Phuket bjöd på pingpongshow och en något krånglig visumförlängningsansökan

Det började bli hög tid för oss att ta oss över till öarna på Thailands östra kust, men innan dess hade vi planerat in ett besök i Phuket. Vi anlände efter en båtresa på drygt 2 timmar till en väldigt avlägsen pir, och under båtresan försökte de givetvis allt för att sälja på oss en dyr transport från piren till vår slutdestination, som i vårt fall var Patong Beach på andra sidan ön. Phuket är en väldigt stor ö, så till Patong Beach från piren dit vi ankom var det ca två mil, det vill säga inte en promenadsträcka ens för oss. Vi börjar dock bli ganska rutinerade och tyckte att priset för minibussen som de erbjöd att köra oss med var lite väl saftigt, och vi visste att vi med säkerhet kunde få det billigare på annat sätt. Vi frågade de om det skulle gå att få tag på taxi vid piren, något de blånekade, men vi stod på oss, kände att det verkade lite väl märkligt med en pir i Phuket dit det inte kommer taxibilar för att tjäna lite pengar. Ett par bakom oss, som inte verkade fullt lika rutinerade, hörde vårt samtal och bestämde sig för att haka på vår chansning. Så snart vi kom av båten möttes vi av skockar med taxichaufförer som erbjöd oss skjuts. Då vända jag mig om för att se om jag kunde få syn på mannen som på båten på ett ganska otrevligt sätt ljugit mig rakt upp i ansiktet när han sagt att det inte skulle finnas någon taxi att få tag på. Samtidigt var jag ju givetvis nöjd med att vi hade genomskådat honom, men jag hade gärna hört vad han hade haft att säga, men han hade gått upp i rök - troligtvis tryckte han på en toalett någonstans i väntan på att vi skulle lämna piren för att slippa bli konfronterad. 
Hade jag och Fredrik inte fått kontakt med det andra paret hade vi troligtvis vandrat iväg en bit från trängseln för att hitta en lokalbuss eller ett billigare taxierbjudande, men då vi nu var i sällskap med två andra, varav den ena hade en otymplig rullresväska valde vi att dela på en taxi in till Phuket Town där vi planerade att hitta en lokalbuss vidare till Patong Beach. Det andra paret skulle vidare norrut till Khao Lak så även de behövde hitta en lokalbuss från centrum. Vi lyckades pruta ner priset något och för 400baht (100kr), varav det andra paret stod för hälften, var vi 15 minuter senare inne i Phuket Town där vi letade upp en billig lunch restaurang med wifi. Vi åt den hittills billigaste lunchen (faktiskt billigaste på hela resan), 21kr för båda, och med hjälp av deras något sega wifi lyckades vi kolla upp både lokalbuss till Patong Beach och till Khao Lak. Vi skildes åt vid busshållplatsen i centrum där vi hoppade på vår buss som på ca 50 minuter tog oss till vår destination för 30baht per person. 

Vi spenderade två nätter i Patong Beach, men vi blev inte direkt stormförtjusta. Stranden var helt okej, men vattnet var rätt så smutsigt och otroligt mycket turister - överallt. Vi ägnade första kvällen åt att besöka biografen för att se den nya Fifty Shade Freed filmen, dålig planering att sova på hostel i sovsal efter det - men det är så detta livet är ibland.
 
Patong Beach by night
 
Turistgatan i Patong Beach bestod mest i att zickzacka mellan diverse försäljare och inkastare. Allt från barer och restauranger till Pingpongshower - troligtvis mest det sistnämnda. Och ja, vi gick faktiskt på en sådan show en kväll. En oerhört speciell upplevelse. För de som inte hört talas om detta innan så är det flera olika shower med allt från sexig dans till tjejer som trycker ut bland annat pingpongbollar, fåglar och nålar ur hålet nertill. Alltså från hålet där det absolut inte borde finnas något av dessa föremål. Jag vet inte om det är etiskt försvarsbart att stötta en sån här sak, men vi kände att vi liksom ville veta vad det gick i, och det är inget vi känner ett behov av att uppleva igen. Det var "gratis inträde" - men sedan ville de ha 1200baht (ca 300kr) för en dricka - oavsett om det gällde vatten eller en cocktail. Det slutade med att prutade ner det till 1200baht totalt för en öl och en cocktail. Fortfarande ett hutlöst överpris - men det var liksom lite trist att vända när vi ändå var där, och för att få stanna var man tvungen att beställa in minst en dricka var. På en timma hann de ta sig igenom alla "shower" och när de sedan började om på nytt igen kände vi oss mer än nöjda för att gå där ifrån. Det var förvånansvärt många par som var där, och på grund av de hutlösa drinkpriserna såg vi också många som vände och gick ut så snart de sett priserna på menyn, trots att personalen var väldigt snabba med att pruta ner sitt eget pris genom att "diskret" skriva ner ett nytt pris på ett papper så att gästerna runt omkring inte skulle se vad de blev erbjudna för priser. Vi funderade under kvällen över vem som hade lyckats köpa den billigaste "entrédrinken", dvs. vem som hade lyckats pruta ner priset mest. Efter första drinken kom de ut med en annan meny, med mer humana - men fortfarande dyra - priser, men vi smuttade vidare på våra drinkar så länge vi kunde med för att slippa bli lurade på mer pengar. 
 
 
På gågatan i Patong Beach trängdes turister med försäljare och inkastare, till höger i bild syns en tjej (med en vit skylt) som försöker locka in turister till en av de många Pingpongshowerna.
 
 
Vi spenderade även en del tid och pengar på den lokala gatumaten
 
Vårrullar är en återkommande favorit
 
Kött i stora lass, dock har vi haft en tendens att bli besvinka på smaken och konsistensen när vi köpt kött
 
Men dessa spett var riktigt goda, och vårrullarna med den sötsura såses satt fint. Självklart en kall Chang till det
 
Fredrik har som vanligt lite för dåligt tålamod och är som vanligt lite för ivrig när jag försöker ta bilder. Han är hungrig och vill bara få smaka, innan någon kommer och tar det ifrån honom - åtminstone kan man tro att det är det han är rädd för.
 
 
Efter två dagar i Patong Beach kände vi oss mer än klara för att röra oss vidare, men innan vi kunde fortsätta mot den östra kusten hade vi ett uppdrag att uträtta - det började nämligen närma sig 30 dagar sedan vi anlände till Thailand - och utifrån vår beräkning skulle vi komma att befinna oss på Koh Phangan vid tidpunkten där vår 30dagars gratis visum skulle gå ut. Därför var vi tvugna att få förlängt dessa innan dess, då det inte finns något Immigrationskontor på varken Koh Tao eller Koh Phangan - Phuket Town däremot är en av platserna som kan ordna med en förlängning. Så vi satte oss därför på lokalbussen tillbaka till Phuket Town, för att spendera en eftermiddag och natt där innan vi morgonen därpå skulle ta oss till Immigrationskontoret för att därefter ge oss vidare mot Surat Thani där båten senare skulle ta oss vidare till Koh Tao.
 
Lokalbuss från Patong Beach till Phuket Town, 30 baht (7,5kr) per person
 
De billiga transportmedlena är inte alltid de bekvämaste, men det är ändå värt det, om inte annat för upplevelsen
 
 
Vi spenderade vår eftermiddag och kväll i Phuket Town genom att strosa runt, samt besöka den kända söndagsmarknaden som erbjud massa spännande Thailändsk mat. Det var mycket som var supergott, tyvärr blir man mätt långt innan man hunnit prova allt som ser spännande och lockande ut. Oavsett var det en väldigt mysig och trevlig nattmarknad och gatan den låg på var riktigt charming, med små färgglada hus. 
 
Söndagsmarknaden börjar dra igång, lägg märke till de charmiga små husen i olika färger
 
Phuket söndagsmarknad i full gång
 
Söndagskvällsmarknad
 
 
Dagen därpå var det hög tid att förlänga våra visum, så vi tog en morgonpromenad i den stekande solen för att utföra denna enkla uppgift. Den blev dock inte fullt så enkel som vi hade föreställt oss då deras såkallade system var allt annat än genomtänkt. Vi slussades fram och tillbaka för att fylla i papper, ta bilder, ta kopior på bilder och papper, få en "godkänning om att vi gjort rätt" för att tillslut tilldelas en nummerlapp för att sätta sig ner och vänta på sin tur för att lämna in själva ansökan - som tagit närmare en timma att få ordning på. När ansökan var inlämnad och beloppet för det 30 dagars förlängda visumet var betalt, beordrades vi att sätta oss ner och vänta på att vår namn ropades upp så att vi kunde gå fram om hämta tillbaka vårt pass som nu förhoppningsvis hade en extra stämpel med ett nytt datum på. Till denna historia hör också att man i denna typ av byggnad var tvungen att klä sig enligt klädkod - det vill säga inte visa axlar och knän. Detta hade vi inte haft en tanke på när vi startade den 2,5km långa promenaden och givetvis visade både jag och Fredrik våra axlar och det enda vi hade med att skyla oss med var en sjal - det vill säga en för lite - då vi var två. Av någon anledning var det helt okej att gå igenom halva processen innan någon la sig i klädkoden, men efter det blev det också lite problematiskt. Trots att vi varit i samma lokal hela tiden var det tydligen enbart när vi skulle lämna in ansökan och betala för den som det var viktigt med klädkoden. Vi fick därför efter ett tag göra detta i omgångar då en ganska otrevlig man vägrade ge tillbaka Fredriks ansökan och förse honom med en nummerlapp om han inte skylde sina axlar. Detta innebar att han blev tvungen att vänta på att jag skulle bli färdig med hela min process innan han ens kunde få en nummerlapp och sätta sig och vänta. Han fick däremot befinna sig i lokalen utan att skyla sig. Plötsligt dyker det dock upp en man som ropar åt Fredrik att komma, jag blir vid detta tillfälle lite nervös över att de ska neka honom visum på grund av klädsel eller liknande. Man vet aldrig vad de kan få för sig och vi är de som förlorar på en misslyckad visumförlängelse. Men mannen som nu ropat till sig Fredrik hjälpte bara till med det som Fredrik av den andra mannen hade blivit blånekad till, det vill säga att få godkänt ansökan och få en nummerlapp - trots hans avsaknad av täckta axlar. Fråga mig inte vad som skedde i deras huvuden här - men Fredrik fick sin nummerlapp i varje fall och satte sig ner och vänta. Ett par gånger kom de fram och kommenterade hans bara axlar - och återigen fick vi förklara att vi bara hade en sjal och att jag hade den just nu. Så länge Fredrik inte gick fram till ansökningsdisken verkade de godkänna vår förklaring. När jag tillslut hade fått tillbaka mitt pass och kontrollerat att visumförlängningen gått igenom överlämnade jag sjalen till Fredrik för att han skulle klara sig igenom processen han också. Jag satte mig bredvid honom för att vänta - nu med bara axlar - precis som Fredrik gjort under hela vänteperioden hittills. Det dröjde dock inte länge innan jag blev beordrad att lämna lokalen då jag inte hade något att skyla mig med. Så det var bara för mig att gå ut och vänta på Fredrik på utsidan. Vad detta ska kallas vågar jag inte ens skapa en debatt om, men det kändes ganska märkligt att bli utvisad nu när jag redan mottagit mitt visum. Speciellt eftersom vi under våra första ca 30 minuter i lokalen (då vi förberedde vår ansökan) inte hade behövt skyla oss, samtidigt som Fredrik hade fått vistas i lokalen med bara axlar fram tills jag överlämnade min sjal. Kanske var det värre för en kvinna att visa axlarna - jag vet inte. Det enda vi såhär i efterhand hade kunnat önska och kanske också borde ha föreslagit hade varit att de kunde haft sjalar eller liknande för turister att låna eller hyra utanför byggnaden. Jaja, två timmar senare var vi i alla fall båda färdiga med våra visumförlängningar och kunde vandra tillbaka till vårt hotell igen.
 
På väg in till Immigrationscentrumet, något vi trodde skulle gå snabbt och smidigt - ack så fel vi hade
 
Resten av dagen spenderades åt bussresor, först till den lokala busstationen och därefter på en sex timmar lång färd till Surat Thani, där var vi framme ca 1,5h innan vår nattbåt vidare mot Koh Tao skulle avgå och hann få i oss en god och väldigt billig middag innan vi klev ombord på båten. Vi spenderade därefter ca 9 timmar i varsin överslaf i två våningssängar, hasandes fram och tillbaka i takt med båtens rörelser - också ett sätt att spendera en natt på.
 
 
Dags att kliva på vår nattbåt till Koh Tao
 
Godnatt, detta var dock inte var vi sov sedan, utan tydligen hade vi fått biljetter till en privatkupé där vi delade säng med två andra turister. Jag vet inte om resterande platser var slut (vi bokade 1,5h innan avgång när vi anlände till färjeterminalen), eller om de tycker vi såg lite "viktigare" ut än andra. Tror inte vi betalade extra i alla fall, eller säkerligen mer än lokalbefolkningen, men inte mer än övriga turister.
 
Våningsängarna i stora "sovsalen"
 
En kommentar publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Barbeque, Båt Koh Tao, Gatumat, Grillat, Lokaltransport, Nattbåt Koh Tao, Nattbåt Thailand, Patong Beach, Phuket, Phuket Town, Pingpongshow, Streetfood, Söndagsmarknad, Thailand, Thaimat, Visum Indien, Visum Thailand, Visumansökan Thailand
#1 - - Rebecka:

Gillade er blogg jättemycket fram till detta inlägg. Blir så ledsen över att ni väljer att stödja den Thailänska sexindustin genom att gå på en sådan show. Vadå "ville se vad som ingick"? Försök tänka er in i dessa tjejers situation, de hade säkert velat göra betydligt roligare saker än att stoppa upp nålar, djur och rakblad i sina underliv framför turister som vill titta på och dricka drinkar och se det som en "kul grej". Kliv ur den privilegierade bubblan och se er omkring och tänk ett varv till!

Svar: Vi har svarat dig på Instagram. Beklagar verkligen att du känner som du gör. Och vi har tänkt många varv och förstår dina ord!
Sofia Bertilsson & Fredrik Eriksson