Inskriven på ett Malaysiskt sjukhus

 
En av de mest skrämmande upplevelserna i mitt liv
 


Inskriven på Ward 26. Liggandes med dropp i ena armen och adrenalin och blodtrycksmätare i den andra med en liten oximeter i fingret som mäter syret i blodet
 
Inledning
 
Adrenalinet pumpar, blodet det droppar, nålarna sticker och svetten den lackar - men tro fan att jag fryser i 30 graders värme. Pulsen den sjunker till omöjliga 33 slag/min (titta Gunde) och blodtrycket visar 79/43, en Malaj trär på en ”kondom” på kuken - spännande, sängen blir nedpissad, fnissande ”inkompetenta” sjuksköterskor som blir uppläxade av specialistläkare, upprepar som en papegoja, närapå avsvimmad, får dropp, 38 graders feber, uttorkad, pimplar vatten som en kåt kamel, jonglerar Malaria vs Dengue i skallen likt en jävla clown på cirkus till en sinnesrubbad evighetsjingel á la glassbilen, mannen till höger han dog visst – ojdå, tankar om döden, injicerar positivitet i hjärnan - EUREKA, känner mig som Jesus på korset, skämtar om graviditet, sitter i rullstol, john blund sviker mig men röven och ryggen sover, glor på takfläktarna och räknar takplattor i stället för får, adrenalintörstande myror, äter med brustna armar, skiter sönder toalettstolen - bokstavligen pissar med röven, hypotes matförgiftning, spyr inåt, pissar i en för liten tratt, skrattar så jag gråter och lunkar slutligen ut från sjukhuset som en zombie hög på adrenalin och antibiotika - på samma komiska sätt som en övertränad bodybuilder a.k.a gorilla med armarna i en onormalt rubbad vinkel. Det här beskriver i stora drag min relativt korta men ack så helvetiska vistelse på ett malaysiskt sjukhus i Kuala Lumpur.
 
Det kan tilläggas här och nu att diagnosen slutligen fastställdes till att vara liknande Travelers Diarrhea, sprunget ur en matförgiftning anförskaffad i självaste Indien av alla ställen. Vem kunde tro det? Nej, men skämt åsido så förstod man väl att man skulle dra med sig någon jävla skit därifrån, dra arvet vidare och gå i styvfarsans fotspår som hade sin egen episod typ 30 år tidigare då han på sprucken engelska inför läkaren deklarerade: "I shit so soft". Missförstå mig inte, Indien var bra - jag gillade det landet, det hade sin egen lilla charm och jag kan säkert komma att återvända i framtiden. Men låt oss i alla fall säga att mathygienen kanske inte alltid är särskilt pålitlig. Tur var väl att Sofia slapp undan eländet. Så när vi anländer till Malaysia och Kuala Lumpur med flyg från New Delhi så är allting frid och fröjd. Men det dröjde inte länge innan livet på resande fot ställdes på sin yttersta spets.
 
17 januari 2018: Helvetets begynnelse
 
Vaknar upp och känner mig otroligt trött, illamående med lätt huvudvärk. Inget ovanligt för det händer nämligen att jag känner mig bakfull ibland när jag vaknar upp på morgonen. Vi gör oss i ordning för att åka upp och äta frukost. Känner mig svag i hissen på väg upp och poängterar detta för Sofia. Vi sätter oss på restaurangen och beställer in en paketfrukost – får ägg och korv och toast samt dricker två glas vatten till detta. Det var väl ingen höjdarfukost direkt, hade ju nästan fått ut mer av att drömma ihop något annat fortfarande i sängen. 
 
Vi åker ned igen och går tillbaka till lägenheten. Vi packar våra väskor. Vi är mitt uppe i att behöva byta lägenhet p.g.a krångel med AirBNB. Sofia fixar med detta. Hon spottar och fräser över hur långsamma de är på att svara och är missnöjd med själva svaren när de väl dyker upp. Jag känner mig seg och lägger mig i soffan, men inte en längre stund, vi måste nämligen checka ut. Jag är trött som fan. Vi åker hiss ned och måste checka in på nytt. Vi får en ny och större lägenhet vilken jag inviger med att behöva skita sönder toaletten. Tittar nedåt, jag skulle skita men sitter visst och pissar med röven istället. Nu börjas det. Det fortsätter så med en 5-6 nya spännande toalettbesök - alla resulterar i explosioner. 
 
Är extremt trött och lägger mig för att sova. Jag sover i ca 7 timmar i sträck. Vad fan hände där? Vaknar upp och är fortfarande lite seg men inte överdrivet. Mår lite bättre tycker jag. Vi sätter på film på Netflix. Sofia har varit en ängel och handlat mat och annat gott till oss. Jag prövar med att avnjuta rostat bröd med jordnötssmör, fan vad gött. Går åt helvete. Jag klarar max att trycka ned en och en halv macka. Det är inte likt mig, normalt ryker en hel limpa. Jag får huvudvärk igen och känner mig sliten. Försöker lägg mig ned i dvärgsoffan och har huvudet i Sofias knä, världen snurrar. Måste därmed gå och lägga mig igen. Jag klarar inte ens av att ligga ned och glo på tv. 
Någon klocka ringer hos Sofia att vi måste ta malariatabletterna innan jag resignerar för dagen. I samma stund som hon yttrar de orden ringer en annan klocka. Hon frågar med en ton av oro i rösten vad symptomen på Malaria är. Jag vet delvis, men är till synes oförmögen att svara. Jag reser på mig och lunkar in i sovrummet. 
 
Sofia sitter kvar i soffan och läser på om Malaria i ca 30-60 min. Hon börjar skriva med sin mamma och sin syster Louise och rådfrågar om Malaria. Sofia poängterar att jag har flera av symptomen.
 
Alla symptom tyder på Malaria:
 
1. Yrsel
2. Känsla av att svimma
3. Vimmelkantig
4. Diarré 5-6 ggr från morgonen till tiden då vi åker till sjukhuset (väldigt vattnig, som att pissa med röven)
5. Illamående, känsla av att behöva spy, spyr inte
6. Värk i leder och nacken, stel i ryggen
7. 38 graders feber
8. Rysningar och kallsvettningar – pendlar mellan varm och kall
9. Något ljuskänslig
10. Mild huvudvärk
11. Trött
12. Tappar andan vid tal, svårt att uttrycka mig oralt
 
Louise säger att vi borde åka in till sjukhus. Inte värt att gambla. Därmed stormar Sofia in i sovrummet och skakar liv i mig. Hon säger att vi måste åka in. Jag har noll lust. Är sjukt trött, men förstår att det kan vara allvarligt. Sväljer hårt. Hjärtat gör en frivolt. Utan Sofia hade jag nog försökt sova bort det. Har extremt svårt för att orka resa mig upp ur sängen och sätta mig på sängkanten. Vad tusan är detta? Res på dig pöjk. Får en känsla av att behöva spy efter att Sofia har väckt mig i sovrummet. Rusar in på toaletten, kan inte spy och hjälper heller inte till på traven genom att trycka ned två fingrar i halsen. Spyr inåt istället. Blir snurrig som fan i huvudet och måste bara lägga mig ned på golvet. För första gången i mitt liv är jag rädd för att jag kan ha drabbats av något riktigt allvarligt, då jag har noll kontroll. En våg av oro sköljer över mig. Normalt sett kan jag tackla det mesta, men när kroppen inte orkar eller svarar på rörelser man av vana har gjort ett helt liv så isar det i blodet. Har ingen kraft eller kontroll på kroppen alls. Ber Sofia om isbitar så jag kan kyla ned huvudet som bokstavligen kokar. Får hennes scarf med isbitarna inlindade. Känns som om min kroppstemperatur rusade till 100 grader Celsius på en sekund. Pendlar mellan varm och kall. Ena stunden är jag väldigt varm och mer eller mindre svettas, nästa så fryser jag. Sofia fixar med taxi, vi måste in och det fort. 
 
Där ligger jag på dassgolvet med stängda ögon och en andfådd röst och ropar ut allt vi behöver ha med oss till sjukhuset: Pass, försäkringspapper, plånbok, malariatabletterna, filt, vatten, dator och laddare etc etc. Jag blir nästan chockad över hur jag själv till synes helt oförmögen att ens prestera det en bebis klarar av, dvs att sätta sig upp - ändå lyckas producera order som är helt avgörande för att vi båda ska komma dit förberedda. Sofia river ut hela min väska i jakt på de saker jag vill ha med. Det blir kaos i lägenheten. Klockan är strax efter 23:00 och vi tar hissen ned till lobbyn för att hoppa in i taxin. Jag klarar mig hela vägen ned, men sen snurrar det. Jag tar några steg och måste sätta mig ned. Håller ispåsen mot pannan. Helvete vad risig jag är. Klarar knappt att ha ögonen öppna. Chauffören står utanför och undrar vad tusan vi håller på med. Vi tar oss ut och hoppar in. Väl i taxin poängterar Sofia att vi ska till sjukhuset. Jag lägger till att vi ska till det största allmänna sjukhuset, inte något privat sjukhus. Det går fram. 
 
18 januari 2018: Skrivs in på sjukhuset 
 
Vi når trauma/akutavdelningen på Hospital Kuala Lumpur, kliver ur taxin och går fram till disken utanför där man ”skriver in sig”. Orkar inte prata, Sofia sköter snacket. Jag hänger över disken med en scarf full av isbitar tryckandes mot pannan. De ser nog hur dåligt jag mår. De noterar något efter att ha sett mitt pass och skickar in mig i ett väntrum. Max 10-15 personer som sitter här. Det här kommer att ta en jävla tid tänker jag, fan också. Fryser lite lätt. Planerar att lägga mig ned men gör ingen större ansträngning att verkställa då jag inser att minsta rörelse bara gör att jag mår sämre. Dröjer kanske max 10-15 min så får vi komma in. Hallelujah, ibland ska man ha tur. Vi lunkar igenom någon dörr och sätter oss ned för att prata med någon som gör en utvärdering samt tar blodtrycket osv. Vi förklarar att det kan vara Malaria – alla symptom tyder nämligen på det. Det är ingen idé att skönmåla något här. Orkar uttrycka mig måttligt. Jag måste bara. Hon noterar. 38 graders feber. Blodtryck minns jag inte. Skickar ut oss igen så vi får vänta, har ”nummerlapp”. Kanske dröjer 20 minuter så ropar de upp mitt namn igen. Vi får gå in och prata med en läkare. Jag drar allt igen. Känner mig som en papegoja. Förklarar att vi tror det kan vara Malaria – alla symptom tyder nämligen på detta. Jag radar upp alla symptom – har skrivit ned dom i Sofias telefon på engelska. Läkaren läser. Han ställer flertalet frågor. Han frågar om vikt. Jag gissar på 80 kg – skickar ut mig, väger bara 76,5 kg. Många år sedan jag vägde så lite, minst 15. Vad tusan är det frågan om? Vi kommer in till hans kontor igen. Han ställer mer frågor. Visar mitt vaccinationsintyg med alla vaccinationer jag har. Denguefeber kommer på tal. Läkaren utesluter inget. Verkar dock ta det med en klackspark, som om den informationen jag lägger fram är befängd. Vad får dig att tro att det är Malaria, säger läkaren – symptomen såklart, svarar jag. Vi har läst på om det.
 
Skickas ut igen för att ta blodtrycket. Efter det är det dags för blodprover. Hamnar i ett nytt rum, sätter mig ned lugnt och stilla. De behöver två rör med blod. Sticker till, som vanligt – blodprover har man väl tagit innan. Barnlek. Kanske får jag en klubba eller ett klistermärke efteråt. Tar max 5 sekunder och det börjar snurra som fan. Jag blir extremt yr, poängterar detta för han som tar blodproverna. Håller på att tuppa av. Jag svimmar garanterat nu. Det var inte så lätt ändå tydligen. Det blir svart, jag måste stänga ögonen. Det ljuder i öronen – ungefär som om jag hade tinnitus, jag hör knappt några ljud längre. Minns tankar om att jag i alla fall faller mot skrivbordet om jag svimmar av. Säger igen att jag är yr. Tappar bort mig. Struntar i det. Måste blunda, är på gränsen till att svimma. Sofia håller upp mitt huvud – annars hade det dunkat i skrivbordet. Jag är helt kraftlös. Mannen som tar blodproverna verkar inte reagera eller bry sig särskilt mycket först. Han märker väl men måste ju givetvis ta proverna. Problemet är bara att det knappt kommer något blod, han får nästan krama ur det, som om jag vore en tub med random pålägg som ska klämmas ut på en sista macka. Märker att jag är borta. Många i rummet nu som bara står och stirrar på underhållningen. De sätter in dropp omedelbart. Märker inget av detta. Är som avsvimmad – borta i alla fall. Landet ingenstans. Sofia blir illamående av att se på och måste gå på toaletten. Klarar inte att se blodet och att jag blir så kraftlös. Hon tror först att hon själv drabbats av något men inser att det var en helt vanlig reaktion på att se blod.
 
Efter avklarade blodprover orkar jag knappt resa på mig. Jag sjunker ihop i en rullstol. De rullar iväg mig och rullar in mig på en avdelning. Känner mig som en pensionär på ett ålderdomshem som inte har nått att säga till om. Idag, ska du glo på äppelträdet här och så rullar de fram en till fönstret. Jag får byta plats från rullstol till sjukhussäng. Det första de gör är att hänga upp droppet. De mäter mitt blodtryck med en maskin som står vid sidan av sängen. Den är på en loop så var 15 minut tar den blodtrycket på nytt. En gång var blodtrycket 79/43 och det kändes inte helt optimalt. Jag förstod ju nu varför jag nästan tuppade av, eller mer eller mindre gjorde det, när de tog blodprover och det var ju för att blodtrycket var så pass lågt och för att jag typ var uttorkad. De övervakar mig konstant. Kommer hela tiden fram till mig och trycker på mina fingrar – jag antar för att se om blodet når ut. ingen kommunicerar direkt med mig. Jag funderar på vad som händer. De ber om att få se på min tunga – för att se om jag får tillräckligt med vatten. De känner efter pulsen vid handleden stup i kvarten. Några frågar om vad som har hänt och jag tvingar hela tiden upprepa allting. Papegoja. Minns att jag ligger här och funderar på när någon ska komma fram och ge mig ett svar på vad som kan vara fel på mig och hur länge jag måste ligga här. Får inga direkta besked. De kommunicerar, men ytterst lite. Engelskan är inte heller klockren hos personalen, men det funkar. Får dropp i vänster arm om jag inte minns fel. I andra armen finns blodtrycksmätaren. De tar blodtrycket konstant. Byter armar hejvilt. Kollar till mig regelbundet. Ibland försvinner blodtrycksmaskinen till en annan patient, sen kommer den tillbaka igen. Funderar på vad som ska hända. Har tro på att få åka hem redan imorgon men ingen säger ju för fan något. Frustrationen stiger, men ändå inte. Sängen är obekväm – att ligga på betong hade fan varit mer komfort. Folk som skriker doctor…doctor….doctor – ingen verkar reagera eller bry sig. 
 
Jag har inget att göra. Börjar läsa på etiketten bak på droppet. Läser en annan patients sjukjournal som av misstag hamnade i min säng mellan benen. Överflöd av sjuksköterskor som vankar av och an. Jag läser samma text på malaysiska kanske 100 ggr – något om exit/nödutgång. Utgången ligger där borta. Kan vara bra att veta. Blir förbannad för att ögonen hela tiden faller tillbaka på samma totalt ointressanta text. Funderar fotfarande. Förstår att ingen har direkta svar. Får nöja mig med dropp så länge. Glor på klockan lika mycket som jag glor på skylten för nödutgång. Där ligger jag och det finns inte så mycket jag kan göra. Jag studerar de andra patienterna och sjuksköterskornas arbetsrutiner. Grabben till höger om mig ser ut att ha klivit ut från ett koncentrationsläger, helvete vad tunn han är. Hade AC:n varit på här inne hade han blåst omkull. Lätt. 
 
Jag lyckas slumra till lite, men bara lite. Det är inte lätt att sova med slangar i armarna. Jag flyttas efter några timmar till en annan avdelning lite längre bort. Förstår ingenting. Ingen förklarar heller – jag bara rullas ut. Nya läkare och sjuksköterskor pratar med mig och vill veta vad som hänt. Förklarar så gott jag kan. Jag erinras igen av att jag känner mig som en papegoja som kämpar för att få ett nytt kex av kaptenen genom att upprepa saker. Får byta säng. Jättesmidigt med alla jävla apparater och droppet som sitter i. Noll fungerande armar p.g.a nålarna – ingen styrka. Ny säng, ny avdelning men samma visa. Får adrenalin också. Blir ju givetvis pissenödig av droppet. Jag måste pissa men hur då? Kan ju inte liksom bara resa på mig och gå iväg, som om jag satt i tv-soffan hemma. Får en tratt/avkapad droppflaska att pissa i. Vid en första anblick ser den på tok för liten ut för den mängd urin jag känner att jag har i kroppen men jag försöker vara optimistisk. De drar för skynken till min säng. Börjar pissa - JAPP för liten!!! Får be om hjälp att tömma den för att kunna fylla den till bredden på nytt. En läkare kommer fram till mig och börjar prata med mig. Känner på magen. Lyssnar på hjärtat. Någon tjej dyker upp från Health Department och ställer frågor om vart jag varit och rest innan, om jag badat i sjöar, vad jag kan ha ätit etc och försöker förklara så gott det går vad hon tror det kan vara. Visar sig efteråt att det är felaktigt. Hon tror att det kan vara någon bakterie/virus som orsakat en infektion, men utesluter Malaria och Denguefeber. Svarar så utförligt jag kan på hennes frågor.
 
Får slutligen besök av Sofia. Hon är trött. Jag yrkar på att hon ska åka hem. Det är ingen mening med att hon ska stanna kvar på sjukhuset och lida hon också. Hon tar taxi hem. Det blir en vanlig förteelse för henne att pendla mellan vårt boende och sjukhuset med taxi. Hon sköter allt vad gäller försäkring och pengar och det är jag tacksam för. Utan henne hade allt varit betydligt svårare. Säkerligen hade jag inte ens åkt in till sjukhuset. Jag byter avdelning igen efter några timmar. Minns inte om jag hann att sova eller snarare klarade att sova. Rullas iväg och blir ståendes i en korridor för allmänn beskådning. Känner mig som en apa i bur. Ska tydligen ta röntgenbilder på bröst och rygg. Vet inte vad de kollar. Kanske ser efter blödningar eller nått. Rullas tillbaka, får typ mat men äter inget. Det kommuniceras inte att det verkligen är min mat. Jag är trött, orkar inte bry mig. Rullas iväg på nytt. Rullas vidare i sjukhuset via korridorer till en intensivavdelning eller en HIGH ALERT-avdelning. Avdelningen innan gjorde jag en kort visit på för att de lättare skulle kunna ha koll på mitt blodtryck osv. Det var vad de sa i alla fall. Måste byta säng igen. Fattar fortfarande inget. Informationen är totalt bristfällig. Jag kniper käft och litar på att de vet vad de gör. Får adrenalin, mer specifikt noradrenalin, och i samma sväng lite dropp (sodium chloride). Pratar med flertalet doktorer och sjuksköterskor som alla frågar samma sak och jag får upprepa allt flertalet gånger. Låter det bekant? Läs för i helvete journalen istället. Har som sagt skrivit ned symptomen i Sofias telefon och läser monotomt innantill. Jag skulle inte vilja påstå att jag vid det här laget hade dödsångest men visst snurrar det tankar om döden i skallen. Man har ju en tendens att överdriva allt, men klart tankarna skenar iväg automatiskt. Man är ju orolig att det är något allvarligt. Folket runt omkring mig här ser ju inte direkt överdrivet friska ut. Snarare en avdelning för de som strax tar klivet över till andra sidan. Vad fan gör jag här liksom? Vad kommer att hända? Hur mår jag då, frågar jag mig själv? Jag är risig men nog fan överlever jag detta.
 
Mannen till höger låter som en säckpipa när han hostar. nästan så man tror man är i Skottland. Det känns ju skönt att kunna få sig en kulturell resa här inne på intensivavdelningen. Försöker sova, men hur lätt är det då. Det gör skitont att behöva ligga på rygg hela tiden p.g.a slangarna och till råga på allt så kommer sjuksköterskorna och drar i en hela tiden. Ljust som fan är det på avdelningen också. Blundar man här är det som om någon håller en ficklampa mot ögonlocken. Kanske klarar av att blunda lite ändå, men fan inte mycket. Sofia kommer några timmar senare igen. Hon är förbannad. Då har städerskorna väckt henne när hon låg och sov på bänken ute i väntrummet och sagt att det inte var tillåtet att sova där. Hon är sur. Jag säger till att hon kan åka hem. Det är ok. Ingen nytta att hon försöker sova här. Jag kommer ingenstans nu och poängterar för henne att det kommer att gå bra. Jag kommer inte avlida. Klarar väl att sova någon timme – vet faktiskt inte. Har noll koll på klockan dessa timmar. Sofia tar taxi fram och tillbaka om flänger som en jojo. Jag byter avdelning igen. Nu rullar de återigen iväg mig via korridorer och hissar som allmännheten åker i. Känner mig uttittad. Det tar en bra stund innan vi är framme. Det var ett jäkla stort sjukhus. De rullar in mig på ward 26 – här ligger de flesta. Även de som inte är överdrivet dåliga ligger här. Det känns ju bra och jag får veta att de inte kommer att flytta runt mig mer. Får byta säng igen. Nya läkare och sjuksköterskor som vill veta hur det står fatt. Mycket antecknas. Nu har jag flyttats runt från avdelning till avdelning, säng till säng och jag är glad för att det är över. 
 
Nya sjuksköterskor och nya läkare att ta ställning till. Här händer det i alla fall mer än på tidigare avdelningar och det underhåller mig lite. De mäter givetvis även här mitt blodtryck stup i kvarten. Återigen får jag snacka med flera läkare och även specialister som verkar duktiga. Jag måster ändå berömma standarden på sjukhuset, för även om vissa kunde gjort ett bättre jobb så verkar läkarna skickliga. Dock är det ju ändå ingen som lyckats fastslå vad det är jag drabbats av än. Fler blodprover måste tas. Det är extremt påfrestande att vara inskriven ett sjukhus och inte få någon direkt vink av vad det kan vara för fel på dig. Jag känner att jag pendlat mellan frustration och att dra en lättnadens suck flera gånger. Det talas om att det troligtvis inte är Malaria, av vissa - andra är osäkra. Vissa läkare/sjuksköterskor tror det eventuellt kan vara Denguefeber nu i alla fall och andra tror det inte. En sjuksköterska säger att jag får lämna imorgon, en annan säger att jag nog måste stanna här några dagar. JAG, vet inte riktigt vad jag ska tro, men jag ligger där och injicerar positivitet i hjärnan för att hålla mig själv stark. Det finns ju trots allt de som poängterat att den mentala hälsan och hur vi tänker sätter fler folk på sjukhus än vad själva sjukdomarna i grund och botten gör. Jag känner mig för stunden relativt ok, men det är klart jag får ju dropp och sånt vilket lyfter mig lite. Men den närmaste framtiden är svår att förutse. Speciellt när sjuksköterskorna inte gör sitt jobb fullt ut. En gång blev en utav "mina" sjuksköterskor uppläxad av en specialistläkare som poängterade att allt måste skrivas ned och om någon påstår att det kan vara det här eller det här som är fel med mig så måste det finnas underlag för läkaren som bekräftar detta. Det gjorde det inte. Så mitt framför mig så bjöds jag på lite underhållning. 
 
För er som haft turen att aldrig behöva spendera tid på ett sjukhus kanske inte riktigt har koll på att dropp gör en väldigt pissenödig efter ett tag. Rent logiskt måste den vätska som intas även pissas ut liksom. Som tidigare nämt så funkade det ju "jättebra" att pissa i en använd avskuren droppflaska - men den här gången ville de tydligen att det hela skulle ske på ett annat mer standradiserat "sjukhussätt" - vilket jag inte var särskilt nöjd med. Varför ska folk alltid envisas med att komplicera allting? Jag minns inte vem jag pratade med, men tror det var en manlig sjuksköterska som lystrade till min vädjan att vilja pissa, så han försvannn en stund och kom sen tillbaka med en kondomliknande tratt som jag tydligen då skulle trä över kuken och sedan pissa i via en slang ner till en påse som hängde på sidan av min säng. Vad fan är detta tänkte jag? Hämta en flaska till mig istället, det här är ju idioti. Han hämtade dessutom en för liten "kondom" så han fick poängetra detta för sina kvinnliga sjuksköterskekolleger som fnissandes skuttade iväg och hämtade storleken större. Skynken drogs halvt för, ut mot själva korridoren var det fortfarande helt öppet och jag låg där i min säng med endast en tunn filt över mig med kalsongerna neddragna till anklarna. Eftersom jag, med brustna armar och noll kraft i händerna mer eller mindre, hade misslyckats med att få på den här så kallade "kondomen" på min slappa balle (det hade väl varit komiskt om jag låg där och halvt runkade upp den för att kunna trä på) så fick ju då den här manliga malajen hjälpa till. Så där låg jag på rygg och ville fly inåt till något slags "Happyland" bara för att få komma där ifrån rent mentalt - så jag inte blev ärrad för livet efteråt - medans han sträckte sig över min sjukhussäng och började hantera den prekära situationen som uppstått så att säga. Få saker skär väl som en förskärare i hjärtat på den manliga själen som att bli "ompysslad", om man nu kan uttrycka sig så - där nere, av en annan man. Men han gjorde bara sitt jobb, och det väldigt professionellt ska tilläggas - så det hela låter kanske värre än vad det var. Vad hade jag för val? 
 
Överraskningarna slutade ju dock inte här. Det hela var ju till för att jag skulle lyckas tömma urinet i min kropp, men när jag började pissa så samlades ju all urin i den övre delen av tratten. Vad fan, kom igen då - började jag konversera med mig själv och tryckte på tratten så att urinet skulle rinna neråt. Inget hände. Jag var ju fortfarande väldig pissenödig så nu blev det halvt bråttom. Ju mer jag tryckte, desto sämre verkade det bli - tillslut började skiten läcka också till råga på allt. Han kanske inte gjorde ett så professionellt jobb ändå. Jag ifrågasatte en sjuksköterska och bad om hjälp att hon skulle kontrollera så att påsen var öppen - tänkte att trycket i den kanske gjorde så att urinen inte rann ner. Nej då, den var öppen. Okej, men det här funkar inte sa jag och glodde ner på sjukhussängen där en liten fläck urin nu bildats och drog bort kondomen och bad henne hämta en avkapad droppflaska istället - som jag ville ha från början. Sagt och gjort, fnissandes skuttade hon iväg och hämtade flaskan. Vilket professionellt sätt att bemöta sina patienter tänker jag, de fnissar ju åt precis allt. Ja, ursäkta mig då - men jag urinerar i sängen. So what? 
 
Timmarna flyter ihop och jag kan inte minnas exakt hur de spenderades, mer än att jag låg flera gånger i sjukhussängen och glodde upp i taket och räknade takplattor samt studerade hur takfläktarna snurrade. Det låter kanske inte säskilt spännande, och det var det inte heller - men jag hade inget bättre för mig. Du är verkligen helt utelämnad och inte en tidning finns att bläddra i. Jag kom på mig flera gånger med att vänta in nästa gång blodtrycket skulle mätas och jag väntade lika spänt varenda gång på resultatet. Ibland var det dåligt, det vill säga  lågt - det låg då på ca 90-100/60 och det ville de ju givetvis få upp så de försåg mig med adrenalindropp. Andra gånger var det bra - då adrenalinet verkat lite och låg kanske på uppåt 120/80. Pip...pip...pip... lät maskinen - som ibland kopplades loss och försvann till en annan patient för att återigen komma tillbaka. Det blev någon form av motivation att jobba upp blodtrycket igen, och även om jag inte kunde bidra med något direkt - mer än att se till att dricka mycket och äta så gjorde jag det lilla jag kunde. 
 
 Ett mindre bra hantverk.
 
De kommer av och till och sticker mig. De sticker mig väldigt mycket. Fan, lägg av nu. Jag blir trött på det här. En läkare poängterar att det nog är dags att byta nålarna och en sköterska drar ur nålen ur min arm då den är oanvändbar eftersom den suttit inne så länge. De kan då inte ha droppet i eftersom droppet inte svarar lika bra som i början. Det gör ont när de trycker på den och det har börjat bli rött och irriterat i huden runt om nålen. Den måste ut. Så hon tar ut den och lägger sjäva slangen med kanylen på britsen vid sidan av min säng. Det går ett bra tag och jag började fundera på deras rutiner. Efter en stund kommer hon tillbaka och ska byta arm eller vad det var hon gjorde, jag minns inte riktigt, det är lite suddigt som sagt - och börjar fingra på den använda slangen och är på väg att sätta in den igen när jag poängterar och frågandes säger: borde inte den steriliseras igen innan du använder den? Ja, jo är väl hennes svar tillbaka och jag minns att jag typ skakar på huvudet och undrar om jag kommer levande ut härifrån. Jag vill påstå att några är mer eller mindre inkompetenta på den här avdelningen, men å andra sidan så vet jag inte hur erfarna de är så jag ska inte vara för hård i mina utspel. Det gäller dock att ha huvudet på skaft, och det här var inte första gången under min vistelse som det gällde i min favör. Nästa gång ifrågasatte jag en läkare om hans teorier verkligen var rätt och fick tillslut rätt i vad jag sa.
 
När jag ligger där på avdelningen, och rullar tummar så hör jag något komma rullandes där inne på golvet. Det är en brits av metall. Min pendlande blick slits för stunden från takplattorna och blodtrycksmätaren till att uppmärksamma något mer spännande som sker i min närhet. Vad kan detta vara för något? Vid en första anblick så svävar tankarna iväg på att det där faktiskt ser ut som en bår, men varför skulle det vara det. Kaoset kring att någon är på väg att dö, maskinen som låter piiiiiiiiiiiiiiiip..........då hjärtat slutar slå, har i varje fall inte jag hört och inget annat har direkt brutit den dödstrista stämningen inne på avdelningen så det är en tanke jag omedelbart slår bort. Men när jag blickar bortåt sängen i hörnet så ser jag en man, och jag vet att det är en man för jag minns när jag först rullades in på Ward 26 för första gången att det stod en hel familj och mer därtill runt den här mannens säng, inlindad i lakan. Men vad fan!! Jag blir lite chockad över det hela. Har han dött frågar jag mig själv? Ja, det verkar så - han dog visst. Tragiskt. Så han lyfts över på metallbritsen och sen rullas han iväg. Och sen var det inget mer med den saken. Folk i min närhet ser det hela och gör inga större miner de heller. Allting återgår till det normala. Hoppas jag inte slutar där, tänker jag. Jag ser mig omkring - folk verkar lida mer än jag gör så det är i varje fall inte jag på tur. Alla sköter dock sitt eget och är upptagna med sitt eget lidande. Det är så det är på ett sjukhus, blickar möts ibland - men det finns till synes ingen glädje eller personlighet kvar i blicken - den är bara tom, på de flesta. 
 
Timmarna går långsamt när du ligger på ett sjukhus, men ändå eftersom du är så utelämnad och har noll att göra, så flyter tiden iväg på ett sätt som är svårt att förklara. Dagens ljusa timmar på Ward 26 flöt på och tillslut så kom kvällen sakta smygande. Sofia kommer runt 20 tiden och hälsar på mig. Det är skönt att se henne och jag mår helt ok när hon är där. Minns inte direkt vad vi gör. Jag tror vi pratar mest och jag berättar om hur min upplevelse varit hittils på sjukhuset. Flyttad från avdelning till avdelning, från säng till säng. Hon stannar ett tag men sen tycker jag det är dags för henne att åka hem igen och sova. Det är väl något jag ska försöka mig på också tänker jag. Jag är så jävla sliten nu efter allt som hänt, och då har jag ändå bara varit på sjukhuset i lite mer än ett dygn. När hon lämnat var det lite nedsläckt på avdelningen, men vissa lampor var fortfarande tända. 
 
19 januari 2018: Skräcknatten på Ward 26
 
Även om det låter som något hämtat ur en Stephen King roman så handlar den här delen av inlägget inte om något mystiskt mord, även om just död varit ett tidigare inslag - utan snarare om mitt helvete då jag tänkte försöka mig på att göra något så simpelt som att sova. Det gick åt helvete, milt sagt. 
 
Jag blundar, men det värker i kroppen. Det börjar bli lite jobbigt att ligga still så här hela tiden - ryggen och röven smärtar. Jag har svårt med att blunda och somna in eftersom jag ligger på rygg som Jesus på korset med armarna utmed sidan och en till två nålar i varje arm samt blodtrycksmätare och en oximeter i ena fingret som mäter syrehalten i blodet. Det här är ingen direkt sovställning jag favoriserar i sängen, men något jag ibland "genomlider" när exempelvis Sofia inledningsvis vill sova mot mig - vilket sker i princip varenda natt. Men att ligga på det här sättet i en sjukhussäng, där närapå betong till och med hade varit mer bekvämt så händer det att kroppsdelar somnar och tillslut värker som fan. Där ligger jag och väntar in john blund för att få någon/några timmars sömn men istället för att jag lyckas somna och fly till mitt happyland så somnar ryggen och röven stup i kvarten. 
 
Nattsjuksköterskan kommer in och tar blodprover - han ville jag mer än gärna undvika och varje gång han dök upp var det väl mer eller mindre en känsla av att bödeln nått en av kvällens anhalter. Jaha, nu kommer smärta inrullandes. Så trevligt. Var hälsad. Varför sova när man kan njuta av att plågas. Han tar nya blodprover, byter arm och sätter in en ny nål i min högra hand på ovansidan. Ajajaj, det gör ont alltså. Sofia har haft svårt för att se när de sticker mig pga min reaktion, men det gör verkligen jävligt ont - speciellt på ovansidan handen. Stick då för fan, och stick sen - illa kvickt. Jag behöver sova. Han poängterar att förhoppningsvis så är det Denguefeber jag har. Det är positivt. För då kan de behandla mig därefter på bästa sätt. Men är det något annat, något svårare att fastslå så måste de fortsätta ta blodprover för att komma underfund med vad det är för fel på mig. Vi hoppades då båda två på Denguefeber så att det hela skulle få ett snabbt avslut. Men när han sa det där, att det INTE är bra om det är något annat - då blev jag lite rädd kan jag erkänna. Fan, de kanske inte är kompetenta nog här att lista ut vad det här kan vara. De kanske behandlar mig på fel sätt och det hela kanske inte slutar lika sagolikt som Astrid Lindgrens berättelser. 
 
Nej, det gör väl vanligtvis inte extremt ont att ta blodprover - men när nålarna börjar bli större, när de sticks i samma arm eller hand flera gånger, när blodtrycket skal tas i samma arm som nålen nyss satt i eller sitter i och man är orolig för att trycket ska göra att blod sprutar ur det öppna såret, eller när nålen suttit inne för länge i blodkärlet så den kanylen mer eller mindre tillslut blir oanvändbar - då gör det ONT alltså. När de i tillägg envisas ibland med att trycka lite extra på droppet eller råkar justera hur fort det skal droppa så svider det nått så in i djävulusiskt i såret. De skulle även av och till spola rent kanylen och då sög det till rätt gött i såret vill jag lova. 
 
Så när djävulen i egen hög person, utifrån min synvikel, rullade iväg vagnen igen så kunde jag andas ut och äntligen sluta ögonen. Jag kommer tillbaka om 4 timmar sa han avslutningsvis. Kan knappt bärga mig, tänkte jag. Nu började avdelningen tömmas på folk och jag undrade nästa vart alla tog vägen. Kanske har vi en seriemördare bland oss trots allt. Men jag förstod att det nog snarare handlade om rast för de som jobbade natt. Jag har ingen aning om vad klockan kan ha varit, men då det gick någon timme/timmar efter att Sofia lämnat så var den i alla fall efter tolv - troligtvis runt ett på natten. Jag blundar och försöker slappna av min situation till trots. Det verkar funka. Jag tar några djupa andetag. När jag gör det, känns det som om hjärtat slår en frivolt. Innan, typ hela dagen har jag halvsuttit så det blev något nytt att ligga ner. Jädrar, vad konstigt. Jag blev typ snurrig i huvudet av att lägga mig ned. Det kändes som att jag skulle tuppa av och det gjorde mig rädd. Jag sneglade på blodtrycksmätaren och såg hur pulsen sjönk. Fort som fasiken satte jag mig upp igen. Vad fan är det som händer tänkte jag. För andra gången i mitt liv blev jag rädd över att hälsan inte riktigt är på topp alltså och jag har noll makt att göra något. Jag påkallar hjälp. Jag förklarar situationen och ber de notera och agera, men det åtgärdas endast med att mäta blodtrycket på nytt. Jag är inte nöjd. Min reaktion var närmast panikslagen och vad får jag tillbaka, mer eller mindre en klapp på huvudet som då ska lugna ner mig och övertyga mig om att allt är ok. Jag provar sen att lägga mig ner igen, kanske var det en engångsförteelse. Jag kanske la mig ner för fort, lite som när man reser på sig för fort och det svartnar för ögonen. Jag kanar ner i sängen, lugnt och stilla. Pip....pip.....pip - maskinen låter. Okej, verkar gå bra. Hjärtat slår en frivolt. Samma reaktion. Pulsen sjunker en gång, under dessa så kallade test när jag ska försöka sova, till omöjliga 33 slag/minut - om man nu kan lita helt på maskinen. Min första tanke är att om jag fortsätter ligga ner så avlider jag. Min andra tanke ägnas åt att tänka på Gunde Svan när han var som bäst och hade en vilopuls på någonstans runt 40 slag i minuten - sen inser jag givetvis att det har noll relevans med mitt nuvarande hälsotillstånd att göra och slår bort sådana försök till att roa mig själv mitt i en relativt kritisk situation. Jag tillkallar någon igen. Ni måste se på det här alltså, det är inte bra. Jag är rädd för att lägga mig ner, jag svimmar nästan alltså. Jag pratar med en läkare den här gången. Han gör samma sak som sjuksköterskan, sen försvinner han. Avdelningen är tom på folk och där sitter jag upp och skakar liv i min kropp - livrädd för att lägga mig ner. Jag funderar på att försöka få tag i Sofia och be henne komma hit och hålla ett vakande öga på mig men inser att jag inte har någon möjlighet att kontakta henne. Jag halvligger i sängen och rör på benen, skakar på dom. Jag kommer på mig själv med att ligga i sjukhussängen och mer eller mindre kontrollera och manipulera min egen puls. Lägger jag mig ned sjunker den, hjälp! Jag tuppar då nästan av och känner hur hjärtat slår låååååångsamt och tungt och det trycker i bröstet. Sitter jag upp stiger pulsen, naturligt, det förstod jag omedelbart och satt därefter upp och glodde på blodtrycksmätaren samtidigt som jag låg och sprattlade i sängen som om jag hade fått ett epileptiskt anfall. Undra vad de andra patienterna tänkte. 
 
När så läkaren kom tillbaka igen, så tillkallade jag honom ännu en gång. Asså ursäkta, men nu får du tänka till och göra något åt det här. Jag kan inte sova, du kan inte be mig slappna av och lägga mig ner när det är obehagligt. Har du verkligen bedömt situationen rätt nu? Det bollas fram och tillbaka. Han funderar lite extra. Jag poängterar och testar min teori över att jag kanske får för stor mängd adrenalin? Alla hade kanske inte tänkt på det, men den tanken slog mig och jag var nyfiken. Dosen då var 3.0 ml/h - vilket gör att hjärtat och kroppen får kämpa extra, vilket i sin tur höjer mitt blodtryck men sänker min puls. Nej, det ska nog inte påverka så mycket - har jag för mig han sa - i varje fall så visade hans handlingar efteråt att han inte trodde så mycket på den teorin. Inga större justeringar mer än att mäta blodtrycket osv. Han försvann igen. Jag sitter upp. Fan heller att jag lägger mig ned. Nu hänger det på dig Fredrik, var smart, inbillar jag mig själv. Så jag sitter fortfarande upp och skakar i sängen. Folk kanske trodde jag var sugen på att dansa. 
 
Efter en stund kommer läkaren tillbaka. Han tittar på mig och tittar sedan på blodtrycksmätaren. Verkar fundera lite. Sen går han runt till min vänstra sida och pillar lite på maskinen som förser mig med adrenalin. Han justerar adrenalinet, dvs sänker mängden ml/h – precis enligt min teori. Men det tog ett tag innan han fattade galoppen tänkte jag. Vad fan, han är ju läkare. Jag har inte studerat till läkare men verkade mer kompetent än han i det läget. Men, vad vet jag. Det verkar i alla fall hjälpa och efter en stund stiger pulsen igen och blodtycket sjunker. Äntligen. Jag kan slappna av lite mer nu, men bara någon halvtimme/timme tidigare fruktade jag för mitt liv. Vilka jäkla kontraster. Jag minns inte riktigt över hur lång tid detta helvete pågick under natten men det var ett bra tag och jag längtade tills det blev morgon igen och mer personal fanns att tillgå. 
 
Sofia hälsar på sista dagen på sjukhuset. Vid det här laget mår jag bättre. Relativt pigg, efter en fruktansvärd natt.
 
Konsten att äta med brustna armar
 
Dagen gryr och jag har lyckats sova lite. Känner mig dock seg och sliten. Tidigt på morgonen har tydligen resultaten på blodproven kommit tillbaka och de visar att det troligtvis är snack om någon matförgiftning. Några  urinprov, avföringsprov och blodprov senare så har de lyckats konstatera detta och det känns skönt att äntligen ha fått svar. Jag pratar med någon läkare eller sjuksköterska som lovar att jag får lämna senare idag, måste bara få det bekräftat. Sofia kommer och hälsar på runt 9-tiden och stannar ända tills de gett besked om att det är ok att lämna, dvs vid 17 tiden någon gång. En trevlig överraskning att hon kom så tidigt redan och jag berättar om min helvetes natt. Vi spenderar tiden med att prata och mer eller mindre inte göra något alls. Sofia är trött. Hon sover lite i min säng. Jag mår faktiskt helt ok. Jag är väl lite halt snurrig men när jag reser på mig osv och går iväg på toa, ja nu går det för de kopplar ur slangarna bara, så känns det helt ok.
 
Vi hade också en väldigt trevlig och omtänksam hyresvärd under vår tid vid Regalia Residence i Kuala Lumpur. Han frågade om han kunde komma och hälsa på på sjukhuset och det gjorde han. Han hade med sig en kasse med frukt som vi fick. Få människor gör så fina gester och det är endast en gång till under vår resa runt jorden då vi stött på en så generös och omtänksam människa som gör det där lilla extra som man blir chockad och väldigt glad över och det var i Oklahoma City då vi efter flera timmars hårt slit och felaktig kundservice i en Apple butik bjöds på en gratis natt på AirBNB av en Appleanställd som tyckte vi var värda det. Han sa att de behandlats oss fel och gett oss fel typ av service. 
 
Här lämnar jag Ward 26. Äntligen.
 
Jag skrevs ut runt 16:30 den 19 januari och Sofia fixade det sista med försäkringen innan vi lämnade. Jag fick papper på vad för slags behandling jag fått och vad slutligen diagnosen blev samt vilken medicin jag ska äta i några dagar efteråt nu. Innan jag lämnade fick jag ett samtal från någon kontaktperson till Gouda, vårat försäkringsbolag som instruerade om hur vi skulle få pengarna tillbaka som vi betalade här på sjukhuset. När jag lunkar ut från avdelningen oerhört glad över att få komma hem så kan jag knappt räta ut armarna. Jag känner mig som en övertränad bodybuilder som alltid ser ut att gå runt och spänna sig. Vi stannar till vid apoteket och hämtar ut medicinen: antibiotikatabletter och något mot magen om jag mot förmodan skulle fortsätta skita sönder toalettstolen. Vi blev minst sagt chockade över att "notan" för sjukhusvistelsen hamnade på runt 1600 kr - då vi hört skräckhistorier att folk fått betala hundratusentals kronor för sjukvården. Vi hoppar in i en taxi och tar oss tillbaka till vårt boende. 
 
Sofia har verkligen skött hela processen galant och varit i kontakt med vårt försäkringsbolag Gouda i Danmark via mail. De har verkligen tagit hand om oss och varit mer än väl tillmötesgående. Gouda hade folk här nere i Kuala Lumpur som skulle hjälpa oss med att betala tillbaka för sjukhusvistelsen och allting gick väldigt smidigt. 
 
 Dagarna efteråt
 
Dagarna efter sjukhusvistelsen ägnas mer eller mindre åt "rehabilitering". Med det menar jag inget mer än att slappa i soffan, käka gött och se på netflix. Det var riktigt välkommet vill jag lova efter att ha spenderat två dygn på sjukhuset. Man får väl ändå tacka gudarna för att man inte blev sjuk i Indien eller Thailand eller nått. Jag tycker ändå att sjukvården var bra även om uppdateringar, kommunikation och information varit bristfällig. Jag hoppas jag slipper en liknande händelse i framtiden, men visst sätter det en viss krydda på en jorden runt resa och är ett naturligt inslag för många äventyrliga resenärer som i alla fall vågar smaka på den främmande kulturen på mer än ett sätt. Det blir en historia att dra, mer än en gång i livet, när man erinrar sig jorden runt resan. Det slutade ju trots allt lyckligt till slut.  
 
 
 
2 kommentarer publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Adrenalin, AirBnb, Bodybuilder, EUREKA, Hospital Kuala Lumpur, Inskriven på Malaysiskt sjukhus, Jesus på korset, Kuala Lumpur, Matförgiftning, Netflix, Regalia Residence, Sjuk på jorden runt resan, Sjukhusvistelse, Sjukhusvistelse utomlands, Travelers Diarrhea, Ward 26, denguefeber, malaria
#1 - - Anonym:

Kul och innehållsrik berättelse. Men som tyvärr är vardagen för många många med människor. Res men tänk efter före du handlar.

Svar: Tack så mycket :) ja det är ju tyvärr så. Det finns ju många där ute som har det betydligt värre och det är inget man önskar någon. Ja, man prövar så gott man kan. :)
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson

#2 - - Elin:

Både skrattade och grät när jag läste. Lite igenkänning kan jag säga, men jag blev sjuk (eller ja, medvetslös) på ett flygplan mellan LA och London för 4 år sedan, hamnade på ett sjukhus i London, där jag huserade i en vecka. Vaken på nätterna på intensiven, med halvdöda människor, apparater som piper konstant, blodtrycksmätning, blodsockermätning (jag fick diagnosen diabetes typ1, därav medvetslösheten) och påfyllning av dropp.

Såhär i efterhand kan jag skratta åt vissa situationer, men också tycka att det var helt sjukt. Tex när läkare kommer in och ska ta blodprover (eftersom de tog 4-5 rör varje dag) och inte träffar rätt och börjar gräva i handen typ.......
Är dock tacksam att det var i London, även om jag inte skulle hylla sjukvården där. Sköterskorna på IVA, var bäst dock...

Skönt för er att det blev ett bra slut för dig, och man ska ju tydligen testa på det mesta innan man dör. Även om man gärna slipper vissa saker, typ toalettbesök när man sitter fast i droppställningar och ekg.

Svar: Hej Elin, tack för din kommentar.
Vad roligt att du gillade mitt inlägg :) Alltid väldigt kul att få höra att folk gillar det man skriver.

Oj, det där lät inte alls kul du. Man är ju så utsatt på ett sätt när man blir sjuk på ett flygplan också för det tar ju ett bra tag innan du når mark igen och får sjukvården du behöver så att säga - speciellt på en sån lång flygning. Absolut, du känner till det där ja. Det är inte kul alltså, man ligger ju bara där och vill bort liksom. Jag hoppas din diabetes är under kontroll nu i alla fall och att något liknande aldrig händer igen.

Visst kan man skratta åt det. Jag kommer ju aldrig ändra min åsikt i att sjukvården stundtals var bristfällig men jag ser också det komiska i det hela. Det är ju en händelse man kan berätta med glimten i ögat efteråt, ingen som har varit där själv vet ju hur det faktiskt är. Ja, just det där med att läkare och sjuksköterskor ibland inte verkar ha förståelse för sina patienters smärta asså. Visst, de måste göra sitt jobb - men ta det lite lugnt.

Ja, det sägs ju att man ska det och alla erfarenheter dåliga och bra gör ju en rikare. Det här har ju minst sagt ökat min förståelse för de som hamnar på sjukhus och jag var ändå bara där två dygn typ - tänk de som tvingas vara på sjukhus i flera månader. Ja, det är chockerande hur sådana basic saker som att gå på toaletten faktiskt kan bli en utmaning.

Ha det bäst!

/Fredrik
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson