Road Trip i USA del 9

Efter Beaumont och Spindeltop/Gladys City Boomtown museum drog vi vidare längs södern och körde raka vägen till Houmas House i Louisiana. Lite väl fort kanske, för jag råkade nämligen få snuten efter mig när jag låg i 90 miles/hour - vilket motsvarar 144 km/h. Jag insåg med en gång att jag måste gjort något fel när inte en människa låg bakom mig där på motorvägen och jag sneglade i backspegeln för att se hur blåljus blinkade långt långt där borta. Fan också, tänkte jag. Sofia har ju kommenterat några gånger att jag legat lite över hastighetsbegränsningarna och nu fick jag fan bita i det sura äpplet för att jag varit så dumdristig. Det har ju funkat hittills tänkte jag - nu var vi ju halvvägs genom resan tvärs över USA. Det var många tankar som for genom huvudet: nu ryker körkortet och Sofia får köra resterande mil i USA ända ned till Key West på egen hand och jag såg för mig hur våra Road Trips i Australien och Nya Zeeland gick upp i rök samt att den här boten inte skulle bli särskilt trevlig alls på grund av mina höga hastighet - då skyltarna visade 70 miles. 
 
När polisen närmade sig så såg jag honom tydligt i backspegeln. En våg av skam drog över mig och jag skämdes något för vad jag gjort. Jag tänkte att jag skulle svänga av vid nästa avfart, men den kom ju aldrig. Normalt sett har ju motorvägar tusentals avfarter, vad fan är detta liksom. Där fortsatte jag köra, i något lägre hastighet, med polisen hack i häl och funderade på vad jag skulle göra. Jag kan ju inte stanna här, det finns ju knappt en vägren här - hur tänker han, funderade jag. Rätt vad det var så körde han upp och lade sig jämsides med mig. Han pekade och vad det verkade skrek åt mig i sin bil att jag skulle köra intill kanten av vägen, så jag lydde såklart order. Jag kände hur pulsen steg något, men inte överdrivet. Det enda jag tänkte på var att resterande äventyr på vår resa går åt helvete. En bot är en bot, det kan man betala sig ur - men ta för guds skull inte körkortet. 
 
Han klev ur sin polisbil och stannade bakom sin dörr samtidigt som han beordrade mig att kliva ur - antagligen för att se om jag var beväpnad, vilket är en standard säkerhetsåtgärd i USA. När han såg att allt var lugnt, klev han runt sin dörr och stegade bort mot mig. Jag fick en tanke om att sätta på introt till Cops (Bad Boys) och vrida upp volymen på max när han närmade sig bilen:
 
UH! Bad boys watcha gon, watcha gon, watcha gonna do?
When sheriff john brown come for you?
 
- Polisen: "You were going a bit to fast there now weren't you?" 
Det jag tänkte säga: "Yeah, I know - but the speedometer is not the same here as in Sweden". Ungefär som att jag inte redan hade tänkt på det vid det här laget, nu när vi kört genom halva USA.
- Det jag sa: Yes, I´m sorry. Samtidigt tänkte jag att nu får jag fan hålla käften och inte säga något dumt här, bara nicka och se snäll och hederlig ut.
- Polisen: "Can I see you drivers licence" - sa han och inspekterade samtidigt bilen med en misstänksam blick
- Jag: Yes, of course. Jag började leta efter min plånbok som jag typ aldrig använder och visste inte vart jag lagt den. Hela bilen var full med skit och det låg grejer högt och lågt. Jag vevade fram och tillbaka mellan baksätet och kofforten och kände mig tvungen att förklara för honom att vi är på en Road Trip och därför har vi så mycket grejer. Jag plockade fram mitt numera norska körkort och samtidigt det internationella. 
- Polisen: "Are you from Norway?"
- Jag: No, I´m from Sweden but I have a Norwegian drivers licence, here´s the interntional too. Han inspekterade båda.
- Polisen: "Oh, Sweden". Han smålog och jag fick en känsla av att han genast avskrev sina tänkta handlingar som till exempel att ge mig en bot. Om det var för att jag var en dum turist som inte höll hastigheten som han inte ville jävlas med mig eller för det faktum att vi var från Sverige, det vet jag inte. Amerikaner gillar som sagt Sverige. 
- Jag: Yes
- Polisen: "I´m gonna show you something". Han stegade runt bilen och gick mot vår bils förarsäte.
- Polisen: "You know, you should not drive any faster than 70-75 miles/hour" "I know you have km in Sweden right and maybe the adaptation is hard, but you should keep that in mind"
- Jag: Yes, of course. Nickade jag instämmande igen - säg nu för fan inget dumt, knip igen. 
- Polisen: Okay, now take it easy
- Jag: Fick för mig att ställa mig i en stenhård  och spikrak givakt och skrika högt rakt ut: SIR YES SIR!!!
 
Jag slapp undan med körkortet i behåll. Och tänkte samtidigt att nu får jag fan i mig se upp hädanefter. Nu sätter jag på cruise control på bilen och tar det riktigt lugnt resterande biten till Houmas House. Det som är svårt med att köra bil i USA är ibland just det där med omställningen till miles istället för km/h. För ibland känns det inte som att du ligger över 100 km/h utan i själva verket det som faktiskt står på mätaren som du automatiskt och reflexmässigt tolkar som "Svenska kilometrar" även om nu detta givietvis är ytterst internationellt också - men såklart inget räknesystem USA vill ta del av. Vad gäller poliserna i USA så är de lite luriga. Du ser inte alltid heller vad som är en polisbil för oftast är dessa bilar helsvarta och har bara någon form av längre lykta på taket - som du givetvis inte lägger märke till förens blåljuset börjar blinka. Så var det även denna gången. Jag säger inte att det rättfärdigar att köra fort, men jag trodde att jag bara körde om civila - för det var vad det var, en omkörning. Men mitt i den smeten låg snuten och lurade. Min status som förhärdad brottsling steg ytterligare. 
 
Houmas House Plantation and Gardens 
 
Det blir inte mer Louisiana och djupa södern än att besöka ett plantage, därför fick det bli ett naturligt stopp på vår färd längs The Biblical Belt i USA. Houmas House är ett historiskt plantage komplex och numera museum som på 1800-talet var en del av sockerrörs plantagen i trakten och tillhörde en väldigt rik socker baron. Under åren som gått så har huset byggts ut och renoverats flertalet gånger för att slutligen se ut som det gör idag. Husets inre var riktigt fint och det fanns många värdefulla möbler som tillsammans talade om en svunnen tid. Parken som omringade huset var fridfull och vi vandrade omkring här en timme och bara njöt innan det var dags för vår guidade tur i huset. Jag passade på att dricka en mint julep (bourbon whiskey, sockerlag, myntablad och krossad is) -  något som är popuärt i de amerikanska sydstaterna - då jag också visste att Sofia skulle köra den sista biten till New Orleans. 
 

Sofia med Houmas House i bakgrunden. De stora pelarna och en veranda som går runt hela huset. Typiskt amerikanskt och något jag gillar. Huset hade en väldigt vacker trädgård. 
 Precis klivit in genom ytterdörren och blickar ut mot den forna huvudingången som på den tiden hade massor med träd uppradade från vägen fram till huset. 
 Beundrar en utav statyerna i huset. Men vänta lite nu, är inte det Anthony Hopkins? 
Extremt värdefull. En staty av Abraham Lincoln i rent silver.  
 Sofia passar på att mingla med vår guide.
 I hallen på den övre våningen 
 Blickar ut över den vackra trädgården som är betydligt större än vad som syns här 
Stor balkong som sträcker sig runt huset  
En underbar sommarkväll i den amerikanska södern  
 Vi har precis gått igenom hela huset och är påväg ut. Fantastisk solnedgång hälsar oss välkomna. 
 
  
New Orleans 

Jazzälskarens mecka. Men det var inte enbart därför vi valde att besöka denna charmiga stad i USA:s söder utan för att för en gångs skull få möjlighet att bara ställa bilen några dagar och njuta av de privilegier det medför - som att insupa den underbara atmosfären så väl som supa, på den populära Bourbon Street mitt i det gamla New Orleans och French Quarter. Bourbon Street är gatan där kvinnorna flashar sina bröst för främlingar som står på balkongerna och "belönar" med att slänga ned färggranna halsband gjorda av plastkulor. Det är gatan där du ser folk gå runt med handgranater i händerna, och då syftar jag inte på de som används i krig utan själva drinken Hand Grenade som är väldigt populär i New Orleans. Det är gatan där doften av polishästarnas skit blandas med partyoset av vilda ungdomar som festar som om det inte fanns någon morgondag - samtidigt som det är en väldigt mysig stadsdel som tilltalar dig på ett helt nytt plan och där de ljuva tonerna av Jazz smeker dig generöst in på kvällens sena timmar. 
 
New Orleans har sedan länge varit ett toppresmål för mig och ett självklart stopp på vår resa genom USA. Sofia fastnade ganska fort hon också, efter att ha läst på lite redan före vår avresa. Det är en stad i USA man gärna återvänder till, för det finns någonting här som drar i dig - som ger ett härligt välbehag. Kanske är det glädjen och atmosfären - alla är bara så extremt glada hela tiden, ett litet hörn av Tomorrowland som aldrig verkar blekna. Kanske är det vad staden har att erbjuda utöver fest och dunka dunka - vilket är en hel del om du bara lyfter på locket. Ja, det lär bli ett kärt återbesök någon gång i framtiden och då möjligen under den hyllade Mardi Gras som sägs vara en av de mest berömda karnevalerna i världen - där uppe i toppen tillsammans med de storslagna sensuella festligheterna i Rio de Janeiro under februari månad. 
 
 
En klockren tavla jag fastnade för på vårt hostel. Man kan ta på glädjen. 
 
Sofia med en handgranat i handen, ja asså drinken - inte bomben. Även om det nog exploderade i huvudet ändå.  
 
 En riktig New Orleans frukost med tillhörande Champagnedrinkar på Café Fleur de Lis i French Quarter 
 
 Jazzkväll på Fritzel´s Jazz Club, Bourbon Street
 
Då vi var i New Orleans så passade det ypperligt att ta en tur i en ångbåt på Mississippifloden. Vi åkte med Natches som är Mississippiflodens sista autentiska ångbåt och en amerikansk tradition. Här njöt vi av utsikten längs med floden, en god lunch och därtill lite ljuvlig jazz. 
 
 Ångbåten Naches på Mississippi Floden. Notera det röda vattenhjulet som drivs av ånga. 
 
 Strax före vi skulle kliva ombord på ångbåten så drog de igång en rejält hög salutation, skulle man kunna säga 
 Hon stod på taket och spelade "orgel" med ångan som steg upp ur signalhornen. Sofia blev så trött på det högljudda spektaklet att hon försvann bort från detta oväsen.
 Lunchbuffé. Vi roffade minsann åt oss, så till dess vida grad att man knappt fattade tillslut vad som var dessert och vad som tillhörde huvudrätten. 

Ångbåt på Mississippifloden, det är amerikanskt det. 


 
Domino Sugar - en av världens största sockerfabriker. Såg lite väl nedgången ut, det var ju surt i jämförelse. 
 
 Några av de kändisar som åkt med ångbåten. Clintan, Muhammad Ali, presidenter etc 
Birthplace of Jazz, Marching Jazz Band - Louis Armstrong Park  
 Louis Armstrong - det mest kända namnet inom Jazz. Tänk: What a Wonderful World
  Världens största konstruktion med kupoltak. Ja, vi kom ju inte in då det inte var någon tillställning här när vi var på plats. Men en svängom blev det ändå. Det här är platsen för bland annat SuperBowl - finalmatchen i NFL (amerikansk fotboll)  
 
Pensacola 
 
I Pensacola stannade vi till vid Naval Air Station - hemvist för världens största flygmuseum med mängder av olika flygplan och helikoptrar. Här var inträdet gratis och vi tog en guidad tur bland alla reliker för att få en bättre bild av vad de olika planen hade varit med om. Den här gubben gillade att snacka och det verkade som om den guidade turen pågick en evighet, en efter en vek av från gruppen och så även slutligen vi - efter kanske närmare 2 timmar. Men det gav oss en bra insikt även om Sofia vid det här laget tröttnat rejält på mina bravader på museum och liknande. 
 
Naval Air Station 
Presidenthelikopter, som bland annat Nixon använde sig av. Det är också en docka av han som syns till höger om mig.
 Det är inte riktigt såhär presidenthelikoptern ser ut idag - men nästan. 
 Flygplanet som användes i filmen Top Gun med Tom Cruise 
 
Panama City
 
Njuter på Panama City beach med en bok och en miniatyrflaska Beringer
 Wonderworks. Ja, vi stannade till snabbt även i Panama City. Mest för strandens skull, för att få ett litet avbräck från bilkörandet men också för att käka lite. Inne på WalMart stötte vi på en man som bott i Sverige i 20 år och som hörde oss snacka det välbekanta svenska språket. Han tyckte det var skitkul och presenterade oss vidare till en kollega ungefär som om vi vore kungligheter, haha. 
 
Daytona
 
Daytona är staden som enligt amerikanerna har världens mest berömda strand. Ja, de är knappast sena med att hylla sig själva direkt, men det syns ju tydligt i alla Hollywood filmer. Jag som alltid trodde att stränder som Copacabana eller Waikiki Beach toppade den listan. Men det som är det speciella med just stranden i Daytona är att du kan köra ned din bil och parkera mitt på stranden, bara 20-30 meter ifrån vattnet. Den här stranden är också tidigare känd för de många NASCAR-tävlingarna som hölls mitt på stranden så tidigt som redan 1948. Men numera hålls dessa tävlingar på Daytona International Speedway - som blev vårat nästa stopp. 
 
I Daytona lyxade vi dessutom till det lite genom att ta in på motell för att njuta av någon natts god sömn. Det här blev vanligare och vanligare för oss ju närmare slutet av vår Road Trip vi kom. Att sova i bilen tär ändå lite på en, speciellt när man sover i den typen av bil vi sov i. En van/skåpbil hade som sagt varit mer bekväm. 
 
 
Daytona International Speedway - platsen för den mest prestigefyllda tävlingen inom NASCAR - Daytona 500. Det är världens tredje största upplysta utomhusarena för sport. Arenan rymmer över 100 000 platser och väl inne i arenaområdet kan man dessutom campa om det skulle falla någon i smaken. 


Nej, det var ju ingen tävling när vi var här - det hade varit en riktigt cool upplevelse. Men vi fixade biljetter till en guidad tur bakom kulisserna som tog oss hela vägen in på arenaområdet. Vi fick inte köra ute på själva banan - då det faktiskt kul nog var några som tränade när vi var där. Så vi fick ändå höra hur det vrålade när de körde förbi. 

Ganska så brant lutning. I en sådan kurva gäller det att inte sakta ned.
 Det berömda Victory Lane. Hit kommer alla vinnarna och fotograferas och hyllas. Där är här man ser alla de där Champagne vaskningarna efter vinst. 


 Vi fick också agera vinnare, men det hör ju till vanligheterna 
 
 Med pompa och ståt 


 
Inne i presrummet. Här samlas journalister och tv-ankare från världens alla hörn under tävlingar  


 
 
 
 
 31 graders lutning. 
 Det är en lutning du som oerfaren chaufför hade tagit med ett visst obehag 
 En bild av banan så som den var förr - mitt på Daytona Beach, samt en del av den asfalt som tillhörde vägen längre upp.  
 
Vid Daytona pier 
 Vilken frihet, va! Ställer bilen och springer ut i havet för ett dopp. 
 Daytona beach var en fin strand, inte den finaste vi sett men ändå. 
 Något trafikerad vid sina tillfällen 
 Sofia vakar spännt så hon inte kör över någon som ligger och solar. Badbollarna viner över taket 
 
 Tjohej!!! 
Yeah! 
 Ormond Scenic Loop & Trail (OSLT) - Daytona. Rena djungeln. 
 
 Sammanfattning av resrutten 
 
 
1. Beaumont
2. Houmas House Plantation and Gardens
3. New Orleans
4. Pensacola
5. Panama City Beach
6. Apalachicola
7. Tallahassee
8. Jacksonville
9. Daytona Beach  
 
Det närmar sig slutet av sammanfattningen över vår Road Trip i USA. 
 
En kommentar
publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Anthony Hopkins, Bad Boys, Bourbon Street, Café Fleur de Lis, Daytona 500, Daytona Beach, Daytona International Speedway, Domino Sugar, French Quarter, Hand Grenade, Houmas House Plantation and Gardens, Jazz, Louis Armstrong, Louisiana, Mississippi, Natches ångbåt, Naval Air Station, New Orleans, Panama City Beach, Pensacola, Polisen, Steamboat Natches, Sugar Baron, Superdome, TOP GUN, Victory Lane, World´s most famous beach

Road Trip i USA del 7

"Two roads diverged in a wood, and I -
I took the one less traveled by, and that has made all the difference"
 
Vi fortsätter vår färd på den ikoniska Route 66 så gott det går då vi närmar oss Oklahoma City och vägen sedan viker av uppåt och ifrån vår tänkta rutt. På sina ställen är vägen rejält sliten efter många års tung trafik och delar av den finns inte längre. Man kan tro att det är en barnlek att navigera sig fram längs med The Mother Road men det var faktiskt svårare än väntat. Delar av vägen finns liksom inte längre och de sträckor som finns är det dåligt skyltat till och vi hade absolut inte hittat Route 66 gång på gång som vi gjorde om det inte vore för appen maps me. Med en gammal hederlig karta, ja jag gillar sånt - släng undan elektroniken ibland - så hade du inte kommit långt tyvärr. Då hade du nästan behövt en specialkarta, en sådan karta som visar exakt vart Route 66 går, när den börjar och när den slutar igen. Du kan köra på en enkel tvåfilig väg och rätt vad det är så tvingas du köra upp på en större motorväg igen för att det är så de har lagt om vägnätet. Ibland körde vi långa sträckor för att slutligen upptäcka att vägen bara försvann abrupt, ett kusligt stopp mitt ute i ödemarken - en påminnelse om något som en gång var men som inte finns längre. Det var dessa vägar jag älskade att utforska, så till dess vida grad att Sofia säkert undrade om jag inte var riktigt klok. Men ibland bör man välja de vägar i livet som är minst trafikerade för det är just dessa guldkorn som kan erbjuda oväntade möjligheter. Vi fick dessutom ibland vägen helt för oss själva för det var få andra som körde på samma sätt, även om vi mötte några då och då. Visst, vi förlorade mycket tid på att ta dessa vägar - ibland klassade som omvägar, men såhär i efterhand så tror jag ingen av oss ångrar det. 
 
Cadillac Ranch
 
En av de mer udda upplevelser vi gjort. Bilar begravda i jorden ute på en åker med nosen nedåt strax utanför Amarillo. Varför skulle någon vilja se det? Men faktum är att det är mer populärt än vad man kan tro. Förvänta dig inget spektakulärt bara om du själv bestämmer dig för att åka dit. Det är precis vad det låter som och inte så mycket mer. Men vi hade det kul ändå, för här fick vi leka Picasso på riktigt med varsin sprayburk i handen som vi dessutom fick på köpet av andra besökare väl på plats. Lukten av sprayburk låg i luften och vädret var klanderlöst. Vart vi än vände blicken, väl framme, så såg vi sprayburkar ligga på marken. Det var inte direkt städat - men läget bjöd in barn att komma och leka för en stund och vuxna att bli barn på nytt. Det var lite som att skriva sitt namn i sanden på en strand där vattnet inom sekunder igen sköljer bort alla bevis och raderar ditt avtryck som om det aldrig funnits. Det vi målade skulle med största sannolikhet bara få finnas kvar i någon timme, men det fanns ändå där - vi hade gjort vårt avtryck och bilarna blev bara tjockare och tjockare med färg för varje besökare. 
 
 Sofia leker Rembrandt 
 Jag gör mitt bästa, men mer originellt än mina initialer blev det inte
 Standard, F <3 S
 Undra hur många timmar våra konstnärliga utsvävningar överlever 
 
Amarillo - Big Texas Steak Ranch  
 
En matätartävling som heter duga, men vi tävlade egentligen inte mot någon annan - vi tävlade mot klockan och vi hade en timme på oss att sluka en 72 oz (strax över 2 kg) köttstek hel samt alla tillbehör för att på så sätt slippa pröjsa för maten. Att Sofia gav sig in i den här leken var absolut inte väntat men det var inte heller självklart att jag skulle delta. Vi skulle först och främst åka dit och reka lite för att se om jag eventuellt ville genomföra, men så slutade det med att vi båda två hamnade vid tävlingsbordet istället. Vi frågade en utav servitörerna om det ofta hände något tråkigt under dessa tävlingar, dvs att något i kroppen brast eller liknande, men då svaret var ett blankt nej så kände vi oss mer trygga. Vi vill ju liksom inte att tarmarna skulle brista eller påbörja ofrivilliga tömmningar mitt i restaurangen med allt folk bara för att vi bestämmer oss för att leka macho för en stund. 
 
För Sofia var det en fråga om det verkligen fanns kvinnor som lyckades pressa i sig allt detta kött på den korta tiden och det var ganska vanligt ändå. Något som gjorde henne lite tryggare. Sett till statistiken så var det förvånande nog 50% av kvinnorna som tog sig an utmaningen som klarade av det och endast 1 av 7 av männen. Men som vi diskuterade så berodde nog det troligtvis mest på att de kvinnor som verkligen ger sig i kast med en utmaning av den här kalibern vet ganska säkert att de klarar av det, medans vi män tror oss vara gudar och att det hela är en piece of cake. Nej, men enkelt uttryckt så är det fler män än kvinnor som deltar i tävlingen. 
 
 Poserar med den berömda 72oz steken. Världsrekordet ligger på 4 minuter och 18 sekunder. Sök bara på Molly Schuyler på YouTube så får ni se ett matmonster utan dess like. Hon kan ju inte ha någon sväljreflex alls. 
För att ge ett ungefärligt hum om hur stor den är. Men inte nog med det, den är i tillägg 5-6 cm tjock, så det är ingen vanlig fläskkotlett direkt. Du ska i tillägg till detta äta upp massa tillbehör såsom bröd, sallad, bakpotatis och friterade räkor. Självklart var vi lite oroliga - på vår resa hittills genom USA så har vi inte direkt vräkt i oss mängder med mat så vara magar är inte direkt vana vid större mängder mat. Men när vi stod här och tittade på steken så tänkte vi att det nog kan gå ändå, det skulle senare visa sig att steken vi fick serverad inte riktigt såg ut som denna - den såg snarare större ut. Hmmm konspiration!!!! Det tog oss 45 minuter att bestämma oss för att anta utmaningen. 
 
Vi skrev under på ett kontrakt som statuerar att i fall något händer så är det vårt eget ansvar. Restaurangen är friskriven. Förvånande nog har vi ofta under vår resa i världen hamnat i dessa situationer med ett kontrakt i våra händer som mer eller mindre klargör att vi får skylla oss sjäva om våra lekar resulterar i svåra skador eller till och med döden. 
 
"acute embarrassment" - "resulting in death" = hmm, trevlig stund vi ska ha!!!
 
No retreat No surrender 
 
Det var lite surrealistiskt att sitta där. Vi kände oss verkligen som kungar där vi satt på en upphöjd sektion mitt i restaurangen framför kockarna och bland alla gäster. En av de anställda presenterade oss i högtalarna så att alla kunde höra och vi fick stående ovationer och applåder. Today we have a visit from Sweden, Fredrik and Sofia are here to fight against the Big Texan Steak, typ. Riktigt kul, men samtidigt så blev det lite nervöst såklart. Alla sitter mer eller mindre och tittar på dig medans du kämpar med att trycka ned all den maten och man vill ju inte gärna göra bort sig. Det kanske var närmare 40-50 gäster där då. Folk kom fram till oss från höger och vänster och fotograferade och pratade lite snabbt med oss. 
 
Det jobbigaste var att svälja köttet efter ett tag, det blev tillslut lite för mycket. Jag har ofta konstaterat för Sofia att jag skulle kunna äta hur mycket kött som helst och ibland även få för mig att köpa en skiva kött och snaska på istället för godis eller chips - så gött är det. Men när du får en 2 kg stor stek, som inte helt är stekt till din belåtelse, även om det var en av reglerna att man fick smaka för att godkänna, så är det efter ett tag svårt att trycka ned skiten i halsen. Vi gjorde dessutom misstaget att beställa in medium rare, eftersom det blev lite väl blodigt efter ett tag och du kände dig nästan som en kannibal där du satt. Jag säger att det var ett misstag därför att jag och Sofia gick igenom vår strategi noggrannt före tävling: vi skulle ha köttet medum rare annars blir det för torrt och svårt att svälja och då måste man dricka mer, det får inte vara Coca Cola för det innehåller mycket socker vilket gör dig mätt snabbare så det fick istället bli vatten, köttet var prio ett och inte tillbehören - börjar man vräka i sig det först så finns också risken att du blir mätt och köttet var något i alla fall jag la all min energi på och slutligen så var det viktigt att inte äta för mycket sås i samband med köttbitarna - eftersom att det också mättar. Men trots dessa strategier så lyckades vi inte.
 
Köttet var svårt att bita i tyckte jag, det var en hel del fett på det - som man i och för sig inte behövde äta upp men som ändå var svårt att separera från köttet och du hade inte heller tid att göra det. Vi grabbade tag i våra köttstycken med händerna efter att vi fint skivat upp det med våra bestick och tog sedan rejäla bett i det.
 
Med köttet i högsta nafs. I sällskap med Holdinn, killen till vänster som också bestämt sig för att ge det en chans. Han började något tidigare än oss och när han nästan var klar bad jag honom trigga igång oss lite genom att sätta på Eye of The Tiger medans vi kämpade med vår mat. Jag försökte försvinna in i min egen värld och fokusera på uppgiften framför mig, det fanns aldrig i min värld att ge upp. Den skulle ner bara, men tiden var inte på min sida. 
 
 Såsen som står på bordet använde vi oss av ytterst lite. Då och då doppade vi köttet i en utav såserna bara för att få en annan smak i munnen. Köttstycket och den smaken blev lite tjatig efter ett tag. 
 Sofia kämpade tappert med sin stek och fick i sig en hel del kött men också alla tilbehören och till och med både mitt och Holdinns bröd. 
 

Sofia precis efter tävlingen. Humöret är på topp än. Vi är båda glada förlorare. Jag åt upp 54 oz av 72 (75%) + min sallad och Sofia åt upp 30 oz av 72 (42%) + alla tillbehör och detta spektakel kostade oss 1250 kr. Jag kände efteråt att om det inte funnits någon tidsbegränsning så hade jag lugnt ätit upp allt - men eftersom att allt i livet hela tiden ska rutas in efter tid så var detta tyvärr något som blev mitt fall. Jag blev inte mätt. 
Med varsinn gratis t-shirt. Vad annars? 
 
Även om vi misslyckades och det blev en dyr historia så är det något vi aboslut tar med oss och eventuellt något vi aldrig lär göra igen. 
 Ja okej, det blev en del till övers, men vadå det är ju en dag imorgon också. 
 Med köttet i en liten plastbox och en gratis souvenir i form av en plastsko du kan dricka ur
Drive-In bio i Amarillo. Här fick vi chans att smälta köttet efteråt. En liten popcorn och lite att dricka till det. Vi såg på den senaste apornas planet (War of the planet of the apes). 
 
Midpoint Café - Halvvägs till Chicago
 
Mittpunkten på sträckan mellan Santa Monica och Chicago. Självklart stannade vi här och tog en hederlig gammaldags amerikansk fika, vad passar då bättre än en ugly pie och en root beer. Här luktade det bonde och orten var mindre än en by - ja klart man kände sig som hemma. Vi har nu kört väldigt långt och är mer än nöjda med vår prestation. Vi skulle inte fortsätta mot Chicago, det får bli en annan resa. 
 
 Midpoint Café rakt fram 
 
 Sofia med sin ugly pie 
De hade minst sagt väldigt många Route 66 relaterade saker här  
Ugly pie och Root Beer 
 Från Santa Monica - Chicago. Det blir inte hela sträckan den här gången, men långt har vi kört 
 Sofia på väg att passera Midpoint 
 
Det var som att lägga sig på en stekpanna. Asfalten var kokhet 
 Många är de som skrivit sina namn här genom åren
 Självklart kladdade vi lite själva. 
 
Oklahoma City
 
Staden där vi fastnade på grund av datorkrångel med vår MacBook. Steve, varför byggde du den på detta viset? Vi hade vid det här laget tagit bilder på en sammanlagd storlek av 120 GB och började få ont om utrymme på datorn, det gick inte göra särskilt mycket alls på datorn eftersom nästintill allt kräver space. Detta gjorde i sin tur att alla våra blogginlägg över USA blev lidande då vi inte kunde välja ut bilder och är nu grunden till att vi sitter såhär långt i efterhand och skriver om det. Så vi fick bita i det sura äpplet och besöka en Apple Store i Oklahoma City för att få hjälp med bland annat hur iCloud fungerar men också för att lyckas formatera vår externa hårddisk på 2TB så att vi kunde lagra våra bilder överhuvudtaget. iCloud har minst sagt irriterat oss mer än en gång under resan och det är ibland lite obegripligt. Sofias iPhone är knuten till vår MacBook Air och så fort vi tar en bild med telefonen så hamnar den också på datorn vid nästa uppdatering eller när man kopplar in telefonen i datorn. Detta gjorde att det samtidigt som det tog upp plats i Sofias ihpone så tog det upp plats på datorn på grund av iCloud. Det var så pass rörigt och komplicerat att jag inte tänker ge mig i kast med att förklara just den processen bättre - låt oss bara säga det som så att även de anställda på Apple kliade sig i huvudet. 
 
Det vi ville göra var att stänga av iCloud samt att formatera vår hårddisk så att vi som sagt säkert kunde föra över våra bilder. Men det måste blivit ett fel i kommunikationen, kanske beror på att i var där flera dagar i rad på grund av att nätet var så segt att det tog extremt lång tid, och att vi fick hjälp av olika appleanställda som skulle göra det här på sitt sätt osv. Vi har ju ingen tillgång till nät, vi är sårbara där under vår resa - så för vår del att lyckas ladda upp alla bilder till iCloud som givetvis tar en evighet när det är över 100 GB som ska flyttas på en och samma gång var ett Mission Impossible som inte ens Tom Cruise klarat av. Detta gick inte ens att genomföra på en hel arbetsdag och vi fick rådet att ta oss till ett bibliotek för att få bra nät och på så sätt fortsätta uppladdningsprocessen. Och det gjorde vi. Sen åkte vi tillbaka igen och konstaterade att processen helt plötsligt avbröts, ååååh förbannade...
 
Väl där igen blev jag skitnervös av att någon apple anställd började pilla på vår dator för att "trolla lite" och jag såg för mig hur ett enda litet misstag gjorde att alla våra once in a lifetime minnen gick upp i rök. Sofia blev lite upprörd på mig över hur jag betedde mig inne i butiken när de började föra över våra bilder till den externa hårddisken och radera dem en efter en bara för att frigöra utrymme - men jag fick ingen bra magkänsla där inne och det skulle senare visa sig att den var befogad, för de lyckades nämligen göra fel allihopa. Det slutade med att vi fick ta saken i egna händer och vi satt där inne på applebutiken och förde över våra ovärdeliga bilder en efter en till den externa hårddisken (som vi faktiskt fick hjälp med att formatera, så det var ju bra). Det här tog en evighet och jag satt med det flera dagar efteråt för att slutföra.
 
Klart denna dubbla säkerheten är smart men när det ställer till problem är det inte särskilt kul. Tappar du din telefon så är liksom alla bilder safe där uppe i iCloud men vad fan liksom. Vad hände med den gammla hederliga enkelheten i att koppla in saker och sedan bara kunna föra över dem i några enkla klick. Apples prylar är i mina ögon ibland för låsta.
 
Vi blev som sagt "strandsatta" i Oklahoma på grund av detta och det tog mycket av vår tid, dyrbar tid vi inte hade då vi skulle korsa hela landet. Vi satt i Apple butiken på dagarna och fick hitta på andra saker på kvällarna. Som ett tack från en Apple anställd som vi snackade med redan första dagen och som tyckte att vi behandlats fel och som dessutom ville be om ursäkt för att hans undersåtar hanterat det på fel sätt så vill han återgälda oss på något sätt. Han och hans flickvän betalade ur egen ficka en natts boende på ett AirBnB alldeles i närheten, just för att han också visste från våra tidigare samtal att vi var på en Road Trip genom USA och för det mesta sov i bilen. En extremt fin gest och något du sällan ser i dagens samhälle. Men amerikaner är på det sättet - de är väldigt generösa och delar med sig att sitt eget. Svenskar är väldigt populära i USA och alla har sina egna historier och berättelser om sina upplevelser i Sverige. Antingen så var de där en gång för många herrans år sedan eller så har de en släkting där eller är själva på något sätt långt bak i tiden själva knutna till Sverige på ett eller annat sätt. 
 
Vi sov två nätter på det stället han fixade boende på och betalade för den andra natten själva. Det var en trevlig upplevelse och vi fick möjlgheten att snacka lite med de som bodde här. Det blev till och med en filmkväll den sista natten. Det är ett trevligt sätt att uppleva USA på och något vi borde gjort fler gånger, men sättet vi reste på och den budgeten vi ville hålla gjorde att vi inte riktigt hade pengar till det. 
 
.44 Magnum 
 
“I know what you're thinking. Did he fire six shots or only five? Well, to tell you the truth, in all this excitement, I've kinda lost track myself. But being as this is a .44 magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question: "Do I feel lucky?" Well, do ya, punk?” 
- Clint Eastwood 

En måsteupplevelse i USA och något i alla fall jag velat göra väldigt länge. Jag hade mina aningar om att även Sofia skulle gilla det. Vi besökte nämligen H&H Skytteklubb när vi var i Oklahoma och vad som först verkade vara en nitlott då det var någon form av öppet hus, visade sig tillslut vara det bästa som kunde hänt oss. Vi fick nämligen möjligheten att prova på flertalet berömda namn inom vapenvärlden såsom 9 mm, Shotgun, Sniper Gevär och givetvis en 44 Magnum - ett absolut måste för den som sett den berömda scenen ur Dirty Harry med Clint Eastwood från 1971 - då han lugnt och metodiskt går fram till en utav bovarna och levererar ovanstående citat på ett minst sagt mästrande och överlägset sätt. Tack vare att vi knallade in här på precis rätt dag så lyckades vi som sagt prova flera olika vapen och dessutom till ett väldigt bra pris. Oftast köpte du bara några skott - det vill säga ett magasin för att provskjuta det specifika vapnet. En 44 Magnum rymmer till exempel endast 6 skott och jag köpte 3 stycken.
 
Att skjuta en pistol, och för den delen ett gevär, uppbringade två olika känslor: den ena bestod av ett adrenalinrus då smällen och den efterföljande kraften i rekylen fick hela kroppen att vibrera vilket i sin tur fick dig att le av upphetsning och den andra känslan bestod i en omedelbar medvetenhet om hur farligt skrämmande vapen faktiskt är. Vapen dödar, jo men självklart det säger sig självt och till och med ett barn vet det - men att stå där och ladda ett tungt vapen, metall i metall, för att sedan avfyra det och höra SMÄLLEN, känna rekylen och doften av krut är en surrealistisk känsla - lite som om du helt plötsligt inser och förstår att vem som helst som skulle få ett vapen riktat mot sig skulle skita ner sig av rädsla. Det blir ett uppvaknande, som är svårt att beskriva och det blev ännu tydligare när mannen som hjälpte oss verkligen poängterade vid varenda nytt vapen, att nu är den laddad och det är ett dödligt vapen du håller i, var försiktig - ja det var lite skrämmande och vi gjorde båda två vårat bästa i att lugnt och stilla ladda för att sedan rikta vapnet utåt mot den materialistiska tavlan och inte inåt mot det mänskliga sårbara.  
 
 .44 Magnum: "The most powerful handgun in the world".

Ja, även om det kanske inte längre är helt korrekt att 44 Magnum är världens mest kraftfulla handvapen, med tanke på dagens vapenutveckling, så är en 44 Magnum fortfarande en pistol med en REJÄL kraft som uppnått legendarisk status. En kula avlossad uppnår en utgångshastighet på över 400 meter per sekund, vilket i sin tur ger kulan en oerhörd energi. Det här var en exakt kopia, även om den inte är svart, av den pistol som Clintan (Harry Callahan) använde på vita duken i filmen Dirty Harry. Det gick även att välja en annan design av just 44 Magnum, men det var ett självklart val för min del att välja just den här - Old School pistolen. Tavlan kanske hängde någostans mellan 15-20 meter längre bort, jag vågar inte säga längre för då kanske jag överdriver. Och när jag fick hålla i pistolen och skotten och känna hur tunga de faktiskt var så var det många tankar som rusade genom huvudet. Jag fick mina tre skott och instruktören visade hur jag skulle ladda. Han poängterade att det bara var att fortsätta trycka på avtryckaren om inget hände eftersom vi laddade endast tre skott av sex - men jag kunde också dra tillbaka hanen manuellt för att kunna skjuta, lite som en Cowboy som han poängterade. När han sedan backade några meter som för att ta skydd så blev det hela väldigt verkligt. Ingen återvändo nu. 
 
Hörselskydden finns där av en anledning: Att avfyra en pistol, speciellt en 44 Magnum, är inombords lite som de där komiska scenerna man har sett i vissa filmer då en tjej hanterar ett för henne lite väl kraftfullt vapen och därtill kastas någon meter bakåt som en följd av den kraftiga rekylen. Håller du inte hårt i vissa pistoler så är det nästan så att de flyger ur händerna på dig, efter avlossat skott. 
 
 Det första skottet avlossas och det nästan mitt i prick. Jag vill ju inte gärna skryta men jag blev inte särskilt förvånad, det var ju där jag siktade. Pistolen som enligt myten sägs kunna fälla en elefant. 
Rekylen av en 44 Magnum är kortfattat EXTREM POWER. I detta läget har jag precis avslossat det första skottet och pistolen, trots mitt stenhårda grepp om den, reser sig en aning uppåt mot taket
 
 Som ett barn på julafton, jag kunde inte varit lyckligare. Fantastik känsla, när det sker under rätta förhållanden och inte för att skada andra. Såg du den, vänder jag mig om och säger till Sofia - nästan mitt i prick. 

Dirty Fredrik, eller? 
 Jag visar stolt upp mitt resultat och önskar samtidigt att jag kunde fått fortsätta
Fösta skottet talar sitt tydliga språk, nästan mitt i prick. De andra, inte långt ifrån. 
 

Överexalterad, jag ska prova ett snipergevär
 Får instruktioner
Får mer instruktioner om bland annat hur man lättar på säkringen på ett snipergevär. Jag tillämpar mina tidigare kunskaper från luftgevärsskytte när jag var yngre och håller andan lugnt och metodiskt när jag siktar
Med ett ständigt vakande öga vid min sida 
 
 Det var lite svårare än vad jag trodde att träffa mitten med ett snipergevär, men samtidigt så stod jag upp. Hade jag fått ligga ned så kanske det gått bättre. 
 
 
 
 Hyfsat resultat, men jag hade hoppats på bättre
 


 Sofia provade lyckan och var riktigt duktig på att hantera vapen 
 
En shotgun har stor träffyta och rekylen är kraftfull även här - tänk på det. Instruktören informerar. Luta dig in mot tavlan och håll hårt. 
 PANG!!! - geväret trycks mot min axel. Centrum av måltavlan är tillintetgjort 
Så till dess vida grad att hela måltavlan nästan blåser bort 
Jag fortsatte att mata skotten i exakt samma cirkel och blev nästan förvånad själv. Mitt i prick återigen.  
 
Resultatet av en shotgun, 5 skott på mer eller mindre exakt samma ställe 
 Dags att höra av sig till Johan Falk på GSI kanske? Eller blir det SSI (sektionen för särskilda insatser) 
 Sofia var riktigt duktig med pistolen och valde någon med snäppet mildare rekyl. Sofia tyckte det var riktigt kul att prova men lät samtidigt mig leka runt som ett barn där inne - för henne var det minst lika underhållande att se mig så exalterad och glad över att få prova på alla dessa vapen. 
 
 Ett bonus vapen. Du måste prova denna, efter att jag snackat med en utav försäljarna utanför. Hade jag haft med mitt privata vapen så hade du fått prova det också. 
 9mm Magnum - En mildare rekyl och mer lätthanterligt 
 
Sandridge SkyTrail 
 
 Utöver våra bravader på skytteklubben så utmanade vi också vår känsla för höga höjder i denna klätterställning som sträcker sig flera nivåer upp i skyn. Här ska man alltså gå balansgång etc från sektion till sektion hela vägen till toppen och sedan åka rutschbana ned. Självklart satt vi fastkedjade just in case. Det var en kul upplevelse och något som absolut utmanar dig även fast du vet att du sitter fast. Inget för höjdrädda. Nyligen har jag kastat mig utför ett 260 meter högt torn, men jag känner ändå att det pirrar i magen av att gå här. Sofia spatserade orädd som om hon tog en promenad i skogen. 
 
Fort Sill, Geronimos Grave 
 
Det blev ett snabbt stopp även här och Sofia funderade nog på om jag inte var riktigt galen som tyckte det var värt att besöka så många gravplatser genom vår resa i USA: Billy the Kid, Geronimo etc etc. Just Geronimos grav låg inne på en militärbas så här var vi tvungna att få särskilda tillstånd för att få komma in. 
 
The Mighty Warrior, and then there´s Geronimo
 
 
 Dottern till Geronimo vid hans sida
 En utav hans närmsta krigare 
Some of the most famous names in Apache history
 
 
Resrutten
 
Stoppen längs vägen: 

1.     Tucumcari, New Mexico

2.     Midpoint Café, Adrian, Texas

3.     Cadillac Ranch, Texas

4.     Amarillo, Texas

5.     Oklahoma City, Oklahoma

6.     Geronimos Grave, Fort Sill, Oklahoma

Efter Fort Sill tog vi oss vidare genom Wichita Falls ned mot Fort Worth och Dallas, något Sofia kommer att berätta om i nästa inlägg. 
  
2 kommentarer
publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: .44 Magnum, 72 oz steak, Amarillo, Big Texan Steak Ranch, Clint Eastwood, Dirty Harry, Drive-In bio, GSI, Geronimos Grave, Johan Falk, Midpoint Café, Oklahoma City, Rembrandt, Sandridge Sky Trail, Shotgun, Sniper rifle, Two roads diverged in a wood, Ugly Pie and Root Beer, cadillac ranch

Grand Canyon: Naturens mästerverk

Road Trip i USA del 5
 
 Som en målning av Picasso med större djup än Marianergraven 
 
Grand Canyon är oslagbart. Det mäktigaste i naturväg vi någonsin har beskådat i hela våra liv. Det slog oss med häpnad, den sortens häpnad som får dig att tappa andan och chippa efter luft. Du låter dina ögon sakta svepa över alla delar av kanjonen. Du försöker att ta in allting, men det är som om dina ögon spelar dig ett spratt. Som om du inte riktigt kan tro att det är sant. Ingen kamera i världen kan fånga dess skönhet, absolut ingen. Du måste stå där på kanten av kanjonen personligen för att ens försöka omfamna och begripa dess storslagenhet. It´s grandeur! Färgerna, speciellt vid en soluppgång, är som den allra vackraste och mest häpnadsväckande tavla som en vågad kombination av Picasso, Rembrandt, Michelangelo och Leonardo da Vinci kunnat spotta ut tillsammans. Ett mästerverk utan dess like. Grand Canyon är för att fatta mig kort, en plats på jorden där du nästan ofrivilligt sjunker ihop, faller ned på knä - med öppen mun och bara stirrar. Det är en plats där människor förändras och får nya perspektiv på saker och ting i livet. 
 
Du föreställer dig att du vet vad Grand Canyon är, vad det "handlar om", för att du har hört talas om det så många gånger i ditt liv. JAG, trodde jag visste. Du tänker dig kanske att det bara är en kanjon, några berg med djupa dalgångar och så var det med den saken. Men låt oss introducera dig i en alldeles egen liten värld i världen du inte trodde fanns. En unik diamant på jorden som borde stå på varenda liten buckett list författad av såväl barn som pensionärer, för det är aldrig för tidigt och heller aldrig för sent att besöka denna unika plats. Den lämnar sitt avtryck och präglar dig och du bär med dig upplevelsen för resten av livet. 
 
Vi närmade oss Grand Canyon med ett riktigt skitväder hängandes över oss och lämnade med vetskapen om att vi i slutändan fick det absolut bästa vädret vi kunde fått just denna årstiden och för att kunna åstadkomma det vi gjorde. För vi gjorde något annorlunda, något vi egentligen på förväg inte hade planerat och något vi såhär i efterhand kanske inte borde gjort på grund av riskerna. Det vi gjorde är inget vi rekommenderar och inget vi hoppas någon av våra läsare kommer att försöka efterlikna, speciellt inte under sommarmånaderna. Vi var absolut inte förberedda i matväg, men lyckades ständigt få tillgång till vatten och ändå sprida ut den lilla "maten" vi hade med oss i en helt perfekt ordning - hela vägen från start till mål. 
 
Men vad var det vi gjorde då, som enligt oss var så märkvärdigt? Jo, det ska jag tala om, men vi tar det från början. Vi började med att stiga upp väldigt tidigt, runt 04:00 för att beskåda soluppgången över Grand Canyon och för att få en tidig start på vår vandring ned i kanjonen. Morgonen inleddes med ett kort besök på McDonald´s (ja, det är ju inte direkt så mycket annat som har öppet den tiden på dygnet eller hur?) efter att vi piggnat till lite i vår bil - som blev nattens övernattningsställe. Vi hade parkerat på en mörk plats bakom kontoret till National Geographic i Tusayan som ligger alldeles i närheten av Grand Canyon village. Sofia var som vanligt lite nervös över att polisen skulle se oss och komma fram och knacka på rutan mitt i natten och jag tänkte mer på styckmördare som eventuellt satt och lurade bakom en sten eller ett träd i skogen med kniven i högsta hugg, redo att likvidera turister. Då vi lyckades övernatta med livet i behåll och vi dagen före hade förberett oss för vandring genom att inhandla vatten och snacks (nötter, chips och energibarer) - då tanken var att vi inte skulle vandra så långt, så var det bara att bege sig raka vägen in i Grand Canyon National Park. Vi var framme vid Mather Point i Grand Canyon village runt 04:50 och njöt av en oslagbar soluppgång ca 05:20. En sådan soluppgång sätter sig verkligen på näthinnan, och då menar jag inte för att man stirrar in i solen, utan för att den var så obeskrivligt vacker i en sådan unik miljö på jorden. Vi njöt av vår frukost samtidigt som vi väntade på solens värmande strålar och blickade samtidigt ut över kanjonen.
 
I väntan på solen. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. 
 
 
 

Nej, det där med att borsta håret efter att ha sovit i en bil är tydligen ingen prio för mig. 
 
 
 På den platsen vi stod var det kanske mellan 5-10 pers till som orkat ta sig upp på morgonen 
 
När vi sedan välkommnat solen begav vi oss tillbaka till bilen för att packa våra små daypacks och lasta upp de på våra ryggar för att sedan bege oss till fots, ca 06:10, mot South Kaibab Trailhead, trots att vi enkelt hade kunnat ta buss då det ingår i entrébiljetten. Vi hade ju för övrigt vårat National Parks Pass så för oss hade det varit noll problem men vi kände oss raska och det var en mycket trevligare upplevelse. Vi var framme vid South Kaibab Trailhead ca 06:55 (en sträcka på ca 3,5 km) och började kort därefter att vandra ned i kanjonen. Valet av South Kaibab Trail var till en början inte självklart då Bright Angel Trailhead egentligen är mest populär. Men eftersom vi besökt Visitor Center i Grand Canyon Village dagen innan och rådfrågat vad som egentligen var bäst för oss då vi bara hade en dag över för Grand Canyon så föll så slutligen valet ändå på South Kaibab. Det berodde delvis på att man kommer längre in i kanjonen på kortare tid via South Kaibab än Bright Angel då vägen via Bright Angel är slingrigare i början. Men också för att Sofia rådfrågat en ranger och den här gången verkligen satt sig på tvären vad gäller hennes rätt att bestämma vilken typ av upplevelse vi ska ha och hur vi ska genomföra den. Så jag fick knipa igen där och sluta gå på instinkten av att hela tiden göra det som är mest populärt och allra bäst, i alla fall enligt andra. Men vad vet jag? Såhär i efterhand är jag glad att jag gav vika och det lär ni bli varse om varför så småningom. 
 
Berättelsen fortsätter i ordningsföljd nedanför med bilder som ger en tydlig översikt över vårt äventyr: 
   
Väderprognosen de närmsta dagarna, 30% chans för åskoväder. Ingen syn du gläds åt att se vid ett första besök. Det här var alltså dagen före vår vandring och sådana rapporter får dig att vilja slita ditt hår i stycken. Får ni också bilden av matadoren i tjuren Ferdinand? Även om jag ändå aldrig litar helt på väderprognoser då jag hellre tittar upp mot skyn och avgör snarare än att glo ned i smartphone för att förstå vad för väder som väntar - så förstod jag att risken för åskoväder ändå fanns där eftersom vi ju faktiskt entrat Grand Canyon i halv "storm". Jag fick knyta näven i fickan och hoppas och jag tror Sofia gjorde det samma. 

Här står alla leder som fanns vid Grand Canyon. Vilken/vilka vi gjorde avslöjas närmare slutet. 

En översikt över Rim Trail och hur lång tid det tar att vandra mellan diverse stopp. 

En översikt över South Kaibab Trail och uppskattningsvis hur lång tid det i genomsnitt tar att vandra. Bright Angel Trailhead må vara den mest populära vandringsleden för gemene man att vandra, men enligt oss är den absolut bästa leden South Kaibab Trail och det av flera orsaker. South Kaibab bjuder på en spektakulär utsikt vartenda litet steg ända ned till Skeleton Point och leden var väldigt bra iordninggjord hela vägen. Den är slingrig i början, precis som Bright Angel och det stupar en hel del men du kommer längre ned i kanjonen på kortare tid vilket gör den så tilltalande. För oss kändes det också som att man fick se en större del av kanjonen med en gång på South Kaibab Trailhead och det var ju givetvis det du längtade efter. Därför rekommenderar vi Kaibab Trail. 
 En översikt över Bright Angel Trailhead 
 Bright Angel Trail och uppskattningsvis hur lång tid det tar för gemene man att vandra. 
 
Vi påbörjar vår vandring ned i kanjonen - South Kaibab Trailhead 
 
 Vid South Kaibab Trail, där vi var framme ca 06:55.
 


Det är ingen dålig första syn vi möts av. Kanske nöjer sig de flesta redan här. Sofia alldeles vid kanten till vänster. 

I believe I can fly - I believe I can touch the sky

Vi går längs slingriga vägar i början som stupar måttligt. 
  
  
Första stoppet, vid Ooh-aah Point, något som är befogat eftersom det är den typen av reaktion du får. Här blåste det lite men solen värmde oss. Vi var framme ca 07:30. Från starten av South Kaibab Trail till hit är det ca 1,2 km (en nivåskillnad på -183 höjdmeter) 
 
 Vi stod här ett tag, och beundrade
Lite planerande på vår väg ned till Skeleton Point, den tänka återvändspunkten. Vi tänker hela tiden avstånd i förhållande till tid och kapacitet. Men redan här har vi märkt hur snabba vi varit fram tills nu. 
 Vägen ned är riktigt fin, man tackar.  
 
 
 Vi börjar närma oss andra stoppet, Cedar Ridge. 
 Det var det här med att omfamna
 
Vi tar en liten paus. Det är vårt andra stopp - Cedar Ridge. Jag låter mina fötter hänga och dingla ut för kanten. Tanken slår oss ännu en gång att det här inte går att fånga på varken foto eller film, men vi gör ett försök. Vi var här ca kl 08:00. (Mellan Ooh-aah Point och Ceder Ridge är det ca 1,2 km och en nivåskillnad på -165 höjdmeter)
 
 
 En av de vackrare utsikterna, just precis här - oslagbart. 





Sofia går med raska steg samtidigt som hon njuter av den spektakulära utsikten som bara blir bättre och bättre för varje steg. Man slutar aldrig att förundras. Vi fortsätter mot Skeleton Point.

Sofia leker med en kaktus

Egenligen vårat sista stopp innan vi skulle vända uppåt igen. Men vi märkte nu att vi verkligen hade tiden på vår sida (vandrat i ca 2 timmar, när estimerad tid för gemene man att vandra från toppen till Skeleton Point och tillbaka ligger på mellan 4-6 timmar) och vädret såg bra ut - så vi bestämde oss för att gå en bit till. Vi var båda tveksamma till att hinna ända ned i kanjonen men ändå lyste hoppet om att göra det på avstånd. Vi vandrade vidare nyfikna på vad vi eventuellt kunde prestera. (Från Cedar Ridge och hit är det ca 2,4 km, -274 höjdmeter)
På väg ned i kanjonen. Vi har precis passerat Skeleton Point och bestämt oss för att fortsätta mot sista stoppet: Tip Off, innan man börjar gå rakt ned mot Colorado River. 
 

Bilder som inte behöver så många ord, de talar sitt tydliga språk.


Vi fortsätter mot Tip Off på ännu slingrigare vägar. Det var som trollstigen till fots.  
 
 Sofia kommer som lilleskutt nedför trappstegen 
 
Vi stannade till vid Tip Off i ca 25 minuter, framme ca 09:10, för att värdera möjligheten att gå hela vägen ned till Colorado River och upp igen samma väg. Vi rådfrågade två vandrare, oberoende parter, som båda sa att vi skulle vara försiktiga och helst inte göra det. Båda två var på väg ned till Bright Angel Campground för att övernatta där, något man normalt sett gör när man går sådana distanser. Folk kom och gick med tält och hela backpackerväskor smockfulla med grejer och vi hade bara våra futtiga små dagsväskor med lite vatten och snacks - ett förråd vi dessutom förminskade vid pausen. Det var vid där här laget inte första gången vi fått höra att man absolut inte bör försöka sig på att vandra hela distansen ned till floden på en dag, men vi kände oss starka och pigga och vi visste att det var genomförbart. Vi skulle bara ned och vända igen, eventuellt fortsätta hela vägen upp igen fast via Bright Angel Trailhead. Det är ju ingen idé att gå samma väg när man har möjlghet att ta sig fram på nya vägar. Strax innan vi nådde Tip Off så hade det duggat lite och vi hoppades verkligen inte att det skulle börja ösregna - det hade nog fått oss att vända om. Vädret var fortfarande behagligt. (Mellan Skeleton Point och Tip Off är det ca 2,3 km, -372 höjdmeter) - 1219 m.ö.h.
 
 Vi börjar se Colorado River mer och mer. Dit ska vi, tveklöst. Eller? 
 
Med den härligt gröna Colorado River bakom oss, långt där nere. 
 
 Bron som tog oss över Colorado River och mot Bright Angel Campground. Där hade vi mer än gärna campat men då behövde du fixa speciella tillstånd och sådant hade vi inte tid för. Det får bli nästa gång. 
  
Vi går över bron som spänner tvärs över Colorado River. Optimistiska och förstår nu att det är genomförbart. Vi ska upp igen och det via Bright Angel Trailhead. Tiden är på vår sida, vädret är med oss, vatten har vi tillgång till hela vägen upp och det förstod vi efter noggrant studerande av kartan, vi har snacks och annat vid behov och vi känner oss starka. Vad finns det att tveka på? 
 
 
Längst ner i Grand Canyon - Vid Colorado River 
 

Vi har gått över bron längst ner i Grand Canyon, vi har korsat Colorado River och genomfört något vi från början inte hade planerat för.  
Man fick inte ta ett dopp i floden. Tro mig, jag hade hoppat i annars. Det hade vi nog båda två. 
 
 
 Massor med rådjur när vi närmade oss Bright Angel Campground 
 Vi stannar till vid Bright Angel Campground för att gå igenom kartan och för att värdera en extra gång det vi har tänkt att göra, dvs gå hela vägen upp igen via Bright Angel Trail. Upp igen måste vi, men vi vet inte exakt hur jobbig Bright Angel är även om vi kan se någorlunda på kartan hur terrängen är. Tiden är som sagt på vår sida och det finns inga tvivel om att vi ska klara av det. Vi har hela tiden överträffat oss själva och kommit ned fortare än vad vi hade räknat med. Hela tiden har man dock en viss oro - vi måste vara försiktiga och ta det här på allvar. Det är inget vi leker oss ur. Vi måste dricka regelbundet, speciellt nu då solen börjar komma fram igen. Vi öppnade en chipspåse och vräkte i oss den för att få salt, drack upp varsin vattenflaska och fyllde på med nytt vatten. Från Tip Off till Bright Angel Campground är det 4,2 km, vi var framme 10:25. -463 höjdmeter. Vid det här laget har vi redan gått 11,3 km på 3,5 timmar - en total förändring på -1457 höjdmeter. 
I sådana tält sov de som skulle övernatta här.  
 
 Sitter vid Colorado River, strax innan vi påbörjar vår vandring uppåt igen. Vi spenderade nog inte mer än 20 minuter längst ned i kanjonen innan vi började röra på oss igen. 
 
På väg upp ur Grand Canyon 
 

Vi går mot bro nummer två som tar oss tillbaka till rätt sida så att vi kan påbörja stigningen. 







Vi stannade till flera gånger som för att nypa oss i armen över vår prestation, men också för att det var väldigt vackert här. En grön flod som flyter fram i kanjonen. Någonstans här grubblar vi igen på hur vi ska lägga upp vattendrickandet och bestämmer oss för att dricka varje halvtimme och hur mycket vi ska dricka för att det ska räcka. Vi vet att vi vid det här laget har ca 4-5 stopp kvar mot toppen där vi kan fylla på med nytt vatten så egentligen är det inget att snåla med alls. Det gjorde vi inte heller. Vi tittade på klockan, gick och tog samtidigt tiden. 


Not a donkey, nor is it a horse - but a Mule 

Sofia fixar till sitt hemmagjorda bandage i form av lite toalettpapper. Strongt att inte klaga under hela vandringen trots jobbiga skavsår. Vi har nu ca 3 km plan vandring till River Resthouse där vi stannar igen för att dricka och skriva in oss i gästböckerna. Vi passar även på att blöta ned våra huvuden och tröjor för att svalka ned oss - det är varmt nu och det är ett måste. Här stötte vi på ett annat par som faktiskt gjorde samma sak som vi - gick hela loopen. Men vilken tid de gjort det på och om det gjorde det på en och samma dag fick vi ingen klarhet i.

Klockan visar att det är dags för vattenpaus. Solen gassar nu, mer än tidigare - varje liten del av skugga var guld värt. 

Helskotta vad solen är stark nu och det börjar suga lite i benen av att gå uppför. Att gå nedför är ju alltid enkelt. 

Sofia börjar bli lite hängig, jag också - men vi håller ändå ett högt tempo och verkar öka farten mer och mer hela tiden. Vi håller i princip ett högre tempo uppför än vad vi höll nedför. Vad tusan är det som pågår här? Alla våra beräkningar krossas och vi kommer fram snabbare än beräknat var enda gång. 

Här tror man sig se kanten på Grand Canyon, men inte då. Det är fortfarande en bra bit kvar. Alldeles strax, i alla fall inom 20 min så är vi framme vid Indian Garden Campground. Vi har haft en liten tävling mot andra vandrare vi stött på längs vägen, det var inte så många faktiskt och vi gick om varandra till och från men i slutändan var det ändå vi som gick segrande ur den fighten, haha. Vem får för sig att tävla med någon här? Vi är framme i Indian Garden runt 13:20 - folk ligger som utslagna på bänkarna - helt uppenbart tagna av solen. Vi fick senare höra att folk kollapsat längs med lederna som en följd av värmen och tvingats anropa hjälp. Vi var relativt pigga och satte oss i skuggan i 15 minuter för att dricka och äta våra barer med nötter. Återigen passade vi på att blöta ned oss. River resthouse till Indian Garden Campgrond är 5,2 km, +404 höjdmeter. 

Jag har lovat Sofia att ta det lugnt, ja hon har hört den förr. Jag lovar att vi ska gå i lugnt tempo nu - och helt omedvetet så ökar jag tempo så fort jag märker att någon är framför mig eller är på väg att gå om. Kan inte rå för det och Sofia skakade på huvudet flera gånger. Men jag förstod ju mer det började stiga att vi måste slå av på tempot lite, men tro inte att innebar att andra gick om oss för det, nej då. Ibland pressar jag så hårt att jag inte märker hur folk i min närhet lider av tempot och det var inte populärt att ens yttra orden i Sofias närhet att jag kände mig på topp fortfarand - hon tittade argt på mig. Klart, det är mentalt påfrestande när någon hela tiden ligger fem meter före en annan jag hade känt likadant.  

Ett av de sista stoppen innan vi når toppen igen, 3 mile resthouse. Vatten och chips paus i ca 40 minuter. Vi snackade med någon ranger och det var flera andra som tog en paus här också. Några var de som vid det här laget var på väg nedåt i kanjonen förbi oss och vi kunde inte annat än att tänka att de var för sent ute. Ska man gå dessa leder så ställer man för fasiken klockan tidigt och ser till att komma i väg innan solen är som högst. Nu, vid den här tiden är det tungt att gå. Hade vädret varit såhär från start så hade vi nog aldrig gett oss i kast med att försöka gå hela loopen på en dag. Vi blöter ned våra huvuden igen och trampar på uppåt. Sofia får återigen kommentera mitt tempo och att jag bör sakta ned pga värmen och stigningen. Vi når trots det upp till 1,5 mile resthouse redan efter 35 minuter, som en följd av vårat tempo. Nu vill vi båda bara komma upp igen, ut ur kanjonen. Vi stannar snabbt även vid denna rastplatsen och blöter ned oss igen samt dricker vatten. Det är vid den här rastplatsen ca 2,4 km kvar av vår vandring. Från Indian Garden Campground till 3 mile resthouse är det ca 2,7 km, +289 höjdmeter. Från 3 mile resthouse till 1,5 mile resthouse är det 2,4 km, + 299 höjdmeter. 

Nu är vi nära slutet av vår vandring 
 

Trötta och slitna, musklerna har protesterat ett bra tag nu och skakar i nedförsbackar samtidigt som kroppen känns som bly. Det börjar bli lite mer normala temperaturer nu igen, eftersom det är som varmast längst ned i kanjonen och ju längre upp du kommer desto svalare blir det. Just därför är det livsfarligt att gå här under rikitgt heta sommarmånader. 

Vi är snart i mål. Från 1,5 mile resthouse upp till starten av Bright Angel är det 2,6 km, +345 höjdmeter.

Nu är det inte mer än några meter kvar innan vi är framme vid vårat mål, början av Bright Angel Trailhead - men slutet för vår del. Vi passerar lower och upper tunnel innan vi äntligen är uppe.

De är 20 meter kvar och vi börjar jubla inombords. Det är svårt att förstå vad vi har gjort men jag ska kort sammanfatta det för er. Vi har gått ända uppifrån Rim Trail, från South Kaibab Trail ned till Colorado River och upp igen ut ur kanjonen via Bright Angel Trailhead totalt 26,6 km och vi gjorde det på den imponerande tiden 8 timmar och 20 minuter, framme 16:25. När vi sedan gick Rim Trail tillbaka igen till Visitor Center så blev den totala distansen 34 km med sträckan för Rim Trail medräknat både före och efter. Tänk då också att vi tog långa pauser till och från. För oss var det helt sjukt - hur i helskotta lyckades vi med detta och vi skämtade om att vi säkert krossade något rekord här nu, men det lär vi aldrig få reda på. Och hela tiden, under hela vandringen så har vi gjort felberäkningar i förhållande till tiden - för vi har hela tiden ökat tempot när vi trodde att vi skulle sakta ned av självklara anledningar. En rejäl bragd i våra ögon, men troligtvis något vi aldrig lär göra om igen. Och tiden till trots, så har vi njutit under hela vandringen och insupit utsikten i vartenda litet steg. För Grand Canyon slutar aldrig att imponera oavsett hur länge du vandrar. Det blev vi varse om. Jag startade kameran och spelade in våra sista steg ur kanjonen upp mot toppen och hur tunga de än verkade i slutet så var det ändå som att sväva på moln. Vi firade med att äta banan och dricka vatten.

Från Bright Angel Campground till starten av Bright Angel Trailhead är det 15,3 km och +1337 höjdmeter 
 Sofia står och håller på skylten som visar en översikt över Bright Angel Trailhead. Leden jag kände för att ta men som jag så här i efterhand är väldigt glad över att vi inte började med. Och även om jag fick för mig inne på Visitor Center första dagen, att vi skulle göra loopen så trodde jag aldrig vi skulle göra den ändå. Men det gjorde vi och det är jag glad för. Tro dock inte att vi nöjde oss här. Ni minns väl att jag tidigare nämnde att vi självklart alltid kunde ta bussen om vi ville. Det sket vi i. Stela som ett par pensionärer styltade vi vidare till fots mot starten av hela äventyret och mot vår bil, via Rim Trail som går längs med kanten till Grand Canyon - en sträcka på 4 km som tog oss 1 timma och 15 minuter att gå. 
 
Sammanfattningsvis så är det här utan tvekan vår mest spektakulära vandringsprestation hittills, inte bara på vår jorden runt resa men också i våra liv. Det är sällan man pressar sig själv så mycket men samtidigt njuter av varenda liten sekund, okej - kanske inte på slutet då, men annars. För oss var det ren glädje, även om vi så här i efterhand vet att det vi gjorde var lite farligt och inget någon rekommenderade. Vi gick för övrigt in på Visitor Center efteråt för att fiska efter lite beröm och spela lite dumma. Vi frågade om det var rekommenderat att gå hela loopen och om någon gjort det och så log vi efter ett tag och sa att vi nyss hade genomfört just den typen av vandring. Han sa inget första gången så vi blev tvugna att upprepa. Tro inte att reaktionen blev annorlunda. Han var bara glad att vi kom helskinnade ur kanjonen. Det var väl egentligen först då poletten trillade ner kanske. Svaret visste jag ändå delvis redan innan, klart de inte blir imponerade av sånt. Deras uppgift är att se till så att folk får en trevlig upplevelse och inte hamnar i en liv och död situation. Så mycket som 250 personer räddas årligen ur kanjonen. Det är ABSOLUT INTE rekommenderat att gå från Rim Trail ned i kanjonen till Colorado River och upp igen på en och samma dag, speciellt inte under månaderna maj-september. Detta varnas det extra för på National Park Service hemsida. WARNING: Det finns inga lätta leder ned i eller ut ur Grand Canyon. Det kan inte vara en enklare vädjan till alla besökare. Men det sket vi totalt i och gick ändå. Ja, vi skriver nya och banbrytande kapitel vart vi än kommer i världen. Än är inte det sista äventyret påbörjat. 
 
2 kommentarer
publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Bright Angel Campground, Bright Angel Trail, Cedar Ridge, Colorado River, Grand Canyon, Indian Garden Campground, Rim Trail, Skeleton Point, South Kaibab Trail, Tip Off
Visa fler inlägg