Mount Everest Three Passes Trek Part 2

 
DAG 9
 
Lobuche till Gorak Shep samt Everest Base Camp och bestigning av Kala Patthar
Gorak shep till Base Camp: 1 timmar 30 minuter
Distans ca 4 km
Gorak Shep till Base Camp och tillbaka ca 3,5-4 timmar då vi stannade där länge
 
Gorak Shep till Kala Patthar: Upp och ner på ca 4 timmar
 
Gorak Shep. Vi bodde någonstans i närheten av det röda huset långt där borta. Här minns jag att jag går och filmar lite och pratar om Everest men inser senare att jag haft totalt fel i vad gäller min identifiering av världens högsta berg samt Kala Patthar. Vet i fan vad jag pekade på. Men, Kala Patthar syns i bild och det är den stora ljusbruna massan mitt i mitten i bild där man även ser de två ljusa gångvägarna upp mot toppen. 

Mount Everest Base Camp 
 
Tur de skyltar så man inte råkar missa världens högsta berg. Nej, Everest syns inte i bild. 
 


 Strax framme vid Base Camp. Den vita sträcka som syns är Khumbu Glacier. 
På avstånd ser vi en samling folk som gått så långt fram man kan gå innan man börjar treva i den något farliga glaciären. 
Böneflaggor i överflöd. Glaciären strax bortanför. 
I mitten strax till höger om berget som automatiskt drar fokus i denna bilden - det är Mount Everest. Bara den gråsvarta toppen syns här. Stundtals lurades man, och det såg ut som om närliggade berg var högre än Everest bara för att de låg närmare oss. 
 
 En lättare lavin vid Base Camp, men det sprakade som fan när den brakade loss.
 Tur man inte stod i närheten av den. Dock såg den inte så värst farlig ut, men vad vet jag. 
För fosterlandet. Jag lyfter flaggan och känner vinden i mitt hår. Detta är Everest Base Camp. Det var en otrolig känsla att stå här och jag blev absolut sugen på att någon gång i mitt liv bestiga Mount Everest. Weird huh? 
 Mount Everest Base Camp 5364 meter. Men det ska ändå tilläggas att den här tiden på året så finns det inga tält här av den enkla orsaken att ingen bestiger berget i denna årstiden. Runt april-maj dock så flockas folk här och tälten ligger då strax nedanför till vänster i bild. En vacker dag ska jag tillbaka och då blir det övernattning i Base Camp. Japp. 
 Glädje! Prestation. 
 
 
 
 
 
 
 We did it! 
 

Står vid Everest Base Camp.
 
Bestigning av Kala Patthar, 5643 meter
 
På toppen av Kala Patthar med Mount Everest i bakgrunden. We made it! 
(den gråsvarta toppen till vänster i bild) 
 Chill på hög nivå, bokstavligen talat. Toppen av Kala Patthar mitt ibland böneflaggorna. Stup till höger och vänster. Den här biten var inte bred alltså. 
 
 
 Toppen av Kala Patthar. I mitten syns någon form av mätinstrument, till höger i bild syns en liten klippavsats med böneflaggor - detta är toppen och längre upp kommer du inte, då ramlar du ner på andra sidan. 




Jag tar mig en tupplur. Leendet går inte ens operera bort vid det här laget. GLÄDJE! 
  


Gissa vad jag pekar på? 
 
 

Mount Everest mitt i bild. Jag, extremt lycklig. Klokrent väder och guldutsikt. 
 
 Rob Hall den berömda bergsklättraren från Adventure Consultants, nej vänta nu - det är ju jag. 
 
  Panoramabild, toppen av Kala Patthar till vänster med böneflaggor och Mount Everest till höger - den näst sista toppen (gråsvart)
 

Toppen av Kala Patthar med spektakulär utsikt mot Mount Everest.  
 

Toppen av Kala Patthar, så långt upp man kan komma utan att trilla ner på andra sidan. 
 
Bergsglöd med efterföljande Månuppgång
 
Dagen-D, då jag bjöds på en av de mest otroliga naturshower jag någonsin beskådat. Så länge jag lever kommer detta spektakel vara fastetsat på näthinnan. 
 
 
Det ska tilläggas att jag egentligen inte har trixat med dessa bilder, det jag gjort är att använda mig av vår 30x zoom och på någon utav bilderna byta till inställning Toypop, vilket ger en tydligare lyster åt färgerna. 
Solnedgång från toppen av Kala Patthar med efterföljande månuppgång. Här börjar färgerna att skifta. 

Mount Everest inzoomat 
Ännu snäppet närmare.
Bergsglöd i sin allra finaste nyans. Jag hade före vandringen till Everest Base Camp aldrig tidigare i mitt liv hört talas om bergsglöd - Berget glöder, det är som om Everest urkraft kokar ut genom toppen. Som eggen på en kniv när den värms upp i en brasa - skär Mount Everest genom vinterhimlen 
 
 
 
Som om inte en solnedgång, med vacker poetiskt perfektion, som speglas mot världens högsta berg vore nog - så beskådade jag en helt overklig (en gnugga sig i ögonen händelse) då månen strax därefter tittade fram bakom bergskammen som ligger framför Mount Everest. Jag minns att samma känsla som när man var liten och upptäckte något helt nytt och främmande i livet - rusade genom kroppen. Visst, jag har sett en så kallad månuppgång tidigare i mitt liv (första gången jag verkligen uppmärksamade det var dock för ca 6 år sedan) - men att se det här var unikt och utav en helt annan kaliber. Det är vid sådana här händelser ord från giganter som Shakespear, Tennyson eller Ralph Waldo Emerson - inte riktigt räcker till. Det är svårt att beskriva det, och du vill inte heller fördunkla minnet av det med ett tappert försök på en sammanfattning. Det går liksom inte. 

Månen smygtittar på oss, där vi står på Kala Patthar med världens högsta berg i vårt blickfång - dränkt i en makalös solnedgång, liksom insvept i en mantel av glöd. 

 

En av de absolut vackraste bilder jag tog. National Geographic varsågoda. Silverfat. 


 

Nu börjar det gå mot kväll och på toppen av Kala Patthar är det svinkallt. Mount Everest till höger i bild finner sin naturliga gråsvarta nyans igen och det sista av bergsglöden är på väg bort.
 Kvällen är ett faktum. Likt en dröm. 
 Då det blev så extremt kallt och blåsigt så vi var så illa tvungna att bege oss nedåt innan det blev kolsvart ute.
Enstaka stjärnor syntes på himlen under vår vandring nedåt igen. 
 

Bergsglöd och en efterföljande månuppgång vid Mount Everest. 
 
Sammanfattning
 
Ja, en minst sagt innehållsrik dag. Vandring till Gorak Shep och efter det en kombo av både Base Camp och bestigning av Kala Patthar. Helt sjukt egentligen om man tänker på det. Och inte nog med att jag fick se Base Camp, jag blev också vittne till en av de sjukaste saker jag någonsin sett naturen bjuda på och det minnet är odödligt. En kombo av bergsglöd och månuppgång - herregud. 
 
Vägen till Gorak Shep, som för övrigt är på den klassisk Base Camp rutten igen, var som att vandra i ett gigantiskt grustag. Helvete vad sten och grus. Vi når fram till Gorak Shep och checkar in på Yeti Lodge. Helt ok ställe. Stannar inte länge innan vi beger oss mot Base Camp. Vi var båda väldigt exalterade. Vi ser och hör flera små laviner på vägen bort. Fräckt. Tur ingen är i närheten. Inga tält i Base Camp vid den här årstiden. Är inte säsong för det. April-Maj är mest populärt. Vi nådde fram till en punkt där det fanns massa prayerflags osv. En del folk som samlats här men inte överdrivet många. Vi firar att vi kommit fram och gratulerar oss själva mer eller mindre. Jäkligt bra jobbat.
 
Man ser ju inte Everest härifrån men det är ändå speciellt att stå här. Eller jo, du ser en liten del av toppen faktiskt. Men den mest spektakulära utsikten kommer senare. Vi spenderar lite tid här, fotar och har oss. Vi ser en del helikoptrar som cirkulerar i luften. Efter en stunds njutning måste vi röra på oss igen. Vi tänker att vi nog klarar Kala Patthar idag också men först måste vi käka. Dal Bhat såklart. Jag blir otålig, vill röra på mig med en gång. Vi bestämmer oss för att bestiga Kala Patthar så vi är där uppe någon gång runt 15-tiden vilket innebär att vi får både dagsljus och får se solnedgången samt bergsglöd. En perfekt kombo skulle det visa sig. Vädret var klockrent. Vi visste att det var kallt häruppe så det fick bli den tjockaste jackan av North Fake kvalité. Vi gick i myrfart uppför. Verkligen myrfart. Jag blir orolig att vår extremt långsamma takt kommer att göra så vi förlorar dagsljus, helvete - jag springer. Eh, nej. Men jag började gå lite före Bikram, tillslut var det ett stort avstånd. Utsikten blev verkligen bättre och bättre ju högre upp man kom. Kala Patthar är inte alls svårt att bestiga. Det är bara att gå, långsamt. Nådde toppen ensam, Bikram var trött och långt efter. Stod där och blickade ut över fantastiska vyer och mot Everest. Fan alltså, här står jag. Gnugga ögonen pöjk. Blåste lite på toppen men inte överdrivet. När Bikram kom gick vi ytterligare 5 meter uppåt ihop, man fick egentligen inte det. Vi satt nu alltså så långt upp man kan komma. Stup på båda sidor. Någorlunda blåsigt och mycket prayerflags här uppe. En gudomlig utsikt. Man kände ett sug av att sitta här uppe, var verkligen helt galet. Vi satt här i säkert 20 minuter helt själva, inte en själ. Men sen började folk trilla in såklart. Någon bjöd till och med på Whiskey ur en kork, brann till rejält och värmde gött. Tackar. Vi njöt av naturens makalösa skådespel, frös så vi skakade och sen var det dags att ta sig ner igen med pannlampor. Mörkret kom fort. Vi hann med att halvjogga lite på vägen ner sen gick vi resten. 
 
Väl framme i stugan igen satte vi oss vid brasan. Folk kommenterade min extrema fotsvett när jag tog av mig skorna. De bar fram ett stort fat och gav mig en tvål och skickade iväg mig till toan. För helvete, det här är väl för tusan en vandringsmiljö - hur mycket bekvämligheter finns här uppe egentligen. Ingen dusch direkt. Vad förväntar ni er. Bit ihop. Men jag lunkade ändå iväg och tvättade mina äckliga fötter. Oxymeter visade 76 - Bikram sa att det kunde bero på att jag nyss käkat när vi mätte. Vem vet. Kanon dag. God natt. 
 
 
DAG 10
 
Gorak Shep till Dzongla via Lobuche: 3 timmar
Gorak Shep till Lobuche 1 timma 5 minuter 
 
 Everest Base Camp och Kala Patthar avklarat. Vidare till Dzongla. 
 
 
Sammanfattning
 
Enkel dag med enkel vandring. Inga problem alls. Fantastiska vyer ännu en dag och strålande solsken. Det här var en av de lättaste vandringarna hittills. Kände dock lite i knäna under den här dagen. Stöter på grabbarna från Argentina, Spanien och Tyskland. Samtalar lite. Sen käkar vi. Det var vi värda. Gick och lade mig för att sova sen. Skittrött. Sen hamnar jag i matsalen och sitter och läser en hel del samt skriver dagbok. Det sker inte mycket den här dagen då vi har en tung vandring i morgon igen. Käkar jakstek och sen är det läggdags. Jag kände en längtan efter civilisationen igen, men bara lite. Jag älskar hur primitivt det är också. 
 
DAG 11
 
Dzongla till Gokyo via Cho La Passet
Start 07:00, Framme Gokyo kl 14:25
 
 Vandring över en glaciär
 Bikram tar täten uppför glaciären. Vi ignorerade det faktum att vi hade stegjärn/spikskor och gjorde ett försök utan. Det var glashalt på sina ställen. Grabben ovanför oss i bild, var minst sagt ute på hal is när han gick för nära branten till glaciären. Ett snedsteg här uppe och du sätter av i en jävla fart nedför som blir svår att bromsa. Jag poängterade detta för Bikram, som givetvis säkert hade koll, att vi borde gena mer snett över åt höger där det sluttade mindre.
 
 
Glashalt. Här råkade jag, mest pga för att jag fipplade med kameran, trampa fel en gång och halka till så att jag slog i kameran isen - men jag bromsade upp mitt glid nedåt omedelbart. Ibland kilade jag in fötterna i de sprickor som bildats i isen för att kunna ta mig uppåt. 
 
Uppe på toppen. Det kanske inte ser mycket ut för världen, men det var stort. Notera en utav stenarna längre bort strax till höger om min böjda arm i bild, dessa är något större än en människa - bara för att ge perspektiv. Till vänster i bild rakt ut från min axel syns en liten liten prick på isen precis vid kanten till berget - det här hade varit samma storlek som en människa om det stått någon där. 
Notera också att det inte bara var att knalla upp hit rakt fram som om man tog en promenad i parken. I höjd med mina knäskålar löper en barriär som gjorde det svårt att ta sig fram - ett gap mellan där jag nu står och själva glaciären. Vi testade först genom att gå uppåt där allt grus och alla stenar syns men det blev för riskabelt då man hela tiden sjönk nedåt och bakåt. Ett fall här med väska på rygg hade gjort ont. Det var också glashalt på sina ställen. Så vi fattade beslutet att gå runt, gå nedåt till vänster i bild och runt en liten vattensamling där nere och klättra uppåt över stora stenar och ner igen för att kunna gå uppåt på andra sidan. 
 
 På toppen av Cho La Passet, med glaciären bakom mig.
 
 Gokyo
 
 
 Här når vi fram till Gokyo efter en lång dags tuff vandring. Vi har precis gått genom glaciärlandskap för andra gången, dock inte lika halt, och kan se byn där vi ska bo. Men det mest fascinerande var den vackra turkosa sjön. 
 
 Bakom mig till höger ligger byn Gokyo och till vänster tornar Gokyo Ri upp. Detta berg ska bestigas för ytterligare acklimatisering, men mest för de fantastiska vyernas skull. Tittar man noga så syns leden hela vägen upp mot toppen. Vägen längst ner, strax ovanför sjön som går utmed ytan hela vägen bort och försvinner till vänster i bild var sedan den väg vi tog för att nå Renjo La Passet. Det tredje och sista tuffa passet på vandringen. 
 
Sammanfattning
 
Dagen då vi påbörjar det andra passet, Cho La Passet. Första biten var helt ok, gick varken upp eller ner skulle jag vilja säga. Vi gick ikapp en hel del folk som börjat långt innan oss, när vi satt och åt frukost redan. Vi gick och gick och gick medans andra stannade och tog en paus - men det var nog för att vi hela tiden höll ett lugnt och stilla tempo. Så det fanns inte behov för att stanna och vila. Vi bara vandrade på. En av argentinarna vi passerade mådde inte så bra, de tog det lugnt. Nu började det gå uppför och slutet av Cho La är tungt. Men inget värstingpass. Jag kände bara mer styrka ju tyngre det blev. Helt sjukt egentligen. Blev omvänt för min del. Fick nästan klättra också i slutet innan vi nådde fram till glaciären. Vi hade våra spikskor men sket i att ta på dom. Vi provade ändå och det gick ju. 
 
Någon snubbe gick fel och gick för mycket i branten, farligt. Vi tog en annan väg runt och klarade oss bra. Halkade en gång och slog i kameran annars inget allvarligt. Det var inte alltför lätt att gå här uppe, man fick ibland nästan hålla fast sig med händerna också för att inte kana nedåt. Väl uppe så stannade vi ett tag och njöt av utsikten innan vi trampade på nedåt igen. Mest anstängande återigen om du frågar mig. Bikram börjar redan här kommentera att vädret är på väg att bli sämre. Han ser några oskyldiga moln och säger något om det. Stannar till för att käka innan vi vandrar vidare mot Gokyo. Ingen lätt sträcka. Vi passerar en plats där det låg en glaciär för många herrans år sedan. Var återigen som att navigera i ett grustag. Inte något att ta ut sikte mot, typ. Bikram snubblade över de minsta stenar på marken då han var så trött nu. Märktes tydligt. Jag var också seg. Snubblade väl mer på mig själv. Bikram stannar till ibland och låtsasfota för att få tid till rast då jag aldrig stannar till och ber om det. Ojdå. Efter lång promenad ser vi tillslut Gokyo och den fantastiskt fina turkosa sjön. 
 
Väl framme vid vårt boende Gokyo Namaste så käkar jag en jakstek så klart. Får inte nog. Så jäkla gött. Resten av dagen spenderades åt att chilla. Cho La Passet är tufft och det behövdes. Nästkommande dag var det dags att bestiga Gokyo Ri. 
 
 
DAG 12
 
Acklimatiseringsdag samt bestigning av Gokyo Ri, 5357 meter
Upp och ner på 2 timmar 50 minuter
Start 08:00, på toppen 09:45 och nere vid 10:50
 
 
 Bestigning av Gokyo Ri, 5357 meter
 

Det tog mig ca 2 timmar 50 minuter upp och ner. Startade 08:00 och var själv på toppen utan en trött Bikram kl 9:45. Höjden av idioti hade nog många sagt men jag kände mig stark. 
Jag kunde inte låta bli att pusha. Får man killer instinct så får man. 
 

Toppen av Gokyo Ri med fantastisk utsikt. 

YES! Toppen av Gokyo Ri, med Mount Everest till vänster i bild omringat av moln och den vackra turkosfärgade sjön i Gokyo till höger. Till vänster om sjön låg den lilla byn där vi övernattade och den gråfärgade långa sträcka som ligger mer åt vänster, dvs bakom min rygg - är formad av en glaciär för flera tusen år sedan. Här var det extremt svårt att navigera. Det var som att gå i sanddyner - varje steg så sjönk du nedåt och bakåt. Är imponerad över de som navigerade med hjälp av maps me här. 

En av de vackraste bilder jag tog på vandringen. Solen skiner, och långt bort i horisonten syns hur toppen av Mount Everest omringas av moln. Bilden är tagen från toppen av Gokyo Ri.
När man ser det ur det här perspektivet, så är det svårt att förstå att jag bara för någon dag sedan stod vid Everest Base Camp, foten till världens högsta berg. Det är enorma avstånd och i den här miljön känner du dig verkligen som en liten myra i det stora hela. 




På toppen av Gokyo Ri.


Acklimatiseringsdag. 

Sammanfattning:  
 
Enkelt. Bestigning av Gokyo Ri på rekortid. Vad hände där liksom? Jag minns att natten till idag var den bästa natten hittills. Fan, vad gött jag sovit och inte heller var det så kallt. Käkade frukost och sen begav vi oss uppåt mot Gokyo Ri. Vi tog det väldigt lugnt, men efter ett tag så är Bikram väldigt trött och ber mig fortsätt utan honom. Jag trampar på men tar det ändå lugnt tycker jag. Andra hade väl inte tyckte det och visst fan flåsar jag men vadå då. Naturligt på denna höjden. Jag stannar till efter en stund och blickar nedåt, Bikram vinkar fram mig. Jaha, okej. Ja, men då går jag då. Så jag trampar på i min takt och siktar på toppen. Tänker flera gånger att ajg absolut inte får ta ut mig, kanske inte är så bra. Jag bollar dessa tankar. Vill inte heller dra på mig den där jobbiga hostan. Drar uppe buffen över munnen och trycker på lite. Tjejen som startade en halvtimme före oss, då vi fortfarande käkade frukost har jag nu kommit ikapp och gick förbi. Börjar fundera på om jag kommer att bränna ut mig totalt nu. Vad håller jag på med. Killer instinct slår in. Det är inte jag som styr det. Det är min hjärna. Ja, just det ja - det är ju jag som styr min egen hjärna såklart. Känner en instinkt av att kämpa tills jag stupar, fråga mig inte varför. En del av mig ville veta om det gick. Nå toppen på så bra tid som möjligt. Det enda problemet här är att jag hela tiden hela vägen upp pratade med mig själv och intalade mig själv om att ta det lugnt och inte utmana ödet. Gick väl sådär va? Har nu gått om 6-7 pers på väg mot toppen. Inga varningsklockor. Känner dock att jag har kontroll. Blickar nedåt, Bikram är långt efter. Når toppen på 1 timmar och 45 minuter. Helt ok tid tycker jag. Utsikten är fin men den slår inte Kala Patthar. Det är egentligen två olika typers utsikt. Från Gokyo ser du i och för sig mer och längre men just Everest är något unikt. Vädret var inte klockrent men ändå bra, väldigt vacker utsikt och den helt sjuka turkosa sjön långt där nere. 
 
Bikram möter upp mig på toppen och vi tar lite bilder ihop. Efter det joggar vi hela vägen ned från toppen till botten. Vi är ta mig fan helt sinnesjuka. Men gick bra faktiskt. Först upp och först ner för min del, Bikram gav upp båda gångerna. Väl framme vid vårt boende igen beställer jag in en Jakburgare, väldigt god och väldigt välförtjänt.  De var faktiskt väldigt skickliga på maten här. Kanon. Efter det vilar jag i ca 3-4 timmar då jag var lite trött. Välbehövligt. Efter att jag sovit och går ut i matsalen för att käka igen så får jag höra av Bikram att det är en cyklonvarning utfärdad. Hmm, det lät ju sådär. Vi ligger verkligen på gränsen till dåligt väder nu. Det är moln överallt. Bestämmer oss för att påbörja vandringen redan 05:00 imorgon för att "fly fältet" så att säga. Om vi inte börjar i tid kanske vi inte klarar av att göra sista passet, Renjo La. 
 
 DAG 13
 
Gokyo till Thame via Renjo La Passet: 7 timmar 
Distans ca 23 km 
Cyklonvarning
 
 Sista passet påbörjat mitt i natten. Cyklonvarningen gav oss eld i röven. Vi bestämde dagen innan att vi måste ta oss därifrån så fort som möjligt, för säkerhets skull. Inte många andra lyssnade på Bikram när han sa att vädret kommer att bli sämre. Inte ens de andra guiderna. Men jag litade på honom och kände att han gick på instinkt och visste vad han gjorde. Han hade bevisat sina skills tidigare så jag visste vad han gick för. 
 
 Varje steg var en utmaning. Men vi stannade enbart ett fåtal gånger och det som skedde efter att vi nått toppen var ett omänskligt under. Vi slog säkert någon form av rekord i att vandra snabbt ännu en gång, som om våra liv hängde på det och vandrade hela vägen ned till Thame på endast 7 timmar. Men starten på dagens vandring var snigelfart utan dess like. 
 Jag tog med dessa två bilder för att visa vad som sker med kroppen "bakom kulisserna" när du vandrar i den här miljön. Bakom all glamour och alla vackra bilder så är både kroppen och du själv väldigt slutkörd. Saken är bara den att du ignorerar det. Framåt är enda vägen. Här har du mig osminkad, icke leendes, iskall, trött, i smärta och nära döden. Nej, inte riktigt så illa. Men det här visar tydligt på hur trött jag var inför det sista passet och hur in i helvete seg jag kände mig som en följd - inte bara av den svåra vandringen i snö och halka men också tack vare att vi gick upp mer eller mindre mitt i natten och jag hade fått max 3 timmars sömn på grund av insomnia. Insomnia får du lätt på hög höjd som denna vilket innebär att du får extremt svårt att somna och tankarna rusar som om du gick på droger. Det är helt sjukt. Jag minns hur jag låg i sängen den natten och spelade upp gamla minnen för mig själv i skallen som om någon bytte bilder på en projektor. En sjuk tortyr jag inte rådde över. Jag hoppade alltså mellan barndomsminnen och dåtid till nutid och tankar om framtid som om jag föll från en hög byggnad och såg livet passera revy. Otroligt irriterande. Det hjälper liksom inte att räkna får då direkt. 
 
Måste också poängtera att jag lyckades göra mig själv förvånad över att jag relativt otränad, gick upp i bergen i Himalaya och trampade på som om jag inte gjort annat. Militärmarsch för att bli JÄGARE - släng dig för fan i väggen. Detta är prestation. Skryt skryt! Testa själv du. 
 
 Man kan vara glad även om vädret är totalt kasst och cyklonen är oss hack i häl. Bara dagen innan strålade solen  och det var varmt. Men jag ser lite hängig ut eller hur? HaHa! 
 
 Helt öde, svinkallt och dödstyst, nästan så man hör snöflingorna slå i mark - och vad fan hittar vi då om inte en tältande ryss på toppen av passet med en dunderväska till packning. Jaja, nice to meet you I say. Do joou speak Vodka?


Bikram har frusit fast, fram med varmt vatten. 
Precis nått toppen av Renjo La Passet och har nu påbörjat vandringen neråt på andra sidan. Snön gör att stenarna är jobbigt hala. Suger i låren och värker i knäna av all belastning nedåt. Att gå uppför är en sak men att vandra nedför är satans jobbigare ibland. Bikram förklarade att om bara 1-2 dagar så är det inget bra alls att passera denna vägen. Svårnavigerat och riskabelt. 
 

Framme i Thame bodde vi på Everest Summiteer lodge. Hem till Apa Sherpa.
 Apa Sherpa, japp ännu en legend. Vi missade honom dock, attans. Han var på resa i USA för att promota något om jag inte minns fel. Men vi passade på att bo i hans hus medans han var borta. Tack. Den här mannen är världsrekorhållare, Guiness World Records, som ni ser här till vänster i bild - i att ha bestiget Mount Everest flest gånger i historien. Hela 21 ggr har han stått på toppen av världens högsta berg. Dra mig baklänges vilken insats. Denna taniga lilla dvärg till man. Jaja, jag är imponerad. 
 
 
Nått fram till Thame efter en lång vandring hela vägen från Gokyo. Måttligt sliten.

Sammanfattning
 
Den tunga dagen. Helskotta. Nattentill idag har varit ett helvete, bara sovit 3-4 timmar på grund av insomnia. Trodde jag hamnat på ett sjukhus mitt i natten också då jag hörde folk spy och hosta hej vilt. Insomnia för mig innebar att dåtid blandades med nutid och framtid i en konstig mix. Tänkte verkligen på allt möjligt. Men att jag sov så lite som jag gjorde kan också berott på att jag gick och vilade mitt på dagen 3-4 timmar. 
 
Jag var trött som fan när vi började vandra mitt i mörkret med endast våra pannlampor som lös. Det snöade. Snön låg som ett täcke på marken. Bikram hade haft rätt. Nu kommer skitvädret. Vi lämnar verkligen i grevens tid. Jag andas tungt och har det kämpigt. Det här var nog jobigaste på hela vandringen för mig som en följd av den dåliga sömnen. Nysnön gjorde det helt på sina ställen också. Efter en stunds vandring då vi kommit upp en bit så vänder vi på oss, vi ser pannlampor långt där borta nedanför oss. Grabbarna från Argentina, Spanien och Tyskland lyssnade på oss ändå igår och valde att också ge sig av tidigt. Det kom flertalet höga stenar nu, man fick liksom häva sig uppåt. Tungt som fan. Tycker Bikram är skicklig, hur fan hittar han här i mörkret. Nu fanns liksom ingen led direkt. Varje steg är en förhandling med sin egen kropp. Vi stannar flera gånger och hämtar andan. Vi passerar två höga pass innan vi når högsta passet på Renjo La. Väl däruppe finner vi en ryss som tältat. Mycket udda men absolut. Kul för han här i kylan liksom. Det är helt grått ute nu och snön faller. Något kyligt. Vi har nu nått det tredje och sista passet. Vi är trötta och sega. Men vi stannar inte länge innan vi börjar vandra nedåt på andra sidan igen. Det är halt och det gäller att se upp. Vi trampar på och når Lunde efter 4 timmar och 20 minuter - runt 09:20. Normalt sett är Bikram här 15:00 med sina klienter. Men visst, vi startade rätt tidigt på morgonen också. Vi skulle övernattat här, men bestämmer att det är lika bra att bara trycka på hela vägen till Thame. Dvs hela 23 km. Jävla prestation alltså. 
 
När vi kommer fram till Thama så letar vi efter det hus där Apu Sherpa bor. Tar ett tag innan vi hittar det. När vi väl når fram blir vi varse om att han inte är där. Typiskt. Resten av dagen i Thame spenderas typ inomhus. Var lite kyligt. Men vädret var bra här när vi kom fram på dagen. Vi hade vandrat ifrån skitvädret verkligen. 
 
 
 DAG 14
 
Thame till Namche Bazaar: 1 timma 44 minuter
Start 07:45, Framme 09:29 Namche Bazaar
 
Sammanfattning
 
Den här dagen hade vi inte alls bråttom. Vi skulle bara till Namche Bazaar igen så ingen stress liksom. Vi käkade frukost i lugn och ro innan vi började vandra. Idag ska jag ta det lugnt. Fan alltså. Äntligen. Dröjde inte länge innan Bikram började prata rekord. Vad fan, du kan ju inte börja prata rekord nu. Jag taggade till med en gång. Sluta skämta nu. Fick ett behov av att slå det rekordet. Han sa att han aldrig hade gått mellan Thame och Namche på 2 timmar. Sagt och gjort, där ökades takten. Bikram hade först täten, man han tappade sen och var totalt slut. Inte någon ork kvar alls. Många gånger fick jag stanna och vänta in honom. Lugnt för mig. Jag var förvånad över att jag fortfarande hade energi. Vi kom fram 09:24 ca till Nirvana Home - det tog oss alltså 1 timma och 44 minuter. Nytt rekord. Bikram har aldrig gått så fort. Haha. Så går det. 
 
Lugna gatan idag alltså. Bara strosa runt i Namche, köpa godsaker, äta gott och ta det lugnt. Vi käkade pizza, såg på dokumentär och jag hörde av mig till Sofia som blev överlycklig.  
 
DAG 15
 
Vilodag Namche Bazaar 
 
Sammanfattning: 
 
Lika lugn dag idag. Jag och Bikram vandrade omkring i Namche och stannade till vid den lokala marknaden bland annat. Har käkat mycket chocklad, det om något har jag haft en törst på under vandringen - även om jag faktiskt åt lite sånt väl under vandringen också men i mindre mängd. Resten av dagen spenderades vid vårt boende. Noll knop. Läst, käkat och snackat. That´s it. 
 
 
DAG 16
 
 Namche Bazaar til Lukla: 7 timmar lugnt tempo
 
 
Huvudgatan i Lukla. Så himla mycket mer finns inte. Men mysigt. En gång i tiden fanns en fejk Starbucks här. 
 
Sammanfattning
 
Enkel vandring idag tillbaka till platsen där allt började. Vi hade snackat om att ta det lugnt idag men Bikram trissade upp tempot ändå. Jag var envis och skulle hävda mig idag med att fan inte öka tempot även om han gjorde det. Det var mycket nedför men faktiskt en hel del uppför, mer än väntat. Jag mindes inte att det var så jäkla brant. Vi stannade till vid Buddha Lodge i Phakding för att käka lunch. Där var här vi bodde första natten. Självklart passade jag på att käka jakkött även denna gången. Vi stötte på grabbgänget igen. De var precis på väg ut när vi kom. Det tog oss typ 7 timmar totalt från Namche till Lukla - helt ok tid med tanke på att vi sa att vi skulle chilla. Vi tog in på samma boende som där vi käkade frukost första dagen då vi flög in till Lukla. Här skulle vi bo vår sista natt. Väl framme så spenderades dagen för det mesta med att sitta inne och samtala men även en och annan runda runt Lukla och en promenad till flygplatsen för att boka flyget inför imorgon. 
 
DAG 17
 
Flyg Lukla till Kathmandu
 
 
En sista vy innan vi hoppar in i planet vid Lukla Airport 
 
  Inflygningen över Kathmandu efter 17 dagar i Himalaya. Det var alltid lite disigt när jag var där. 
 
Sammanfattning
 
Vaknade tidigt, runt 05:30 och käkade därefter frukost. Det var nu dags att lämna Lukla och bege sig tillbaka till Kathmandu igen. Efter en 17 dagars lång oförglömlig vandring i Himalaya. Det var faktiskt mer än nog välkommet att återvända till "civilisation" och kunna njuta lite av att checka in på ett finare hotell och vila kroppen. Det var precis det jag gjorde. Mådde faktiskt lite piss dagarna efter vandringen, varför vet jag inte. Men jag var seg och ville mest ligga raklång i sängen några dagar. Lite mör i kroppen i tillägg. Men visst var det värt det. Absolut. Och jag vet också att jag kommer att komma tillbaka någon gång i framtiden. Utan tvekan. 
 
 
Nedan följer lite bilder på hur boendet, maten och toaletterna såg ut längs med rutten. Vi bodde i så kallade tea houses och många utav dom var väldigt fina, om än enkla. 
 
 
 Toalett 
 
 
En vanlig syn i Nepal precis som på många andra ställen i världen, men att gå på den här typen av toalett när du vandrat i flera dagar uppe i bergen och är totalt slut i benen blir lite av ett äventyr i sig självt. Det är sällan man utmanas i att behöva sikta rätt med röven för att inte skita utanför eller på sig själv för den delen. Där satt jag darrandes som ett asplöv med lår på väg att ge upp av utmattning och skulle torka mig i röven utan att tippa bakåt ner i papperskorgen full av skitpapper. Jag sitter där, och erinras alla komiska bilder på förbud mot att stå med fötterna uppe på toastolssitsen och inser att det faktiskt finns folk i länder där en sådan sak är helt naturligt. Med den typen av toavanor behövs ju för tusan ingen tidning, man har ju fullt upp med prickskytte. 
 
 Boende
 
 Boendet var stundtals väldigt enkelt, ett rum som utgjordes utav några tunna plywoodskivor med en säng i ena hörnet. De var generösa med täcken/filtar men oavsett så sov jag alltid med alla kläder på mer eller mindre, nedbäddad i min tunna silkessovsäck som i sin tur var inbäddad i den tjocka dunsovsäcken av North FAKE jag hade med mig. Denan fick jag också låna av Apex. 
 
 
 
 
6:e bilden uppifrån: Jag vaknade en dag och såg frost på insidan av fönstret. En gång minns jag att det var närmare -7 grader kallt i rummet, säkerligen mer någon gång. 
11:e bilden: Är tagen från mitt rum på Himalayan Hotel med utsikt mot Mount Everest. 
19:e bilden: Utsikten från mitt rum mot en utav sjöarna i Gokyo. 
 
Mat

 Min absoluta favoriträtt under vandringen, Yak Steak med potatis samt rikligt med sås och strimlad rå vitlök över. Fantastiskt gott. Bilden är tagen då jag äter på Buddha Lodge och maten var så god här att vi stannade till även på hemvägen igen för att äta samma sak. Jag rekommenderade stället för 
 
  
 
6:e bilden: Dal Bhat efter att vi precis kommit fram till Chukhung. Full power som Bikram alltid sa. Gillar inte ris direkt men detta vräkte jag i mig. Jag visste att mat och vatten var av yttersta vikt för att må bra på den här höjden. Är ju i och för sig alltid av yttersta vikt, men just vatten som jag normalt sett är kass med på havsnivå blev min nya prio här uppe. Det brandgula pisset fick bli en form av indikator för att jag skött mig mindre bra men lyckligtvis blev det så illa. 
9:e och sista bilden: Frukost inför Kongma La Passet. 
 
Exempel på meny
 
  
 
100 NPR är ca 8 kr.  
 
Kathmandu  
 
 
Karta över rutten med tid och distans markerat mellan varje övernattningsställe. Se också tid och distans nedanför alla överskrifter längre upp i inlägget.  

Möte med en legend, Kancha Sherpa, i hans hem i Kathmandu. Den här mannen är den sista överlevanden från den berömda Everest Expeditionen 1953 då Edmund Hillary och Tenzing Norgay satte sin fot på toppen världens högsta berg för första gången i mänsklighetens historia. 
 
Kancha Sherpa tillhörde fronten och blev anförtrodd med det ytterst svåra uppdraget att lägga upp rutten i Khumbu Icefall så att resten av Expeditionen lättare skulle kunna ta sig fram och uppåt. På den tiden, då gick hela Expeditionen till fots från Kathmandu till Lukla för att därefter fortsätta hela vägen upp samma väg som jag tog på vandringen - till Everest Base Camp. Det är ta mig fan insats det. Och tro inte att packningen var lätt. Här snackar vi flera ton som fraktades för hand upp i bergen. 
 
En signerad bok med Kancha Sherpas autograf. Fräckt. 
 
Official Trailer till dokumentären om Kancha Sherpa. Kancha Sherpa ljust markerad i bild, Edmund Hillary 4:e mannen från vänster ståendes i bild. 
 
 
En kommentar
publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: 8848 metres, Bikram Karki, Chomolungma, Edmund Hillary, Himalayan Warrior, Kancha Sherpa, Kathmandu, Mount Everest, Mount Everest Base Camp, Mount Everest Three Passes, Nepal, Sagarmatha, Sagarmatha National Park, Tenzing Norgay, The last of the first, World´s Highest Mountain

Mount Everest Three Passes Trek Part 1

 
17 dagar i Himalaya 
En personlig redogörelse 
 
  
 
The Mount Everest Three Passes Trek 
a.k.a High Passes/Circuit Trek
Längd: 17 dagar
Start: 24 november 
Pass: Kongma La, Cho La & Renjo La
Företag: Apex Himalaya Trek 

 

Min vandring i Himalayas bergskedja var den mest fantastiska vandringsupplevelsen i mitt liv och samtidigt den mest utmanande. Det är den tuffaste vandringen du kan göra i Everest regionen, såvida ditt sikte inte är inställt på toppen av världens högsta berg. Att vandra här, i en av världens mest spektakulära bergslandsskapsmiljöer, får dig att känna dig pånyttfödd och inget förser dig med större tillfredsställning och en känsla av frihet än att faktiskt bestiga en topp med fantastisk belöning i form av hisnande vyer. Vi vandrade totalt sett mer än 200 km i Hamalayas bergskedja och besteg mer än åtta toppar i tunn luft ovanför 5000 meters höjd och skapade oss oförglömliga minnen för resten av livet. 

Enligt min åsikt krävs det dock en viss typ av människor med förmågan och kapaciteten att verkligen klara av något av den här kalibern. Människor med energin och styrkan, både fysiskt och psykiskt, att sätta en fot framför den andra i en till synes oändlig parad, detta framförallt är den tuffaste biten - utan att klaga eller ställa frågor såsom: är vi framme snart? Eller, när är nästa rast? Du utkämpar ett konstant inre krig för att orka fortsätta ta dig framåt trots att syret i luften är 50% mindre än vid havsnivå och det känns som om du andas genom ett sugrör, när dina ben skriker av smärta för att du mer eller mindre i varje steg uppåt knäböjer ungefär 95 kg totalt sett och när du ibland endast avancerar framåt några få steg per minut - vilket får dig att rikta tankarna mot det egensinniga djuret jaken med den långsamma takten då du känner att du på något knepigt sätt kan relatera till sättet de beter sig på. Självklart, det här är givetvis betydligt lättare än att faktiskt bestiga världens högsta berg men det är trots allt en extremt utmanande uppgift och absolut inget för veklingar. Här krävs ett brinnande begär, något som driver dig inombords och den lågan finns inte hos alla - därför passar inte det här alla. Men varför skulle då någon välja att göra det här självmant om det är så slitsamt och tufft? Det är inte självplågeri vi sysslar med här. För min egen del så är det lika klart som korvspad. Jag gör det för skönheten, FRIHETEN och tystnaden - smärtan ignorerar jag. Den är ändå oundviklig - men för det man får - så blöder, svettas och gråter jag vilken dag i veckan som helst. JA, för fan. Tveklöst.

Här uppe vandrar du bland giganter hela vägen. Himalayas skönhet är oslagbar. Du befinner dig på historisk mark och går i legenders fotspår - samma led som några av världens bästa och mest berömda klättrare en gång gjorde och fortfarande gör - och du är inget mindre än i konstant andnöd, inte enbart på grund av vandring på hög höjd utan också för det fantastiska sceniska landskapet som får dig att bokstavlingen tappa andan. Det massiva och fruktbara Mount Everest men också Lhotse, Nuptse, Island Peak och det vackraste och den mest hypnotiska skönheten av dom alla Ama Dablam - bara för att nämna några. Det finns bara en plats på jorden där dessa berg, en samling av världens högsta, sträcker sig mot skyn - och jag var mitt i centrum. Där och då brydde jag mig inte ett skit om någon tillfällig smärta. Det var som om du blev alldeles hänförd och fångades in av bergen omkring dig och inget annat spelade roll. Som om bergen hade en magnetisk dragningskraft på dig.

Det här är ett paradis för en natur- och vandringsmänniska. Jag har svårt för att inbilla mig att någon kan känna mindre än känslan av att faktiskt sväva på moln. Men när allting kommer omkring, så är det extremt viktigt att man respekterar dessa berg och den miljö du befinner dig i för, med risk för att låta för melodramatisk, så är det de facto så att dessa berg och den här miljön är dödlig och människor har dött och fortsätter dö här uppe. Och då har vi inte ens börjat snacka om toppen av Everest, där mänsklig tragedi och triumf går hand i hand. Jag vandrade den här leden med vetskapen om att människor dog bara veckan innan min egen stigning till högre mark och flertalet andra, blev jag varse om, hade drabbats av allvarliga höjdsjukesymptom som en följd av den höga höjden - med enda utvägen att bli evakuerade med helikopter. Vissa drabbas av matförgiftning och kanske  efterdyningar av dåligt renat vatten, inte bara under vandringen men också efteråt. Illamående, huvudvärk och magproblem - dessa är vanliga åkommor under vandring på hög höjd och jag har själv kännt av det. Jag är bara glad över att jag slapp betala det ultimata priset, med hänvisning till mitt eget liv, och därtill blivit hemskickad i en kista. Kalla det överdrift om du vill, men jag var ju ändå där och andra människor råkade illa ut. Så är det bara. Jag är inte vidskeplig och blir inte lätt avskräckt, och det ska inte du heller bli. Men bland de bästa tips jag kan ge är att det är viktigt att känna sig själv och sina begränsningar. Otroligt viktigt. Försök inte ens att utmana dig själv här uppe. Om du gör det så väntar en bestraffning alldeles runt hörnet. Jag kom för egen räkning på ett motto när jag vandrade och det upprepades som en påminnelse flertalet gånger i skallen ungefär som en trasig gammal bandspelare i en loop: "Slow and steady, same pace wins the race" Och ja, jag tänkte på engelska. Det är vad du faktiskt gör under långresor runt jorden. Mottot som mer eller mindre kan tolkas som att det inte finns någon mening med att skynda sig för att komma fram i tid, du kommer fram när du kommer fram och så var det med den saken. Försök att visualisera sättet en jak, bergets konung, tar sig fram och lever sitt liv så förstår du. Dessa djur vandrar på vår jord, i den här miljön, i en väldigt långsam takt med tunga lass och det är dessa karaktärsdrag vi borde dra lärdom av. De som "tävlar" här uppe tenderar att hamna längst bak i ledet förr eller senare i total utmattning för att det är så tungt. 

Men med risk för att framstå som en galning, trots ovanstående ställningstagande och predikande, så ska jag inte ljuga för er. Som somliga säkert redan förstår så slog jag och Bikram tydligen någon form av rekord varenda gång vi vandrade en viss sträcka från by till by, vilket givetvis gjorde folk här uppe förundrade över vår takt och så fortsatte det runt hela leden och hela vägen tillbaka igen, under 17 dagars tid. Men jag måste poängtera, att vi gjorde det på ett väldigt ansvarsfullt sätt och under kontrollerade former. Jag åt en halv tablett Azomide (Diamox) varje morgon, drack 3 liter vatten varje dag (inga undantag), åt den bästa och mest fullpackade maten tillgänglig (Dal Bhat equals full power), sov tillräckligt många timmar varje dygn, packade min väska på precis rätt sätt och  använde i slutändan rent och sunft bondförnuft för att kunna räkna ut när och var en extra liten push i tempo var lämpligt. I tillägg till allt det här så hade jag också en fantastisk guide, Bikram Karki, som visste efter en noggrann analys av mig, precis hur mycket vi kunde trycka på. Vid behov gjorde vi tillsammans alltid extra acklimatiseringsvandringar och jag tror att få var så ihärdiga och noggranna som vi var vilket också gav resultat. 

Hela vägen från start har det runt omkring mig funnits extraordinära och hårt arbetande människor. Sherpas som arbetar ofattbart hårt för låga löner, vad jag vill tro i alla fall, och bär alltifrån stora plywooddörrar till dunkar med bensin, vedklabbar och mat - extremt långa distanser på den här höjden vilket får dig att klia dig i huvudet över förundran och beundran. Kom ihåg detta, i Himalaya finns det inga asfalterade vägar. Jag såg grabbar traska upp och ner med uppåt säkert 50-60 kg på ryggen om inte mer i vad som såg ut som flip flops. Jag har stött på en del gnällspikar i mitt liv oavsett vad de företar sig och jag tror att dessa personer hade varit i behov av en dos uppvaknande. 

På min resa genom Himalaya och de efterföljande dagarna i Kathmandu så har jag träffat den sista överlevanden från Everest Expeditionen 1953, där för alltid legender som Edmund Hillary och Tenzing Norgay besteg toppen av Mount Everest för första gången i mänsklighetens historia. Jag har mött en sherpa som bestigit Everest sex gånger och som var där under en av de mest fruktansvärda händelser någonsin på Everest, senare stämplat som den dödligaste säsongen i bergsklättrings historia, då 8 människor miste livet 1996 under en hänsynslös storm. Detta var för övrigt i samma veva som Jon Krakauer, i följetång med Adventure Consultants, besteg Everest och senare skrev en av de största äventyrsböckerna genom tiderna som baseras på dessa händelser: Into thin Air, som nu även är odödliggjord på vita duken i form av filmen Everest från 2015 med bland andra Jake Gyllenhaal. Jag har också nästan, säger nästan för att han inte var hemma men vi bodde i hans hus, träffat mannen som bestigit Mount Everest flest gånger i historien. Apu Sherpa som fram till dags dato bestigit Everest 21 ggr. Attans, men fan jag kunde nästan ta på och andas genuin bergsklättrarhistoria under min vandring. Inspirerande. 

Jag har inte själv bestigit Mount Everest, men att ha vistats i den här miljön och efter att ha pratat med alla människor med bergsklättring och höghöjdsblod i kroppen, så har jag kommit till att inse att även en simpel man som undertecknad, utan tidigare bergsklättringsfärdigheter, kan nå toppen av världens högsta berg om bara viljan finns där. Det, och om den stora summan pengar som krävs för detta investeras i ett sådant projekt, det vill säga. Haha. Att nå toppen gör man knappast gratis eller utan att offra något. Vem vet, i framtiden kanske man står där på världens tak och blickar långt ut över vida lanskap - och samtidigt stirrar djupt in i sin egen själ. 

Nedanför följer kortfattade redogörelser om tiden inför vandringen och sedan följer sammanfattningar om själva vandringen i två delar. 

Inför vandringen  

Jag hade läst på lite hemma om att vandra till Everst Base Camp med en guide men också om att faktiskt vandra helt själv. Så här i efterhand kan jag förstå att folk vandrade på egen hand för det är inga problem alls. Leden är så tydlig att en blind person hittat fram. Och i tillägg har jag även hört folk som gjort Three Passes på egen hand. Men jag ville i alla fall göra det med en guide därför att jag inte gjort den typen av vandring förr och för att jag visste att Bikram var kunnig på den miljö vi skulle vandra i. Sen blev beslutet tydligare då jag ändrade attityd från att göra bara Base Camp till att inkludera Base Camp men därtill också göra den svåraste vandringen i samma veva. 

Innan jag lämnade Falköping, eftersom vi var hemma i Sverige en sväng innan detta, så visste jag inte vilket företag jag ville vandra med. Det var lite svårt att hitta bra info. Jag bestämde mig för att bara åka ner och lösa det på plats och det gjorde jag. Väl nere i Kathmandu så tillbringades de första dagarna med att maila fram och tillbaka till företag och att köpa utrustningen som behövdes för den här typen av vandring. Vissa saker hade jag givetvis sen innan men jag behövde komplettera med lite annat också. 

Jag mailade som sagt fram och tillbaka och träffade även representanter för flera företag innan det tillslut landade på Apex Himalaya. Jag hade via Tripadvisor fått nys om att två bröder erbjöd guidade turer till Base Camp osv och efter att ha läst klockrena reviews så var jag ganska övertygad. Problemet som uppstod, när jag träffade ena brodern var att Bikram, guiden jag ville gå med, precis var påväg tillbaka från en lång vandring på ca 21 dagar. Tusan också tänkte jag. Jag ville ha just han som guide, därför att jag läst om hans kompetens och visste att det var han jag ville slå följe med där uppe för bästa resultat och bästa upplevelse. Efter flera samtal fram och tillbaka och diskutioner med hans bror lyckades jag tillslut boka in en tur med han ändå. Success. Givetvis behövde han vila från den vandring han nyss gjort och jag minns att jag sa att jag är beredd att vänta 2-3 dagar på Bikram. Jag betalar mer än vad som krävs och jag tipsar bra. Sagt och gjort, Bikram tackade ja. Några dagar senare var vi på väg.

Kathmandu var för övrigt ingen drömstad att vistas i om jag ska vara helt ärlig. Super stressig stad med mopeder och bilar överallt, tutandes - och luften var extremt förorenad. Inte ens i självaste New Delhi var luften lika dålig som här. Men jag strosade runt fram och tillbaka på gatorna här och fixade min utrustning och tog in staden ändå så gott jag kunde. Nedanför följer en bild på den butik där jag inhandlade delar av min utrustning. 

  
Butiken där en del av min utrustning inför vandringen inhandlades. Hade läst om den på nätet.
Här fanns bland annat North FAKE att tillgå om man så önskade. För min egen del så köpte jag enbart ett extra underställ och regnbyxor. Resten fanns redan efter noggrann planering ca ett år tidigare på hemmafronten då Everest fanns som potentiellt stopp på vår resa jorden runt. I den här butiken hittar du saker till vandringen som är av helt ok kvalité. Givetvis inte North Face på rikigt som sagt, men det duger om man så behöver.  

 
Rutten över Everest Three Passes - Tuffaste i Everest regionen
 

Packlistan

Låt mig säga det absolut viktigaste med en gång: varje gram vid vandring i Himalaya är av betydelse och tro mig du vill inte ha en för tung väska här uppe. En för tung packning gör inte bara upplevelsen i sig vidrigt jobbig utan ökar också risken för utmattning och eventuell höjdsjuka som en följd. Du behöver inte mer än max 10-12 kg packning. Du kommer att tacka mig när du börjar vandra. 

Givetvis varierar packningen lite beroende på vilken årstid du gör den. Men nedan följer ett utdrag ur min egen packlista. En del av det jag hade med var onödigt och absolut inget jag hade behövt att ha med, det hade gjort min packning lättare så tänk en extra gång innan du packar ned det. Notera också att du kommer att köpa vatten längs vägen vilket gör att ytterligare 1-2 kg läggs till din vikt varje dag.

1. Backpackerväska - 40L räcker gott och väl 
2. Vandringsskor - helst starka kängor för att inte stuka fötterna (jag köpte mina i Kathmandu) 
3. 2 par byxor - varav ett par lite tjockare 
4. 2 par underställ - du blir svettig och vill byta om när du kommer fram, i december är det kallt (Icebreaker) 
5. 3 par kalsonger - finns duschar faktiskt men inte alltid med varmvatten 
6. 6 par sockar - hade med några extra (några tjockare och två par merinoull sockar) 
7. 2 mössor - 1 stk Icebreaker merinoull och en tjock sherpa mössa
8. 2 par vantar - ett par tunnare merino och ett par tjockare. Använde aldrig det tjocka paret
9. 1 par kortbyxor - för chillstunder vid brasan typ, när kläderna torkar
10. 1 stk regnjacka - Marmot är ett kanonmärke
11. 1 stk dunjacka - av märke Haglöfs för min del. Så pass tunn ändå att den väger noll i princip
12. 1 stk tjockare downjacket - men den fick jag låna av Apex
13. 3 stk t-shirts - 2 stk Icebreaker merinoull + 1 stk som jag fick av Apex
14. 1 stk tröja - Icebreaker merinoull med luva 
15. 1 stk fleece - sämre material då jag köpte den i Kathmandu. 
16. 2 stk selfiesticks - räcker givetvis med en, men jag hade både telefon och kamera
17. 1 stk vattenflaska - minst 1 liter (otroligt viktigt med vatten här uppe
18. Kamera + Actionkamera - med tillhörande batterier. Kylan gör att de töms fort. 
19. Adapter - för att kunna ladda och tillhörande sladdar givetvis
20. Necessär - rakhyvel, tandkräm, tandborsta, nagelknippsare, spegel
21. Solkräm, stift till läppar mot solen, 
22. Energibarer - guld värt när du vandrar. Köp med extra innan vandringen. 
23. Pannlampa - väldigt viktigt vid vandringar i mörker
24. Tejp eller lim - kommer till användning (gorillatjep eller eltejp) 
25. Drybags för elektronik mm - Jag hade 4 stk i olika storlekar, kanske lite onödigt (Sea To Summit) 
26. 2 stk vattentäta plastfickor - för pass eller annat viktigt såsom telefon osv (pengar och plånbok)
27. Karta över rutten - ger en översikt och kul att vila ögonen på när dagens vandring är över 
28. 2 stk toarullar - finns att köpa (jag snodde med från Hostelet) 
29. 1 stk midjebälte - här kan du lägga energibarer och annat som du smidigt vill komma åt 
30. Läslampa - minimal till din bok
31. 1 stk bok - eller två beroende på storlek. Inte för tung bara, pocket är perfekt. Jag läste Into thin Air
32. 1 stk mobiltelefon med laddare 
33. 2-3 stk små svarta anteckningsblock - för att skriva dagbok - vikt är av yttersta vikt
34. 1 stk första-hjälpen-kit - med plåster, Compeed, tigerbalsam osv 
35. 1 stk tunn och extremt lätt dagväska - Sea To Summit 
36. 1 par solglasögon - men inte vilka som helst, gärna de som täcker ögonen helt. Bergsvandringsbrillor. 
37. 1 stk uppblåsbar huvudkudde - det fanns faktiskt kuddar hela tiden så det var lugnt 
38. 1 stk poncho
39. 1 par regnbyxor - köpte något billigt i Kathmandu. 
40. Eventuellt crampons och gaitors för vandring i snö och på is
41. 1 stk stor svensk flagga - japp, när du står vid Base Camp så kokar det patriotiska fosterlandsblodet 
42. 1 stk stormtändare - totalt onödigt för min del. Jag vill väl leka Bear Grylls och förberedde mig för det värsta. 
43. 2 stk lås - räcker väl egentligen med ett
44. 1 stk 12 timmars saftey snaplight - nej, du behöver inte detta. Överlevnadstänk från mig igen. Herregud. 
45. 1 stk duff - dvs något du kan skydda munnen med och som gör att luften du andas blir varmare
46. Små straps i plast så du kan spänna åt saker vid behov - minns inte om jag använde detta
47. Pengar - poängterar detta igen. I Namche finns ATM, men du ska upp i bergen så tänk på det. 
48. Tabletter: Alvedon/paracetamol, immodium, Azomide eller Diamox dvs höjdsjuketabletter, vattenreningstabletter. Hade ej använding för US Army vattenreningstabletter då jag alltid köpte vatten för säkerhets skull. Bikram hade också en extra vattenrenare som jag aldrig använde. Hade sparat pengar men kände inte för att sprutmåla varenda toalett jag gick på längs vandringen. 

En sak som jag inte hade med men som Bikram, min guide hade, det var en solcellsladdare. Jävligt smart alltså. Tänk på en sådan investering. Det finns så man kan ladda hela vägen upp och runt leden men det kostar dock. 

Nedanför följer utdrag ur min dagbok, med medföljande bilder - omtvistat till en story. 

 

Mount Everest, here I come  

 

DAG 1

Flyg från Kathmandu till Lukla och vidare mot Phakding till fots.
2 timmar 30 minuter (3 timmar med flyget inräknat) 
Distans ca 10 km


Precis landat på Lukla Airport, världens farligaste flygplats 

                 

Här ser du fan inte grabbar som går runt och klagar på att det är tungt att bära. Somliga gnäller över en väska, kom tillbaka när du burit 10 lådor på ryggen, uppe i bergen. Skiten ska från punkt A till punkt B, och så var det med den saken. 
Dagbok som jag skrev i varje dag för att sammanfatta upplevelsen. 

Karta över Everest regionen. Jag markerade varje dag distans och tid för vår vandring. Till höger - resplanen med info om vad varje dag ska innehålla samt kladd från planerandet inför vandring. 
  
Sammanfattning: 
 
Dagen började underbart. Försov mig trots noggrann planering om hur jag skulle gå upp i tid och packa det sista innan min guide Bikram dök upp. Gick åt skogen. Telefonhelvete. Men troligtvis ringde den bara det att jag inte hörde. Tidigt på morgonen, 05:15 kommer personalen på hostelet (Wander Thirst Hostel) in i mitt dorm rum och viskar till mig att någon väntar nere i receptionen. Underbart. Bra start där, var det första jag tänkte. Det gäller att göra ett bra första intryck. Efter att vi hälsat for vi ilfart mot flygplatsen för att inte missa flyget. Väl framme blir jag dunderskitnödig och måste gå på dass. Som tur är hade jag med mig toapapper som jag snott på hostelet inför vandringen. Bikram fixar incheck medans jag lägger en kabel. Teamwork.
 
Efter ca 30 min flygtid från Kathmandu så landar vi på flygplatsen i Lukla (Tenzing- Hillary Airport) som rankades som världens farligaste flygplats i över 20 års tid. Helt ok flygning i ett litet propellerplan. Det väsnades som fan. Hade innan läst på om att sitta på vänster sida i planet för bäst vyer av bergen och det gav minst sagt en mersmak av att se mer. Var lite kyligt när vi kom fram. Min selfiestick gick upp i rök. Men men, inte världens största flygbolag direkt så vem ska jag klaga till. Från Lukla påbörjar många den populära vandringen till Everest Base Camp och så även jag och Bikram. Dagens mål var att vandra vidare upp till Phakding, men efter att vi landat och hämtat ut våra väskor så stannade vi snabbt till för en kort men efterlängtad frukost på ett närliggande teahouse i Lukla - te och havregrynsgröt. Sväljer min första tablett Azomide mot höjdsjuka - räcker med en halv. Just in case. Bättre att vara förberedd än att tackla skiten när du mår piss. Råd från Bikram. Grabben har gjort det förr. 
 
Vi påbörjar vandringen från Lukla på 2860 meters höjd. Det blir varmt fort, har mycket kläder på mig minst sagt. 
Jag känner mig stark när jag går. Väskan är på ca 13 kg, helt ok vikt. Tackar gudarna för att den inte är tyngre, och det gör jag fler gånger under hela vandringen. Möter mycket korsningar mellan yaks och kor, vet inte riktigt vad det blir ett resultat av - förhoppningsvis inget missbildat. Mycket inskriptioner på stenar, lyckönskningar osv. För det mesta är vägen plan, det går lite upp och ner. Ligger förvånansvärt mycket restauranger och barer längs vägen, den första biten. Vi bekantar oss med varandra. Kommer fram till att Bikram varit uppe vid camp 4 på Mount Everest. Coolt. Han ska tydligen även bestiga berget nästa år. Jag är avundsjuk. Det börjar kännas möjligt även för mig, en vanlig man utan bergsklättrarkunskaper. 2 timmar och 30 min senare når vi Phakding, ca 5-10 grader celsius ute. Började mesd att beställa in riktigt lyxig mat i form av yakkött, fan vad gött det var. Jag visste sedan innan att man inte bör äta kött ovanför Namche Bazaar då det blir uppburet dit för hand. Risk att det blir dåligt. Gäller att passa på. På vägen upp såg vi många räddningshelikoptrar, Bikram kunde särskilja dom. Fan, flyger de ner varenda jäkel där uppifrån eller? Phakding är kantat med små sten och trähus överallt. Inte jättestort direkt. Charmigt. Mycket folk passerar här. Vårt första boende heter Buddha Lodge och ligger mitt på leden. Det är lite kallt inne på rummet. Fönstrena stod på vid gavel. Två sängar. Här ska jag nog sova gött, om jag inte fryser vill säga. Tidsfördriv på rummet efter kl 18. Det gäller att packa om, packa, skriva dagbok, dricka vatten i mängder och läsa bok. Har strax innan sett en dokumentär om Everest
 
Bikram valde jag som guide efter noggrann efterforskning på Tripadvisor och efter att ha snackat med hans bror som också jobbar för Apex Himalaya. Jag väntade några dagar extra bara för att få honom som guide. Jag visste precis vad jag gjorde och det var utan tvivel hans expertis jag ville ha där uppe. 
 
DAG 2
 
Vandringen tar sin början på allvar. 
Phakding till Namche Bazaar: 5 timmar 20 minuter
Distans ca 11 km
 
Möte med en legend, Dorjee Sherpa - som har bestigit Mount Everest 6 ggr. Han var där 1996 med Imax, då en av de mest tragiska händelser i bergsklättrings historia inträffade då 8 personer dog på Mount Everest som en följd av extremt oväder.
 
 Trackrecord Dorjee Sherpa. Helt ok prestationer där alltså. 

Bikram fixar tillstånd till att få gå in i Sagarmatha National Park. Jag står och glor. 
 

Gatan genom Phakding. Finns butiker med allt möjligt. 
Entrébiljett till Sagarmatha National Park.  
 

Vi lämnar Phakding. Passerar några sherpas på vägen. 
 
  
 
 Lämnat Phakding och vandrar mot Namche Bazaar. Helt ok värme. Taggad på dagens vandring. 
 Ja, det var ju inte sällan vi sprang på dessa varelser längs vägen. Packåsnor. 
En av många hängbroar längs vägen. Läskigt va? 
 Bikram skiner i solen. Berömmer mig om att jag är en bra klient. Stark. Snabb.

En av otroligt många bönestenar, kan man väl kall dom, med mani-inskriptioner som önskar en god vandring typ. 
Dessa stenar ska alltid passeras till vänster. 

Tafsar lite på en. God tur min gode herre. 

Framför den berömda hängbron, Larcha Doban Bridge som är med i filmen Everest från 2015. Den nedersta bron var avstängd av någon anledning så vi tog den översta. Bra högt alltså. 



Här är den. Dags att knalla vidare. Bron pryds av mängder med böneflaggor. 
Vi ser några toppar när vi passerar över bron, bland annat Tabuche 6367 meter och Cholatse 6338 meter. 
  Gäller att hålla sig i så man inte blåser över kanten. 
Som sagt här klagas det inte. Bara lasta upp skiten på ryggen och ge sig i väg. En sån här sak är tung nog på havsnivå, den här pöjken han gör det mitt ibland bergen i Himalaya. Vissa klagar över en tung väska liksom eller en matkasse som väger för mycket. Dessa sherpas är flitiga och det är imponerande. De bär runt på all möjlig skit här uppe. Det mest fascinerande av allt är att rätt vad det var så såg du en sherpa komma gåendes såhär och samtidigt pratade han i telefon. Practice makes perfect. 
 
En första anblick av världens högsta berg. Efterlängtat. 
 Det var ett hårt pass för att nå hit. Så länge har man drömt om att se Everest och där ligger det. 
 
 
Namche Bazaar 
 
Sista kontrollen innan Namche.

Framme vid Namche Bazaar.  
 
Bikram, min guide - övar på sina ballerina skills. Vad är han mest lik, en hovnarr eller balettdansös? Hur som helst, det var alltså han som guidade mig i bergen. Han är professionell. Tro mig.
Men, ska det fotas så ska det dock. Att posera rätt är viktigt. Gäller att improvisera och det kan han.
 
I Namche Bazaar så sov vi på Nirvana Home Guesthouse. Detta är hem åt Kancha Sherpa, den sista överlevanden från Everest Expeditionen 1953. Tyvärr, så var han inte hemma när vi kom men det tisslades och tasslades om att vi skulle försöka få till ett möte med han väl i Kathmandu ditt han "flytt" över vintern. 
 
 Utsiken från mitt rum på Nirvana Home Guesthouse mot Thamserku 6606 meter. Jag klagade inte, men det var lite kallt i rummet på nätterna och det drar ju ned det totala betyget på Tripadvisor. Hahaha, nej! Någonsin hört talas om idiotiska kommentarer?
 
Utsikten från mitt rum på Nirvana Home. Precis kommit fram. 
 
Lite av en acklimatiseringshike samma dag som vi kom fram. Vi gick upp till en närliggande helikopterplatta. Här satt vi och beskådade det vackra landskapet runt omkring oss när vi fick nys om att två svenskar som nyss bestigit Ama Dablam var på inflygning. Ama Dablam för övrigt till vänster i bild, en i den här bilden, liten vit topp strax ovanför huset med den röda vindstruten. 
Landsmän/kvinnor har landat - men de klev aldrig ur helikoptern. Bra jobbat ändå hörrni. Jag är också svensk. 
Vackra Ama Dablam inzoomat. Reser sig nästintill lodrätt upp emot himlen. 
 
 
Helikopterplattan i Namche Bazaar. 
 
Sammanfattning
 
Frukost runt 07:00 samt en halv Azomide tablett. Mums. Vi startade vår vandring runt 07:30. Mötte lite av en legend här i traken, Dorjee Sherpa som bestigit Mount Everest hela 6 gånger. Det är jävlar i mig prestation det. Som ovan nämt var han med i en expedition 1996 som hette IMAX och var alltså där under katastrofen som inträffade då 8 människor miste livet. Det var även i samma sväng som författaren Jon Krakauer var där, som deltagare i Adventure Consultants med Rob Hall som ledare. Jon Krakauer är för gemene man troligtvis mest känd för sina böcker Into the Wild och Into thin Air, den sistnämda som jag faktiskt hade med mig på vandringen och läste i - vilket är hans personliga redogörelse över dessa tragiska händelser i maj 1996. För intresserade så ger filmen Everest från 2015 en överblick på vad som inträffade. 
 
Kände mig stark idag när vi påbörjade vår vandring. Bara att trampa på. Uppför och nedför flertalet trappsteg osv. Vi tar det lugnt för att acklimatisera oss bra och ser till att dricka vatten. Jag ser till att alltid få i mig 3 liter varje dag. Blev nästan lite maniskt i slutet. Klockrent väder. Passerar kontrollstationer längs vägen - personalen är chockade över vår snabba framfart. Käkade lunch vid Friendship Lodge Restaurant and Hotel. Får beröm av Bikram, han tycker jag är en av de smartaste personer han haft på sina trekker. Måste varit stolpskott allihopa. Vandrar igen, kommer fram till Larcha Doban Bridge - den berömda bron i Everest filmen från 2015. 
 
Nu började det gå uppför rejält. Den här biten hela fram till Namche Bazaar var utan tvekan den tuffaste biten. sög rejält i låren. Var svårare att andas nu, tunnare luft. Vi vandrade vidare mot en utsiktsplats och fick se Mount Everest för första gången. Wow, fräckt alltså. Stod det ett bra tag och bara glodde. Här uppe satt några damer och sålde snickers, kakor och vatten osv. Något dyrt men förståeligt då de bär upp allt för hand. Vi trampade på mot Namche och kom fram till vårt boende Nirvana Home. Klockren utsikt från mitt rum mot Thamserku 6608 meter. Passade den här dagen på att köpa en ny selfiestick då min förra försvann på flyget hit. Käkade jakstek på boendet efteråt, klockrent. Den här dagen kände jag en mildare huvudvärk på vägen om men inget allvarligt. Vanligt säger Bikram. Vi har inte tagit särskilt många pauser idag utan vandrat på bra. 
 
Namche Bazaar är en fin liten by som har en hel del att bjuda på. Du kan ta ut pengar, käka pizza, köpa bakelser, dricka öl och se på dokumentärer på en bar. Helt ok tillbud här uppe i bergen. Just öldrickandet höll vi oss borta från då det inte är särskilt bra att bli uttorkad här uppe. Pratar med Bikram, han lovar mig en plats i hans expedition till toppen av Everest för endast 30 000 dollar. Klappat och klart. Vi lägger oss den här dagen runt kl 19 redan. Viktigt med sömn. 
 
 
DAG 3
 
Acklimatiseringsdag Namche Bazaar samt Everest View Hotel

  Namche Bazaar bakom böneflaggor 
  Här kommer en sherpa och bär på några plywoodskivor. Efter ett tag uppe i bergen blir du inte längre förvånad över vad de kommer och bär på. Enormt flitiga alltså. Lägg märke till hur de bär upp lasten med huvudet. Inget vanligt sätt att bära på där vi kommer ifrån men här är det mer eller mindre standard oavsett vad du bär på.
Hade någon kommit gåendes med en diskmaskin på ryggen hade jag knappt rynkat pannan längre. 
 
Helikopter på ingång. Antagligen med proviant och byggmaterial till husen som byggdes här uppe. 
 
På väg mot Everest View Hotel blev vi vittnen till de rika som flögs in med helikopter från Kathmandu - för att njuta av en birds-eye-view av Mount Everest. Förbannat. En vacker dag, mina damer och herrar. HaHA!!
Acklimatiseringsdag i Namche Bazaar och besök hos de rika. 
Utsiken från Everest View Hotel - världens högst belägna hotel. Mount Everest rakt ovanför mitt huvud, liten del av toppen syns. Ama Dablam, ett mer tekniskt svårklättrat berg än Everest - till höger i bild. Här njöt jag av citronté och minglade med de rika. 
Stötte på en riktigt rik iranier som också besökte Everest View Hotel. Han jobbade med bland annat Santa Maria i Sverige sa han och var generös nog att dela ut tre stycken små burkar med saffran till mig. Efter det fortsatte han dela ut även till de andra som var i närheten. Ska användas till nästa julbak. Den här mannen var rik nog att med hela sin familj flyga helikopter till Base Camp och se Everest från luften. Jag tippar på att han inte riktigt vandrat till Everest View Hotel heller om jag ska vara helt ärlig. Till vänster om iraniern i bild satt några svenskar som också flugit med helikopter till Base Camp och även landat strax invid toppen till Kala Patthar. Vet inte om just svenskarna kom från pengar, men nog kryllade det av krösus typer här uppe. Hade jag väntat länge nog så är nog chansen stor att jag sprungit på någon kändis också. Fick nys om att det kostade runt 30 000 - 40 000 kr för en rundtur med helikopter till Base Camp. Nästa gång kanske. 


På väg tillbaka till Namche Bazaar efter ett besök vid Everest View Hotel. Namche Bazaar bakom mig i bild.  
  Vandrar runt på de små gatorna i Namche.


En jak kommer lastad.

Namche Bazaar är otroligt fint beläget mitt i en bergssluttning med omkringliggade berg.  
 
Gomorrn, sa hästen och stack in hövvet genom dörrn. Ett äpple tack. 
Bikram verkar till synes förundrad. Saker du ser här uppe i bergen alltså. Nästan så man tror höjden spelar en ett spratt. Såg föresten på vägen upp när vi lämnade Phakding - en häst som sög på sin egen balle. Now, there´s something you don´t see every day. "Look at my horse, my horse is amazing"
 
Ett av de större bönehjul jag snubblade över. Om mani padme hum - en fras du ska säga när du snurrar på hjulet. Något om en välsignelse. Du ringer Buddha med andra ord. Old School. 
 
Sammanfattning:
 
Den här dagen var enbart till för acklimatisering och lite sightseeing. Det är viktigt att ta sig tid för att acklimatisera sig ordentligt i den här miljön och det är inget vi tummar alls på. Jag förstår vikten av det, det är klart som korvspad. Trots det råkar vi dock öka tempot ibland. Ops! 

Vaknade runt 06:30 och huvudävrken är borta. Käkade frukost 07:00 bestående av ägg och potatis med tillhörande ingefäraté. 07:30 började vi gå uppåt mot Everest View Hotel. Brant stigning, sticker lite i fingertopparna som en följa av Azomide höjdsjuketabletten. Normala biverkningar. Försvinner fort. Får syre bra känns det som, inga problem alls med andningen. Ju längre upp vi kommer desto vackrare blir utsikten. Plötsligt syns bland annat Everest och Ama Dablam långt där borta. När vi närmar oss hotellet ser vi hur flertalet helikoptrar kommer flygandes och såväl landar som lyfter från helikopterplattan. När helikoptrar lyfter här uppe så dyker de verkligen sedan rakt ner i dalen. Det ser lite brutalt ut stundtals, ungefär som om de är på väg att störta. Är det något man ser gott om här uppe, om vädret är bra det vill säga så är det helikoptrar. Vi slår oss ned på hotellets uteplats och jag passar på att beställa in citronté. Det är lite dyrt så Bikram skippar det. Typ 190 RS för ett glas. 

Det minglas lite med de rika och vi njuter av utsikten. Efter en stund försvinner bergen i moln. Det tar ett tag för molnen att stiga upp till den här höjden. De börjar nere i dalen och kommer så småningom till högre höjder, därför börjar vi oftast gå tidigt. Vi påbörjar vår vandring nedåt och besöker Sherpa Culture Museum som bland annat Edmund Hillary och Tenzing Norgay besökte under sin expedition 1953. Alldeles bredvid, vägg i vägg, så bodde de några dagar vill jag minnas. Efter avklarat besök här, vilket var intressant, så knallade vi hemåt och käkade samt fyllde på vätskedepåerna. Jag tog Sherpa Stew. Jag passade därefter på att på egen hand utforska delar av Namche Bazaar med dess små charmiga gator. Var bara tvungen att köpa lite choklad i form av snickers, du blir så jäkla sugen på sånt här uppe. Sen blev det en tupplur för att återhämta sig och därefter middag. Bikram tar alla tillfällen i akt att erbjuda god service. Efter varje måltid bär han in små äppelklyftor på ett fat med tillhörande tandpetare. Det är lyx det. Vi värmde oss vid kaminen mitt i rummet och minglade någon timme innan det blev dags för att sova. Det var ca -3 utomhus vid den här tiden. 
 
 
DAG 4
 
Namche Bazaar till Tengboche: 4 timmar 20 minuter 
Distans ca 12 km
 
Lämnar Namche. Rejält påpölsad för säkerhets skull. 
 
 
Stöter på några Yaks på vägen. Kling, kling, kling........KLING........klingklingklingkling nedför 

 
Wow, look at that. Här, har jag Everest strax ovanför mitt huvud, långt där borta i horisonten. Ama Dablam syns också till snett till höger ovanför mitt huvud. Den vita lilla toppen. 
 
Insup det vackra. Såhär såg leden ut för det mesta. Grusväg och stup rätt ned på sina ställen. Gick förbi någon plats där en turist ramlat ned för några år sedan. Tragiskt. Men det gäller att sätta fötterna rätt här uppe.

Stairway to heaven. Nej, bara trappan på vägen mot Tengboche. 
Påväg mot Tengboche stötte vi på flertalet marathonlöpare. De kör alltså Marathon här uppe i bergen, vad i hellskotta? Start någonstans vid Gorak Shep tror jag. Minns inte tiderna de sprand på men lät sjukt. 
 Vi stannade till snabbt och mätte pulsen en gång. Vi gick jävligt fort ett tag och jag hade täten, Bikram hamnade på efterkälken. 152 slag i minuten, men verkade dock inte som om telefonen var helt tillförlitlig då jag fick andra värden genom att mäta på gammalt hederligt vis. Det är inte bra om hjärtat får kämpa för mycket på den här höga höjden och Bikram poängterade detta för mig. Dock har jag ibland en tendens av att ligga på gränsen till galenskap och fick kontinuerligt verkligen påminna mig själv om att det inte var en tävling. Jag var till och med duktig och släppte stundtals förbi folk som var oss i hasorna. Sofia VET, hur svårt jag har för det i vanliga fall. Men här uppe dödar sådan idioti om man har otur. Det finns nämligen en större risk för att drabbas av höjdsjuka om du pressar för hårt, sådant agerande kanske funkar på havsnivå, men inte i Himalaya. Om du då sedan döljer symptomen på höjdsjuka med smärtstillande så är du ute på hal is om det vill sig illa. Det kan nämligen slå tillbaka och det ganska rejält - så till dess vida grad att du kan förlora livet. Två pers dog bara veckan innan jag påbörjade min vandring. Orsak okänd, men en man somnade bara in och en yngre tjej miste livet. 
Yo! En jak fullsmockad med packning. Starka så in i bomben. 
 

Precis nått fram till Tengboche. Klockren utsikt till och med från rummet. 

Utsikten från mitt fönster på Hotel Himalayan. Måste verkligen berömma bröderna Karki som fixat klockrena rum hela tiden vägen upp. Den här bilden är tagen tidigt på morgonen när solen är på väg upp och lyser mot snön som yr pga orkanvindarna på toppen av Mount Everest. Det var inte fel att kliva upp ur sängen och titta ut genom fönstret och se världens högsta berg i en vacker soluppgång. 
 
Lämnar Tenboche. Ja, här bär de på plywoodskivor eller möjligen en dörr. 
 
Sammanfattning
 
Vaknade runt 06:27, hade ställt klockan på 06:40. Jag får för mig att det inte är första gången det hänt under vandringen att jag faktiskt vaknar exakt det klockslaget. Weird. Drar bort gardinerna, klart. Topparna syns. Underbart. Låt oss vandra med glädje. Packar omedelbart väskan och går allt i ordning. Traskar ned för trappan och sätter mig för att käka frukost runt 07:00. Snackade med en kanadensisk tjej i väntan på frukosten. Hon nämner det tragiska att två personer dött här uppe bara veckan innan. En äldre man runt 63 år och en yngre 22-årig tjej. Orsaken är dock okänd i vart fall för mig. För snabb stigning kanske, vem vet. Men man tänker sig för en extra gång innan man utmanar ödet här uppe.
 
Efter frukosten ger vi oss iväg. Känner att jag bara vill trampa på för att få se Everest och Dablam igen innan molnen kommer ikapp oss. Sicken iver jag har. Snacka om ironi. Nyligen satt jag och lyssnade på en skräckhistoria om folk som dött, av orsaker jag i och för sig bara har hypotser om, men ändå pressar jag lite. Det ska tilläggas att vi hade kontroll. Vi vet att det är viktigt att gå i ett lugnt och behärskat tempo. När jag menar pressa så är det egentligen ytterst korta sträckor. Säger jag i alla fall, möjligen är sanningen en annan. Då och då drar jag min duff över munnen för att inte överanstränga lungorna med kall luft och istället andas lite varmare luft. Det börjar bli kallare nu men ändå är varmt och gött på dagarna när solen strålar. Det är alltid lite tungt att vandra tidigt på morgonen, speciellt här uppe, men vi känner oss båda starka. Lite sega ben men det går bra liksom. Alltid lite mjölksyra i benen här uppe. Bra syreupptagning och ingen huvudvärk. Dricker bra med vatten varje dag, som sagt, 3 liter minst. Väldigt viktigt. Det går inte så extremt mycket uppför i början och efter ett tag börjar det gå nedåt igen. Vi möter mycket yaks och sherpas längs vägen. Väskan känns tung mot axlarna och nacken. Det är inte den bästa väskan att gå med här uppe direkt och jag vet det. De bästa väskorna tar vikten mer på höften, min tynger ned för mycket på nacken. Vi når något som heter Sanara, tror jag, och där möter vi Marathonlöpare. Vad i helvete, tänker jag först. Här kommer det folk springandes i bergen. Några snäpp mer ansträngande än Göteborgsvarvet kanske. Imponerande. De startade vid Gorak Shep runt 06:30 och var vid Sanara, där vi mötte första löparen, runt 09:00. Väldigt bra tid med andra ord. 
 
Vi käkar och passar samtidigt på att ladda min kamera med Bikrams solceller. Efter lunchen börjar det gå mycket uppför igen, kanske 700-800 meters stigning. Det är utmanande. Luften är tunnare och det känns som om det går riktigt sakta. Men jag tror det var lite av en illusion, för nog fan tryckte vi på relativt bra. Behärskat givetvis. Passerar en kontroll. Vid det här laget slås jag igen av tanken på att det är väldigt lätt att vandra upp till Base Camp på egen hand. Du kan fan inte gå fel, då är du totalt kass asså. Det är inte jättemånga skyltar men det är ju en led hela vägen upp. Möter ännu fler löpare och ännu fler sherpas med sina tunga lass på ryggen på vägen upp. Stannar till snabbt och tar pulsen, 130-140 slag i minuten var väl ett riktigt värde skulle jag tippa. Nu är hjärtat ansträngt du. Bikram påpekar detta. Axlarna svider och låren är sega som deg typ. Vi håller samma takt, sänker den något. Framme runt 11:40 i Tengboche. Tog oss alltså ca 4 timmar och 20 minuter. Normalt sett tar det 6 timmar eller mer och det kan ju tilläggas att vi också stannade för lunch. Annars, kortare tid - kanske under 4 timmar. Du känner dig lite kluven. Du vet att du kände dig stark och att det var en bra prestation samtidigt som du känner dig lite dum för att du pushar så. Folk dör här uppe, ibland på grund av bristen på respekt för den miljö de vandrar i och jag försöker så gott jag kan att inte utmana mig själv och mitt öde. Hela tiden samma mantra, det är ingen tävling - låt folk gå förbi dig och se det som en bra sak. Tro mig jag överdriver inte. 
 
Väl framme checkar vi in på Hotel Himalayan och lämpar av väskorna på rummen. Ingen dålig vy från mitt rum. Herregud, jag står där i rummet och blickar rakt upp mot Everest, Lhotse, Nuptse och Ama Dablam. En otrolig utsikt. Givetvis ligger de en bit bort men fan det är vackert alltså. Känns nära, haha. Nu börjar det kännas ganska kallt. Vi är ännu högre upp nu och det märks med en gång. Något molnigt när vi kommer fram och det blir bara värre. Vi passar omedelbart på att göra vår acklimatiseringsvandring till en närliggande topp på högre höjd ca 200 meters stigning. Viktigt. Lättare att sova bra inatt också säger Bikram. Vädret ställer om fort nu. Vi står där uppe och ser hur molnen kommer farandes mot oss. Vi går nedåt och jag passar på att utforska Tengboche på egen hand innan vi tillsammans ska besöka Tengboche Monastery. Det är inte stort, finns kanske ett fåtal hotell/lodger samt något bageri. Känner mig stark och andas bra. Blir vän med en häst som följer mig vart jag än går. Blir rädd och får för mig att jag ska gömma mig någonstans. Börjar frysa lite. Det är kallt nu och det snöade lite lätt. Svettig under kläderna, ingen trevlig känsla här uppe. Jag kryper ner under täcket med fuktiga kläder, varför vet jag inte. Ingen lust att ta av mig liksom. Fryser som fan. Hur tänkte jag nu? Jag måste ta av mig kläderna men jag fryser så jag skakar mer eller mindre. Jag byter alla kläder mot den andra uppsättningen. Går ned och möter upp Bikram för att sedan gå mot klostret. Det är kallt i klostert också. Vi förväntade oss flertalet munkar men därinne satt bara en munk och rabblade något högt och ljudligt för sig själv. Väntade på ledaren, Rinpoche som det kallas tror jag, men han dök aldrig upp. Bikram tvingar mig att göra någon bugning mot statyn för att visa respekt innan vi lämnar, så jag gjorde det. Kände mig som en elefant i ett glashus när jag skulle härma honom. Hade inte förvånat mig om jag halkat, pga de hala blöta strumporna, och slått sönder någon 1000-årig vas eller nått i min närhet. Vi går sedan hem och beställer in mat. Pizza. Fan vad gött. Ser någon dokumentär om Everest på Bikrams telefon och bara chillar. Småpratar med folket där. Stöter på någon konstig man från slovakien. Verkade vara smygbög, men vem är jag att dömma. Dimman hade lagt sig så tätt nu att man inte såg ett smack utåt. Läskigt. Gick och lade mig runt 20:30 och hoppade ned i sängen och sovsäcken med alla kläder jag har, inklusive handskar och dubbla mössor. Vet att det inte är så man borde göra men det funkade för mig. Drog täcket över huvudet, vilket snabbt gjorde att värmen steg när jag andades. Testade att lägga några blöta klädesplagg längst ned i sovsäcken för att eventuellt värma upp dessa under natten med kroppsvärmen. Vet inte om jag tycker det funkade som jag ville. Vid det här laget var det ca -9 grader utomhus och säkert uppåt -3 i mitt rum pga det knäckebrödstunna väggarna. 
 
DAG 5
 
Tengboche till Dingboche: 3 timmar 25 minuter 
Start 07:20, Framme 10:45
Distans ca 10 km
 

Påväg upp mot Dinboche. Ser lite sliten ut här va? Vi ser ut som två bovar för trötta för att orka råna någon. 

Bikram stannade och bad för oss till högre makter. Han plockade upp en liten sten och la i stenhögen. Antagligen bad han om en säker färd för oss båda genom Himalayas bergskedja. 
 
Need AIR!!! Här var jag ganska sliten och trött.
 Ser fan helt död ut egentligen. Men det ser kanke värre ut än vad det är. Luften var svår att andas. Vandringen från Tengboche var inte särskilt avancerad, mer eller mindre ganska plant. Men man är lite sliten ändå efter några dagars vandring. Dock, joggade vi hela vägen ner härifrån sen och så var det med den saken. 
 
Oximeter - mäter syrenivån i blodet. Bikram var en smart pöjk alltså. Väldigt noggrann med sina klienter och mån om att ingen far illa till. Han berättade någon gång under vandringen hur han ställdes mot väggen vad gäller att lösa ett problem för en kille som hade höjdsjuka - Bikram gav honom viagra för att tunna ut blodet eller vad tusen han sa. Minns inte, men berättelsen var rolig. Men, just råstånd är väl inget att föredra uppe bland bergen. Du är ganska isolerad liksom, särskilt under vintermånaderna. 
 
Sammanfattning
 
Vaknade runt 06:30 typ. Vaknade av egen motor då batteriet på telefonen dött. Nej, men gud vad ovanligt, telefonjävel. Natten var kall men ändå helt ok. Fick gå upp och pissa en gång och det vill man helst inte göra, då det verkligen är svinkallt när man går upp. Det är en av nackdelarna med Azomide, du pissar som en häst. Passar på att dra bort gardinerna och blickar upp mot Everest, ser rosa moln. Måste fota. Wow. Inget dåligt sätt att vakna på direkt. Trots att jag fryser så jag skakar öppnar jag fönstrena på vid gavel och känner hur den kalla bergsluften strömmar in i rummet. Vad gör man inte för några fina bilder. Är inte det National Geographic beteende, det vill säga göra allt för en bild, då vet inte jag. Börjar packa. Bikram knackar snart på dörren. Vi kom överens om att han skulle agera alarm då min telefon inte går att lita på. Har sedan länge gått förbi bäst före datum för att bli kastad stenhårt i närmsta betongvägg, men trots det fick den följa med en tur upp i Himalaya. Efter 10 minuter sitter jag i matsalen redo för en Continental Breakfast = 2 toast + stekta ägg + sylt och smör samt någon gröt och ingefära te. Helt ok faktiskt. Vad man än äter här uppe så är det gott. Tro mig. 
 
Vi kom iväg runt 07:20. Frost på marken och kallt och jävligt, men håller man farten uppe går det bra. Topparna syns runt omkring. Klart liksom. Givetvis glor man på toppen av Everest då och då. Starka jetvindar minst sagt. Det yr och det har sig. Lätt att hitta. Vi möter folk på vägen som ska åt andra hållet. Troligtvis varit vid Base Camp.  Vi håller ett bra tempo och det känns inte ansträngande. Vi går hela vägen till Somare, om jag minns det rätt och tänkte käka lunch där. Väskan tynger mina axlar. Syreupptagningen blir tyngre. Det blir jobbigare och jobbigare att andas, men du vänjer dig också. Använde buffen så mycket jag kunde pga den kalla luften. Vi har nått Somare på god tid trots att Bikram tog täten och bromsade vår framfart lite. Det tycker jag bara är bra för jag har som sagt en tendens att dra upp tempot. Sofia kan bekräfta detta. Vi skippade lunchen och köpte bara vatten. Vi tänkte att vi äter när vi kommer fram iställlet, har ändå redan kommit halvvägs. Väskan gör att axlar och nacke smärtar lite. Vi tog paus i ca 10 minuter innan vi gick vidare. Inget slösittande här inte. Vi är sega båda två men håller ett stadigt och jämt tempo hela tiden mot Dingboche. Det blir nu än tyngre ju högre upp vi kommer. Har dragit ned båda mössorna långt ned i pannan för att motverka att de kalla vindarna slår rakt mot pannan vilket i mitt fall lätt orsakar huvudvärk. Jag vill ha koll på om den huvudvärk som uppstår är på grund av höjden eller kylan. Vi möter mycket folk på väg åt andra hållet. Vi vänder oss om. Tomt. Ingen annan håller vårt tempo. Vi går ju för tusan långsammare än myror, eller? Vi har klockrena utsikter hela vägen upp mot de högre bergen. Everest har nu försvunnit bakom Nuptse, men du ser fortfarande snön som yr där uppe från toppen. Vi närmar oss Dingboche och vi kan konstatera att detta ändå var en av de tyngre sträckor vi gjort. Men samtidigt så är kroppen segare nu efter några dagars vandring och syret är fattigare så det finns ju en orsak. Vi kommer upp på toppen av en kulle och ser Dingboche samt de kringliggande topparna. Vi ser också Island Peak för första gången. Spännande. Toppen jag övervägde att bestiga, men tillslut tänkte jag att detta får vara ansträngande nog. Det var dessutom komplicerat med tillstånd och lite dyrt så det får bli nästa gång. 
 
Bikram pekar nu uppåt mot vår acklimatiseringspunkt i Dingboche. Några böneflaggor vajar ca 200 meter upp på en sluttning. Vi vandrar vidare mot Good Luck Hotel. Vårt boende, som sägs vara det finaste i Dingboche. Av med väskorna och in med maten. Alla kläder är dyngsura och jag börjar fundera på om jag är en riktig amatör när det kommer till att klä sig så att det inte känns som om man hoppat ned i bad med alla kläder på. Men det blir väl så när man blandar kvalité med skit - North Face med North Fake - även om jag nu inte hade North Face så fattar ni vinken. Käkade Dal Bhat - ris, grönsaker, potatis och lite sås samt en soppa. Gött det. Satt och huttrade när jag åt. Drack mycket vatten. Vi snackade lite och jag markerade på kartan hur vi gått och hur lång tid det tagit osv. Återigen har vi som sagt överträffat oss själva vad gäller tempo. Bikram sa att det var ett rekord även för hans del. Jag var sen tvungen att gå upp till mitt rum och byta alla kläder igen, lägga de på tork. Men de kläder jag skulle byta till var kalla och kändes också blöta. Nice. Underbart där. Där och då kändes det som om jag frös fast i golvet. Jag blev ståendes och bara stirrade ner i golvet en stund som om jag fått ett anfall eller bara blivit hjärndöd. Här finns inte de bekvämligheter som finns hemma direkt, minns jag att jag tänkte. Ingen varm dusch att fly in i, inga varma kläder att byta om till. Här fick man lida lite och så var det med den saken. Jag lade ut alla kläder på sängen och tog sedan ändå på mig de kläder som bara kändes kalla. Smart val. Jag minns att jag vid det här laget stod och skakade som om jag hade Parkinsons, och jag kunde inte kontrollera det. Iskallt på rummet. Jag smällde i mig en energibar och gick sedan ner igen. Det var något varmare där nere. Solen stod på och sken in genom fönstrena så jag satte mig där. 
 
Det började bli molnigt. Vi bestämde omedelbart att göra vår vandring nu innan det blir värre och det gjorde vi. Vi gjorde en ganska snabb stigning mot toppen på ca 4650-4700 meters höjd. Det stack till lite som nålar i bihålorna när vi närmade oss den höjden men annars var det ok. Man känner ingen direkt huvudvärk. När vi var där uppe var det ännu molnigare och vi satt där och blickade ner mot Dingboche. Vi såg nu inga toppar alls pga molnen. Vi stanande inte länge. Efter det började vi jogga lätt nedför. Benen var sega och mina skor var inte direkt de bästa joggingskorna - men vi kom ned fort i alla fall. När vi klampade in på vårt boende igen så satt folk och kollade på filmen Everest från 2015. Lite kul tycker jag att de ändå har de filmerna här uppe som man kan se på även om just den handlar om katastrofen som inträffade 1996. Käkade sen spaghetti och tog någon vitlökssoppa - ska tydligen vara bra på den här höjden. Drack vatten. 3L kvoten uppfylld även idag. Bra. De bjöd senare på lite popcorn och vi satt och snackade en stund. Bikram plockade fram sin Oximeter så vi kunde mäta syret i vårt blod. Vi låg på bra nivåer. Jag på 90 och Bikram på 88. Mätte man igen fick man ett annat värde. Bikram blev chockad så han mätte igen. Han hamnade på 90-91 så vi har typ samma värden vilket är väldigt bra. Vi acklimatiserar oss lika bra verkar det som. Allt under 75 är mindre bra och vi fick nys om att en tjej hade runt 65 och hon mådde inte bra alls.  Det gälller verkligen att hela tiden vara medveten om vad man göra och ta det här på fullaste allvar. Jag har tänkt mycket på det och kommit underfund med att följande faktorer bör tas i beaktande ytterst seriöst innan och under vandringen för bästa upplevelse: 
 
1. Vilka skor du väljer är ytterst avgörande
2. Vilken typ av väska du har - tung eller inte, tyngd på höften eller inte (väska ej över 15 kg) 
3. Om du har rätt kläder med dig och hur du klär dig under vandringen
4. Om du dricker mycket vatten eller inte (3L varje dag är att rekomendera) 
5. Om du pressar eller tar det i ett lugnt tempo
6. Om du har en buff eller inte - för den kalla luften (torrhosta) 
7. Om du tar tid nog för acklimatisering vilket är bland det viktigaste här uppe
8. Om du äter duktigt och rätt saker eller inte och definitivt avstår alkohol för att inte bli uttorkad - eller annat såsom Coca Cola eller kaffe som faktiskt påverkar dig på ett eller annat sätt. Det kan verka lite extremt. 
9. Om du tar höjdsjuketabletter såsom Diamox eller inte (en halv tablett varje dag är nog) 
 
 Dag 6
 
Dingboche till Chukung
  
Någon som dött troligtvis som en följd av en olycka uppe på något berg i närheten. 
Vägen till Chukhung. 
Counter Terrorist Win (bild lånad från Elitstyrkan i Counter Strike)
 
Skämt åsido, det fanns faktiskt en anledning till att jag gick klädd såhär och orsaken var för att värma upp luften som jag andades in så att jag inte drog ned alltför kall luft i lungorna. Jag hörde otroligt många som gick och hostade vart vi än kom och det berodde till majoriteten på att folk ignorerade detta och fortsatte andas in kall syre som om de var på havsnivå. Ett annat knep, som jag lärde mig på vandringen till Machu Picchu i Peru är att andas in genom näsan - om det stämmer vet jag inte, enligt guiden Coco så skulle det hjälpa. Men hur jävla lätt är det på över 4000 meters höjd då när du knappt kan andas som det är. Ja, med den huvan över munnen blev det stundtals varmt och det var tyngre att andas så när man gick - men jag visste att det gjorde gott. Givetvis var det här även till för att inte andas ned alltför mycket smuts och skit i lungorna, det rördes ibland om ganska rejält på leden vi vandrade.
 
 

Precis nått fram till Chukhung, rapport inifrån rummet. 
 
Sammanfattning

Vaknade, hör och häpna, 06:27. Måste vara tredje gången nu som jag vaknar exakt det klockslaget. Vad i helskotta pågår, har jag gått in i någon jävla labyrintexistens där allt bara är en kuliss? Det spökar på högre höjd. Frost på insidan av rutan, kall natt. Brrr. 
 
Får nys om att Bikrams bror och några till ska bestiga Island Peak. Men de behöver extra sockar. Smart där. Vi fick först uppdraget att köpa och leverera sockar till dom men sen blev det inget med det ändå. Vägen mot Chukhung är en av de lättare vi vandrat hittills. Inte särkskilt anstängande. Vi är nu så nära Ama Dablam vi kan komma. Framme igen på rekordtid, 09:20 ca. Dags att käka, Dal Bhat. Mäter syrenivån = 87. En kille här hade 76, han var sjuk. Han hade satsat för hårt på att bestiga Chukhung Ri samma dag som vandringen från Dingboche. Spenderar tid med att läsa i min bok, ligga i min säng och filosofera - saknar Sofia samt att ha henne som resekamrat. Det är kallt som fan. Går senare upp och käkar och snubblar över några argentinare, en tysk och en spanjor. Konverserar med dom runt eldspisen tills läggdags. 
  
 
Dag 7
 
Acklimatiseringsdag: Bestigning av Chukhung Ri 5550 meter
Upp och ner på ca 3 timmar
Start: 07:40
 
 På toppen av Chukung Ri, 5550 meter - med Ama Dablam i bakgrunden. Första gången i mitt liv jag vandrat såhär högt upp. 

Utsikten från Chukung Ri med Lhotse och Nuptse till höger i bild. 
 Utsikt från Chukung Ri, Ama Dablam tornar upp.
 
 
 Med Lhotse och Nuptse i bakgrunden. Everest syns inte men ligger strax bakom.
 
 En kraftansträngning och HOPP! Risk för att skita ner sig, men värt det. 
 
 
Toppen av Chukhung Ri. Här når jag mitt livs högsta punkt.

Toppen av Chukhung Ri. 

Toppen av Chukhung Ri åt vänster strax under min högra hand. Lhotse och Nuptse syns bakom mig. Här är jag ute på en vandring på egen hand då vi tidigare idag bestigit Chukhung Ri och numera hade otaliga dödtimmar framför oss. I bild syns ett blått tak på ett hus, någonstans där bodde vi. 
 


 Tjohej! Skutt och Ama Damblam där min högra hand sträcker ut. 
 
Sammanfattning
 
Telefonen urladdad. Blir väckt av min personliga väckarklocka Bikram som bankar på dörrn. Käkar frukost och sedan dags för bestigning av Chukhung Ri, den högsta punkten i mitt liv. Såg strax innan folk bli evakuerade med helikopter tillbaka till Lukla. Höjdsjuka eller matförgiftning tippar jag på. Hoppas de har försäkring. Kändes kanon på vägen upp mot toppen och att stå där uppe. Fantastiskt väder. Vi gick verkligen i myrfart uppåt. Ser toppar såsom Nuptse, Lhotse, Island Peak och Ama Dablam - ett ord - vackert. Verkligen fantastiska vyer. Får för oss att springa ned för Chukhung Ri efter en stund. Någorlunda klokt, men kul där och då. Bättre springa nedför än uppför vad jag förstår. 
 
Senare på kvällen pungar jag ut för att få WiFi till telfonen. Saknade Sofia och tänkte att de säkert ville veta att jag fortfarande levde. De blev alla väldigt glada, så lugnt värt kostnaden. Sofia skrev om att eventuellt möta upp mig någonstans i världen igen och fortsätta resa. Väldigt kul och trevliga nyheter. 
 
Fryser som fan vid läggdags, hoppar ner i sovsäcken efter att jag tömt blåsan i hopp om det bästa. Jävla tabletter.  Fick info om att det var -14 grader ute den här natten. Hyperventilerade när jag drog täcket över huvudet. Var svårt att få kontroll på andningen en stund. 
 
DAG 8
 
Chukhung till Lobuche via Kongma La Passet: 6 timmar
Distans ca 10 km
 
Kongma La Passet. Vi ska hela vägen upp och över den bergskedjan där framme. Detta är tungt, mina damer och herrar med varsin väska på ryggen över 14-15 kg. Det är tungt att bara gå här vanligtvis utan väska. Bebissteg. 
 Sjön som talade. Isen lät konstant, som om den sprack - troligtvis pga värmen från solen. 
På väg upp mot högsta punkten på passet. Vi har avklarat den tuffare biten på Kongma La men den sista stäckan här var jäkligt tung den också. Då tog vi fram kamerorna och började filma när vi flåsade som mest. 
 

På väg upp mot toppen av Kongma La Passet. Notera flåset och vår enorma satsning uppåt.

Böneflaggor med inskriptioner. Tror det är fem olika färger, vardera symboliserar sin sak såsom himel och jord. 
 
Högsta punkten nådd under Kongma La Passet - det tuffaste passet på vandringen.
 

Högsta punkten på Kongma La Passet. 
 
Snart famme vid Lobuche. Vi passerar Khumbu Glacier på vägen. Nu är jag rejät mör vill jag lova. 
 Lobuche. Far åt helvete vad efterlängtat. Nu värker det rejält i axlarna alltså. I det röda huset längst ned snett till höger ovanför Bikrams huvud, där sov vi. 
 
Sammanfattning
 
Idag är det dags för det första och tuffaste passet på vandringen, sägs det i alla fall att det är. Vaknar tidigt och dricker te samt käkar nudlar med all möjlig skit i, fullpackat med ägg, lök, paprika, spenat, vitlök - bara för att ladda maximalt. Finns inget på vägen till Lobuche så jag hade laddat upp med energibarer och vatten - som fanns lättillgängligt under vandringen. Vi börjar gå. Bikram berättar om att en tjej tvingades att evakueras med helikopter på grund av lunginflammation. Vägen i början är helt okej, men sen stiger det. Det är en brant stigning uppför. Många saktade in men vi höll bra tempo. Bikram blev trött och behövde vila, jag kände mig stark men respekterade och tog det lugnt. Självklart, man är väl inte dum. Ibland kanske. Hans hjärta slog hårt och ansträngt. Vi gick tillslut om alla och var först upp. Det skulle vara tufft sades det men jag tycker inte det var så himla farligt. Att flåsa kommer väl naturligt. Det har jag gjort mer än nog tidigare i mitt liv. Men hjärtat slog hårt och pulsen var hög, så är det bara. 
 
Vi vandrade förbi en eller två vackra turkosa sjöar på hög höjd innan vi nådde högsta punkt på Kongma La Passet, 5 535 meter. Väl uppe har vi fantastisk utsikt, klockrent väder. Vi ser ända ned till Lobuche härifrån. Bikram säger att vi nog är där inom 2 timmar - vi alltså - inte andra dödliga. Nu kom värsta biten enligt mig, det gick nedför. Det sliter som fan på knäna och låren, helvete. Det här var jobbigt för mig, inte att gå uppför. Halkade flera gånger men lyckdes parera varenda gång utan att slita upp skallen på någon sten. Man började känna sig risig nu, ville absolut komma fram men vi tog det lugnt. Axlar, knän och lår värker mest. Går över Khumbu Glacier och når tillslut Lobuche. Känner mig ganska slut. Ont på flera ställen. Mild huvudvärk. Oxymeter visar dock 91, väldigt bra. Vi kom hit på 6 timmar - många tar 9 timmar på sig. Duktiga vi är. Haha. Stannade till på New EBC Hotel tror jag. Resten av dagen spenderas med att se färg torka - nej, men det kändas nästa som om min energi knappast pallade mer än så. Konverserade med några från Australien och Nya Zeeland och käkade sen var det verkligen läggdags. Tuff dag ändå, sammantaget. 
 
Del 2 fortsätter i ett andra inlägg. 
 

Inskriven på ett Malaysiskt sjukhus

 
En av de mest skrämmande upplevelserna i mitt liv
 


Inskriven på Ward 26. Liggandes med dropp i ena armen och adrenalin och blodtrycksmätare i den andra med en liten oximeter i fingret som mäter syret i blodet
 
Inledning
 
Adrenalinet pumpar, blodet det droppar, nålarna sticker och svetten den lackar - men tro fan att jag fryser i 30 graders värme. Pulsen den sjunker till omöjliga 33 slag/min (titta Gunde) och blodtrycket visar 79/43, en Malaj trär på en ”kondom” på kuken - spännande, sängen blir nedpissad, fnissande ”inkompetenta” sjuksköterskor som blir uppläxade av specialistläkare, upprepar som en papegoja, närapå avsvimmad, får dropp, 38 graders feber, uttorkad, pimplar vatten som en kåt kamel, jonglerar Malaria vs Dengue i skallen likt en jävla clown på cirkus till en sinnesrubbad evighetsjingel á la glassbilen, mannen till höger han dog visst – ojdå, tankar om döden, injicerar positivitet i hjärnan - EUREKA, känner mig som Jesus på korset, skämtar om graviditet, sitter i rullstol, john blund sviker mig men röven och ryggen sover, glor på takfläktarna och räknar takplattor i stället för får, adrenalintörstande myror, äter med brustna armar, skiter sönder toalettstolen - bokstavligen pissar med röven, hypotes matförgiftning, spyr inåt, pissar i en för liten tratt, skrattar så jag gråter och lunkar slutligen ut från sjukhuset som en zombie hög på adrenalin och antibiotika - på samma komiska sätt som en övertränad bodybuilder a.k.a gorilla med armarna i en onormalt rubbad vinkel. Det här beskriver i stora drag min relativt korta men ack så helvetiska vistelse på ett malaysiskt sjukhus i Kuala Lumpur.
 
Det kan tilläggas här och nu att diagnosen slutligen fastställdes till att vara liknande Travelers Diarrhea, sprunget ur en matförgiftning anförskaffad i självaste Indien av alla ställen. Vem kunde tro det? Nej, men skämt åsido så förstod man väl att man skulle dra med sig någon jävla skit därifrån, dra arvet vidare och gå i styvfarsans fotspår som hade sin egen episod typ 30 år tidigare då han på sprucken engelska inför läkaren deklarerade: "I shit so soft". Missförstå mig inte, Indien var bra - jag gillade det landet, det hade sin egen lilla charm och jag kan säkert komma att återvända i framtiden. Men låt oss i alla fall säga att mathygienen kanske inte alltid är särskilt pålitlig. Tur var väl att Sofia slapp undan eländet. Så när vi anländer till Malaysia och Kuala Lumpur med flyg från New Delhi så är allting frid och fröjd. Men det dröjde inte länge innan livet på resande fot ställdes på sin yttersta spets.
 
17 januari 2018: Helvetets begynnelse
 
Vaknar upp och känner mig otroligt trött, illamående med lätt huvudvärk. Inget ovanligt för det händer nämligen att jag känner mig bakfull ibland när jag vaknar upp på morgonen. Vi gör oss i ordning för att åka upp och äta frukost. Känner mig svag i hissen på väg upp och poängterar detta för Sofia. Vi sätter oss på restaurangen och beställer in en paketfrukost – får ägg och korv och toast samt dricker två glas vatten till detta. Det var väl ingen höjdarfukost direkt, hade ju nästan fått ut mer av att drömma ihop något annat fortfarande i sängen. 
 
Vi åker ned igen och går tillbaka till lägenheten. Vi packar våra väskor. Vi är mitt uppe i att behöva byta lägenhet p.g.a krångel med AirBNB. Sofia fixar med detta. Hon spottar och fräser över hur långsamma de är på att svara och är missnöjd med själva svaren när de väl dyker upp. Jag känner mig seg och lägger mig i soffan, men inte en längre stund, vi måste nämligen checka ut. Jag är trött som fan. Vi åker hiss ned och måste checka in på nytt. Vi får en ny och större lägenhet vilken jag inviger med att behöva skita sönder toaletten. Tittar nedåt, jag skulle skita men sitter visst och pissar med röven istället. Nu börjas det. Det fortsätter så med en 5-6 nya spännande toalettbesök - alla resulterar i explosioner. 
 
Är extremt trött och lägger mig för att sova. Jag sover i ca 7 timmar i sträck. Vad fan hände där? Vaknar upp och är fortfarande lite seg men inte överdrivet. Mår lite bättre tycker jag. Vi sätter på film på Netflix. Sofia har varit en ängel och handlat mat och annat gott till oss. Jag prövar med att avnjuta rostat bröd med jordnötssmör, fan vad gött. Går åt helvete. Jag klarar max att trycka ned en och en halv macka. Det är inte likt mig, normalt ryker en hel limpa. Jag får huvudvärk igen och känner mig sliten. Försöker lägg mig ned i dvärgsoffan och har huvudet i Sofias knä, världen snurrar. Måste därmed gå och lägga mig igen. Jag klarar inte ens av att ligga ned och glo på tv. 
Någon klocka ringer hos Sofia att vi måste ta malariatabletterna innan jag resignerar för dagen. I samma stund som hon yttrar de orden ringer en annan klocka. Hon frågar med en ton av oro i rösten vad symptomen på Malaria är. Jag vet delvis, men är till synes oförmögen att svara. Jag reser på mig och lunkar in i sovrummet. 
 
Sofia sitter kvar i soffan och läser på om Malaria i ca 30-60 min. Hon börjar skriva med sin mamma och sin syster Louise och rådfrågar om Malaria. Sofia poängterar att jag har flera av symptomen.
 
Alla symptom tyder på Malaria:
 
1. Yrsel
2. Känsla av att svimma
3. Vimmelkantig
4. Diarré 5-6 ggr från morgonen till tiden då vi åker till sjukhuset (väldigt vattnig, som att pissa med röven)
5. Illamående, känsla av att behöva spy, spyr inte
6. Värk i leder och nacken, stel i ryggen
7. 38 graders feber
8. Rysningar och kallsvettningar – pendlar mellan varm och kall
9. Något ljuskänslig
10. Mild huvudvärk
11. Trött
12. Tappar andan vid tal, svårt att uttrycka mig oralt
 
Louise säger att vi borde åka in till sjukhus. Inte värt att gambla. Därmed stormar Sofia in i sovrummet och skakar liv i mig. Hon säger att vi måste åka in. Jag har noll lust. Är sjukt trött, men förstår att det kan vara allvarligt. Sväljer hårt. Hjärtat gör en frivolt. Utan Sofia hade jag nog försökt sova bort det. Har extremt svårt för att orka resa mig upp ur sängen och sätta mig på sängkanten. Vad tusan är detta? Res på dig pöjk. Får en känsla av att behöva spy efter att Sofia har väckt mig i sovrummet. Rusar in på toaletten, kan inte spy och hjälper heller inte till på traven genom att trycka ned två fingrar i halsen. Spyr inåt istället. Blir snurrig som fan i huvudet och måste bara lägga mig ned på golvet. För första gången i mitt liv är jag rädd för att jag kan ha drabbats av något riktigt allvarligt, då jag har noll kontroll. En våg av oro sköljer över mig. Normalt sett kan jag tackla det mesta, men när kroppen inte orkar eller svarar på rörelser man av vana har gjort ett helt liv så isar det i blodet. Har ingen kraft eller kontroll på kroppen alls. Ber Sofia om isbitar så jag kan kyla ned huvudet som bokstavligen kokar. Får hennes scarf med isbitarna inlindade. Känns som om min kroppstemperatur rusade till 100 grader Celsius på en sekund. Pendlar mellan varm och kall. Ena stunden är jag väldigt varm och mer eller mindre svettas, nästa så fryser jag. Sofia fixar med taxi, vi måste in och det fort. 
 
Där ligger jag på dassgolvet med stängda ögon och en andfådd röst och ropar ut allt vi behöver ha med oss till sjukhuset: Pass, försäkringspapper, plånbok, malariatabletterna, filt, vatten, dator och laddare etc etc. Jag blir nästan chockad över hur jag själv till synes helt oförmögen att ens prestera det en bebis klarar av, dvs att sätta sig upp - ändå lyckas producera order som är helt avgörande för att vi båda ska komma dit förberedda. Sofia river ut hela min väska i jakt på de saker jag vill ha med. Det blir kaos i lägenheten. Klockan är strax efter 23:00 och vi tar hissen ned till lobbyn för att hoppa in i taxin. Jag klarar mig hela vägen ned, men sen snurrar det. Jag tar några steg och måste sätta mig ned. Håller ispåsen mot pannan. Helvete vad risig jag är. Klarar knappt att ha ögonen öppna. Chauffören står utanför och undrar vad tusan vi håller på med. Vi tar oss ut och hoppar in. Väl i taxin poängterar Sofia att vi ska till sjukhuset. Jag lägger till att vi ska till det största allmänna sjukhuset, inte något privat sjukhus. Det går fram. 
 
18 januari 2018: Skrivs in på sjukhuset 
 
Vi når trauma/akutavdelningen på Hospital Kuala Lumpur, kliver ur taxin och går fram till disken utanför där man ”skriver in sig”. Orkar inte prata, Sofia sköter snacket. Jag hänger över disken med en scarf full av isbitar tryckandes mot pannan. De ser nog hur dåligt jag mår. De noterar något efter att ha sett mitt pass och skickar in mig i ett väntrum. Max 10-15 personer som sitter här. Det här kommer att ta en jävla tid tänker jag, fan också. Fryser lite lätt. Planerar att lägga mig ned men gör ingen större ansträngning att verkställa då jag inser att minsta rörelse bara gör att jag mår sämre. Dröjer kanske max 10-15 min så får vi komma in. Hallelujah, ibland ska man ha tur. Vi lunkar igenom någon dörr och sätter oss ned för att prata med någon som gör en utvärdering samt tar blodtrycket osv. Vi förklarar att det kan vara Malaria – alla symptom tyder nämligen på det. Det är ingen idé att skönmåla något här. Orkar uttrycka mig måttligt. Jag måste bara. Hon noterar. 38 graders feber. Blodtryck minns jag inte. Skickar ut oss igen så vi får vänta, har ”nummerlapp”. Kanske dröjer 20 minuter så ropar de upp mitt namn igen. Vi får gå in och prata med en läkare. Jag drar allt igen. Känner mig som en papegoja. Förklarar att vi tror det kan vara Malaria – alla symptom tyder nämligen på detta. Jag radar upp alla symptom – har skrivit ned dom i Sofias telefon på engelska. Läkaren läser. Han ställer flertalet frågor. Han frågar om vikt. Jag gissar på 80 kg – skickar ut mig, väger bara 76,5 kg. Många år sedan jag vägde så lite, minst 15. Vad tusan är det frågan om? Vi kommer in till hans kontor igen. Han ställer mer frågor. Visar mitt vaccinationsintyg med alla vaccinationer jag har. Denguefeber kommer på tal. Läkaren utesluter inget. Verkar dock ta det med en klackspark, som om den informationen jag lägger fram är befängd. Vad får dig att tro att det är Malaria, säger läkaren – symptomen såklart, svarar jag. Vi har läst på om det.
 
Skickas ut igen för att ta blodtrycket. Efter det är det dags för blodprover. Hamnar i ett nytt rum, sätter mig ned lugnt och stilla. De behöver två rör med blod. Sticker till, som vanligt – blodprover har man väl tagit innan. Barnlek. Kanske får jag en klubba eller ett klistermärke efteråt. Tar max 5 sekunder och det börjar snurra som fan. Jag blir extremt yr, poängterar detta för han som tar blodproverna. Håller på att tuppa av. Jag svimmar garanterat nu. Det var inte så lätt ändå tydligen. Det blir svart, jag måste stänga ögonen. Det ljuder i öronen – ungefär som om jag hade tinnitus, jag hör knappt några ljud längre. Minns tankar om att jag i alla fall faller mot skrivbordet om jag svimmar av. Säger igen att jag är yr. Tappar bort mig. Struntar i det. Måste blunda, är på gränsen till att svimma. Sofia håller upp mitt huvud – annars hade det dunkat i skrivbordet. Jag är helt kraftlös. Mannen som tar blodproverna verkar inte reagera eller bry sig särskilt mycket först. Han märker väl men måste ju givetvis ta proverna. Problemet är bara att det knappt kommer något blod, han får nästan krama ur det, som om jag vore en tub med random pålägg som ska klämmas ut på en sista macka. Märker att jag är borta. Många i rummet nu som bara står och stirrar på underhållningen. De sätter in dropp omedelbart. Märker inget av detta. Är som avsvimmad – borta i alla fall. Landet ingenstans. Sofia blir illamående av att se på och måste gå på toaletten. Klarar inte att se blodet och att jag blir så kraftlös. Hon tror först att hon själv drabbats av något men inser att det var en helt vanlig reaktion på att se blod.
 
Efter avklarade blodprover orkar jag knappt resa på mig. Jag sjunker ihop i en rullstol. De rullar iväg mig och rullar in mig på en avdelning. Känner mig som en pensionär på ett ålderdomshem som inte har nått att säga till om. Idag, ska du glo på äppelträdet här och så rullar de fram en till fönstret. Jag får byta plats från rullstol till sjukhussäng. Det första de gör är att hänga upp droppet. De mäter mitt blodtryck med en maskin som står vid sidan av sängen. Den är på en loop så var 15 minut tar den blodtrycket på nytt. En gång var blodtrycket 79/43 och det kändes inte helt optimalt. Jag förstod ju nu varför jag nästan tuppade av, eller mer eller mindre gjorde det, när de tog blodprover och det var ju för att blodtrycket var så pass lågt och för att jag typ var uttorkad. De övervakar mig konstant. Kommer hela tiden fram till mig och trycker på mina fingrar – jag antar för att se om blodet når ut. ingen kommunicerar direkt med mig. Jag funderar på vad som händer. De ber om att få se på min tunga – för att se om jag får tillräckligt med vatten. De känner efter pulsen vid handleden stup i kvarten. Några frågar om vad som har hänt och jag tvingar hela tiden upprepa allting. Papegoja. Minns att jag ligger här och funderar på när någon ska komma fram och ge mig ett svar på vad som kan vara fel på mig och hur länge jag måste ligga här. Får inga direkta besked. De kommunicerar, men ytterst lite. Engelskan är inte heller klockren hos personalen, men det funkar. Får dropp i vänster arm om jag inte minns fel. I andra armen finns blodtrycksmätaren. De tar blodtrycket konstant. Byter armar hejvilt. Kollar till mig regelbundet. Ibland försvinner blodtrycksmaskinen till en annan patient, sen kommer den tillbaka igen. Funderar på vad som ska hända. Har tro på att få åka hem redan imorgon men ingen säger ju för fan något. Frustrationen stiger, men ändå inte. Sängen är obekväm – att ligga på betong hade fan varit mer komfort. Folk som skriker doctor…doctor….doctor – ingen verkar reagera eller bry sig. 
 
Jag har inget att göra. Börjar läsa på etiketten bak på droppet. Läser en annan patients sjukjournal som av misstag hamnade i min säng mellan benen. Överflöd av sjuksköterskor som vankar av och an. Jag läser samma text på malaysiska kanske 100 ggr – något om exit/nödutgång. Utgången ligger där borta. Kan vara bra att veta. Blir förbannad för att ögonen hela tiden faller tillbaka på samma totalt ointressanta text. Funderar fotfarande. Förstår att ingen har direkta svar. Får nöja mig med dropp så länge. Glor på klockan lika mycket som jag glor på skylten för nödutgång. Där ligger jag och det finns inte så mycket jag kan göra. Jag studerar de andra patienterna och sjuksköterskornas arbetsrutiner. Grabben till höger om mig ser ut att ha klivit ut från ett koncentrationsläger, helvete vad tunn han är. Hade AC:n varit på här inne hade han blåst omkull. Lätt. 
 
Jag lyckas slumra till lite, men bara lite. Det är inte lätt att sova med slangar i armarna. Jag flyttas efter några timmar till en annan avdelning lite längre bort. Förstår ingenting. Ingen förklarar heller – jag bara rullas ut. Nya läkare och sjuksköterskor pratar med mig och vill veta vad som hänt. Förklarar så gott jag kan. Jag erinras igen av att jag känner mig som en papegoja som kämpar för att få ett nytt kex av kaptenen genom att upprepa saker. Får byta säng. Jättesmidigt med alla jävla apparater och droppet som sitter i. Noll fungerande armar p.g.a nålarna – ingen styrka. Ny säng, ny avdelning men samma visa. Får adrenalin också. Blir ju givetvis pissenödig av droppet. Jag måste pissa men hur då? Kan ju inte liksom bara resa på mig och gå iväg, som om jag satt i tv-soffan hemma. Får en tratt/avkapad droppflaska att pissa i. Vid en första anblick ser den på tok för liten ut för den mängd urin jag känner att jag har i kroppen men jag försöker vara optimistisk. De drar för skynken till min säng. Börjar pissa - JAPP för liten!!! Får be om hjälp att tömma den för att kunna fylla den till bredden på nytt. En läkare kommer fram till mig och börjar prata med mig. Känner på magen. Lyssnar på hjärtat. Någon tjej dyker upp från Health Department och ställer frågor om vart jag varit och rest innan, om jag badat i sjöar, vad jag kan ha ätit etc och försöker förklara så gott det går vad hon tror det kan vara. Visar sig efteråt att det är felaktigt. Hon tror att det kan vara någon bakterie/virus som orsakat en infektion, men utesluter Malaria och Denguefeber. Svarar så utförligt jag kan på hennes frågor.
 
Får slutligen besök av Sofia. Hon är trött. Jag yrkar på att hon ska åka hem. Det är ingen mening med att hon ska stanna kvar på sjukhuset och lida hon också. Hon tar taxi hem. Det blir en vanlig förteelse för henne att pendla mellan vårt boende och sjukhuset med taxi. Hon sköter allt vad gäller försäkring och pengar och det är jag tacksam för. Utan henne hade allt varit betydligt svårare. Säkerligen hade jag inte ens åkt in till sjukhuset. Jag byter avdelning igen efter några timmar. Minns inte om jag hann att sova eller snarare klarade att sova. Rullas iväg och blir ståendes i en korridor för allmänn beskådning. Känner mig som en apa i bur. Ska tydligen ta röntgenbilder på bröst och rygg. Vet inte vad de kollar. Kanske ser efter blödningar eller nått. Rullas tillbaka, får typ mat men äter inget. Det kommuniceras inte att det verkligen är min mat. Jag är trött, orkar inte bry mig. Rullas iväg på nytt. Rullas vidare i sjukhuset via korridorer till en intensivavdelning eller en HIGH ALERT-avdelning. Avdelningen innan gjorde jag en kort visit på för att de lättare skulle kunna ha koll på mitt blodtryck osv. Det var vad de sa i alla fall. Måste byta säng igen. Fattar fortfarande inget. Informationen är totalt bristfällig. Jag kniper käft och litar på att de vet vad de gör. Får adrenalin, mer specifikt noradrenalin, och i samma sväng lite dropp (sodium chloride). Pratar med flertalet doktorer och sjuksköterskor som alla frågar samma sak och jag får upprepa allt flertalet gånger. Låter det bekant? Läs för i helvete journalen istället. Har som sagt skrivit ned symptomen i Sofias telefon och läser monotomt innantill. Jag skulle inte vilja påstå att jag vid det här laget hade dödsångest men visst snurrar det tankar om döden i skallen. Man har ju en tendens att överdriva allt, men klart tankarna skenar iväg automatiskt. Man är ju orolig att det är något allvarligt. Folket runt omkring mig här ser ju inte direkt överdrivet friska ut. Snarare en avdelning för de som strax tar klivet över till andra sidan. Vad fan gör jag här liksom? Vad kommer att hända? Hur mår jag då, frågar jag mig själv? Jag är risig men nog fan överlever jag detta.
 
Mannen till höger låter som en säckpipa när han hostar. nästan så man tror man är i Skottland. Det känns ju skönt att kunna få sig en kulturell resa här inne på intensivavdelningen. Försöker sova, men hur lätt är det då. Det gör skitont att behöva ligga på rygg hela tiden p.g.a slangarna och till råga på allt så kommer sjuksköterskorna och drar i en hela tiden. Ljust som fan är det på avdelningen också. Blundar man här är det som om någon håller en ficklampa mot ögonlocken. Kanske klarar av att blunda lite ändå, men fan inte mycket. Sofia kommer några timmar senare igen. Hon är förbannad. Då har städerskorna väckt henne när hon låg och sov på bänken ute i väntrummet och sagt att det inte var tillåtet att sova där. Hon är sur. Jag säger till att hon kan åka hem. Det är ok. Ingen nytta att hon försöker sova här. Jag kommer ingenstans nu och poängterar för henne att det kommer att gå bra. Jag kommer inte avlida. Klarar väl att sova någon timme – vet faktiskt inte. Har noll koll på klockan dessa timmar. Sofia tar taxi fram och tillbaka om flänger som en jojo. Jag byter avdelning igen. Nu rullar de återigen iväg mig via korridorer och hissar som allmännheten åker i. Känner mig uttittad. Det tar en bra stund innan vi är framme. Det var ett jäkla stort sjukhus. De rullar in mig på ward 26 – här ligger de flesta. Även de som inte är överdrivet dåliga ligger här. Det känns ju bra och jag får veta att de inte kommer att flytta runt mig mer. Får byta säng igen. Nya läkare och sjuksköterskor som vill veta hur det står fatt. Mycket antecknas. Nu har jag flyttats runt från avdelning till avdelning, säng till säng och jag är glad för att det är över. 
 
Nya sjuksköterskor och nya läkare att ta ställning till. Här händer det i alla fall mer än på tidigare avdelningar och det underhåller mig lite. De mäter givetvis även här mitt blodtryck stup i kvarten. Återigen får jag snacka med flera läkare och även specialister som verkar duktiga. Jag måster ändå berömma standarden på sjukhuset, för även om vissa kunde gjort ett bättre jobb så verkar läkarna skickliga. Dock är det ju ändå ingen som lyckats fastslå vad det är jag drabbats av än. Fler blodprover måste tas. Det är extremt påfrestande att vara inskriven ett sjukhus och inte få någon direkt vink av vad det kan vara för fel på dig. Jag känner att jag pendlat mellan frustration och att dra en lättnadens suck flera gånger. Det talas om att det troligtvis inte är Malaria, av vissa - andra är osäkra. Vissa läkare/sjuksköterskor tror det eventuellt kan vara Denguefeber nu i alla fall och andra tror det inte. En sjuksköterska säger att jag får lämna imorgon, en annan säger att jag nog måste stanna här några dagar. JAG, vet inte riktigt vad jag ska tro, men jag ligger där och injicerar positivitet i hjärnan för att hålla mig själv stark. Det finns ju trots allt de som poängterat att den mentala hälsan och hur vi tänker sätter fler folk på sjukhus än vad själva sjukdomarna i grund och botten gör. Jag känner mig för stunden relativt ok, men det är klart jag får ju dropp och sånt vilket lyfter mig lite. Men den närmaste framtiden är svår att förutse. Speciellt när sjuksköterskorna inte gör sitt jobb fullt ut. En gång blev en utav "mina" sjuksköterskor uppläxad av en specialistläkare som poängterade att allt måste skrivas ned och om någon påstår att det kan vara det här eller det här som är fel med mig så måste det finnas underlag för läkaren som bekräftar detta. Det gjorde det inte. Så mitt framför mig så bjöds jag på lite underhållning. 
 
För er som haft turen att aldrig behöva spendera tid på ett sjukhus kanske inte riktigt har koll på att dropp gör en väldigt pissenödig efter ett tag. Rent logiskt måste den vätska som intas även pissas ut liksom. Som tidigare nämt så funkade det ju "jättebra" att pissa i en använd avskuren droppflaska - men den här gången ville de tydligen att det hela skulle ske på ett annat mer standradiserat "sjukhussätt" - vilket jag inte var särskilt nöjd med. Varför ska folk alltid envisas med att komplicera allting? Jag minns inte vem jag pratade med, men tror det var en manlig sjuksköterska som lystrade till min vädjan att vilja pissa, så han försvannn en stund och kom sen tillbaka med en kondomliknande tratt som jag tydligen då skulle trä över kuken och sedan pissa i via en slang ner till en påse som hängde på sidan av min säng. Vad fan är detta tänkte jag? Hämta en flaska till mig istället, det här är ju idioti. Han hämtade dessutom en för liten "kondom" så han fick poängetra detta för sina kvinnliga sjuksköterskekolleger som fnissandes skuttade iväg och hämtade storleken större. Skynken drogs halvt för, ut mot själva korridoren var det fortfarande helt öppet och jag låg där i min säng med endast en tunn filt över mig med kalsongerna neddragna till anklarna. Eftersom jag, med brustna armar och noll kraft i händerna mer eller mindre, hade misslyckats med att få på den här så kallade "kondomen" på min slappa balle (det hade väl varit komiskt om jag låg där och halvt runkade upp den för att kunna trä på) så fick ju då den här manliga malajen hjälpa till. Så där låg jag på rygg och ville fly inåt till något slags "Happyland" bara för att få komma där ifrån rent mentalt - så jag inte blev ärrad för livet efteråt - medans han sträckte sig över min sjukhussäng och började hantera den prekära situationen som uppstått så att säga. Få saker skär väl som en förskärare i hjärtat på den manliga själen som att bli "ompysslad", om man nu kan uttrycka sig så - där nere, av en annan man. Men han gjorde bara sitt jobb, och det väldigt professionellt ska tilläggas - så det hela låter kanske värre än vad det var. Vad hade jag för val? 
 
Överraskningarna slutade ju dock inte här. Det hela var ju till för att jag skulle lyckas tömma urinet i min kropp, men när jag började pissa så samlades ju all urin i den övre delen av tratten. Vad fan, kom igen då - började jag konversera med mig själv och tryckte på tratten så att urinet skulle rinna neråt. Inget hände. Jag var ju fortfarande väldig pissenödig så nu blev det halvt bråttom. Ju mer jag tryckte, desto sämre verkade det bli - tillslut började skiten läcka också till råga på allt. Han kanske inte gjorde ett så professionellt jobb ändå. Jag ifrågasatte en sjuksköterska och bad om hjälp att hon skulle kontrollera så att påsen var öppen - tänkte att trycket i den kanske gjorde så att urinen inte rann ner. Nej då, den var öppen. Okej, men det här funkar inte sa jag och glodde ner på sjukhussängen där en liten fläck urin nu bildats och drog bort kondomen och bad henne hämta en avkapad droppflaska istället - som jag ville ha från början. Sagt och gjort, fnissandes skuttade hon iväg och hämtade flaskan. Vilket professionellt sätt att bemöta sina patienter tänker jag, de fnissar ju åt precis allt. Ja, ursäkta mig då - men jag urinerar i sängen. So what? 
 
Timmarna flyter ihop och jag kan inte minnas exakt hur de spenderades, mer än att jag låg flera gånger i sjukhussängen och glodde upp i taket och räknade takplattor samt studerade hur takfläktarna snurrade. Det låter kanske inte säskilt spännande, och det var det inte heller - men jag hade inget bättre för mig. Du är verkligen helt utelämnad och inte en tidning finns att bläddra i. Jag kom på mig flera gånger med att vänta in nästa gång blodtrycket skulle mätas och jag väntade lika spänt varenda gång på resultatet. Ibland var det dåligt, det vill säga  lågt - det låg då på ca 90-100/60 och det ville de ju givetvis få upp så de försåg mig med adrenalindropp. Andra gånger var det bra - då adrenalinet verkat lite och låg kanske på uppåt 120/80. Pip...pip...pip... lät maskinen - som ibland kopplades loss och försvann till en annan patient för att återigen komma tillbaka. Det blev någon form av motivation att jobba upp blodtrycket igen, och även om jag inte kunde bidra med något direkt - mer än att se till att dricka mycket och äta så gjorde jag det lilla jag kunde. 
 
 Ett mindre bra hantverk.
 
De kommer av och till och sticker mig. De sticker mig väldigt mycket. Fan, lägg av nu. Jag blir trött på det här. En läkare poängterar att det nog är dags att byta nålarna och en sköterska drar ur nålen ur min arm då den är oanvändbar eftersom den suttit inne så länge. De kan då inte ha droppet i eftersom droppet inte svarar lika bra som i början. Det gör ont när de trycker på den och det har börjat bli rött och irriterat i huden runt om nålen. Den måste ut. Så hon tar ut den och lägger sjäva slangen med kanylen på britsen vid sidan av min säng. Det går ett bra tag och jag började fundera på deras rutiner. Efter en stund kommer hon tillbaka och ska byta arm eller vad det var hon gjorde, jag minns inte riktigt, det är lite suddigt som sagt - och börjar fingra på den använda slangen och är på väg att sätta in den igen när jag poängterar och frågandes säger: borde inte den steriliseras igen innan du använder den? Ja, jo är väl hennes svar tillbaka och jag minns att jag typ skakar på huvudet och undrar om jag kommer levande ut härifrån. Jag vill påstå att några är mer eller mindre inkompetenta på den här avdelningen, men å andra sidan så vet jag inte hur erfarna de är så jag ska inte vara för hård i mina utspel. Det gäller dock att ha huvudet på skaft, och det här var inte första gången under min vistelse som det gällde i min favör. Nästa gång ifrågasatte jag en läkare om hans teorier verkligen var rätt och fick tillslut rätt i vad jag sa.
 
När jag ligger där på avdelningen, och rullar tummar så hör jag något komma rullandes där inne på golvet. Det är en brits av metall. Min pendlande blick slits för stunden från takplattorna och blodtrycksmätaren till att uppmärksamma något mer spännande som sker i min närhet. Vad kan detta vara för något? Vid en första anblick så svävar tankarna iväg på att det där faktiskt ser ut som en bår, men varför skulle det vara det. Kaoset kring att någon är på väg att dö, maskinen som låter piiiiiiiiiiiiiiiip..........då hjärtat slutar slå, har i varje fall inte jag hört och inget annat har direkt brutit den dödstrista stämningen inne på avdelningen så det är en tanke jag omedelbart slår bort. Men när jag blickar bortåt sängen i hörnet så ser jag en man, och jag vet att det är en man för jag minns när jag först rullades in på Ward 26 för första gången att det stod en hel familj och mer därtill runt den här mannens säng, inlindad i lakan. Men vad fan!! Jag blir lite chockad över det hela. Har han dött frågar jag mig själv? Ja, det verkar så - han dog visst. Tragiskt. Så han lyfts över på metallbritsen och sen rullas han iväg. Och sen var det inget mer med den saken. Folk i min närhet ser det hela och gör inga större miner de heller. Allting återgår till det normala. Hoppas jag inte slutar där, tänker jag. Jag ser mig omkring - folk verkar lida mer än jag gör så det är i varje fall inte jag på tur. Alla sköter dock sitt eget och är upptagna med sitt eget lidande. Det är så det är på ett sjukhus, blickar möts ibland - men det finns till synes ingen glädje eller personlighet kvar i blicken - den är bara tom, på de flesta. 
 
Timmarna går långsamt när du ligger på ett sjukhus, men ändå eftersom du är så utelämnad och har noll att göra, så flyter tiden iväg på ett sätt som är svårt att förklara. Dagens ljusa timmar på Ward 26 flöt på och tillslut så kom kvällen sakta smygande. Sofia kommer runt 20 tiden och hälsar på mig. Det är skönt att se henne och jag mår helt ok när hon är där. Minns inte direkt vad vi gör. Jag tror vi pratar mest och jag berättar om hur min upplevelse varit hittils på sjukhuset. Flyttad från avdelning till avdelning, från säng till säng. Hon stannar ett tag men sen tycker jag det är dags för henne att åka hem igen och sova. Det är väl något jag ska försöka mig på också tänker jag. Jag är så jävla sliten nu efter allt som hänt, och då har jag ändå bara varit på sjukhuset i lite mer än ett dygn. När hon lämnat var det lite nedsläckt på avdelningen, men vissa lampor var fortfarande tända. 
 
19 januari 2018: Skräcknatten på Ward 26
 
Även om det låter som något hämtat ur en Stephen King roman så handlar den här delen av inlägget inte om något mystiskt mord, även om just död varit ett tidigare inslag - utan snarare om mitt helvete då jag tänkte försöka mig på att göra något så simpelt som att sova. Det gick åt helvete, milt sagt. 
 
Jag blundar, men det värker i kroppen. Det börjar bli lite jobbigt att ligga still så här hela tiden - ryggen och röven smärtar. Jag har svårt med att blunda och somna in eftersom jag ligger på rygg som Jesus på korset med armarna utmed sidan och en till två nålar i varje arm samt blodtrycksmätare och en oximeter i ena fingret som mäter syrehalten i blodet. Det här är ingen direkt sovställning jag favoriserar i sängen, men något jag ibland "genomlider" när exempelvis Sofia inledningsvis vill sova mot mig - vilket sker i princip varenda natt. Men att ligga på det här sättet i en sjukhussäng, där närapå betong till och med hade varit mer bekvämt så händer det att kroppsdelar somnar och tillslut värker som fan. Där ligger jag och väntar in john blund för att få någon/några timmars sömn men istället för att jag lyckas somna och fly till mitt happyland så somnar ryggen och röven stup i kvarten. 
 
Nattsjuksköterskan kommer in och tar blodprover - han ville jag mer än gärna undvika och varje gång han dök upp var det väl mer eller mindre en känsla av att bödeln nått en av kvällens anhalter. Jaha, nu kommer smärta inrullandes. Så trevligt. Var hälsad. Varför sova när man kan njuta av att plågas. Han tar nya blodprover, byter arm och sätter in en ny nål i min högra hand på ovansidan. Ajajaj, det gör ont alltså. Sofia har haft svårt för att se när de sticker mig pga min reaktion, men det gör verkligen jävligt ont - speciellt på ovansidan handen. Stick då för fan, och stick sen - illa kvickt. Jag behöver sova. Han poängterar att förhoppningsvis så är det Denguefeber jag har. Det är positivt. För då kan de behandla mig därefter på bästa sätt. Men är det något annat, något svårare att fastslå så måste de fortsätta ta blodprover för att komma underfund med vad det är för fel på mig. Vi hoppades då båda två på Denguefeber så att det hela skulle få ett snabbt avslut. Men när han sa det där, att det INTE är bra om det är något annat - då blev jag lite rädd kan jag erkänna. Fan, de kanske inte är kompetenta nog här att lista ut vad det här kan vara. De kanske behandlar mig på fel sätt och det hela kanske inte slutar lika sagolikt som Astrid Lindgrens berättelser. 
 
Nej, det gör väl vanligtvis inte extremt ont att ta blodprover - men när nålarna börjar bli större, när de sticks i samma arm eller hand flera gånger, när blodtrycket skal tas i samma arm som nålen nyss satt i eller sitter i och man är orolig för att trycket ska göra att blod sprutar ur det öppna såret, eller när nålen suttit inne för länge i blodkärlet så den kanylen mer eller mindre tillslut blir oanvändbar - då gör det ONT alltså. När de i tillägg envisas ibland med att trycka lite extra på droppet eller råkar justera hur fort det skal droppa så svider det nått så in i djävulusiskt i såret. De skulle även av och till spola rent kanylen och då sög det till rätt gött i såret vill jag lova. 
 
Så när djävulen i egen hög person, utifrån min synvikel, rullade iväg vagnen igen så kunde jag andas ut och äntligen sluta ögonen. Jag kommer tillbaka om 4 timmar sa han avslutningsvis. Kan knappt bärga mig, tänkte jag. Nu började avdelningen tömmas på folk och jag undrade nästa vart alla tog vägen. Kanske har vi en seriemördare bland oss trots allt. Men jag förstod att det nog snarare handlade om rast för de som jobbade natt. Jag har ingen aning om vad klockan kan ha varit, men då det gick någon timme/timmar efter att Sofia lämnat så var den i alla fall efter tolv - troligtvis runt ett på natten. Jag blundar och försöker slappna av min situation till trots. Det verkar funka. Jag tar några djupa andetag. När jag gör det, känns det som om hjärtat slår en frivolt. Innan, typ hela dagen har jag halvsuttit så det blev något nytt att ligga ner. Jädrar, vad konstigt. Jag blev typ snurrig i huvudet av att lägga mig ned. Det kändes som att jag skulle tuppa av och det gjorde mig rädd. Jag sneglade på blodtrycksmätaren och såg hur pulsen sjönk. Fort som fasiken satte jag mig upp igen. Vad fan är det som händer tänkte jag. För andra gången i mitt liv blev jag rädd över att hälsan inte riktigt är på topp alltså och jag har noll makt att göra något. Jag påkallar hjälp. Jag förklarar situationen och ber de notera och agera, men det åtgärdas endast med att mäta blodtrycket på nytt. Jag är inte nöjd. Min reaktion var närmast panikslagen och vad får jag tillbaka, mer eller mindre en klapp på huvudet som då ska lugna ner mig och övertyga mig om att allt är ok. Jag provar sen att lägga mig ner igen, kanske var det en engångsförteelse. Jag kanske la mig ner för fort, lite som när man reser på sig för fort och det svartnar för ögonen. Jag kanar ner i sängen, lugnt och stilla. Pip....pip.....pip - maskinen låter. Okej, verkar gå bra. Hjärtat slår en frivolt. Samma reaktion. Pulsen sjunker en gång, under dessa så kallade test när jag ska försöka sova, till omöjliga 33 slag/minut - om man nu kan lita helt på maskinen. Min första tanke är att om jag fortsätter ligga ner så avlider jag. Min andra tanke ägnas åt att tänka på Gunde Svan när han var som bäst och hade en vilopuls på någonstans runt 40 slag i minuten - sen inser jag givetvis att det har noll relevans med mitt nuvarande hälsotillstånd att göra och slår bort sådana försök till att roa mig själv mitt i en relativt kritisk situation. Jag tillkallar någon igen. Ni måste se på det här alltså, det är inte bra. Jag är rädd för att lägga mig ner, jag svimmar nästan alltså. Jag pratar med en läkare den här gången. Han gör samma sak som sjuksköterskan, sen försvinner han. Avdelningen är tom på folk och där sitter jag upp och skakar liv i min kropp - livrädd för att lägga mig ner. Jag funderar på att försöka få tag i Sofia och be henne komma hit och hålla ett vakande öga på mig men inser att jag inte har någon möjlighet att kontakta henne. Jag halvligger i sängen och rör på benen, skakar på dom. Jag kommer på mig själv med att ligga i sjukhussängen och mer eller mindre kontrollera och manipulera min egen puls. Lägger jag mig ned sjunker den, hjälp! Jag tuppar då nästan av och känner hur hjärtat slår låååååångsamt och tungt och det trycker i bröstet. Sitter jag upp stiger pulsen, naturligt, det förstod jag omedelbart och satt därefter upp och glodde på blodtrycksmätaren samtidigt som jag låg och sprattlade i sängen som om jag hade fått ett epileptiskt anfall. Undra vad de andra patienterna tänkte. 
 
När så läkaren kom tillbaka igen, så tillkallade jag honom ännu en gång. Asså ursäkta, men nu får du tänka till och göra något åt det här. Jag kan inte sova, du kan inte be mig slappna av och lägga mig ner när det är obehagligt. Har du verkligen bedömt situationen rätt nu? Det bollas fram och tillbaka. Han funderar lite extra. Jag poängterar och testar min teori över att jag kanske får för stor mängd adrenalin? Alla hade kanske inte tänkt på det, men den tanken slog mig och jag var nyfiken. Dosen då var 3.0 ml/h - vilket gör att hjärtat och kroppen får kämpa extra, vilket i sin tur höjer mitt blodtryck men sänker min puls. Nej, det ska nog inte påverka så mycket - har jag för mig han sa - i varje fall så visade hans handlingar efteråt att han inte trodde så mycket på den teorin. Inga större justeringar mer än att mäta blodtrycket osv. Han försvann igen. Jag sitter upp. Fan heller att jag lägger mig ned. Nu hänger det på dig Fredrik, var smart, inbillar jag mig själv. Så jag sitter fortfarande upp och skakar i sängen. Folk kanske trodde jag var sugen på att dansa. 
 
Efter en stund kommer läkaren tillbaka. Han tittar på mig och tittar sedan på blodtrycksmätaren. Verkar fundera lite. Sen går han runt till min vänstra sida och pillar lite på maskinen som förser mig med adrenalin. Han justerar adrenalinet, dvs sänker mängden ml/h – precis enligt min teori. Men det tog ett tag innan han fattade galoppen tänkte jag. Vad fan, han är ju läkare. Jag har inte studerat till läkare men verkade mer kompetent än han i det läget. Men, vad vet jag. Det verkar i alla fall hjälpa och efter en stund stiger pulsen igen och blodtycket sjunker. Äntligen. Jag kan slappna av lite mer nu, men bara någon halvtimme/timme tidigare fruktade jag för mitt liv. Vilka jäkla kontraster. Jag minns inte riktigt över hur lång tid detta helvete pågick under natten men det var ett bra tag och jag längtade tills det blev morgon igen och mer personal fanns att tillgå. 
 
Sofia hälsar på sista dagen på sjukhuset. Vid det här laget mår jag bättre. Relativt pigg, efter en fruktansvärd natt.
 
Konsten att äta med brustna armar
 
Dagen gryr och jag har lyckats sova lite. Känner mig dock seg och sliten. Tidigt på morgonen har tydligen resultaten på blodproven kommit tillbaka och de visar att det troligtvis är snack om någon matförgiftning. Några  urinprov, avföringsprov och blodprov senare så har de lyckats konstatera detta och det känns skönt att äntligen ha fått svar. Jag pratar med någon läkare eller sjuksköterska som lovar att jag får lämna senare idag, måste bara få det bekräftat. Sofia kommer och hälsar på runt 9-tiden och stannar ända tills de gett besked om att det är ok att lämna, dvs vid 17 tiden någon gång. En trevlig överraskning att hon kom så tidigt redan och jag berättar om min helvetes natt. Vi spenderar tiden med att prata och mer eller mindre inte göra något alls. Sofia är trött. Hon sover lite i min säng. Jag mår faktiskt helt ok. Jag är väl lite halt snurrig men när jag reser på mig osv och går iväg på toa, ja nu går det för de kopplar ur slangarna bara, så känns det helt ok.
 
Vi hade också en väldigt trevlig och omtänksam hyresvärd under vår tid vid Regalia Residence i Kuala Lumpur. Han frågade om han kunde komma och hälsa på på sjukhuset och det gjorde han. Han hade med sig en kasse med frukt som vi fick. Få människor gör så fina gester och det är endast en gång till under vår resa runt jorden då vi stött på en så generös och omtänksam människa som gör det där lilla extra som man blir chockad och väldigt glad över och det var i Oklahoma City då vi efter flera timmars hårt slit och felaktig kundservice i en Apple butik bjöds på en gratis natt på AirBNB av en Appleanställd som tyckte vi var värda det. Han sa att de behandlats oss fel och gett oss fel typ av service. 
 
Här lämnar jag Ward 26. Äntligen.
 
Jag skrevs ut runt 16:30 den 19 januari och Sofia fixade det sista med försäkringen innan vi lämnade. Jag fick papper på vad för slags behandling jag fått och vad slutligen diagnosen blev samt vilken medicin jag ska äta i några dagar efteråt nu. Innan jag lämnade fick jag ett samtal från någon kontaktperson till Gouda, vårat försäkringsbolag som instruerade om hur vi skulle få pengarna tillbaka som vi betalade här på sjukhuset. När jag lunkar ut från avdelningen oerhört glad över att få komma hem så kan jag knappt räta ut armarna. Jag känner mig som en övertränad bodybuilder som alltid ser ut att gå runt och spänna sig. Vi stannar till vid apoteket och hämtar ut medicinen: antibiotikatabletter och något mot magen om jag mot förmodan skulle fortsätta skita sönder toalettstolen. Vi blev minst sagt chockade över att "notan" för sjukhusvistelsen hamnade på runt 1600 kr - då vi hört skräckhistorier att folk fått betala hundratusentals kronor för sjukvården. Vi hoppar in i en taxi och tar oss tillbaka till vårt boende. 
 
Sofia har verkligen skött hela processen galant och varit i kontakt med vårt försäkringsbolag Gouda i Danmark via mail. De har verkligen tagit hand om oss och varit mer än väl tillmötesgående. Gouda hade folk här nere i Kuala Lumpur som skulle hjälpa oss med att betala tillbaka för sjukhusvistelsen och allting gick väldigt smidigt. 
 
 Dagarna efteråt
 
Dagarna efter sjukhusvistelsen ägnas mer eller mindre åt "rehabilitering". Med det menar jag inget mer än att slappa i soffan, käka gött och se på netflix. Det var riktigt välkommet vill jag lova efter att ha spenderat två dygn på sjukhuset. Man får väl ändå tacka gudarna för att man inte blev sjuk i Indien eller Thailand eller nått. Jag tycker ändå att sjukvården var bra även om uppdateringar, kommunikation och information varit bristfällig. Jag hoppas jag slipper en liknande händelse i framtiden, men visst sätter det en viss krydda på en jorden runt resa och är ett naturligt inslag för många äventyrliga resenärer som i alla fall vågar smaka på den främmande kulturen på mer än ett sätt. Det blir en historia att dra, mer än en gång i livet, när man erinrar sig jorden runt resan. Det slutade ju trots allt lyckligt till slut.  
 
 
 
2 kommentarer
publicerat i Fredrik skriver, På resande fot;
Taggar: Adrenalin, AirBnb, Bodybuilder, EUREKA, Hospital Kuala Lumpur, Inskriven på Malaysiskt sjukhus, Jesus på korset, Kuala Lumpur, Matförgiftning, Netflix, Regalia Residence, Sjuk på jorden runt resan, Sjukhusvistelse, Sjukhusvistelse utomlands, Travelers Diarrhea, Ward 26, denguefeber, malaria
Visa fler inlägg