Mount Everest Three Passes Trek Part 2

 
DAG 9
 
Lobuche till Gorak Shep samt Everest Base Camp och bestigning av Kala Patthar
Gorak shep till Base Camp: 1 timmar 30 minuter
Distans ca 4 km
Gorak Shep till Base Camp och tillbaka ca 3,5-4 timmar då vi stannade där länge
 
Gorak Shep till Kala Patthar: Upp och ner på ca 4 timmar
 
Gorak Shep. Vi bodde någonstans i närheten av det röda huset långt där borta. Här minns jag att jag går och filmar lite och pratar om Everest men inser senare att jag haft totalt fel i vad gäller min identifiering av världens högsta berg samt Kala Patthar. Vet i fan vad jag pekade på. Men, Kala Patthar syns i bild och det är den stora ljusbruna massan mitt i mitten i bild där man även ser de två ljusa gångvägarna upp mot toppen. 

Mount Everest Base Camp 
 
Tur de skyltar så man inte råkar missa världens högsta berg. Nej, Everest syns inte i bild. 
 


 Strax framme vid Base Camp. Den vita sträcka som syns är Khumbu Glacier. 
På avstånd ser vi en samling folk som gått så långt fram man kan gå innan man börjar treva i den något farliga glaciären. 
Böneflaggor i överflöd. Glaciären strax bortanför. 
I mitten strax till höger om berget som automatiskt drar fokus i denna bilden - det är Mount Everest. Bara den gråsvarta toppen syns här. Stundtals lurades man, och det såg ut som om närliggade berg var högre än Everest bara för att de låg närmare oss. 
 
 En lättare lavin vid Base Camp, men det sprakade som fan när den brakade loss.
 Tur man inte stod i närheten av den. Dock såg den inte så värst farlig ut, men vad vet jag. 
För fosterlandet. Jag lyfter flaggan och känner vinden i mitt hår. Detta är Everest Base Camp. Det var en otrolig känsla att stå här och jag blev absolut sugen på att någon gång i mitt liv bestiga Mount Everest. Weird huh? 
 Mount Everest Base Camp 5364 meter. Men det ska ändå tilläggas att den här tiden på året så finns det inga tält här av den enkla orsaken att ingen bestiger berget i denna årstiden. Runt april-maj dock så flockas folk här och tälten ligger då strax nedanför till vänster i bild. En vacker dag ska jag tillbaka och då blir det övernattning i Base Camp. Japp. 
 Glädje! Prestation. 
 
 
 
 
 
 
 We did it! 
 

Står vid Everest Base Camp.
 
Bestigning av Kala Patthar, 5643 meter
 
På toppen av Kala Patthar med Mount Everest i bakgrunden. We made it! 
(den gråsvarta toppen till vänster i bild) 
 Chill på hög nivå, bokstavligen talat. Toppen av Kala Patthar mitt ibland böneflaggorna. Stup till höger och vänster. Den här biten var inte bred alltså. 
 
 
 Toppen av Kala Patthar. I mitten syns någon form av mätinstrument, till höger i bild syns en liten klippavsats med böneflaggor - detta är toppen och längre upp kommer du inte, då ramlar du ner på andra sidan. 




Jag tar mig en tupplur. Leendet går inte ens operera bort vid det här laget. GLÄDJE! 
  


Gissa vad jag pekar på? 
 
 

Mount Everest mitt i bild. Jag, extremt lycklig. Klokrent väder och guldutsikt. 
 
 Rob Hall den berömda bergsklättraren från Adventure Consultants, nej vänta nu - det är ju jag. 
 
  Panoramabild, toppen av Kala Patthar till vänster med böneflaggor och Mount Everest till höger - den näst sista toppen (gråsvart)
 

Toppen av Kala Patthar med spektakulär utsikt mot Mount Everest.  
 

Toppen av Kala Patthar, så långt upp man kan komma utan att trilla ner på andra sidan. 
 
Bergsglöd med efterföljande Månuppgång
 
Dagen-D, då jag bjöds på en av de mest otroliga naturshower jag någonsin beskådat. Så länge jag lever kommer detta spektakel vara fastetsat på näthinnan. 
 
 
Det ska tilläggas att jag egentligen inte har trixat med dessa bilder, det jag gjort är att använda mig av vår 30x zoom och på någon utav bilderna byta till inställning Toypop, vilket ger en tydligare lyster åt färgerna. 
Solnedgång från toppen av Kala Patthar med efterföljande månuppgång. Här börjar färgerna att skifta. 

Mount Everest inzoomat 
Ännu snäppet närmare.
Bergsglöd i sin allra finaste nyans. Jag hade före vandringen till Everest Base Camp aldrig tidigare i mitt liv hört talas om bergsglöd - Berget glöder, det är som om Everest urkraft kokar ut genom toppen. Som eggen på en kniv när den värms upp i en brasa - skär Mount Everest genom vinterhimlen 
 
 
 
Som om inte en solnedgång, med vacker poetiskt perfektion, som speglas mot världens högsta berg vore nog - så beskådade jag en helt overklig (en gnugga sig i ögonen händelse) då månen strax därefter tittade fram bakom bergskammen som ligger framför Mount Everest. Jag minns att samma känsla som när man var liten och upptäckte något helt nytt och främmande i livet - rusade genom kroppen. Visst, jag har sett en så kallad månuppgång tidigare i mitt liv (första gången jag verkligen uppmärksamade det var dock för ca 6 år sedan) - men att se det här var unikt och utav en helt annan kaliber. Det är vid sådana här händelser ord från giganter som Shakespear, Tennyson eller Ralph Waldo Emerson - inte riktigt räcker till. Det är svårt att beskriva det, och du vill inte heller fördunkla minnet av det med ett tappert försök på en sammanfattning. Det går liksom inte. 

Månen smygtittar på oss, där vi står på Kala Patthar med världens högsta berg i vårt blickfång - dränkt i en makalös solnedgång, liksom insvept i en mantel av glöd. 

 

En av de absolut vackraste bilder jag tog. National Geographic varsågoda. Silverfat. 


 

Nu börjar det gå mot kväll och på toppen av Kala Patthar är det svinkallt. Mount Everest till höger i bild finner sin naturliga gråsvarta nyans igen och det sista av bergsglöden är på väg bort.
 Kvällen är ett faktum. Likt en dröm. 
 Då det blev så extremt kallt och blåsigt så vi var så illa tvungna att bege oss nedåt innan det blev kolsvart ute.
Enstaka stjärnor syntes på himlen under vår vandring nedåt igen. 
 

Bergsglöd och en efterföljande månuppgång vid Mount Everest. 
 
Sammanfattning
 
Ja, en minst sagt innehållsrik dag. Vandring till Gorak Shep och efter det en kombo av både Base Camp och bestigning av Kala Patthar. Helt sjukt egentligen om man tänker på det. Och inte nog med att jag fick se Base Camp, jag blev också vittne till en av de sjukaste saker jag någonsin sett naturen bjuda på och det minnet är odödligt. En kombo av bergsglöd och månuppgång - herregud. 
 
Vägen till Gorak Shep, som för övrigt är på den klassisk Base Camp rutten igen, var som att vandra i ett gigantiskt grustag. Helvete vad sten och grus. Vi når fram till Gorak Shep och checkar in på Yeti Lodge. Helt ok ställe. Stannar inte länge innan vi beger oss mot Base Camp. Vi var båda väldigt exalterade. Vi ser och hör flera små laviner på vägen bort. Fräckt. Tur ingen är i närheten. Inga tält i Base Camp vid den här årstiden. Är inte säsong för det. April-Maj är mest populärt. Vi nådde fram till en punkt där det fanns massa prayerflags osv. En del folk som samlats här men inte överdrivet många. Vi firar att vi kommit fram och gratulerar oss själva mer eller mindre. Jäkligt bra jobbat.
 
Man ser ju inte Everest härifrån men det är ändå speciellt att stå här. Eller jo, du ser en liten del av toppen faktiskt. Men den mest spektakulära utsikten kommer senare. Vi spenderar lite tid här, fotar och har oss. Vi ser en del helikoptrar som cirkulerar i luften. Efter en stunds njutning måste vi röra på oss igen. Vi tänker att vi nog klarar Kala Patthar idag också men först måste vi käka. Dal Bhat såklart. Jag blir otålig, vill röra på mig med en gång. Vi bestämmer oss för att bestiga Kala Patthar så vi är där uppe någon gång runt 15-tiden vilket innebär att vi får både dagsljus och får se solnedgången samt bergsglöd. En perfekt kombo skulle det visa sig. Vädret var klockrent. Vi visste att det var kallt häruppe så det fick bli den tjockaste jackan av North Fake kvalité. Vi gick i myrfart uppför. Verkligen myrfart. Jag blir orolig att vår extremt långsamma takt kommer att göra så vi förlorar dagsljus, helvete - jag springer. Eh, nej. Men jag började gå lite före Bikram, tillslut var det ett stort avstånd. Utsikten blev verkligen bättre och bättre ju högre upp man kom. Kala Patthar är inte alls svårt att bestiga. Det är bara att gå, långsamt. Nådde toppen ensam, Bikram var trött och långt efter. Stod där och blickade ut över fantastiska vyer och mot Everest. Fan alltså, här står jag. Gnugga ögonen pöjk. Blåste lite på toppen men inte överdrivet. När Bikram kom gick vi ytterligare 5 meter uppåt ihop, man fick egentligen inte det. Vi satt nu alltså så långt upp man kan komma. Stup på båda sidor. Någorlunda blåsigt och mycket prayerflags här uppe. En gudomlig utsikt. Man kände ett sug av att sitta här uppe, var verkligen helt galet. Vi satt här i säkert 20 minuter helt själva, inte en själ. Men sen började folk trilla in såklart. Någon bjöd till och med på Whiskey ur en kork, brann till rejält och värmde gött. Tackar. Vi njöt av naturens makalösa skådespel, frös så vi skakade och sen var det dags att ta sig ner igen med pannlampor. Mörkret kom fort. Vi hann med att halvjogga lite på vägen ner sen gick vi resten. 
 
Väl framme i stugan igen satte vi oss vid brasan. Folk kommenterade min extrema fotsvett när jag tog av mig skorna. De bar fram ett stort fat och gav mig en tvål och skickade iväg mig till toan. För helvete, det här är väl för tusan en vandringsmiljö - hur mycket bekvämligheter finns här uppe egentligen. Ingen dusch direkt. Vad förväntar ni er. Bit ihop. Men jag lunkade ändå iväg och tvättade mina äckliga fötter. Oxymeter visade 76 - Bikram sa att det kunde bero på att jag nyss käkat när vi mätte. Vem vet. Kanon dag. God natt. 
 
 
DAG 10
 
Gorak Shep till Dzongla via Lobuche: 3 timmar
Gorak Shep till Lobuche 1 timma 5 minuter 
 
 Everest Base Camp och Kala Patthar avklarat. Vidare till Dzongla. 
 
 
Sammanfattning
 
Enkel dag med enkel vandring. Inga problem alls. Fantastiska vyer ännu en dag och strålande solsken. Det här var en av de lättaste vandringarna hittills. Kände dock lite i knäna under den här dagen. Stöter på grabbarna från Argentina, Spanien och Tyskland. Samtalar lite. Sen käkar vi. Det var vi värda. Gick och lade mig för att sova sen. Skittrött. Sen hamnar jag i matsalen och sitter och läser en hel del samt skriver dagbok. Det sker inte mycket den här dagen då vi har en tung vandring i morgon igen. Käkar jakstek och sen är det läggdags. Jag kände en längtan efter civilisationen igen, men bara lite. Jag älskar hur primitivt det är också. 
 
DAG 11
 
Dzongla till Gokyo via Cho La Passet
Start 07:00, Framme Gokyo kl 14:25
 
 Vandring över en glaciär
 Bikram tar täten uppför glaciären. Vi ignorerade det faktum att vi hade stegjärn/spikskor och gjorde ett försök utan. Det var glashalt på sina ställen. Grabben ovanför oss i bild, var minst sagt ute på hal is när han gick för nära branten till glaciären. Ett snedsteg här uppe och du sätter av i en jävla fart nedför som blir svår att bromsa. Jag poängterade detta för Bikram, som givetvis säkert hade koll, att vi borde gena mer snett över åt höger där det sluttade mindre.
 
 
Glashalt. Här råkade jag, mest pga för att jag fipplade med kameran, trampa fel en gång och halka till så att jag slog i kameran isen - men jag bromsade upp mitt glid nedåt omedelbart. Ibland kilade jag in fötterna i de sprickor som bildats i isen för att kunna ta mig uppåt. 
 
Uppe på toppen. Det kanske inte ser mycket ut för världen, men det var stort. Notera en utav stenarna längre bort strax till höger om min böjda arm i bild, dessa är något större än en människa - bara för att ge perspektiv. Till vänster i bild rakt ut från min axel syns en liten liten prick på isen precis vid kanten till berget - det här hade varit samma storlek som en människa om det stått någon där. 
Notera också att det inte bara var att knalla upp hit rakt fram som om man tog en promenad i parken. I höjd med mina knäskålar löper en barriär som gjorde det svårt att ta sig fram - ett gap mellan där jag nu står och själva glaciären. Vi testade först genom att gå uppåt där allt grus och alla stenar syns men det blev för riskabelt då man hela tiden sjönk nedåt och bakåt. Ett fall här med väska på rygg hade gjort ont. Det var också glashalt på sina ställen. Så vi fattade beslutet att gå runt, gå nedåt till vänster i bild och runt en liten vattensamling där nere och klättra uppåt över stora stenar och ner igen för att kunna gå uppåt på andra sidan. 
 
 På toppen av Cho La Passet, med glaciären bakom mig.
 
 Gokyo
 
 
 Här når vi fram till Gokyo efter en lång dags tuff vandring. Vi har precis gått genom glaciärlandskap för andra gången, dock inte lika halt, och kan se byn där vi ska bo. Men det mest fascinerande var den vackra turkosa sjön. 
 
 Bakom mig till höger ligger byn Gokyo och till vänster tornar Gokyo Ri upp. Detta berg ska bestigas för ytterligare acklimatisering, men mest för de fantastiska vyernas skull. Tittar man noga så syns leden hela vägen upp mot toppen. Vägen längst ner, strax ovanför sjön som går utmed ytan hela vägen bort och försvinner till vänster i bild var sedan den väg vi tog för att nå Renjo La Passet. Det tredje och sista tuffa passet på vandringen. 
 
Sammanfattning
 
Dagen då vi påbörjar det andra passet, Cho La Passet. Första biten var helt ok, gick varken upp eller ner skulle jag vilja säga. Vi gick ikapp en hel del folk som börjat långt innan oss, när vi satt och åt frukost redan. Vi gick och gick och gick medans andra stannade och tog en paus - men det var nog för att vi hela tiden höll ett lugnt och stilla tempo. Så det fanns inte behov för att stanna och vila. Vi bara vandrade på. En av argentinarna vi passerade mådde inte så bra, de tog det lugnt. Nu började det gå uppför och slutet av Cho La är tungt. Men inget värstingpass. Jag kände bara mer styrka ju tyngre det blev. Helt sjukt egentligen. Blev omvänt för min del. Fick nästan klättra också i slutet innan vi nådde fram till glaciären. Vi hade våra spikskor men sket i att ta på dom. Vi provade ändå och det gick ju. 
 
Någon snubbe gick fel och gick för mycket i branten, farligt. Vi tog en annan väg runt och klarade oss bra. Halkade en gång och slog i kameran annars inget allvarligt. Det var inte alltför lätt att gå här uppe, man fick ibland nästan hålla fast sig med händerna också för att inte kana nedåt. Väl uppe så stannade vi ett tag och njöt av utsikten innan vi trampade på nedåt igen. Mest anstängande återigen om du frågar mig. Bikram börjar redan här kommentera att vädret är på väg att bli sämre. Han ser några oskyldiga moln och säger något om det. Stannar till för att käka innan vi vandrar vidare mot Gokyo. Ingen lätt sträcka. Vi passerar en plats där det låg en glaciär för många herrans år sedan. Var återigen som att navigera i ett grustag. Inte något att ta ut sikte mot, typ. Bikram snubblade över de minsta stenar på marken då han var så trött nu. Märktes tydligt. Jag var också seg. Snubblade väl mer på mig själv. Bikram stannar till ibland och låtsasfota för att få tid till rast då jag aldrig stannar till och ber om det. Ojdå. Efter lång promenad ser vi tillslut Gokyo och den fantastiskt fina turkosa sjön. 
 
Väl framme vid vårt boende Gokyo Namaste så käkar jag en jakstek så klart. Får inte nog. Så jäkla gött. Resten av dagen spenderades åt att chilla. Cho La Passet är tufft och det behövdes. Nästkommande dag var det dags att bestiga Gokyo Ri. 
 
 
DAG 12
 
Acklimatiseringsdag samt bestigning av Gokyo Ri, 5357 meter
Upp och ner på 2 timmar 50 minuter
Start 08:00, på toppen 09:45 och nere vid 10:50
 
 
 Bestigning av Gokyo Ri, 5357 meter
 

Det tog mig ca 2 timmar 50 minuter upp och ner. Startade 08:00 och var själv på toppen utan en trött Bikram kl 9:45. Höjden av idioti hade nog många sagt men jag kände mig stark. 
Jag kunde inte låta bli att pusha. Får man killer instinct så får man. 
 

Toppen av Gokyo Ri med fantastisk utsikt. 

YES! Toppen av Gokyo Ri, med Mount Everest till vänster i bild omringat av moln och den vackra turkosfärgade sjön i Gokyo till höger. Till vänster om sjön låg den lilla byn där vi övernattade och den gråfärgade långa sträcka som ligger mer åt vänster, dvs bakom min rygg - är formad av en glaciär för flera tusen år sedan. Här var det extremt svårt att navigera. Det var som att gå i sanddyner - varje steg så sjönk du nedåt och bakåt. Är imponerad över de som navigerade med hjälp av maps me här. 

En av de vackraste bilder jag tog på vandringen. Solen skiner, och långt bort i horisonten syns hur toppen av Mount Everest omringas av moln. Bilden är tagen från toppen av Gokyo Ri.
När man ser det ur det här perspektivet, så är det svårt att förstå att jag bara för någon dag sedan stod vid Everest Base Camp, foten till världens högsta berg. Det är enorma avstånd och i den här miljön känner du dig verkligen som en liten myra i det stora hela. 




På toppen av Gokyo Ri.


Acklimatiseringsdag. 

Sammanfattning:  
 
Enkelt. Bestigning av Gokyo Ri på rekortid. Vad hände där liksom? Jag minns att natten till idag var den bästa natten hittills. Fan, vad gött jag sovit och inte heller var det så kallt. Käkade frukost och sen begav vi oss uppåt mot Gokyo Ri. Vi tog det väldigt lugnt, men efter ett tag så är Bikram väldigt trött och ber mig fortsätt utan honom. Jag trampar på men tar det ändå lugnt tycker jag. Andra hade väl inte tyckte det och visst fan flåsar jag men vadå då. Naturligt på denna höjden. Jag stannar till efter en stund och blickar nedåt, Bikram vinkar fram mig. Jaha, okej. Ja, men då går jag då. Så jag trampar på i min takt och siktar på toppen. Tänker flera gånger att ajg absolut inte får ta ut mig, kanske inte är så bra. Jag bollar dessa tankar. Vill inte heller dra på mig den där jobbiga hostan. Drar uppe buffen över munnen och trycker på lite. Tjejen som startade en halvtimme före oss, då vi fortfarande käkade frukost har jag nu kommit ikapp och gick förbi. Börjar fundera på om jag kommer att bränna ut mig totalt nu. Vad håller jag på med. Killer instinct slår in. Det är inte jag som styr det. Det är min hjärna. Ja, just det ja - det är ju jag som styr min egen hjärna såklart. Känner en instinkt av att kämpa tills jag stupar, fråga mig inte varför. En del av mig ville veta om det gick. Nå toppen på så bra tid som möjligt. Det enda problemet här är att jag hela tiden hela vägen upp pratade med mig själv och intalade mig själv om att ta det lugnt och inte utmana ödet. Gick väl sådär va? Har nu gått om 6-7 pers på väg mot toppen. Inga varningsklockor. Känner dock att jag har kontroll. Blickar nedåt, Bikram är långt efter. Når toppen på 1 timmar och 45 minuter. Helt ok tid tycker jag. Utsikten är fin men den slår inte Kala Patthar. Det är egentligen två olika typers utsikt. Från Gokyo ser du i och för sig mer och längre men just Everest är något unikt. Vädret var inte klockrent men ändå bra, väldigt vacker utsikt och den helt sjuka turkosa sjön långt där nere. 
 
Bikram möter upp mig på toppen och vi tar lite bilder ihop. Efter det joggar vi hela vägen ned från toppen till botten. Vi är ta mig fan helt sinnesjuka. Men gick bra faktiskt. Först upp och först ner för min del, Bikram gav upp båda gångerna. Väl framme vid vårt boende igen beställer jag in en Jakburgare, väldigt god och väldigt välförtjänt.  De var faktiskt väldigt skickliga på maten här. Kanon. Efter det vilar jag i ca 3-4 timmar då jag var lite trött. Välbehövligt. Efter att jag sovit och går ut i matsalen för att käka igen så får jag höra av Bikram att det är en cyklonvarning utfärdad. Hmm, det lät ju sådär. Vi ligger verkligen på gränsen till dåligt väder nu. Det är moln överallt. Bestämmer oss för att påbörja vandringen redan 05:00 imorgon för att "fly fältet" så att säga. Om vi inte börjar i tid kanske vi inte klarar av att göra sista passet, Renjo La. 
 
 DAG 13
 
Gokyo till Thame via Renjo La Passet: 7 timmar 
Distans ca 23 km 
Cyklonvarning
 
 Sista passet påbörjat mitt i natten. Cyklonvarningen gav oss eld i röven. Vi bestämde dagen innan att vi måste ta oss därifrån så fort som möjligt, för säkerhets skull. Inte många andra lyssnade på Bikram när han sa att vädret kommer att bli sämre. Inte ens de andra guiderna. Men jag litade på honom och kände att han gick på instinkt och visste vad han gjorde. Han hade bevisat sina skills tidigare så jag visste vad han gick för. 
 
 Varje steg var en utmaning. Men vi stannade enbart ett fåtal gånger och det som skedde efter att vi nått toppen var ett omänskligt under. Vi slog säkert någon form av rekord i att vandra snabbt ännu en gång, som om våra liv hängde på det och vandrade hela vägen ned till Thame på endast 7 timmar. Men starten på dagens vandring var snigelfart utan dess like. 
 Jag tog med dessa två bilder för att visa vad som sker med kroppen "bakom kulisserna" när du vandrar i den här miljön. Bakom all glamour och alla vackra bilder så är både kroppen och du själv väldigt slutkörd. Saken är bara den att du ignorerar det. Framåt är enda vägen. Här har du mig osminkad, icke leendes, iskall, trött, i smärta och nära döden. Nej, inte riktigt så illa. Men det här visar tydligt på hur trött jag var inför det sista passet och hur in i helvete seg jag kände mig som en följd - inte bara av den svåra vandringen i snö och halka men också tack vare att vi gick upp mer eller mindre mitt i natten och jag hade fått max 3 timmars sömn på grund av insomnia. Insomnia får du lätt på hög höjd som denna vilket innebär att du får extremt svårt att somna och tankarna rusar som om du gick på droger. Det är helt sjukt. Jag minns hur jag låg i sängen den natten och spelade upp gamla minnen för mig själv i skallen som om någon bytte bilder på en projektor. En sjuk tortyr jag inte rådde över. Jag hoppade alltså mellan barndomsminnen och dåtid till nutid och tankar om framtid som om jag föll från en hög byggnad och såg livet passera revy. Otroligt irriterande. Det hjälper liksom inte att räkna får då direkt. 
 
Måste också poängtera att jag lyckades göra mig själv förvånad över att jag relativt otränad, gick upp i bergen i Himalaya och trampade på som om jag inte gjort annat. Militärmarsch för att bli JÄGARE - släng dig för fan i väggen. Detta är prestation. Skryt skryt! Testa själv du. 
 
 Man kan vara glad även om vädret är totalt kasst och cyklonen är oss hack i häl. Bara dagen innan strålade solen  och det var varmt. Men jag ser lite hängig ut eller hur? HaHa! 
 
 Helt öde, svinkallt och dödstyst, nästan så man hör snöflingorna slå i mark - och vad fan hittar vi då om inte en tältande ryss på toppen av passet med en dunderväska till packning. Jaja, nice to meet you I say. Do joou speak Vodka?


Bikram har frusit fast, fram med varmt vatten. 
Precis nått toppen av Renjo La Passet och har nu påbörjat vandringen neråt på andra sidan. Snön gör att stenarna är jobbigt hala. Suger i låren och värker i knäna av all belastning nedåt. Att gå uppför är en sak men att vandra nedför är satans jobbigare ibland. Bikram förklarade att om bara 1-2 dagar så är det inget bra alls att passera denna vägen. Svårnavigerat och riskabelt. 
 

Framme i Thame bodde vi på Everest Summiteer lodge. Hem till Apa Sherpa.
 Apa Sherpa, japp ännu en legend. Vi missade honom dock, attans. Han var på resa i USA för att promota något om jag inte minns fel. Men vi passade på att bo i hans hus medans han var borta. Tack. Den här mannen är världsrekorhållare, Guiness World Records, som ni ser här till vänster i bild - i att ha bestiget Mount Everest flest gånger i historien. Hela 21 ggr har han stått på toppen av världens högsta berg. Dra mig baklänges vilken insats. Denna taniga lilla dvärg till man. Jaja, jag är imponerad. 
 
 
Nått fram till Thame efter en lång vandring hela vägen från Gokyo. Måttligt sliten.

Sammanfattning
 
Den tunga dagen. Helskotta. Nattentill idag har varit ett helvete, bara sovit 3-4 timmar på grund av insomnia. Trodde jag hamnat på ett sjukhus mitt i natten också då jag hörde folk spy och hosta hej vilt. Insomnia för mig innebar att dåtid blandades med nutid och framtid i en konstig mix. Tänkte verkligen på allt möjligt. Men att jag sov så lite som jag gjorde kan också berott på att jag gick och vilade mitt på dagen 3-4 timmar. 
 
Jag var trött som fan när vi började vandra mitt i mörkret med endast våra pannlampor som lös. Det snöade. Snön låg som ett täcke på marken. Bikram hade haft rätt. Nu kommer skitvädret. Vi lämnar verkligen i grevens tid. Jag andas tungt och har det kämpigt. Det här var nog jobigaste på hela vandringen för mig som en följd av den dåliga sömnen. Nysnön gjorde det helt på sina ställen också. Efter en stunds vandring då vi kommit upp en bit så vänder vi på oss, vi ser pannlampor långt där borta nedanför oss. Grabbarna från Argentina, Spanien och Tyskland lyssnade på oss ändå igår och valde att också ge sig av tidigt. Det kom flertalet höga stenar nu, man fick liksom häva sig uppåt. Tungt som fan. Tycker Bikram är skicklig, hur fan hittar han här i mörkret. Nu fanns liksom ingen led direkt. Varje steg är en förhandling med sin egen kropp. Vi stannar flera gånger och hämtar andan. Vi passerar två höga pass innan vi når högsta passet på Renjo La. Väl däruppe finner vi en ryss som tältat. Mycket udda men absolut. Kul för han här i kylan liksom. Det är helt grått ute nu och snön faller. Något kyligt. Vi har nu nått det tredje och sista passet. Vi är trötta och sega. Men vi stannar inte länge innan vi börjar vandra nedåt på andra sidan igen. Det är halt och det gäller att se upp. Vi trampar på och når Lunde efter 4 timmar och 20 minuter - runt 09:20. Normalt sett är Bikram här 15:00 med sina klienter. Men visst, vi startade rätt tidigt på morgonen också. Vi skulle övernattat här, men bestämmer att det är lika bra att bara trycka på hela vägen till Thame. Dvs hela 23 km. Jävla prestation alltså. 
 
När vi kommer fram till Thama så letar vi efter det hus där Apu Sherpa bor. Tar ett tag innan vi hittar det. När vi väl når fram blir vi varse om att han inte är där. Typiskt. Resten av dagen i Thame spenderas typ inomhus. Var lite kyligt. Men vädret var bra här när vi kom fram på dagen. Vi hade vandrat ifrån skitvädret verkligen. 
 
 
 DAG 14
 
Thame till Namche Bazaar: 1 timma 44 minuter
Start 07:45, Framme 09:29 Namche Bazaar
 
Sammanfattning
 
Den här dagen hade vi inte alls bråttom. Vi skulle bara till Namche Bazaar igen så ingen stress liksom. Vi käkade frukost i lugn och ro innan vi började vandra. Idag ska jag ta det lugnt. Fan alltså. Äntligen. Dröjde inte länge innan Bikram började prata rekord. Vad fan, du kan ju inte börja prata rekord nu. Jag taggade till med en gång. Sluta skämta nu. Fick ett behov av att slå det rekordet. Han sa att han aldrig hade gått mellan Thame och Namche på 2 timmar. Sagt och gjort, där ökades takten. Bikram hade först täten, man han tappade sen och var totalt slut. Inte någon ork kvar alls. Många gånger fick jag stanna och vänta in honom. Lugnt för mig. Jag var förvånad över att jag fortfarande hade energi. Vi kom fram 09:24 ca till Nirvana Home - det tog oss alltså 1 timma och 44 minuter. Nytt rekord. Bikram har aldrig gått så fort. Haha. Så går det. 
 
Lugna gatan idag alltså. Bara strosa runt i Namche, köpa godsaker, äta gott och ta det lugnt. Vi käkade pizza, såg på dokumentär och jag hörde av mig till Sofia som blev överlycklig.  
 
DAG 15
 
Vilodag Namche Bazaar 
 
Sammanfattning: 
 
Lika lugn dag idag. Jag och Bikram vandrade omkring i Namche och stannade till vid den lokala marknaden bland annat. Har käkat mycket chocklad, det om något har jag haft en törst på under vandringen - även om jag faktiskt åt lite sånt väl under vandringen också men i mindre mängd. Resten av dagen spenderades vid vårt boende. Noll knop. Läst, käkat och snackat. That´s it. 
 
 
DAG 16
 
 Namche Bazaar til Lukla: 7 timmar lugnt tempo
 
 
Huvudgatan i Lukla. Så himla mycket mer finns inte. Men mysigt. En gång i tiden fanns en fejk Starbucks här. 
 
Sammanfattning
 
Enkel vandring idag tillbaka till platsen där allt började. Vi hade snackat om att ta det lugnt idag men Bikram trissade upp tempot ändå. Jag var envis och skulle hävda mig idag med att fan inte öka tempot även om han gjorde det. Det var mycket nedför men faktiskt en hel del uppför, mer än väntat. Jag mindes inte att det var så jäkla brant. Vi stannade till vid Buddha Lodge i Phakding för att käka lunch. Där var här vi bodde första natten. Självklart passade jag på att käka jakkött även denna gången. Vi stötte på grabbgänget igen. De var precis på väg ut när vi kom. Det tog oss typ 7 timmar totalt från Namche till Lukla - helt ok tid med tanke på att vi sa att vi skulle chilla. Vi tog in på samma boende som där vi käkade frukost första dagen då vi flög in till Lukla. Här skulle vi bo vår sista natt. Väl framme så spenderades dagen för det mesta med att sitta inne och samtala men även en och annan runda runt Lukla och en promenad till flygplatsen för att boka flyget inför imorgon. 
 
DAG 17
 
Flyg Lukla till Kathmandu
 
 
En sista vy innan vi hoppar in i planet vid Lukla Airport 
 
  Inflygningen över Kathmandu efter 17 dagar i Himalaya. Det var alltid lite disigt när jag var där. 
 
Sammanfattning
 
Vaknade tidigt, runt 05:30 och käkade därefter frukost. Det var nu dags att lämna Lukla och bege sig tillbaka till Kathmandu igen. Efter en 17 dagars lång oförglömlig vandring i Himalaya. Det var faktiskt mer än nog välkommet att återvända till "civilisation" och kunna njuta lite av att checka in på ett finare hotell och vila kroppen. Det var precis det jag gjorde. Mådde faktiskt lite piss dagarna efter vandringen, varför vet jag inte. Men jag var seg och ville mest ligga raklång i sängen några dagar. Lite mör i kroppen i tillägg. Men visst var det värt det. Absolut. Och jag vet också att jag kommer att komma tillbaka någon gång i framtiden. Utan tvekan. 
 
 
Nedan följer lite bilder på hur boendet, maten och toaletterna såg ut längs med rutten. Vi bodde i så kallade tea houses och många utav dom var väldigt fina, om än enkla. 
 
 
 Toalett 
 
 
En vanlig syn i Nepal precis som på många andra ställen i världen, men att gå på den här typen av toalett när du vandrat i flera dagar uppe i bergen och är totalt slut i benen blir lite av ett äventyr i sig självt. Det är sällan man utmanas i att behöva sikta rätt med röven för att inte skita utanför eller på sig själv för den delen. Där satt jag darrandes som ett asplöv med lår på väg att ge upp av utmattning och skulle torka mig i röven utan att tippa bakåt ner i papperskorgen full av skitpapper. Jag sitter där, och erinras alla komiska bilder på förbud mot att stå med fötterna uppe på toastolssitsen och inser att det faktiskt finns folk i länder där en sådan sak är helt naturligt. Med den typen av toavanor behövs ju för tusan ingen tidning, man har ju fullt upp med prickskytte. 
 
 Boende
 
 Boendet var stundtals väldigt enkelt, ett rum som utgjordes utav några tunna plywoodskivor med en säng i ena hörnet. De var generösa med täcken/filtar men oavsett så sov jag alltid med alla kläder på mer eller mindre, nedbäddad i min tunna silkessovsäck som i sin tur var inbäddad i den tjocka dunsovsäcken av North FAKE jag hade med mig. Denan fick jag också låna av Apex. 
 
 
 
 
6:e bilden uppifrån: Jag vaknade en dag och såg frost på insidan av fönstret. En gång minns jag att det var närmare -7 grader kallt i rummet, säkerligen mer någon gång. 
11:e bilden: Är tagen från mitt rum på Himalayan Hotel med utsikt mot Mount Everest. 
19:e bilden: Utsikten från mitt rum mot en utav sjöarna i Gokyo. 
 
Mat

 Min absoluta favoriträtt under vandringen, Yak Steak med potatis samt rikligt med sås och strimlad rå vitlök över. Fantastiskt gott. Bilden är tagen då jag äter på Buddha Lodge och maten var så god här att vi stannade till även på hemvägen igen för att äta samma sak. Jag rekommenderade stället för 
 
  
 
6:e bilden: Dal Bhat efter att vi precis kommit fram till Chukhung. Full power som Bikram alltid sa. Gillar inte ris direkt men detta vräkte jag i mig. Jag visste att mat och vatten var av yttersta vikt för att må bra på den här höjden. Är ju i och för sig alltid av yttersta vikt, men just vatten som jag normalt sett är kass med på havsnivå blev min nya prio här uppe. Det brandgula pisset fick bli en form av indikator för att jag skött mig mindre bra men lyckligtvis blev det så illa. 
9:e och sista bilden: Frukost inför Kongma La Passet. 
 
Exempel på meny
 
  
 
100 NPR är ca 8 kr.  
 
Kathmandu  
 
 
Karta över rutten med tid och distans markerat mellan varje övernattningsställe. Se också tid och distans nedanför alla överskrifter längre upp i inlägget.  

Möte med en legend, Kancha Sherpa, i hans hem i Kathmandu. Den här mannen är den sista överlevanden från den berömda Everest Expeditionen 1953 då Edmund Hillary och Tenzing Norgay satte sin fot på toppen världens högsta berg för första gången i mänsklighetens historia. 
 
Kancha Sherpa tillhörde fronten och blev anförtrodd med det ytterst svåra uppdraget att lägga upp rutten i Khumbu Icefall så att resten av Expeditionen lättare skulle kunna ta sig fram och uppåt. På den tiden, då gick hela Expeditionen till fots från Kathmandu till Lukla för att därefter fortsätta hela vägen upp samma väg som jag tog på vandringen - till Everest Base Camp. Det är ta mig fan insats det. Och tro inte att packningen var lätt. Här snackar vi flera ton som fraktades för hand upp i bergen. 
 
En signerad bok med Kancha Sherpas autograf. Fräckt. 
 
Official Trailer till dokumentären om Kancha Sherpa. Kancha Sherpa ljust markerad i bild, Edmund Hillary 4:e mannen från vänster ståendes i bild. 
 
 
En kommentar publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: 8848 metres, Bikram Karki, Chomolungma, Edmund Hillary, Himalayan Warrior, Kancha Sherpa, Kathmandu, Mount Everest, Mount Everest Base Camp, Mount Everest Three Passes, Nepal, Sagarmatha, Sagarmatha National Park, Tenzing Norgay, The last of the first, World´s Highest Mountain
#1 - - Susanne Hellström :

Tack för att du delar med dej av ditt äventyr ♡ ♡ ♡ kram Mamma