tacos. 
 Kött på spett. 
 Vårrullar. 
 Det var riktigt gott. Vi föll båda två för de nya maträtterna och testade det flera gånger. Sofia var minst sagt nöjd. Innan denna glamorösa bilden hade vi jagat restauranger med AC för att vi svettades värre än en Egyptier som släpade stenblock under byggnationen av pyramiderna. Japp, varmt var det. 
 På en mer eller mindra öde strande strax utanför Hue. Den här dagen lämnade vi kejsarstaden för att bege oss längre söderut och passade på att glassa i solen. Ja det tål att upprepas flera gånger, men Vietnam är verkligen ett orört paradis och stränderna är för det mesta folktomma. Längs hela kusten i Vietnam finns det orörda stränder där man enkelt får allt för sig själv. Dock märktes det på flertalet stränder att vattnet i alla fall precis vid strandkanten inte alltid var särskilt fräscht. Plastpåsar och dylikt sköljdes upp. Kanske är det svaret på att inte så många hoppar i. Jaja, jag greppade en sopsäck och dök i så fort jag kunde när tillfälle gavs. 
 Fantastiskt fina stränder. 
 Mer eller mindre helt själva. Vi såg någon fiskare som gick i och ur vattnet och senare några fler människor som rörde sig på avstånd men annat än det - ensamhet, lugn och ro. 
 
 
 
 Miniatyrbilder från Hue. Klick klick. 
 
 
Da Nang
 
 
 I Da Nang knäppte vi inte så mycket bilder direkt. Det här blev ett stopp då vi relaxade och låg på stranden. Ja, återigen en stad längs med kusten som bjöd på en fantastiskt vacker strand. Just den här dagen vill jag i och för sig minnas att de blåste värre än en sandstorm i Saharaöknen - därav bristen på stekare i sanden. Men vissa gillar när sandkornen smattrar i ansiktet och när kakorna smakar grus. 
  
Men jag kan komiskt nog berätta att jag lyckades med konststycket att köra oss rätt åt helvete vid vår första ankomst till Da Nang. Till mitt försvar vill jag dock hävda att detta beror på flera kringliggande faktorer, varav en utav dessa baseras på att jag läste kartan och körde efter en plupp på denna som jag helt enkelt bara antog var den plupp Sofia dagen innan märkt ut på kartan. Jo, ur antaganden föds strul - det lärde jag mig när jag såg på filmen Under Belägring med Steven Seagal när jag var liten - men det här var nästan i en liga för sig. Men det ska också tilläggas att jag faktiskt körde motorcykel på skumpiga Vietnamesiska vägar med solen gassande i teleskärmen samtidigt som jag läste kartan, så det kanske inte var så konstigt att jag missade den gula pluppen Sofia satt ut som markerade hostelet. Så vi körde några kilometer längre söderut innan vi egentligen båda två förstod att nu är det något som är galet. När man börjar köra in i skumma kvarter, dagen övergår till kväll och det inte finns mycket liv och rörelse överhuvudtaget - då inser man att något borde vara fel. Jag hade alltså kört efter en plupp jag själv markerat, som var en av höjdpunkterna i Da Nang, nämligen Marble Mountains. Hit åkte vi aldrig sen för övrigt, blev inte så. Så när vi insåg att jag kört fel så återstod det i tillägg inte mer än kanske 2 procent på telefonen. Fort som fan försökte jag få mig en översikt på Da Nang, mäta sträckan fågelvägen från punkt A till punkt B, läsa vägarna och försöka förstå hur jag skulle navigera utan kartan som visar platsen för hostelet Sofia bokat. Med en aning panik fick jag fort en överblick och räknade ut ungefär hur många "stora" avfarter vi skulle behöva köra förbi innan det var dags att svänga in på vägen som låg i alla fall nära vårt boende. Det är nämligen lite bökigt att få upp datorerna ur stora backpackersväskor som dessutom är fastspända runt motorcykeln och man i tillägg till detta oftast kämpar med att hitta WiFi på vissa platser i Vietnam. 
 
Men vi begav oss och jag körde lite på känsla samtidigt som jag räknade avfarter och bad Sofia bekräfta avståndet hela tiden genom att titta på kilometermätaren. När vi sen närmade oss platsen vi skulle bo irrade vi naturligtvis bort oss lite. Så lätt skulle det inte gå. Så efter mycket om och men genom att springa in och ut ur hotell för att be om hjälp och därefter läsa en karta vi norpade lyckades vi tillslut hitta fram. Men det var faktiskt inte så konstigt att det var så jävla svårt. För ett stort område var numera omgjort till en byggarbetsplats och en väg som egentligen skulle svänga av från en större väg, in mot vårt hostel - fanns helt enkelt inte längre. Vad är oddsen för det - på en redan underbar händelse. 
 
 
Hoi An 
 
Den vackra lilla staden Hoi An. Vi gillade den båda två omedelbart, i alla fall så pass omedelbart som när vi strosade in i den gamla stadsdelen.  
 
I Hoi An bodde vi på Sunflower Hostel, så pass nära att vi varje dag kunde strosa in till gamla stan. Ett stort och härligt hostel med mycket folk, pool och bar. För övrigt här vi stötte på Marie och hennes kompis Luke från Australien. Vi spelade biljard och sprang på dessa härliga människor. Efter en hel del snack med Luke blev det nästan oundvikligt för mig att inte investera de pengar som krävdes för att köpa ett hostel ihop någonstans i Vietnam. Han promotade nämligen det här högre än skyarna. Vi låg lite på samma nivå där Luke och jag, och Sofia har i tillägg också pratat om att vi ska starta ett hostel. Vietnam är dessutom ännu så pass perfekt orört att det vore en kanoninvestering. Men jag ville att det skulle bli mer än bara lite fyllesnack och vi har helt egna planer framöver som givetvis hamnar först och främst. Ja, man träffar så förbannat mycket klockrent folk på såna här resor alltså att det är ett mirakel att det inte säljs in mer i livet att resor är något alla borde göra. Svårt att förstå, men skit samma. Alla gillar olika saker. 
 
Hoi An är också staden i Vietnam, en av dom, där folk på gatan kommer fram och möter dig för att försöka sälja på dig kostymer. Va? Whatta fuck! Vad ska jag med en kostym till, min väska innehåller några par kalsonger, 2 par shorts och ett par flip flops mer eller mindre - vad i helskotta ska jag med en kostym till och dessutom när det är stekande 30 grader varmt ute? Men det var uppenbarligen vanligare än vad man tror och flertalet av alla turister som strömmar igenom Hoi An köper detta. Seriöst! Ja, det är väl inga Armani kostymer direkt men tydligen ska materialet vara bra och priset likaså. Ibland frågar de också om vad man ska göra när man ändå är här i staden - som om de vore en vandrande resebyrå. Säger man då att man ska dit och dit, japp - klappat och klart, hoppa upp på mopeden så kör jag er dit. Men det är också den inställningen jag älskar med Vietnam. Det är ta mig fan inget jävla mellanting, antingen är det full gas eller så står du dödsstilla - inget tassande runt omkring, velande, latheter eller tvekan. Vietnameser jobbar hårt och smart. Visst du kan se på landet och säga att vi kommit längre i utveckligen inom många områden - möjligt - men de krånglar inte till det. De nöjer sig med det de har och det gör det bra. Varför ska man krångla till livet hela tiden? I tillägg har jag sällan sett ett mer självsäkert folkslag. När de inte balanserar på den hårfina gränsen mellan idioti och genialitet, reserverade och vårdslösa, 100% in your face och nonchalant, full gas och myrfart - så är de ytterst trevliga och självsäkra på sig själva. Det var inte den bilden vi fick från start när vi rullade in i Vietnam men det växte fram med tiden. Vietnameser vet vad de har att erbjuda, de vet vad turisterna vill ha och de kan erbjuda detta. Klockren inställning. 
 
En utav de mysiga bakgatorna med mängder av lampor i olika färger. Vart man än vände blicken fanns det restauranger och barer, men ett för oss något för dyrt pris. Den här delen av gamla stan var dessutom märkbart spanskt inspirerat. Varför minns jag inte riktigt, men antar någon eller några spanjorer tagit sig friheter här förr i tiden. 
 


 Vårrullar i olika smak med en god Larue öl. Kanon. 
 
Detta skulle tydligen vara en specialité i Hoi An.  
 

My son ruinerna strax utanför Hoi An. 
 
  
 Tankarna svävar iväg. 
 
 
 
 
 
 
Sofia beundrar arkitketuren, dessa detaljrika skulpturer och byggnader.  
 
 
 
 
 
 
 
  
  
 
Thien Chanh
 
 Buddha.

Min bike. Harley...nej - ingen Davidson. Men den tog mig framåt och det var det viktiga. 
 Vad gör man inte för en fin bild. Här ser ni min gymnastiktalang skina igenom - jag håller mig alltså upprätt och balanserar kroppen med hjälp av enbart arm- och bålstyrka utan att benen faller ner igen. Nej, för fan!!!!! - Ulf unik gubbe Söderhielm, min gamla gymnastiklärare lärde oss en hel del knepiga och användbara grejer på gympan men inte fan lärde vi oss det i alla fall. Jag är väl ingen ryss heller - som på 80-talet låste in sig själv i källaren och övade så att musklerna brast på att bli bättre än världsbäst bäst i gymnastik. Efter detta kraftprov svullnade jag upp värre än Hulken. Men, detta var i alla fall en Buddha staty vi åkte förbi längs med vägen och vi hade ingen aning om att vi skulle passera något av den här kalibern. Bäst av allt var att de höll på att bygga den fortfarande så troligtvis var vi bland de första turisterna i världen att besöka denna snart världsberömda staty. 
 


 Gäller att balansera.
 
 
 
Så ja, mer avslappnat. Chill.  
Njuter av utsikten väl uppe. Jag sprang för övrigt några av trappstegen upp och kände mig ganska seg här. 
 
 Makalös utsikt. 
 
 Fantastiskt fin strand långt därborta. Vår väg svängde av åt höger men sen svängde den mot vänster igen och ut mot havet. 
 Det finns sämre platser att halvligga på. 
 Med en nyfunnen vän vi mötte i Hoi An, Marie från Frankrike. Eller var det Belgien? 
 
Qui Nonh - Bai Xep
 
 
 Frukost på Life´s a Beach. 
Kan avnjutas på sämre ställen. Stranden och havet strax nedanför.  
 Underbart. 
 Avnjuter en öl på klipporna vid ankomsten till Life´s a Beach. Solen håller precis på att gå ner. 
 Spelar biljard nära stranden och havet och njuter av den goda Vietnamesiska ölen. Fan, blir det bättre chill än så. 
 
 Skål för oss och för Vietnam. Vi har klarat oss ända hit oskadda. 
 
 Sofia njuter av en vacker soluppgång i sin hängmatta. 
 Utsikten från vårt boende på Life´s a Beach. Qui Nonh långt därborta i bakgrunden. 
 
Vi bodde längst ner.  
 Strosar runt i sanden med en bok i handen. 
 
 Ännu en strand. Här slogs vi nog mest av hur lite folk det är på stränderna. Några kilometer längre bort tyckte jag mig se rörelse. Kan ha varit en fågel. 
 Ytterligare en närmast öde strand. Här var vattnet kanonfint. 
 Ja, vi stötte på några vietnamesiska tjejer som sprang runt och kastade mjöl eller liknande på sig själva när en grabb fotograferade. Hmm, kul hade de i alla fall. Här får jag chansen att fånga ögonblicket. 
 Absolut en av de finare stränder. Tål att nämnas fler gånger. 
 
 
 
Ninhvana
 
Feststället nummer ett som dessutom ligger med kanonläge precis vid vattnet. Ja, det här var helt sjukt alltså. Det är nästan svårt att finna ord för hur jäkla bra Ninhvana är och självklart tillhörde även detta Vietnam Backpackers Hostel. Det här är alltså ett hostel som ligger vid vattnet, fantastiska dorms/sovsalar, pool, bar, pool, pool, underbart folk från hela världen och fantastisk personal, öl, god mat (om än något dyr) likasinnade, fest och partyprissar, hängmattor i träden, utegym, yoga, massage, sol och solstolar, volleyboll och basketmöjligheter, utflykter och helt enkelt bara en extremt vacker byggnad. Alltså det kan nästan beskrivas som en variant av Paradise Hotel eller nått, jag vet inte - men det får alltså under inga som helst omständigheter missas av någon som besöker Vietnam och rör sig i dessa trakter. Vore en synd. Ninhvana låter lite som Nirvana - och det är i grund och botten vad du finner här alltså. Jag kan lätt säga, efter att ha rest över hela världen att det här är ett av de bästa hostels jag varit på någonsin och skulle jag göra något själv i framtiden så skulle jag hämta inspiration härifrån. Det blir inte bättre än såhär gents and ladies - tveka inte ens. Det är varje backpackers våta dröm - det är det här man vill ha. Man kan luta sig tillbaka i solstolen eller hängmattan i flera dagar, ligga i poolen, snacka med folket eller vad du nu tänder på - och bara scanna av sitt armband med pengar på för att få händerna på en kall öl - som om man vore miljonär. Det var i och för sig lite farligt här, men älskar konceptet. Du bara laddar på ett armband med pengar och allt gick att köpa genom att scanna armbandet, ja kanske inte riktigt allt. Men du fattar vinken. 
 
Det blev några dagar här, och det med rätta. Vi ville helt enkelt inte lämna. Det vara för jävla bra. Fanns något för alla. Det är platser som denna som skapar relationer att minnas och där du möter folk som är lika klockrena som du själv och fattar vad livet går ut på. Njuta av varje vaken stund. Kanon asså, kanon. 
 
Sofia på motorcykelparkeringen precis när vi kommit dit. 
 
 Biokväll och djungeltema. Men festen efteråt fick inte riktigt den där djungeltvisten. 
Området på Ninhvana. Poolen rakt fram. Bar till höger. Volleybollplan till vänster. Hav snett åt vänster. 
 
 Här lämnar vi Ninhvana och åker vidare ner mot Nha Trang - ryss staden. 
 
I nästa och sista delen över vårt äventyr i Vietnam kommer vi också bjuda på en sammanställning samt en karta över hela resrutten genom landet. På återseende. 
 
 
Boka din oförglömliga vistelse på Ninhvana
 
2 kommentarer publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Bai Xep, Da Nang, Hoi An, Hue, Life´s a Beach, My Son, Ninhvana, Qui Nonh, Road Trip, Tien Chanh, Vietnam, Vietnam Backpackers Hostel, Vinh Moc
#1 - - Susanne Hellström:

Härliga foton :-)
Tack för inlägget!!
Kram <3

Svar: Tack mamma :)
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson

#2 - - Anonym:

Kommer ni lägga upp inlägg från eran tid i Afrika? :D

Svar: Hej, ja det är på gång. Tack som frågar. Vi har haft lite att stå i sedan vi kom tillbaka till Stavanger. Men det ska komma ett inlägg till om Vietnam och efter det så lägger vi upp inlägget om Afrika.
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson