Phuket bjöd på pingpongshow och en något krånglig visumförlängningsansökan

Det började bli hög tid för oss att ta oss över till öarna på Thailands östra kust, men innan dess hade vi planerat in ett besök i Phuket. Vi anlände efter en båtresa på drygt 2 timmar till en väldigt avlägsen pir, och under båtresan försökte de givetvis allt för att sälja på oss en dyr transport från piren till vår slutdestination, som i vårt fall var Patong Beach på andra sidan ön. Phuket är en väldigt stor ö, så till Patong Beach från piren dit vi ankom var det ca två mil, det vill säga inte en promenadsträcka ens för oss. Vi börjar dock bli ganska rutinerade och tyckte att priset för minibussen som de erbjöd att köra oss med var lite väl saftigt, och vi visste att vi med säkerhet kunde få det billigare på annat sätt. Vi frågade de om det skulle gå att få tag på taxi vid piren, något de blånekade, men vi stod på oss, kände att det verkade lite väl märkligt med en pir i Phuket dit det inte kommer taxibilar för att tjäna lite pengar. Ett par bakom oss, som inte verkade fullt lika rutinerade, hörde vårt samtal och bestämde sig för att haka på vår chansning. Så snart vi kom av båten möttes vi av skockar med taxichaufförer som erbjöd oss skjuts. Då vända jag mig om för att se om jag kunde få syn på mannen som på båten på ett ganska otrevligt sätt ljugit mig rakt upp i ansiktet när han sagt att det inte skulle finnas någon taxi att få tag på. Samtidigt var jag ju givetvis nöjd med att vi hade genomskådat honom, men jag hade gärna hört vad han hade haft att säga, men han hade gått upp i rök - troligtvis tryckte han på en toalett någonstans i väntan på att vi skulle lämna piren för att slippa bli konfronterad. 
Hade jag och Fredrik inte fått kontakt med det andra paret hade vi troligtvis vandrat iväg en bit från trängseln för att hitta en lokalbuss eller ett billigare taxierbjudande, men då vi nu var i sällskap med två andra, varav den ena hade en otymplig rullresväska valde vi att dela på en taxi in till Phuket Town där vi planerade att hitta en lokalbuss vidare till Patong Beach. Det andra paret skulle vidare norrut till Khao Lak så även de behövde hitta en lokalbuss från centrum. Vi lyckades pruta ner priset något och för 400baht (100kr), varav det andra paret stod för hälften, var vi 15 minuter senare inne i Phuket Town där vi letade upp en billig lunch restaurang med wifi. Vi åt den hittills billigaste lunchen (faktiskt billigaste på hela resan), 21kr för båda, och med hjälp av deras något sega wifi lyckades vi kolla upp både lokalbuss till Patong Beach och till Khao Lak. Vi skildes åt vid busshållplatsen i centrum där vi hoppade på vår buss som på ca 50 minuter tog oss till vår destination för 30baht per person. 

Vi spenderade två nätter i Patong Beach, men vi blev inte direkt stormförtjusta. Stranden var helt okej, men vattnet var rätt så smutsigt och otroligt mycket turister - överallt. Vi ägnade första kvällen åt att besöka biografen för att se den nya Fifty Shade Freed filmen, dålig planering att sova på hostel i sovsal efter det - men det är så detta livet är ibland.
 
Patong Beach by night
 
Turistgatan i Patong Beach bestod mest i att zickzacka mellan diverse försäljare och inkastare. Allt från barer och restauranger till Pingpongshower - troligtvis mest det sistnämnda. Och ja, vi gick faktiskt på en sådan show en kväll. En oerhört speciell upplevelse. För de som inte hört talas om detta innan så är det flera olika shower med allt från sexig dans till tjejer som trycker ut bland annat pingpongbollar, fåglar och nålar ur hålet nertill. Alltså från hålet där det absolut inte borde finnas något av dessa föremål. Jag vet inte om det är etiskt försvarsbart att stötta en sån här sak, men vi kände att vi liksom ville veta vad det gick i, och det är inget vi känner ett behov av att uppleva igen. Det var "gratis inträde" - men sedan ville de ha 1200baht (ca 300kr) för en dricka - oavsett om det gällde vatten eller en cocktail. Det slutade med att prutade ner det till 1200baht totalt för en öl och en cocktail. Fortfarande ett hutlöst överpris - men det var liksom lite trist att vända när vi ändå var där, och för att få stanna var man tvungen att beställa in minst en dricka var. På en timma hann de ta sig igenom alla "shower" och när de sedan började om på nytt igen kände vi oss mer än nöjda för att gå där ifrån. Det var förvånansvärt många par som var där, och på grund av de hutlösa drinkpriserna såg vi också många som vände och gick ut så snart de sett priserna på menyn, trots att personalen var väldigt snabba med att pruta ner sitt eget pris genom att "diskret" skriva ner ett nytt pris på ett papper så att gästerna runt omkring inte skulle se vad de blev erbjudna för priser. Vi funderade under kvällen över vem som hade lyckats köpa den billigaste "entrédrinken", dvs. vem som hade lyckats pruta ner priset mest. Efter första drinken kom de ut med en annan meny, med mer humana - men fortfarande dyra - priser, men vi smuttade vidare på våra drinkar så länge vi kunde med för att slippa bli lurade på mer pengar. 
 
 
På gågatan i Patong Beach trängdes turister med försäljare och inkastare, till höger i bild syns en tjej (med en vit skylt) som försöker locka in turister till en av de många Pingpongshowerna.
 
 
Vi spenderade även en del tid och pengar på den lokala gatumaten
 
Vårrullar är en återkommande favorit
 
Kött i stora lass, dock har vi haft en tendens att bli besvinka på smaken och konsistensen när vi köpt kött
 
Men dessa spett var riktigt goda, och vårrullarna med den sötsura såses satt fint. Självklart en kall Chang till det
 
Fredrik har som vanligt lite för dåligt tålamod och är som vanligt lite för ivrig när jag försöker ta bilder. Han är hungrig och vill bara få smaka, innan någon kommer och tar det ifrån honom - åtminstone kan man tro att det är det han är rädd för.
 
 
Efter två dagar i Patong Beach kände vi oss mer än klara för att röra oss vidare, men innan vi kunde fortsätta mot den östra kusten hade vi ett uppdrag att uträtta - det började nämligen närma sig 30 dagar sedan vi anlände till Thailand - och utifrån vår beräkning skulle vi komma att befinna oss på Koh Phangan vid tidpunkten där vår 30dagars gratis visum skulle gå ut. Därför var vi tvugna att få förlängt dessa innan dess, då det inte finns något Immigrationskontor på varken Koh Tao eller Koh Phangan - Phuket Town däremot är en av platserna som kan ordna med en förlängning. Så vi satte oss därför på lokalbussen tillbaka till Phuket Town, för att spendera en eftermiddag och natt där innan vi morgonen därpå skulle ta oss till Immigrationskontoret för att därefter ge oss vidare mot Surat Thani där båten senare skulle ta oss vidare till Koh Tao.
 
Lokalbuss från Patong Beach till Phuket Town, 30 baht (7,5kr) per person
 
De billiga transportmedlena är inte alltid de bekvämaste, men det är ändå värt det, om inte annat för upplevelsen
 
 
Vi spenderade vår eftermiddag och kväll i Phuket Town genom att strosa runt, samt besöka den kända söndagsmarknaden som erbjud massa spännande Thailändsk mat. Det var mycket som var supergott, tyvärr blir man mätt långt innan man hunnit prova allt som ser spännande och lockande ut. Oavsett var det en väldigt mysig och trevlig nattmarknad och gatan den låg på var riktigt charming, med små färgglada hus. 
 
Söndagsmarknaden börjar dra igång, lägg märke till de charmiga små husen i olika färger
 
Phuket söndagsmarknad i full gång
 
Söndagskvällsmarknad
 
 
Dagen därpå var det hög tid att förlänga våra visum, så vi tog en morgonpromenad i den stekande solen för att utföra denna enkla uppgift. Den blev dock inte fullt så enkel som vi hade föreställt oss då deras såkallade system var allt annat än genomtänkt. Vi slussades fram och tillbaka för att fylla i papper, ta bilder, ta kopior på bilder och papper, få en "godkänning om att vi gjort rätt" för att tillslut tilldelas en nummerlapp för att sätta sig ner och vänta på sin tur för att lämna in själva ansökan - som tagit närmare en timma att få ordning på. När ansökan var inlämnad och beloppet för det 30 dagars förlängda visumet var betalt, beordrades vi att sätta oss ner och vänta på att vår namn ropades upp så att vi kunde gå fram om hämta tillbaka vårt pass som nu förhoppningsvis hade en extra stämpel med ett nytt datum på. Till denna historia hör också att man i denna typ av byggnad var tvungen att klä sig enligt klädkod - det vill säga inte visa axlar och knän. Detta hade vi inte haft en tanke på när vi startade den 2,5km långa promenaden och givetvis visade både jag och Fredrik våra axlar och det enda vi hade med att skyla oss med var en sjal - det vill säga en för lite - då vi var två. Av någon anledning var det helt okej att gå igenom halva processen innan någon la sig i klädkoden, men efter det blev det också lite problematiskt. Trots att vi varit i samma lokal hela tiden var det tydligen enbart när vi skulle lämna in ansökan och betala för den som det var viktigt med klädkoden. Vi fick därför efter ett tag göra detta i omgångar då en ganska otrevlig man vägrade ge tillbaka Fredriks ansökan och förse honom med en nummerlapp om han inte skylde sina axlar. Detta innebar att han blev tvungen att vänta på att jag skulle bli färdig med hela min process innan han ens kunde få en nummerlapp och sätta sig och vänta. Han fick däremot befinna sig i lokalen utan att skyla sig. Plötsligt dyker det dock upp en man som ropar åt Fredrik att komma, jag blir vid detta tillfälle lite nervös över att de ska neka honom visum på grund av klädsel eller liknande. Man vet aldrig vad de kan få för sig och vi är de som förlorar på en misslyckad visumförlängelse. Men mannen som nu ropat till sig Fredrik hjälpte bara till med det som Fredrik av den andra mannen hade blivit blånekad till, det vill säga att få godkänt ansökan och få en nummerlapp - trots hans avsaknad av täckta axlar. Fråga mig inte vad som skedde i deras huvuden här - men Fredrik fick sin nummerlapp i varje fall och satte sig ner och vänta. Ett par gånger kom de fram och kommenterade hans bara axlar - och återigen fick vi förklara att vi bara hade en sjal och att jag hade den just nu. Så länge Fredrik inte gick fram till ansökningsdisken verkade de godkänna vår förklaring. När jag tillslut hade fått tillbaka mitt pass och kontrollerat att visumförlängningen gått igenom överlämnade jag sjalen till Fredrik för att han skulle klara sig igenom processen han också. Jag satte mig bredvid honom för att vänta - nu med bara axlar - precis som Fredrik gjort under hela vänteperioden hittills. Det dröjde dock inte länge innan jag blev beordrad att lämna lokalen då jag inte hade något att skyla mig med. Så det var bara för mig att gå ut och vänta på Fredrik på utsidan. Vad detta ska kallas vågar jag inte ens skapa en debatt om, men det kändes ganska märkligt att bli utvisad nu när jag redan mottagit mitt visum. Speciellt eftersom vi under våra första ca 30 minuter i lokalen (då vi förberedde vår ansökan) inte hade behövt skyla oss, samtidigt som Fredrik hade fått vistas i lokalen med bara axlar fram tills jag överlämnade min sjal. Kanske var det värre för en kvinna att visa axlarna - jag vet inte. Det enda vi såhär i efterhand hade kunnat önska och kanske också borde ha föreslagit hade varit att de kunde haft sjalar eller liknande för turister att låna eller hyra utanför byggnaden. Jaja, två timmar senare var vi i alla fall båda färdiga med våra visumförlängningar och kunde vandra tillbaka till vårt hotell igen.
 
På väg in till Immigrationscentrumet, något vi trodde skulle gå snabbt och smidigt - ack så fel vi hade
 
Resten av dagen spenderades åt bussresor, först till den lokala busstationen och därefter på en sex timmar lång färd till Surat Thani, där var vi framme ca 1,5h innan vår nattbåt vidare mot Koh Tao skulle avgå och hann få i oss en god och väldigt billig middag innan vi klev ombord på båten. Vi spenderade därefter ca 9 timmar i varsin överslaf i två våningssängar, hasandes fram och tillbaka i takt med båtens rörelser - också ett sätt att spendera en natt på.
 
 
Dags att kliva på vår nattbåt till Koh Tao
 
Godnatt, detta var dock inte var vi sov sedan, utan tydligen hade vi fått biljetter till en privatkupé där vi delade säng med två andra turister. Jag vet inte om resterande platser var slut (vi bokade 1,5h innan avgång när vi anlände till färjeterminalen), eller om de tycker vi såg lite "viktigare" ut än andra. Tror inte vi betalade extra i alla fall, eller säkerligen mer än lokalbefolkningen, men inte mer än övriga turister.
 
Våningsängarna i stora "sovsalen"
 
En kommentar
publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Barbeque, Båt Koh Tao, Gatumat, Grillat, Lokaltransport, Nattbåt Koh Tao, Nattbåt Thailand, Patong Beach, Phuket, Phuket Town, Pingpongshow, Streetfood, Söndagsmarknad, Thailand, Thaimat, Visum Indien, Visum Thailand, Visumansökan Thailand

Fest, paradisstränder, brandförödelse och kärlek på Phi Phi öarna

Så var tiden kommen för ett besök på Partyön Phi Phi Don. Båtresan mellan Koh Mook och Phi Phi, som i vanlig ordning startade med en timmas försening, tog med ett planerat byte av båt på Koh Lanta runt 3timmar om jag minns rätt. När vi väl anlände till kajen på Koh Phi Phi ombads vi att betala en städavgift på 20baht per person för att hålla rent på kajen. Inte för att 20baht är några pengar att orda om, fem kronor i runda slängar, men man hade ju kunnat tycka att detta kunde varit inkluderat i biljettpriset, och att alla båtfirmor som lägger till där får betala sin del. Kajen var ren i alla fall, haha. 
 
Fem kronor fattigare efter att ha betalt städavgiften, men han ler ändå. Äntligen framme på Phi Phi.
 
Efter en ganska lugn entré i Thailand på våra tre första öar, blev Phi Phi ön där det partades desto mer. Efter ett första poolparty närmast direkt efter vår entré på ön fortsatte vi med en övernattningsutflykt till Maya Bay dagen där på. Det är platsen där filmen The Beach, med Leonardo DiCaprio, spelades in för drygt 18 år sedan. Denna utflykt krockade dock lite vår andra natt som vi redan hade bokat på hostelet Lucky Dorm. Men det verkade vid ankomsten lösa sig enkelt genom att vi bara flyttade fram vår andra natt till natten därpå, det var enligt tjejen i receptionsdisken inga som helst problem. Något vi dock tydligen borde förstått (nej det fanns ingen rimlig förklaring till att vi skulle ha förstått det) var att den tjejen som godkände vårt byte av natt tydligen inte alls hade befogenhet att godkänna en sådan sak. Detta blev vi varse morgonen därpå innan vi skulle checka ut, som vi hade kommit överrens om, för att bege oss iväg till vår övernattningsutflykt. Det som följde denna morgon var det tveklöst sämsta mottagandet, eller servicen som vi någonsin upplevt på ett hostel. Hon var ignorant, nonchalant och helt enkelt riktigt otrevlig när hon närmast idiotförklarade oss för att vi hade litat på den tjej som dagen innan hade hjälp oss att checka in, hon som hade tagit emot vår betalning och visat oss våra sängar. Ja, det var minst sagt olustigt. Det slutade med att ett samtal ringdes till chefen med beslutfattningsförmåga där vi återigen förklarade vårt dilemma och frågade om det gick bra att ändra vår andra, redan betalda, natt till natten därpå. Chefen i telefonen var, till skillnad från den bittra tjej som satt i receptionen denna morgon, supertrevlig och godkände utan konstigheter vår förfrågan. Detta kan eventuellt ha gjort den bittra receptionisten än mer bitter, för efter detta samtal kunde vi inte förvänta oss ens en mötande blick från henne, än mindre några svar på våra frågor eller ett hejdå när vi tillslut lämnade. Kanske var detta på grund av förudmjukelsen hon kände efter att chefen så lättvindigt godkänt det som hon möjligen önskade han skulle neka till, eller så hade hon bara en dålig dag, eller ett dåligt liv då hon dagen därpå när vi återvända inte ens gav oss en blick eller ett hej när vi klev in och lämnade av oss våra ryggsäckar. Hade det inte varit för att vi redan hade betalt för vår andra natt, hade vi troligtvis inte gjort oss besväret att komma tillbaka dit alls, och dagen därpå bytte vi också boende. 
 
Övernattningsutflykten till Maya Bay bestod till en början av några stopp på diverse andra platser, i vanlig ordning - samma visa varje gång man bokar en guidad tur. 15-45minuter på varje plats, och därefter vidare till nästa "turistfälla". Vi vet inte helt vad vi hade väntat oss, men kanske lite mer partyfolk, så vi får nog erkänna att vi blev lite missnöjda över mixen av människor på denna tur. De flesta höll sig på sin kant och något direkt party blev det aldrig, även om personalen framåt kvällen gjorde sitt bästa för att få igång stämningen genom diverse partylekar på en strand. Vårt första besök på DiCaprios strand var framåt eftermiddagen, en stund innan solen gick ner och alla turister tvingades lämna stranden, då det av någon anledning nuförtiden är olagligt att vistas där mellan solnedgång och soluppgång. Vi visste att det skulle vara mycket folk på stranden under dagtid, just av den anledningen hade vi bokat denna övernattningstur, då denna båt enligt bokningssidan var den enda turistbåt som hade tillåtelse att lägga till och stanna i viken under natten. Så döm om vår besvikelse när vi fick höra om förbudet att vistas på stranden kvälls- och nattetid. 
 
Vår första anblick av Maya Bay
 
Vi var inte ensamma
 
 
Det var en ganska paradislik strand
 
De karaktäristiska longtailbåtarna var givetvis uppradade längs med stranden
 
 
Allt blir bättre med en öl
 
 
The Beach
 
Turisterna börjar ge sig av (okej, jag vet att vi också är turister), och vi väntar på vår longtail båt som ska ta oss tillbaka till vår båt
 
 
När vi lämnat The Beach stranden och åkt tillbaka till vår båt ägnades kvällen åt att njuta av solnedgången, äta god mat, dricka öl, prata med några av de som öppnade upp för konversation (de var inte allt för många), leka lekar på en annan strand i viken, dricka buckets och drinkar med för mycket alkohol och simma med självlysande plankton innan vi tillslut somnade på varsin madrass på båtens tak ackomanjerade av vinden och havets brus. 
 
På väg tillbaka till båten för att se solnedgången
 
Och vilken solnedgång sen...
 
Solnedgång och vår båt
 
Alla dessa magiska solnedgångar, jag beklagar om det blir tjatigt - men vi får inte nog.
 
Chill spelstund på en närliggande strand i viken då det alltså inte var tillåtet att vistas på "The Beach" efter solnedgången.
 
 
Morgonen därpå väcktes vi av personalen när det började ljusna, det var dags att ta sig tillbaka in till stranden för ett sista besök innan vi skulle lämna Maya Bay och ta oss tillbaka till ett sista stopp innan vi återvände till Phi Phi igen. Detta besök hade vi sett fram emot då vi hade förväntat oss att vara de första på stranden då vi ju hade sovit i viken, men då övriga passagerare inte verkade ha bråttom tog det ett tag innan vi kom iväg i vår lilla longtail båt och då hade flera andra båtar redan anlänt. Så även om det inte var fullt lika smockat med folk som eftermiddagen dagen därpå så var vi långt ifrån ensamma. Dagens sista stopp blev ett snorkelstopp där vi minst sagt attackerades av svart/gula tigerfiskar, ivriga och oerhört orädda små fiskar som nafsade lätt på dig när de kom för nära, vilket de gjorde hela tiden. En ganska unik och kul upplevelse. 
 
Godmorgon Maya Bay
 
<3
 
Morgonpromenad längst The Beach
 
Och lite morgongympa
 
Vi tog också en promenad för att utforska ön och det fanns bortom stranden
 
Vår "Parallel universe" bild med gruppen från båten tidigt på morgonen dag två.
 
Fredrik snorklar i ett stim av orädda tigerfiskar
 
Personalen på båten kastade i mat för att göra de än mer aktiva
 
 
Totalt stannade vi på Phi Phi i sex dagar och under dessa dagar hann vi bland annat med att spendera ett gäng timmar på stranden, promenera omkring i öns centrala delar, parta loss på klubben Stockholm Syndrome (en av de bästa och mest spontana utekvällarna vi haft ihop tror jag), dansa i timmar enbart iklädda badkläder på Ibiza House Poolparty, utforska djungeln och en strand på andra sidan ön och besöka öns utsiktplats.
 
Phi Phi´s utsiktsplats, den remsan som syns är öns centrum där i princip alla restauranger, butiker och boenden ligger. Där bodde också vi.
 
Koh Phi Phi Don
 
En bättre utsikt, helt klart

Vid utsiktsplatsen
 
Vi promenerade en bra bit genom öns djungel för att komma ut till en strand på andra sidan ön
 
Glad alla hjärtans dag, från stranden på andra sidan ön
 
Pool Party på Ibiza House, vi står längst bak i mitten ungefär :)
 
 
Vi fick också se förödelsen efter branden som bara några dagar innan vår ankomst till ön hade förstört ett hostel, fyra restauranger, två hotell, en tatueringsstudio, en klädbutik, övervåningen på öns sjukhus och flertalet hem på en av huvudgatorna i centrum. En av restaurangerna, Garlic Restaurant, hade funnits på ön sedan 1992, och det var den första restaurangen som byggdes upp igen efter tsunamin år 2004, nu var det också den första att öppna igen efter branden. Bara 8 dagar efter branden, på alla hjärtans dag, öppnade de igen. Givetvis väldigt provisoriskt då alla inredning och hela köket var utbrunnet. Men de serverade fantastiskt god mat och alla i personalen var underbara, hjälpsamma och gick runt och log. Pengarna de samlade in på deras försäljning fördelade de sedan ut för att kunna hjälpa alla som blev av med sina boenden, jobb, butiker, hotell och restauranger. Där snackar vi stora hjärtan. Vi beställde givetvis in lite extra mat och dryck just denna kväll och gav de dessutom dricks, något vi vanligtvis inte gör. Vi hoppas att de snart får ordning på sin restaurang igen och att även övriga så fort som möjligt också kommer på fötter igen såklart. 
 
Förödelse efter branden på Phi Phi den 6februari 2018, till höger låg hostelet där branden bröt ut. Som ni ser finns det ingenting kvar av det längre.
 
 
 
 
Restaurang Garlic från 1992, första gången drabbad av tsunamin 2004 (som allt annat på ön) andra gången drabbat av branden år 2018. Hjältarna som jobbade här är värda en medalj. Med ett leende på läpparna serverade de fantastisk mat och underbar service och vinsten gick till all drabbade, inklusive de själva såklart. Nyöppningen var på alla hjärtans dag. 
 
 
 
Handgjord meny inför nyöppningen den 14februari. De hade hur mycket olika rätter som helst, vilket var väldigt imponerande utifrån vad som hade inträffat bara en vecka tidigare då de hade förlorat allt. Men maten smakade utmärkt.
 
 
 
 
 
 Tack för att du läste
Med kärlek från oss <3
 
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Alla Hjärtans Dag, Brand Phi Phi 2018, Branden på Phi Phi, Branden på Phi Phi öarna, Garlic Restaurant 1992, Glad alla hjärtans dag, Ibiza House Poolparty, Koh Phi Phi, Koh Phi Phi Don, Leonardo DiCaprio, Maya Bay, Maya Bay Sleepaboard, Phi Phi, Phi Phi Islands, Phi Phi öarna, Poolparty, Solnedgång, Stockholm Syndrome, Sunset, Thailand, The Beach, Tigerfisk, Utsiktsplats

Koh Mook - där lokalbefolkningen och turisterna bor ett stenkast ifrån varandra

På Koh Mook, bara ca 15 minuter med speedbåt från Koh Kradan, mötte vi för första gången den thailändska lokalbefolkningen, och fattigdomen här gick närmast att ta på. Det är både fascinerande, vemodigt och tragiskt att passera längs gatorna där lokalbefolkningen lever och bor. Deras närmast fallfärdiga små hyddor har inte mycket till innehåll att skryta med. Här är det väldigt sparsamt möblerat och barn såväl som vuxna går runt i smutsiga och i många fall trasiga kläder, men något som ändå värmer i hjärtat när man passerar förbi är deras leenden. För hur hårda och fattiga liv de än lever så har de alltid ett leende lätt till hands att langa fram till dig. Kanske är det så, att ju mindre du har och ju enklare du lever desto mindre har du också att bekymra dig över. Men det är något som för oss, uppväxta i moderna och relativt rika Sverige alltid kommer ha svårt att förstå. Att vara fattig och leva ett hårt liv i Sverige kan kanske faktiskt vara tuffare än att göra det i Thailand, där de flesta du känner har det likadant och okunskapen om hur livet ser ut för människor i rikare länder är stor. En fattig i Sverige har däremot alltid kännskap om hur man kunde ha haft det, och vet hur många andra runt omkring sig har det till skillnad från en själv, vilket möjligen gör det värre. Ett sidospår förvisso - men ändå tänkvärt.
 
På vår promenad genom samhället där lokalbefolkningen bodde träffade vi en söt liten hundvalp bland alla skjul. Givetvis med ett leende på läpparna precis som thailändarna själva.
 
Människans bästa vän
 
Här kan man också växa upp. Och vem säger att man inte kan ha en lycklig och kärleksfull uppväxt här?
 
Texten på skylten uppmanar till att hålla Koh Mook rent. Det känns något ironiskt när man ser området, men det klart - det är ju faktiskt inget skräp i vattnet som på de flesta andra ställen man ser i dessa länder.
 
När vi anlände till ön såg vi dock inte mycket fattigdom. Vi anlände på den västra sidan och möttes av en av öns lyxigaste resorter och en helt magiskt vacker strand. Vi hade ju givetvis inte råd att bo så lyxigt utan vi förhandlade om priset för en moppetaxi som tog oss över till andra sidan ön där den lilla byn låg. Vi klev av vid Koh Mook Hostel i hopp om att de skulle ha lediga sängar till oss. Två sängar hade de, men i två separata rum varav den ena var en extrasäng i form av en madrass på golvet, efter lite förhandling fram och tillbaka lyckades vi få igenom att vi kunde dela på "extra sängen" i det ena rummet för en väldigt billig peng. Klirr i kassan, alltid välkommet! 
 
Taximoppe från västra till östra sidan på ön
 
Vi startade med att ta en promenad runt på ön, bokade biljetter till Phi Phi öarna två dagar senare, efter att ha prutat med flera olika försäljare. Trots det kom vi inte undan särskilt billigt, faktiskt blev den 2,5 timmar långa båtresan mellan Koh Mook och Phi Phi Don en av våra dyraste transporter under vår vistelse i Thailand - närmare 500kr för oss båda. Men Koh Mook var en liten ö, och alla erbjöd ungefär de samma priserna - och vi hade ändå lyckats få ner priset med ett par hundra baht så vi bestämde oss för att inte tänka mer på det. 
Vi fortsatte vår promenad längs stranden, som på denna sidan av ön inte var mycket att hänga i granen, inte alls faktiskt - så detta blev vårt första och sista besök på den stranden. 
 
Väl tillbaka på hostelet stötte vi ihop med en tjej som vi hade träffat på båtfärden mellan Koh Lipe och Koh Kradan, hon hade också hängt ihop med Biim och Sandra - Uppsalatjejerna som vi umgåtts en del med på Koh Lipe. Så vi hakade på henne och två tyska tjejer till stranden på andra sidan ön för att njuta av solnedgången och sedan äta middag på en mysig restaurang i direkt anslutning till stranden. Därefter promenerade vi de 2,5km tillbaka till vårt hostel, delvis mitt i djungeln, under en stjärnklar himmel. 
 
Solnedgång från Charlie Beach
 
 
Dagen därpå steg vi upp tidigt för att göra en utflykt till öns stora attraktion - Emerald Cave. Hit finns det två alternativa transporter att välja mellan för att komma fram. Det ena är en guidad tur med båt med massvis av andra turister. Då blir du avsläppt på utsidan av grottan och får simma in genom den mörka grottan. Vi valde dock alternativ två, hyra kajak vid stranden, paddla ut och därefter paddla eller simma in genom grottan. Detta alternativ var helt klart att föredra av flera anledningar. 1. Det blir billigare då det enda du behöver betala för är hyran av kajaken, som för oss kostade i underkant av 40kr för 1,5h. 2. Det är mycket mer flexibelt. 3. Du kan starta tidigt för att slippa de värsta turistströmmarna. 
Vi paddlade iväg runt 8.30 på morgonen och anlände vid grottöppningen en knapp halvtimma senare. Då valde Fredrik att hoppa ur kajaken för att simma in medan jag lugnt paddlade efter honom. För att inte riskera att simma eller paddla in i grottväggen var vi tvungna att använda oss av en pannlampa. Att ta sig genom grottan in till den lilla öppningen längst in tog i underkant av fem minuter, men delar av passagen var helt kolsvart, vilket var riktigt häftigt. 
 
På väg mot Emerald Cave, ett paddeltag i taget
 
Vi var inte helt ensamma när vi väl kom in, några morgonpigga turister hade anlänt dit innan oss, men vi fick i varje fall lite tid innan första båtlasset kom insimmande och "förstörde" bilderna genom att vara i vägen. Ut igen ville jag också prova på att simma, och Fredrik var inte heller färdig med det, så han tog kajaken på släptåg och så simmade vi ut tillsammans. 
 
Inne i Emerald Cave och den lilla stranden som fanns där, det är enbart möjligt att ta sig in hit när tidvattnet är lågt, annars når vattnet för högt upp i grottan, och någon strand syns nog inte till då.
 
Inuti Emerald Cave - detta är ingen riktigt grotta då det är öppet upp till himmelen - utan det är mer som en tunnel genom berget.
 
Måste se till att få någon unik bild såklart.
 
Precis vid grott-/tunnelmynningen efter att vi hade simmat ut igen, nu ska vi bara lyckas ta oss upp i kajaken igen för att kunna paddla tillbaka.
 
Senare på dagen bestämde jag mig för att jag var värd en timmas massage. Det blev 60 minuters helkropps thaimassage, ångrar i efterhand att jag inte valde rygg, nacke, axlar och huvud då mina kittliga ben och fötter gör det närmast outhärdligt att stå ut när de masserar nedre delen av kroppen. Till nästa gång skulle jag veta bättre. Men det var oavsett väldigt skönt, och som vanligt känner man sig närmast som en ny människa, eller i vart fall som om man befinner sig i en nyare, mer flexibel kropp. Helt klart värt de 65kr som det kostade. 
 
Vi avslutade även denna dag med solnedgång på andra sidan ön, följt av middag på samma hotell innan vi återigen vandrade tillbaka till vårt hostel. Det blev vår fjärde promenad denna dag, då vi även hade promenerat fram och tillbaka när vi skulle hyra vår kajak. Så dagens totala promenaddistans blev en mil, vilket inte direkt har blivit en vana här på de thailändska öarna. 
 
På promenad genom djungeln i jakten på solnedgången
 
'Snart framme vid Charlie Beach och bakom palmerna är solen på väg ner
 
Självklart hittade vi en gunga även på denna ö
 
Vår sista dag startade jag (Sofia) med en löprunda, där jag en sista gång tog mig över till andra sidan ön och tilbaka igen. Därefter väntade vi in vår skjuts som skulle ta oss vidare till speedbåten som skulle transportera oss vidare norrut.
 
Sammanfattningsvis var Koh Mook var inte en av våra favorit öar, men det var ändå lite speciellt att få uppleva lokalbefolkningen på lite mer nära håll och den västra stranden (Charlie Beach) var som sagt riktigt fin. 
 
En kommentar
publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Backpacka i Sydostastien, Charlie Beach, Emerald Cave, Fattigdom, Koh Mook, Lokalbefolkning, Solnedgång, Sydostasien, Thailand, Öluff
Visa fler inlägg