Roadtrip i USA del 10

Greyhound racing på Derby Lane i St Petersburg
 
Det var dags att börja ta oss söderut i Florida, mot vår slutdestination, Miami. Efter ett snabbt stopp i Jacksonville fortsatte vi ner till Orlando. Vi hann dock inte mer än komma fram till Orlando innan vi ändrade planer igen och istället körde västerut mot Floridas västkust. Två timmar efter att vi lämnat Orlando anlände vi i St Petersburg. Det låter kanske märkligt att St Petersburg bara är två timmars bilfärd från Orlando, men det är alltså sant, fast det är alltså inte den ryska staden vi talar om nu, utan bara en stad med samma namn. Anledningen till att vi tog oss an denna extra bilfärd var för att få möjligheten att uppleva ett äkta Greyhound Race live, på Derby Lane. Jag har tidigare varit på Trav hemma i Sverige, men nu var det alltså dags att se greyhound hundarna springa ikapp istället för hästarna. 
 
Utanför Derby Lane, spända på hur mycket pengar vi skulle gå härifrån med.

Vid entrén fick vi ett program över kvällens 15 lopp, och efter lite läsning började vi få kontroll på hur det fungerade. Informationen jag tagit del av flera år tidigare vid mitt besök på mölndals travbana om hur bettingen går till och vilka olika system du kan välja mellan kom tillbaka till mig ganska fort och vi var redo att sikta på de stora pengarna. Vi satsade några dollar (minimun var 2dollar per system) på nästan varje lopp, då det helt enkelt blir mycket roligare att titta på loppen om man har satsat på någon eller några av hundarna. Dessvärre vann vi inga stora pengar, och totalt sett gick vi därifrån fattigare än när vi kommit. Men, det var gratis att gå in och för de 5 timmarna vi spenderade där var det helt klart värt det ändå. En helt ny och unik upplevelse.
 
Lopp 4 - här valde vi att satsa på "Place" på hund 4 och hund 6. För att vinna på place måste hunden du väljer komma in först eller som nummer två. I detta lopp, lyckades vi få till en riktig fullträff, då hund fyra vann och hund 6 kom tvåa. Dock var oddsen väldigt låga och resulterade därför inte i några stora pengar. Vi hade satsat 2 dollar på varje hund och vann 4 respektive 5 dollar för våra satsningar. Total vinst detta lopp (satsat belopp borträknat): 5dollar. Men lyckan var oavsett omätbar för en stund. 
 
Hundarna och deras tränare står uppradade inför kommande race. På den stora tavlan kan man följa utvecklingen av oddsen, samt ta del av resultaten av förgående lopp. Oddsen kunde verkligen svänga fort. En hund som vid start hade oddsen 80 gånger pengarna kunde vid starten av racet vara nere i enbart 2. Så ibland väntade vi till sista stund för att kunna satsa lite pengar på en högoddsare. Dock gav det aldrig frukt.
 
Selfie med greyhounds och tränare. Tittar ni lite närmare kan ni se att tre av tränarna poserar lite extra för vår selfie, med putmunnar respektive tummen upp! 
 
 
ORLANDO
 
Efter vårt sökande efter lycka på Derby Lane satte vi oss i bilen för att köra tillbaka till Orlando. Planen från början var att övernatta i St Petersburg och köra tillbaka dagen efter, men då det var lite väl saftiga priser på boendena i närheten bestämde vi oss för att köra de två timmarna tillbaka till Orlando istället. Vi var framme i Orlando runt 2 på natten och däckade snart i bilen på en Walmart parkering. 
Nästkommande 3 nätter lyxade vi dock till det med motellvistelse och dagarna spenderas åt bland annat ett besök på Walt Disney World i parken Magic Kingdom, sightseeing i staden, en middagsshow med buffémiddag och obegränsat med alkohol ackompanjerat av teater, dans och sång. Vi rundade av vår vistelse med ett besök vid Orlando Tree Trek där vi lekte Tarzan i två timmar.  
 
Lyckan som uppstår när du äntligen kan dricka vin efter att ha kört bil varje dag i flera veckor. Tur att Fredrik har med sig sin dyrbara och allsidiga Swiss Army knife, vilken givetvis har en korkskruvöppnare, så att vi kan öppna även vinflaskor med kork. 
 
Where Dreams Come True - det är väl lite vad vår resa går ut på.
 
Det finns flertalet disneyparker att välja mellan i Orlando, vi bestämde oss för att köra på klassikern Magic Kingdom, som vi såhär i efterhand skulle säga är väldigt lik både Disneyland i Los Angeles och Paris. Inte så många överraskningar direkt.
 
Vi var inte ensamma i parken.
 
En av Fredriks favoriter i Disneyland har alltid varit båtattraktionen Pirates of the Carribean. Och denna scen kan han aldrig få nog av. Fångarna som lockar på hunden som vaktar nycklarna. En riktigt lurig hund det där.
 
Magic Kingdoms svar på flumride och sagoslottet i ett; Splash Mountain.
 
Kvällen avslutades med den sagoliga och traditionsenliga fyrverkerishowen över slottet - den var verkligen magisk. Det är många 100dollars sedlar som går upp i rök vid denna showen varje kväll. Tror den höll på i ca 15 minuter. Ni kan ju bara tänka er vad alla dessa fyrverkeripjäser kostar.
 
 
För ca 300kr per person kunde vi njuta av en två timmars lång show, middagsbuffé och obegränsat med dricka. Fredrik gick all in på ölen medan jag satsade på Rosévin. Vi hann knappt dricka upp halva glaset innan de kom och fyllde på, och vår glas fylldes alltid upp till bredden. Lyckligtvis låg vårt motell så nära som i andra ändan av byggnaden där middagsshowen ägde rum, vilket gjorde det möjligt för oss att båda förse oss med alkholhaltiga drycker denna kväll. Det var en ritkigt trevlig upplevelse.
 
Dessvärre slutade kvällen olyckligt då vi blev arresterade och dessutom hamnade på första sidan i tidningen. Men när fångvaktarna tittade bort hann vi rymma. Pjuw. 
 
Vi hann dock inte få med oss tidningen vid rymningen, men vi såg till att ta en bild i smyg på den.
 
Vi avslutade vår vistelse med två timmars klättring och skoj uppe bland trädkronorna i Orlando Tree Trek. Denna banan kan vi verkligen rekommendera. Det var fyra olika banor, från enkel till avancerad, med massvis av olika hinder inklusive flera olika linbanor. Som pricken över i:et avslutade man med den Långa Linbanan efter att man genomfört alla fyra banorna. Vi kände oss som barn på nytt.
 
Jag kastar. mig ut i en av de många linbanorna. Frihetskänsla deluxe.
 
En av de mer avancerade hindrena var nog detta, små olikformade hål att klamra sig fast i för att ta sig över, på sina ställen var hålen väldigt små. Men vi kom över båda två. Vi satt fastspända riktigt ordentigt så vi var aldrig oroliga för att ramla ner, även om det såklart suger lite i magen när man tappar greppet eller fotfästet, men det hör liksom till.
 
Fredrik går på lina!
 
 
TITUSVILLE OCH KENNEDY SPACE CENTER
 
Efter vår stund som Tarzan´s satte vi oss återigen i bilen för att fortsätta västerut mot Titusville, det var dags för ett besök på ännu ett rymdcenter, denna gången Kennedy Space Center. Ni som läst inläggen om vår vistelse i Dallas, samt på diverse rymdcenter, kan ju försöka föreställa er Fredriks lycka när han fick kombinera Kennedy med rymden. Inte för att detta rymdcenter fokuserade så väldigt mycket på J.F. Kennedy, men det var trots allt han som i början av 60-talet gav löftet om att människan skulle gå på månen innan årtiondet (60-talet) var till ända. Och även om han själv aldrig fick vara med om det så infriades ändå löftet den 20 juli 1969, enbart med ett knappt halvår tillgodo.
Då vi visste att vi skulle behöva en hel dag för att hinna utforska det allra mesta av rymdcentrumet valde vi att campa en natt i Titusville för att dagen efter ta oss an vårt oändliga universum. 
 
Vi spenderade natten innan vår besök på Kennedy Space Center på Manatee Hammock Campground i Titusville och möttes av denna vy under vår korta morgonpromenad dagen därpå. På andra sidan vattnet (till vänster i bild) skymtar faktiskt den gigantiska Vehicle Assembly Building, den största envånings byggnaden i världen, där byggnationen av rymdfärjorna tar plats i full skala. Kennedy Space Center ligger ute på landremsan Cape Caneveral, som ibland även kallas för rymdkusten just på grund av att rymdcentret är placerat här.
 
Fredrik utanför Kennedy Space Center.
 
Givetvis hade vi bokat en guidad tur för att få se så mycket som möjligt av rymdcentret.
 
 
Vehicle Assembly Building på nära håll, denna byggnaden används alltså som monteringshall för att färdigställa rymdfärjor i fullskala. Byggnaden har enbart en våning och är hela 160meter hög, 218meter lång och 158meter bred. Det gör den till den största envåningsbyggnaden i världen, och även den fjärde största byggnaden i USA volymmässigt. Den är alltså Gigantisk.
 
Minnesvägg med patches över alla rymdresor med mänskligbesättning som gjorts från USA under åren. 
 
Apollo 11, den första rymdfärjan som landade på månen. Också den ända patch som deltagarna valde att inte trycka sina namn på, detta då de menade att det var så otroligt många människor som varit delaktiga i att göra månlandningen möjlig, och ansåg det därför inte rättvist att enbart deras namn skulle stå på den. De tre austronaterna var; Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins.
 
Givetvis letade vi upp de minneslapparna där vi kunde återfinna den svenska flaggan på, tack vare Christer Fuglesangs medverkan. Vi hittade en från 2006.
 
Och en annan från 2009.
 
Vi gjorde ett besök i Launch Control Centeret, där ansvaret för uppskjutningarna ligger. Så snart uppskjutningarna är avklarade går ansvaret vidare till ett Mission Control Center.
 
Besöket här inne stod helt klart på Fredriks topplista och han var väldigt exalterad, givetvis tyckte han som vanligt att vi fick för lite tid där inne.
 
I all hast hann vi knäppa några foton innan det var dags att lämna rummet. På väggen bakom oss finns Nasas fem rymdfärjor; Columbia, Challenger, Discovery, Atlantis och Endeavour representerade.
 
Den första rymdfärjan som byggdes i NASAs program var Columbia vars jungfrufärd ägde rum år 1981, därefter följde Challenger (1983), Discovery (1984), Atlantis (1985) och Endeavour (1992). De två första slutade sorgligt nog sina dagar med tragiska olyckor; Challenger under en explosion enbart 73 sekunder efter uppskjutning år 1986 där samtliga 7 ombord omkom, och Columbia exploderade under återinträdet till jordens atmosfär i februari 2003, även här omkom samtliga i besättningen, totalt 7 personer. De övriga tre rymdfärjorna gjorde sina sista resor i mars (Discovery), juni (Endeavour) och juli (Atlantis) år 2011. Rymdfärjan Atlantis finns utställd på just Kennedy Space Center, medan Endeavour återfinns på California Science Center i Los Angeles och Discovery på National Air and Space Museum i Washington.
 
Fredrik tyckte vi stressade ut härifrån allt för tidigt, helst hade han nog rullat ut en madrass och övernattat här inne.
 
The Journey To Mars Begins Here. Härifrån planerar de att skjuta upp den första rymdfärjan till mars inom ett par år, ganska mäktigt ändå. Det ska bli ett spännande kapitel i rymdresornas historia att följa när tiden är inne.
 
Svenskt tidningsutklipp från tidspunkten för månlandningen.
 
Och en amerikans upplaga.
 
Vi tog oss en tur till månen också.
 
Rymdfärjan Atlantis som gjorde totalt 33 rymdfärder mellan1984 och 2011.
 
Fredrik leker astronaut.
 
Dags för avfärd, Fredrik lär sig alla knappar och spakar.
 
Fredrik poserar framför ett av alla citat av J.F. Kennedy, just detta från ett tal han höll den 12 september år 1962.
For the eyes of the world now look into space, to the moon and to the planets beyond, and we have vowed that we shall not see it governed by a hostile flag of conquest, but by a banner of freedom and peace.
 
 
VI FORTSÄTTER SÖDERUT
 
På vår resa söderut genom Florida gör vi stopp i bland annat West Palm Beach och Fort Lauderdale innan vi når Miami.
 
Nöjda efter en morgonlöprunda följt av ett morgondopp i havet.
 
Vid ett tillfälle gav Fredrik mig ett löfte om att springa tillsammans med mig tre gånger i veckan. Här får han en puss som tack för sällskapet efter en av de morgonrundorna längs med havet.
 
Strandpromenad.
 
 
MIAMI
 
Väl framme i Miami checkade vi in på ett motell för en trenätters vistelse. Vi njöt av en skön säng, besökte Miami beach, planerade inför vår sista vecka i staterna samt besökte Marlins park för att få uppleva en baseball match mellan Miami Marlins och San Francisco Giants. Vi fick också möjligheten att uppleva fenomenet solförmörkelse, tyvärr inte en hundraprocentig, men det var häftigt nog när hela 78% av solen täcktes av månen.  
 
San Francisco Giants at Marlins Park in Miami.
 
Det var en spännande match som San Francisco tillslut vann, efter att Miami haft ledningen en lång tid.
 
Vi hade precis så kul som våra leenden avslöjar. 
 
Givetvis måste man äta korv på en baseball arena, och självklart åt vi popcorn också, i mängder.
 
Som bäst såg vi solförmörkelsen när molnen skymde solen och månen, då kunde man med ögonen urskilja fenomenet. Det var riktigt häftigt.
 
Vi fick också låna ett par "solförmörkelseglasögon" för att kunna titta utan att kisa (och för att det är farligt att titta rätt in i solen). Men jag får erkänna att det var mäktigare när man kunde se det med blotta ögat när molnen hjälpte till att dämpa ljuset.
 
 
KEY WEST
 
Efter våra dagar i Miami fortsatte vi ner till USA´s sydligaste spets, nämligen till turistparadiset Key West. Här spenderade vi två otroligt varma nätter i tält på Leo´s campground. Där jag delvis spenderade nätterna i bilen med AC:n på full effekt. Det var outhärdligt varmt i tältet och de ettriga myggen gjorde det inte mer uthärdligt. Detta blev även de sista två nätterna som spenderades i vårt tält från Walmart. 
 
Vår camping i Key West
 
Våra grannar på campingen, massvis med stora iguanas. Snälla men faktiskt lite skrämmande. Ibland kändes det som att jag var mer rädd för de än de var för oss.
 
Fredrik däremot, stiftade direkt bekantskap med sina nya djurvänner.
 
Vi besökte även Key Wests svar på Vita Huset; The Little White House, en gång ägt av presidenten Harry S. Truman, och ett hus där många amerikanska presidenter varit på besök genom åren. Fredrik tog en guidad tur i huset, men jag nöjde mig med att se utsidan och det lilla museet som fanns.
 
Generöst... xD
 
Vi stannade till vid den sydligaste punkten i USA, enbart 90 miles norr om Cuba. Simavstånd?
 
 
Sista eftermiddagen i Key West tog vi en båtutflykt för att snorkla, paddla kanot, testa paddleboard samt njuta av solnedgången från det stora blå. Det blev en väldigt trevlig eftermiddag med härligt folk, obegränsat med öl, mousserande vin och god lunch.
 
USA´s sydligaste paradis.
 
Njuter i fulla drag. Livet blir inte mycket bättre än såhär.
 
Unnar oss varsin öl under vår kanotutflykt. Lite svårt att paddla med den i handen dock.
 
Superskoj att prova på paddleboard, även detta gjorde Fredrik med en öl i handen, bara för att han kunde.
 
Solnedgång och mousserande vin, oslagbar kombo.
 
Vi fick hälla i oss hur många flaskor vi ville, men vi nöjde oss med en.
 
Vi var bara tvungna att ta något att dricka på denna speciella "Dollar restaurangen", på alla fria ytor hängde det endollarssedlar, högt och lågt. 
 
Givetvis ville vi också sätta vårt fotspår. Så vi skrev en liten hälsning.
 
Som vi sedan häftade fast ordentligt på en stolpe. 
 
 
Vår vistelse i Key West bjöd dessutom på så mycket som två bensinstopp, pinsamt nog med enbart några timmars mellanrum, många funderar nog på hur det kan vara möjligt, men grunden till detta var att vi planerade att byta in bilen i Key West mot en ny inför de sista dagarna då vi fått information om att vi inte fick ha kvar samma bil längre. Och eftersom vi ville lämna tillbaka bilen med i princip tom tank hamnade vi alltså i detta dilemma två gånger på samma dag. Första gången var vi enbart några hundra meter från en bensinstation så då traskade vi bara dit med vår bensindunk som legat mer eller mindre orörd i bagageutrymmet sedan vi startade vår roadtrip i Kalifornien (vi hade i början av resan fylld den, men valt att tömma ner den i tanken någon dag tidigare då vi trodde vi skulle behöva lämna in bilen mot en ny och inte visste vilken typ av bränsle nästa bil skulle gå på), vi fyllde den med bensin och vandrade tillbaka till bilen. Nästa gång blev det dock lite mer komplicerat då bilen bestämde sig för att ge upp på en lång raksträcka på väg tillbaka från Key West genom öarna i Florida Keys. Jag körde in till väggrenen och slängde en snabb blick på kartan bara för att konstatera att närmsta bensinstation låg över en mil bort. Men svansen mellan benen fick vi ställa oss vid vägkanten med bensindunken i ena handen och fint sträcka ut den andra handens tumme i vädret i hopp om att någon snäll person skulle stanna. Eller okej, jag vågade inte, utan det var Fredrik som fick genomföra detta, jag skämdes allt för mycket. Turligt nog tog det inte mer än någon minut innan en vänlig lastbilschaufför stannade till och lät oss hoppa in i framsätet. Han körde oss helt utan kostnad till närmsta bensinstation, som visade sig vara 13km från platsen vår bil så lägligt hade valt att stanna på. Vi tackade så mycket och vinkade av honom innan vi gick för att fylla på vår dunk för andra gången denna dagen, givetvis med oron över att denna gång inte ha samma tur med liftandet tillbaka till bilen. Men vem mötte vi på bensinstationen om inte en trevlig polisofficer, som turligt nog skulle i riktning mot vår bil och som gärna erbjöd oss skjuts tillbaka till vår bil. Så även denna gången löste det sig oväntat fort och smidigt. 
 
Första gången var det lite skoj, Fredrik med bensindunken i högsta hugg, med bestämda steg mot bensinstationen. 
 
Och i med bensinen, hoppas bilen startar!
 
Andra gången var det till en början inte lika kul, men så snart vi var tillbaka med bensindunken vid bilen kunde vi börja skratta åt våra dumheter. 
 
Jag tillsammans med den snälla sheriffen som gav oss skjuts tillbaka till vår bil. 
 
 
EVERGLADES NATIONAL PARK
 

Vårt sista äventyr i staterna blev Everglades National Park och alligatorjakt. Första dagen gjorde vi några småhiker och såg ett par sköldpaddor och en alligator med flera små ungar, därefter var planen att hyra kajaker för en liten tur på vattnet, men uthyrningen stängde innan vi anlände så då fick vi snällt vända om igen. Vår första plan hade varit att övernatta på en camping i parken, men vi hade på förhand hört om de obegränsade mängderna med hemska mygg som härjade på den enda campingen som var öppen och jag hade då med en gång bestämt mig för att det inte skulle bli tal av någon camping för min del i alla fall. Och efter ett besök och ett möte med tusentals mygg i en skogsdunke i anslutningen till campingen kände sig inte heller Fredrik så sugen på att spendera natten med att slåss mot dessa äckliga kryp. Så efter vår första dag i de södra delarna av parken spenderade vi natten på ett bed and breakfast innan vi dagen därpå fortsatte upp till de norra delarna. 
 
Två av de korta trailerna vi besökte var Anhinga Trail och Gumbo Limbo Trail.
 
Vi fick syn på flera små söta sköldpaddor.
 
 
Och gömd precis intill stigen fick vi syn på en alligator
 
Och vi närmare anblick fick vi även syn på flera små alligatorbebisar intill henne, gul/svart randiga i färgen.
 
En något större alligatorunge fick vi också syn på, fortfarande lika gul/svart randig som de andra.
 
Utsikt över Everglades våtmarker på Anhinga trail.
 
 
Dag två spenderades i de nordligare delarna av Everglades parken där vi startade med en airboat tur med förhoppning om att få se alligatorer och andra spännande saker. Dock var vi inte det minsta imponerande av turen, tyvärr var vi där fel period på året och på grund av de stora vattenmassorna kunde alligatorerna gömma sig på stora ytor vilket gjorde det svårare att upptäcka de. Turen var dyr och det enda vi egentligen fick se var en fågel och naturen i nationalparken som vi redan sett så mycket av. Men om man inte provar så vet man inte, och en annan tid på året hade denna tur troligtvis varit mycket mer uppskattad.
 
I Airboat turen ingick även en Wildlife Show med några av nationalparkens djur.
 
Ja, vi ser glada ut, men man får ju göra det bästa utav det.
 
Detta var vad vi egentligen tyckte om turen.
 
Wildlife show med bland annat 5 alligatorer efter den fattiga båtturen.
 
För att hålla oss på avstånd från alligatorerna agerade denna sköldpadda vakt. "Stay back, I bite"
 
Efteråt fick vi åtminstone ta en bild tillsammans med en ung alligator. Någon form av valuta för pengarna ville vi ha.
 
 
Vår lunch bestod av grodlår, alligator bites, cat fish och pommes. Alligator bitarna och fisken var våra favoriter. 
 
 
Äntligen kom vi iväg på vår paddelutflykt. Vi förhandlade till oss ett bra pris för både övernattning på ett hotell och hyra av kanot på Chokoloskee Island i västra Everglades. Vi spenderade 3-4 timmar åt att paddla ett par kilometer in i Turner River, och fick syn på minst två alligatorer som lurade i floden precis intill vår kanot. Det var både coolt och lite läskigt.
 
Paddla, paddla, paddla. Det var ganska strömt på vägen in i floden, tillbakavägen däremot var det mest att glida med strömmarna.
 
En riktigt bra eftermiddag.
 
På spaning efter alligatorerna som ofta gömde sig invid flodkanten.
 
 
VI TAR AVSKED AV AMERIKA
 
Efter 10 veckor, varav 9 veckors roadtrip, i USA var det nu dags att ta farväl. Vi har sett och upplevt otroligt mycket och är väldigt glada att vi genomförde detta äventyr. Nu återstod enbart att lämna tillbaka vår campingutrustning på Walmart och bilen på flygplatsen. Och när det gäller returneringen av campingutrustningen så menar vi verkligen fullt ut, för på Walmart tillåter de nämligen returer, med pengarna tillbaka, på varor i upp till 90 dagar, skicket på varorna spelar ingen som helst roll. Vi måste erkänna att det kändes lite märkligt, men om de har en sådan policy och om vi kunde spara pengar på det, så varför inte. Vi lämnade alltså tillbaka i princip allt vi hade köpt i campingutrustnings väg nio veckor tidigare, samt lite andra saker såsom bensindunk och picknickfilt och fick tillbaka alla pengar vi lagt ut. Vad de gör med sakerna vet vi inte, att sälja vidare de är nog nästintill omöjligt, jag skulle tyvärr mer tippa på att det slängs (men nu slapp ju åtminstone vi att göra det). Otroligt fördelaktigt för oss var det i alla fall, för om det är något vi alltid kommer ha användning för, så är det pengar. 
 
Spända på om detta verkligen skulle gå igenom, det lät onekligen för bra för att vara sant. Men denna gången var det alltså precis så bra som det lät. Högst märklig policy.
 
 
Vår nästa destination skulle bli Osaka i Japan, och billigaste flygbiljetter hittade vi från Fort Lauderdale, det blev således också platsen för vår sista övernattning och kvällen innan vårt flyg skulle avgå körde vi iväg med bilen för att ta avsked av den. Den hade varit en trogen vän i nio veckor och det kändes faktiskt lite sorgligt. Den var ju liksom våran. Men hur fri man än kan vara med bil, så känner vi nog oss ändå ännu friare utan. 
 
Tack för denna tiden bilen, gråt inte Fredrik!
 
 
Sammanfattning av resrutten:
 
 
1. Orlando, Florida
2. St. Petersburg, Florida
3. Orlando, Florida
4. Titusville, Florida
5. West Palm Beach, Florida
6. Fort Lauderdale, Florida
7. Miami, Florida
8. Homestead, Florida
9. Key West, Florida
10. Homestead, Florida
11. Everglades National park, Florida
12. Homestead, Florida
13. Chokoloskee (Everglades National park), Florida
14. Fort Lauderdale, Florida
 
En kommentar
publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Alligator, Baseball, Bensinstopp, Derby Lane, Disneyworld, Eclipse, Everglades, Everglades National park, Florida, Greyhound, Greyhound race, Jorden Runt, Key West, Magic Kingdom, Marlins park, Miami, Miami Marlins, Orlando, Orlando Tree Trek, Paddleboard, Roadtrip, Roadtrip i USA, San Francisco Giants, Sköldpadda, Solförmörkelse, St Petersburg, USA

Road Trip I USA del 8

Wichita Falls
 
Innan vi nådde nästa stora destination, Dallas, gjorde vi ett snabbt stopp i Wichita Falls då vi ändå hade tagit omvägen om Fort Sill och Geronimos grav. Wichita Falls är en liten stad i norra Texas vilken precis som namnet skvallrar om är känt för att ha ett fint Vattenfall. Självklart var detta vattenfall (som är ett människans verk och inte naturligt) avstängt för renovering just när vi var här, men det var inte så att vi åkte hit enbart för detta vattenfallets skull så det var inget stort problem. Vi fick åtminstone möjlighet att se världens minsta skyskrapa. Ja, det låter konstigt, varför kalla något som enbart är 12 meter högt för skyskrapa? Det är faktiskt en ganska kul historia som startade i början av 1900 talet då oljan upptäcktes i Texas. Wichita falls var en av de lyckliga städerna där olja hittades och stadens ekonomi och befolkning ökade drastiskt. År 1919 kom en man vi namn J.D. McMahon med förslaget om att bygga en skyskrapa i staden som skulle ge plats till alla som nu var i behov av kontorslokaler tack vare upptäckten av oljan. Investerare var inte sena på att haka på och snart hade McMahon fått in pengar som skulle täcka kostnaderna för att bygga detta 480 feet (150meter) höga hus. Men ingen hade väl kunnat förutspå att McMahons plan varit att svindla sina investerare och istället bygga en enbart 12 meter hög byggnad och behålla resterande pengar själv. Men hur kunde detta vara möjligt frågar ni er kanske? Jo, i kontraktet som McMahon författat och som undertecknades av investerarna hade inches använts som måttenhet istället för feet (en inch är 2,54cm i förhållande till en feet som är 30,48cm). Så istället för 480feet (150meter) blev byggnaden alltså enbart 480 inches (12 meter) hög. Det skulle dock dröja ett tag innan detta uppdagades, och då var bygget redan så långt gånget att det inte fanns någon återvändo. McMahon ställes inför rätta, men då det tydligt stod nedtecknat i kontraktet att det handlade om inches och inte feet var det inte mycket att göra än att acceptera läget. Idag står därför en gullig liten skyskrapa i centrala Wichita Falls för nyfikna ögon att inspektera.
 
Jag vid The World´s Littlest Skyscraper. 
 
 
Dallas - Museernas stad
 
Det var dags för Dallas, staden som Fredrik förknippar mest med lönnmordet av hans favorit president John F. Kennedy år 1963. För folk som känner Fredrik vet de att han har ett obegripligt stort intresse för amerikanska presidenter, och kanske för John F. Kennedy i synnerhet. Detta trots att han levde långt innan Fredrik ens var påtänkt, ja faktiskt innan ens hans föräldrar var födda. Men efter oräkneliga timmar framför youtube klipp, gamla tidningar och otaliga magasin med inriktning mot presidenter genom åren kvalar han med stor sannolikhet in som den svensk som besitter störst kunskap om John F. Kennedy bland vår generation. Det kanske åtminstone ger er en bild av hans stora intresse och en förståelse för hans upprymdhet när vi närmade oss platsen som han så många gånger sett på film och bilder, alltså platsen där president Kennedy blev skjuten den 22 november 1963 under ett besök i staden. 
 
Vi började med att besöka John F. Kennedy Memorial Plaza där ett monument placerats till minne av honom.
 
Monumentet är väldigt stilrent med enbart ett block i mitten med Kennedys fullständiga namn. Monumentets vita väggar lyfts upp av ett par pelare och när mörkret lägger sig ser det ut som att monumentet mer eller mindre svävar i luften.  
 
 
Fredrik poserar vid John F. Kennedy Memorial plaza och en minnestext som fanns att läsa här. Minnesplatsen ska inte fungera som ett minne för den smärta och sorg som uppstod vid hans död utan som en permanent hyllning till Kennedy och till den glädje och spänning hans liv bidrog till.
 
Vi rörde oss ner till brottsplatsen, på denna väg, nere i högra hörnet på denna bild träffade det dödande skottet presidenten den ödesdigra dagen för 54 år sedan. Skotten sägs ha kommit från sjätte våningen i byggnaden till vänster i bild - Texas School Book Depository. 
 
Fredrik på platsen för det dödande skottet som var utmärkt med ett kors i vägen. Kennedy dog dock inte förrän på sjukhuset ca 30minuter efter att det sista skottet avlossats.
 
På denna plats stod Abraham Zapruder för att se på president paraden den 22 november för 54 år sedan. Han filmade hela incidenten och den filmen har fungerat som en av de viktigaste materialen under utredningen som följde, även om det är många som än idag inte anser mordet som löst. Det är ofta denna film som man hittar på youtube om man söker på mordet på John F. Kennedy.
 
Fredrik sitter och funderar på hur J.F.K. resterande år som president hade kunnat sett ut om han inte blivit berövad på livet på detta vedervärdiga sätt. Det var en stor sorg för USA och för hela världen, även om det givetvis fanns många motståndare till Kennedy som president. Men han var också otroligt älskad av många.
 
En annan sak som Fredrik har ett stort intresse för är konspirationer, så även när det gäller Kennedymordet. Han hade två teorier när vi var här om varifrån skotten avlossades, då han inte köper teorin om en ensam skytt från sjätte våningen på byggnaden bakom Kennedy. Hans ena teori var att en skytte ska ha stått här, rakt fram i bilden sköts presidenten. Det var också upp till denna kulle som många sprang när de hörde och såg presidenten bli skjuten för att de tyckte de hört skottljud härifrån. Men inga bevis har kunnat binda en skytt hit. Men Fredrik letade självklart ändå efter tomma hylsor på platsen som alla skulle ha missat under de gångna 54 åren. Inga höga tankar om poliser och utredare här inte ;)
 
Hans andra teori var att en skytt kan ha befunnit sig nere i kloaksystemet under marken och avlossat skotten eller skottet därifrån.
 
Fallet löst: Här under stod Kennedys mördare!
 
Efter en timmas efterfoskningar vid mordplatsen var det dags för ett museumbesök. Vi investerade i ett Citypass som gav oss inträde till fyra olika museum/byggnader i Dallas, varav The Sixth Floor Museum var ett av de som var inkluderade, detta museum handlar om Kennedy och mordet på honom och det ligger beläget i samma hus som skotten sägs ha skjutits ifrån. Då hetter det The Texas School Book Depository. 
 
Museumbesöket tog längre tid än förväntat då det skulle läsas på varenda liten skylt och lyssnas på varenda kapitel på audiotouren som vi hade köpt till. Efter ca 3,5 timma började mitt intresse att svalna rejält, det var intressant, absolut, men till en viss gräns. Sista timmarna satt jag mer eller mindre och sov i hörnet av en liten sal där de spelade upp en film gång på gång. Jag minns knappt vad filmen handlade om, och ska jag vara helt ärlig är jag osäker på om jag ens såg hela filmen då ögonen gick i kors och jag bara somnade gång på gång. Efter 5 timmar började Fredrik känna sig klar och innan vi lämnade museumet fick vi oss en sista titt ut genom fönstret där Kennedy sägs ha skjutits ifrån, dock från en våning längre ned då den riktiga platsen på sjätte våningen var avspärrad för att visa besökarna hur det såg ut när polisen kom dit direkt efter skjutningen. 
 
Utsikt från sjunde våningen, precis en våning ovanför den plats där skotten enligt utredningen ska ha avlossats från. I mitten av bilden, ungefär där den mörka bilen i den mittre körfilen är på bilden ska det dödande skottet ha träffat presidenten.
 
En timmas efterforskning och fotograferande på mordplatsen, följt av 5 timmar på museum krävde en fikapaus innan jag orkade följa med Fredrik tillbaka till mordplatsen igen för vidare efterforskningar. Ytterligare en timma spenderades här innan Fredrik började känna sig färdig. Men innan vi lämnade var han givetvis tvungen att lämna sitt spår. Här från bron som presidentföljet skenade under efter att det stod klart vad som hade inträffat, med gasen i botten i riktning mot sjukhuset. Från denna plats har man minst sagt en bra överblick, men vad vi känner till så finns det inga kända fotografier som togs från denna platsen vid tiden för mordet. Lite märkligt kan tyckas, även om kameror givetvis var långt mycket ovanligare på denna tiden än idag, men det finns många bilder från de flesta andra vinklar. 
 
Vi tog oss därefter till utsikten från Reunion Tower GeO Deck (även detta inkluderat i Citypasset) för att få en fin vy över Dallas och givetvis också en sista blick över platsen för Kennedymordet, belägen i mitten av bilden där vägen delar sig i tre delar. Vägen längst bort av dessa tre är vägen som presidenten färdades på och där han alltså även blev skjuten. 
 
Dag två spenderades åt att besöka de två återstående museerna som ingick i Citypasset. Ett av de var George W. Bush Presidential Library and Museum. Fredrik hade klätt upp sig dagen till ära, man kan ju aldrig veta om George i egen hög person dyker upp.
 
Ett besök i Ovala Rummet blev det givetvis också. Självkart bara en replika av det som finns i vita huset, men en väldigt bra replika som var inredd precis på samma sätt som det varit under George W. Bush tid som president. Fredrik intog snart platsen vid skrivbordet.
 
Och så ringde han för att be hans sekreterare att beställde en pizza till honom. Är man president så är man.
 
Fredrik tillsammans med George Bush den äldre (George Herbert Walker Bush) och George Bush den yngre (George Walker Bush).
   
Helt färdig med Kennedy var Fredrik inte trots en heldag i Dallas, så vi gjorde också en snabb visit i Fort Worth väster om Dallas, där ännu en minnesplats för Kennedy finns. Grunden till att det finns en minnesplats här är att detta var första staden som Kennedy besökte på morgonen den 22 november 1963, här höll han ett tal och åt frukost innan han flög vidare till Dallas för att hålla ännu ett tal efter den planerade paraden genom staden. Paraden som blev det sista han gjorde och dagens andra tal fick han därför aldrig hålla. 
 
Fredrik poserar brevid John F. Kennedy. Denna minnesplats tyckte vi båda två var väldigt fin och på många sätt mycket mer genomtänkt än den i Dallas.
 
En fakta tavla om Kennedys liv och död på minnesplatsen i Fort Worth.
 
 
Houston
 
Vi fortsatte söderut och nådde Houston i södra Texas. Här hade vi lite förhoppningar om att kunna träffa ett amerikanskt par som vi träffat tidigare i år på ön Caye Caulker i Belize. Ett par som vi under månaderna har haft lite strövis kontakt med på facebook och instagram och som flertalet gånger efter vårt första (och enda) möte i Belize bekräftat att deras erbjudande om att bjuda in oss till deras hem när vi nådde Houston fortfarande kvarstod. Det låter märkligt att man efter enbart några timmar på en bar kan bjuda in någon till sitt hem, men detta är något som vi fått erfara är ganska vanligt när det kommer till just amerikaner som ofta är väldigt generösa och utåtriktade. Det var inte bara detta par som bjudit in oss, utan som vi nämnt tidigare hade vi flera potentiella boenden och lokalbor att besöka när vi cruisade genom USA. Men tyvärr blev det inte heller denna gången något av besöket, något som vi lite såhär i efterhand nog får skylla oss själva för. Vi hade nämligen på förhand gett besked om att vi skulle få svårt att hinna fram till Houston i tid för att hinna träffa de innan Shannon skulle ut och jobba igen (precis som i Stavanger är det vanligt med oljejobb på rigg i södra Texas och just med det jobbar alltså han, och var därför på jobb två veckor i rad för att sedan vara hemma två veckor) för vi ville ju givetvis tima in vårt besök hos de när han var hemma. Men sen ändrade vi lite i vår planering och ankom därför till Houston ett par dagar tidigare än väntat och väl på plats tog vi givetvis kontakt, men fick tyvärr efter ett tag till svar att de inte var hemma. Det är svårt att veta om de ångrat sig eller om de faktiskt hade andra planer, men hur som helst så fick vi leta efter andra alternativ. 
 
Houston är en gigantisk stad, och trafiken är helt galen, precis som i Dallas. Motorvägssystemet är gigantiskt och vägarna krossar varandra kors och tvärs och högt och lågt. Många menar på att trafiken i Los Angeles är något utöver det vanliga, och visst var det mycket trafik även där med deras sjufiliga motorvägar, men vi upplevde både Dallas och Houston som långt mycket krångligare. Tack vare appen mapsme som vi hyllat många gånger tidigare lyckades vi nätt och jämt navigera oss rätt i dessa två städer. Även om det blev en del felkörningar med nya alternativa vägar som resultat. Men i slutändan gick det bra och jag får erkänna att jag faktiskt är lite imponerad av våra bilkörnings- och kartläsningsskills. Vi var ett väldigt bra team.
 
Vårt besök i Houston blev ganska snabbt och vi skrapade nog egentligen bara på ytan av vad som fanns att se. Men i sådana jättar till städer som Houston är tycker jag ofta det är svårt att veta vart man ska börja, och svårt att få ett grepp om var den egentliga stadskärnan är. Men vi fick gjort en del nytta i alla fall, som att klippa håret till exempel. Vi hade stannat till vid ett postkontor för att posta hem lite saker till Sverige, och då fick jag syn på en frisörskola och tänke med en gång att det var ett bra tilfälle att få ett bra pris för en klippning. Fredrik var mer eller mindre i akut behov av detta med sitt numera väldigt långa hår. Och mitt hår började klyva sig och se lite torrt och trist ut efter allt saltvatten och all sol. Sagt och gjort, vi traskade in på frisörskolan och fick snart besked om att de om 30 minuter skulle ha en lektion och vi blev därför erbjudna gratis klippning båda två. Lite oroliga för vad detta skulle leda till var vi allt, men helt utan grund. Det var läraren som klippte oss, samtidigt som hos instruerade och berättade för sina elever, som satt runt oss i lokalen, vad hon gjorde och varför. En del mer fokuserade och intresserade än andra, som ni kan se på bilderna nedan. Det var en väldigt intressant upplevelse, men det är alltid härligt att bli ompysslad och ordninggjord i håret.
 
Fredrik blir klippt inför en massa frisörelever.
 
Då var det min tur, förvånande nog sa hon att mitt hår var väldigt friskt och fint och bara lite slitet längst ner. Så saltvatten och sol kanske inte är så dumt ändå.
 
Vi besökte också ett vackert vattenfall mitt i Houston. Utöver detta blev det ett biobesök på en riktigt stor biograf innan vi körde söderut igen. Vi såg alltså tyvärr inte så mycket av Houston.
 
 
 
Houston Space Center
 
Strax söder om Houston hittar man Houston Space Center som är NASAs officiella besökscenter. Ett besök hit stod givetvis med på vår lista. 
 
Det jag tror att både jag och Fredrik uppskattade mest var besöket i Mission Control Center. Det var bland annat härifrån månlandningen år 1969 styrdes och kontrollerades, och det var också till detta rum samtalet kom från rymdfärjan apollo 13 som löd: "Houston, we´ve had a problem". Citatet skrevs senare om i manuset till filmen med samma namn till "Houston, we have a problem" vilket är ett vanligt uttryck runt om i världen idag. Det var ett häftigt ställe att besöka.
 
Jag i det anslutande rummet till Mission Control Center. Hit var det enbart riktigt viktiga personer samt familjerna till de som för stunden var ute i rymden som var välkomna.
 
Här inne satt de när dessa orden uttalades för första gången: That's one small step for a man, one giant leap for mankind 
 
På besök i en rymdfärja, någon som behöver gå på toaletten. Se till att hålla i dig så du inte svävar iväg. Och glöm för guds skull inte att sätta på vacuumsuget så att inte oönskade partiklar gör dig sällskap. 
 
Vi träffade på en austronaut också, eller det var visst bara en dräkt.
 
Fredrik hittade ett citat som passade honom väldig bra. Ingenting är omöjligt för min fina sambo.
 
Vi gjorde också ett besök här, där rymdraketen Saturn V finns bevarad. Denna raket användes huvudsakligen för att skjuta upp rymdfärjorna tillhörande Apolloprogramet med destination månen under 60- och 70 talet och är den högsta och tyngsta raket som någonsin använts.
 
Ja, den var ju inte direkt liten.


Beaumont
 
Innan vi åkte vidare mot vårt sista stopp i Texas gjorde vi ett hastigt besök i Galveston i söder. Här besökte Fredrik ett oljemuseum, jag som vid detta laget kände mig väldigt nöjd med museumbesök för ett tag bestämde mig för att sätta mig på ett café under tiden istället. Men det vi minns mest från denna lilla kustby var nog att trycket i bilens ena däck började sjunka till en oroväckande låg nivå. Vi hade redan i Houston uppdagat detta, men efter att vi hade pumpat i ny luft hade det verkat som att det ordnat upp sig. Men tydligen enbart för en kort period, innan trycket återigen skönk. Vi provade på nytt att fylla på med luft, men insåg att det var något som inte stod rätt till. Det var då Fredrik uppdagade den, spiken som fastnat i däcket. Vi blev givetvis lite oroliga för vad detta skulle gå på, men efter att ha ringt ännu ett samtal till Alamo (första gången var som nämnt tidigare i Flagstaff när oljan behövde bytas) fick vi besked om att även detta var något som täcktes av vår försäkring och att det bara var att uppsöka en verkstad så skulle de ordna det och Alamo stå för kostnaden. Ännu en gång var vi väldigt nöjda med servicen från biluthyrningsfirman och morgonen därpå, efter en natt i bilen i ett bostadsområde, hängde vi på låset klockan 7 när verkstaden öppnade. En dryg timma senare kunde vi köra vidare, men fyra däck med stabilt lufttryck. 

Vår sista anhalt i Texas blev slutligen Beaumont i öst, inte långt ifrån gränsen till delstaten Louisiana. Det blev en kort paus från museumbesöket för min del då det nu var dags för en visit på Spindeltop/Gladys City Boomtown Museum. Det var här Texas och USA´s oljeindustri förändrades för alltid efter att olja påträffades efter en lång tids borrande den 10 januari 1901 då en 150 meter hög stråle med olja plötsligt sköt rätt upp i luften från kullen som kallades Spindletop. Först 9 dagar (och 144.000 kubikmeter olja) senare fick de oljeflödet under kontroll. På kort tid ökade Beaumonts befolkning från 10000 invånare till det femdubbla och vilket gav det titeln Boomtown. 
 
Spindeltop/Gladys City Boomtown museum är uppbyggt som byarna i detta område såg ut på denna tiden, det var ett kul upplägg där man gick från stuga till stuga för att lära sig mer om denna oljeboom som förändrade USA och livet i början av 1900-talet för många människor.
 
En tavla som visar hur oljan sköt upp i luften från den 10 januari 1901 och 9 dagar framåt i tiden.
 
I folkmun fick "ojestrålen" namnet Gusher, även känd som Lucas Gusher efter han som ledde borrandet vid succen. 
 
Och här har vi den! Lucas Gusher. En gång i veckan iscensätter museumet oljefenomenet genom att spruta upp vatten ur detta oljetorn, tyvärr var vi här fel veckodag för att få uppleva detta. Man kan inte få med sig allt.
 
 
Sammanfattning av resrutt:
 
 
1. Fort Sill, Oklahoma
2. Wichita Falls, Texas
3. Dallas, Texas
4. Fort Worth, Texas
5. Houston, Texas
6. Galveston, Texas
7. Beaumont, Texas
 
2 kommentarer
publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Abraham Zapruder, Beaumont, Dallas, Dealey Plaza, Forth Worth, Galveston, George W. Bush Presidential Library, Houston, Houston Space Center, John F. Kennedy, Mission Control Center, Oil Boom, Oval Office, Spindeltop Gladys City Boomtown, Texas School Book Depository, Wichita Falls

Road Trip I USA del 6

Från Grand Canyon till nästa skapelse av vår fantastiska natur; Antelope Canyon

Morgonen efter vår vandring i Grand Canyon vaknade vi upp i vårt tält med stela ben och sega muskler. Men natten sömn var minst sagt välkommen, efter många nätter i bil uppskattar man verkligen en luftmadrass kan jag lova, även om Fredrik närmast alltid verkar vara några centimeter för lång såväl för luftmadrasser och tält som för de flesta sängar på hostel runt om i världen. Detta är dock ett obefintligt problem för mig och mina 154cm, och jag sover allt som oftast som en prinsessa så länge jag har ett rakt och bra underlag.

Nog om det, vi tog oss till en av våra kommandostationer, denna gången McDonalds, för lite planering av nästkommande dagar och val av resrutt. Avgörandet landade tillslut på Antelope Canyon och därefter Monument Valley och vi satte oss efter en lugn förmiddag i bilen för att ta oss upp till staden Page, nordöst om Grand Canyon. Ännu en natt i bilen stundade, på Walmarts parkering om jag minns rätt, för att dagen därpå utforska ännu ett av naturens underverk, nämligen kanjonen Antelope Canyon. Efter lite forskande beslutade vi oss för att lägga vår dyrbara tid (och våra dyrbara pengar skulle det också visa sig) på Upper Antelope Canyon, då det finns två – och ja, de har gjort det enkelt för sig – den andra kallas för Lower Antelope Canyon.

Vi blev först lite avskräckta av det höga priset, för 1,5 timmas guidad tur (varav 30 minuter gick åt till transport) ville de ha hela 96 dollar. Men nu fanns det liksom inte längre något utrymme för att ändra oss, vi hade ju åkt hela vägen hit med detta naturens konstverk som mål och bilderna vi sett visade verkligen på något häpnadsväckande och unikt. Så vi öppnade plånboken, blundade och lämnade ifrån oss våra dyrbara slantar.

Vi hade sett till att boka en tur vid en bra tidspunkt, och i detta fallet betydde det att vi önskade att få största möjliga chans att få se solens strålar lysa ner i kanjonen och om möjligt skapa en än mer magisk upplevelse. Därmed fick vi vänta en stund innan det äntligen var vår tur att stiga ombord på våra öppna jeepar som gasade iväg i en väldig fart mot kanjonens öppning.

Det gällde verkligen att hålla i sina ägodelar, men kanske främst gällde det att tänka på sig själv och med ett fast grepp hålla i sig så man inte flög av – på den nivån var det. Den djupa sanden gjorde att det även för dessa jeepar var en utmaning att ta sig fram utan att köra fast. Detta gjorde ju givetvis att våra förväntningar och spänningen för var som väntade trissades upp ännu en nivå.

Fylld till bredden av förväntningar, precis vid öppningen av kanjonen

Inne i Kanjonen skulle det visa sig bli väldigt trångt. Guiderna pressade fram sina grupper i ett för oss lite väl stressigt tempo. Det gavs utrymme för fotografering, men detta främst för att kanjonen var relativt lång, det gällde att ta bilder i farten och vid de korta pauser vår guide tog för att berätta om ett par av kanjonens speciella och spektakulära platser. Några guider blev närmast otrevliga när de ansåg att vi rörde oss för långsamt framåt eller råkade blockera vägen för andra, vilket inte alltid var så lätt att undvika då det på sina ställen var riktigt klaustrofobiskt trånga gångar. För det höga priset man betalde för denna timma (transporten borträknad) hade jag nog önskat att de hade lite mer begränsningar på antalet människor i kanjonen samtidigt för att skapa en bättre upplevelse för turisterna. Men vi fick ta det för vad det var och göra det bästa av det. Och såhär i efterhand är våra bilder faktiskt riktigt häftiga, även om det i stressen där på plats inte var helt lätt att ta in det storslagna. 

Detta var enligt vår guide naturens svar på Skönheten och Odjuret.
 
Effektfullt
 
 
"Skönheten och Odjuret" ur ett annat perspektiv
 
Magi
 
Här hjälpte vår guide oss att fånga ett hjärta på bild, ser ni det?
 
 
Vi kom tillslut ut på andra sidan, men efter en kort stund var det dags att stressa tillbaka genom kanjonen för att ta oss ut igen. 
 
På vägen tillbaka blev vi åskådare till detta magiska fenomen. Solens strålar som lyser ner i kanjonen samtidigt som sand rinner ner från stenväggarna. Detta naturfenomen lockar årligen massor av fotografer till denna kanjon för att fånga det på bild, och även under vår vistelse fick vi hålla oss ur vägen för de som betalat ännu större summor för att få stanna en stund extra för att ta proffsiga bilder med deras dyra kamerautrustningar. Men det lilla vi hann se av deras photoshoots upplevde vi också det som väldigt stressigt då de hela tiden fick avbryta för att släppa förbi "vanliga" turister på genomfärd.
 
Såhär ser man sällan solens strålar, det var riktigt mäktigt.
 
No words needed
 
Vi hade på förhand läst oss till att världens hittills dyraste fotografi någonsin togs i just denna kanjon, och enligt vår guide var detta platsen för motivet. Fotografiet, The Phantom, som togs av Australiensaren Peter Lik såldes för ett par år sedan för den hisnande summan av 6,5 miljoner dollar. 
 
 
Monument Valley
 
 
Efter vårt besök i Antelope Canyon lämnade vi Page och tog oss vidare österut mot Monument Valley – ännu ett av naturens mästerverk med dess märkliga bergsformationer som sticker upp som från ingenstans i denna dal som sträcker sig från norra Arizona upp till södra Utah. Vi anlände framåt kvällen, precis lagom för att hinna se en magisk solnedgång över dalen.
 
Vårt första möte med dessa bjässar till stenblock, ganska fascinerande verk av naturens krafter måste jag säga.
 
Fredrik blickar ut över dalen medan solen går ner i horisonten.
 
Mörkret hann falla innan vi bestämde oss för var vi skulle övernatta, första tanken var i bilen, men då vi inte hittade någon passande plats för detta bestämde vi oss för att det fick vara värt en natt till i vårt tält. 
 
Hyfsat idyllisk plats att vakna upp på. Vi satte klockan för att kunna njuta av en magisk soluppgång, och bilderna visar minst sagt på magi.
 
 
Solens första strålar når oss och den nya dagen gryr.
 
Får väl dock erkänna att jag inte var lika pigg på att gå upp när klockan ringde utan det var Fredrik som tog del av magin. När jag gnuggat gruset ur ögonen tjuvkikade jag lite från öppningen av vårt tält.
 
Vi startade denna nya dag med en 5km lång hike längst Wild Cat Trail för att utforska detta besynnerliga lanskap på närmare håll.
 
Fredrik är på gott humör trots att det redan börjar bli varmt i morgonsolen.
 
 
 
Nya äventyr, varje dag
 
I Monument Valley hittar man också den såkallade "Forrest Gump Point". Detta är platsen där man ser Forest Gump, i filmen med samma namn, springa på en tillsynes oändligt lång väg.
 
Så givetvis var även vi tvunga att ta oss en liten löptur.
 
Märkväl ordvalet löptur och inte löprunda, för här finns det inga svängar så långt ögat kan nå.
 
Fredriks lycka finner inga gränser när han kommer på sig själv med att befinna sig på platser som tidigare bara existerat på film eller i hans barndoms drömmar.
 
 
Meteor Crater
 
 
För uppskattningsvis 50.000 år sedan föll en järnmeteorit med en diameter på 45 meter mot jordens yta. Den landade i det vi idag känner som delstaten Arizona i USA. Forskare menar att den hade en hastighet på ca 46000km i timman när den nådde jordens atmosfär och skapade därför en massiv krater när den tillslut slog ner på jorden där mammutar, trögdjur och kameler fridfullt vandrade omkring på denna tid. Explosionen som uppstod vi nedslaget uppskattas till ca 150 gånger värre än då USA släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki under andra världskriget vilket också är grunden till kraterns otroliga storlek. Kratern mäter hela 1,2 kilometer i diameter och har ett djup på 170meter, runtom kratern finner man också en 45 meter hög kant till följd av explosionen och den oerhörda tryckvågen som bildades.
 
Man känner sig ganska liten när man ser till universums gigantiska krafter som på en sekund hade kunnat utrota allt vi känner till.
 
 
Fredrik poserar vid den största upptäckta biten som har återfunnits av denna gigant till järnmeteorit. Det är utan tvekan ett dyrt stycke materia som ligger framför honom här.
 
 
Vidare genom Arizona
 
Vi övernattade en natt i Flagstaff innan vi fortsatte längst Route 66, så mycket det var möjligt, då den på många ställen helt ersatts av modernare motorvägar. På vägen stannade vi till i Flagstaff, där vi stötte på vårt största problem med bilen, som förövrigt hade varit en riktigt trogen vän hittills. Vi hade sedan en tid tillbaka sett att oljenivån så sakteliga drog sig neråt mot låga procenttal, men först vid 15% började den varna. Vi hade på förhand köpt på oss motorolja för att vara förberedda när varningslampan skulle börja lysa. När vi väl stod där för att hälla på olja kände vi oss dock som väldiga noviser och efter lite medlande via Facebook med Fredriks styvfar visade det sig att det nog inte handlade om låg oljenivå utan om att det vara dags för ett oljebyte. Vi tog oss därför till närmsta bensinstation för att få det bekräftat, och visst var det så. 
Vi ringde upp Alamo, vår uthyrningsfirma, och fick tillslut klartecken om att ta oss till en verkstad i närheten för att få hjälp med oljebytet som helt och fullt skulle bekostas av Alamo. Sagt och gjort, vi tog oss till verkstaden så snart de öppnade, vandrade tanklöst runt i Flagstaff i en timma innan vi kunde hämta ut bilen igen och köra vidare. Riktigt smidigt och bra service från uthyrningsfirman. Fakturan skickades förövrigt direkt till dem.
 
Vi tog alla tillfällen i akt att fotografera oss vid dessa historiska minnesmärken längs med Route 66.
 
 
Ett hastigt fotostopp i Holbrook, Stjärnan på bilden (och då syftar jag inte på Fredrik, även om han givetvis är stjärnan i min värld).
 
Fredrik drömmer sig bort till en värld där han kör Veteranare och bor i Indiantält
 
Vi hade gärna spenderat en natt på detta idylliska motell/Inn i Holbrook, men för det första var det lite över vår "sova-i-bilen-prisklass" och för det andra var det fullbokat.
 
 
Petrified Forest
 
Då och då, eller rätt ofta för att vara ärliga, tog vi omvägar för att få njuta av magiska och unika landskap. Som här i den såkallade förstenade skogen. En nationpark öster om Holbrook i Arizona.
 
 
Ibland är det svårt att sluta stirra. Detta är verkligen imponerande.
 
Vi hittade även en riktigt gammal bil som stod placerad där Route 66 en gång gick. Här var den dock helt igen vuxen så vi fick nöja oss med alternativa vägar.
 
 
Bakom denna bilen sträckte sig en gång i tiden Route 66. Men det är numera ett minne blott på denna plats.
 
 
Window Rock
 
 
Efter x-antal mil genom Arizona närmade vi oss vår fjärde delstat, New Mexico (eller egentligen var det den femte, men då vår vistelse i Utah i norra delarna av Monument Valley enbart bestod av en timmas bilkörning och en snabb restauranglunch innan vi vände neråt igen så räknar vi bort den). Vi sov en natt i Gallup i New Mexico, men återvände redan dagen därpå till Arizona för ett kort stopp vid Window Rock i Navajo indianernas land.
 
Ja, Arizona visade sig verkligen vara platsen på jorden där naturen fått härja fritt med sina skulpturknivar. Detta fönster i berget är ännu ett bevis på det.
 
Här fanns också en staty till minne av de Navajo indianer som miste livet i andra världskriget då de agerade som kodtalare för att övriga motståndskrigare inte skulle kunna förstå vad som sades. Navajo språket är det största indianspråket i världen och talades år 2007 av ca 171.000 människor, närmast uteslutande i Arizona och New Mexico, vilket gjorde det väldigt användbart i kriget i motsats till engelskan.
 
Stirra, glo, titta - ja kalla det vad ni vill, men ibland kan man bara inte låta bli.
 
För att få perspektiv på "fönstrets" storlek kan ni ju jämföra med mig, som sitter nere i vänstra hörnet.
 
Fotokonst
 
 
Billy The Kid museet i Fort Sumner
 
 
Vi fortsatte tillbaka till New Mexico och satte kurs mot Fort Sumner efter en natt i bilen i Albuquerque. Här fick jag berättat för mig att det skulle finnas ett museum om någon som på sin tid kallades Billy The Kid. Jag har tidigare hört Fredrik prata om denna Billy, men då bara trott det var en filmkaraktär och inte haft en aning om att det baserades på en sann historia och ett riktigt liv. Det skulle dock visa sig intressantare och mer fängslande än jag först hade trott.
 
Watch out for Fredrik the Kid!
 
Utanför museet, huruvida denna vagn har något som helst med Billy The Kid att göra vet jag inte, men den ser ju i alla fall gammal ut.
 
Fredrik poserar innan vi går in, spänd på vad han ska få reda på. Av erfarenhet inte mer än han redan vet då han vanligt vis är mer påläst än de flesta andra.
 
Så för er som likt mig inte kände till denna pojken sedan tidigare så kan jag nu berätta att hans riktiga namn från början var Henry McCarty, men att han senare började kalla sig William H. Bonney, möjligen för att skapa sig en ny identitet. Han var bara 14 år när hans mamma dog och från att ha varit en ordningssam och snäll kille hamnade han i trubbel när han strax efter moderns död upptäcktes med att stjäla mat, samt råna ett tvätteri på både kläder och två pistoler. Under åren som följde skulle han komma att bli känd som en av vilda västerns mest beryktade laglösa. Det ska vara känt att han dödade minst 8 män. 14juli, 1881, någonstans i de tidiga tjugoåren (exakt ålder vet man inte då hans födelsedatum aldrig blev fastsatt) blev han nedskjuten och dödad i ett mörkt rum av den dåvarande sheriffen Pat Garrett, men han är alltså än i dag en av de mest kända i Vilda västerns historia.
 
På plats på museet fanns mycket bevarat, bland annat Billy The Kids gevär.
 
De hade dessutom sparat dörren vid entreen till det rummet där Billy The Kid ska ha blivit skjuten. (Hålen i dörren ska däremot inte ha något med denna händelse att göra)
 
Efter vårt besök på museet (som förövrigt blev ganska långt då vi hamnade framför en film som skulle visa sig vara av långfilmskaraktär), körde vi en bit till för att besöka platsen för Billy The Kids grav. 
 
Fredrik köpte en leksaks pistol för att kunna posera fint på bilderna vid graven (lite makabert kan tyckas, men vad gör man inte för en bra bild!). Leksakspistolen gav han sedan bort till en lycklig liten kille som också var på besök på gravplatsen med sin familj.
 
 
 
Vidare genom New Mexico
 
På vår färd genom new mexico fortsatte vi så mycket det var möjligt att följa den historiska route 66. Vi visste att det snart var slut på det roliga då Route 66 i höjd med Oklahoma svänger av uppåt, mot sin slutdestination Chicago. Så vi tog alla tillfällen som gavs.
 
Amerikansk idyll
 
Vi hittade också ett gammalt matställe som var till salu, vi stod och funderade på om vi inte skulle använda vår reskassa åt att köpa detta ställe och öppna en route 66 restaurang istället, men bestämde oss till slut för att lämna det vid tankestadiet.
 
Ett minst sagt nedgånget motell, det var nog längesedan någon bodde här senast.
 
Tveksam till om vi hade kunnat få tag på någon bensin här faktiskt, en gång i tiden kanske, på route 66´s glansdagar.
 
Den efterlängtade Route 66 bilden, som faktiskt var svårare att hitta ett bra läge för att ta än vi väntat oss. Ofta var märkena små eller på allt för trafikerade vägar för att det skulle vara möjligt att stanna och ta en bild. Men här fick vi äntligen vår chans.
 
 
 I den sömniga lilla byn Tucumcari stannade vi till för att få oss en skön natts sömn i en säng, efter att återigen ha spenderat ett par nätter i vår lilla hyrbil. Detta blev också vårt sista stopp i New Mexico, innan det var dags att bege oss vidare till nästa delstat. Mer om det i nästa inlägg.
 
 
Sammanfattad resrutt från Grand Canyon till Tucumcari:
 
 
1. Grand Canyon, Arizona
2. Antelope Canyon, Arizona
3. Monument Valley, Arizona
4. Flagstaff, Arizona
5. Meteor Crater, Arizona
6. Holbrook, Arizona
7. Petrified Forest, Arizona
8. Gallup, New Mexico
9. Window Rock, Arizona
10. Albuquerque, New Mexico
11. Fort Sumner, New Mexico
12. Tucumcari, New Mexico
 
 
 
 
En kommentar
publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Amerika, Antelope Canyon, Arizona, Barringerkratern, Billy The Kid, Forest Gump, Holbrook, Meteor Crater, Meteorit, Meteoritkrater, Monument Valley, Navajo, Navajo Indianer, Navajo Land, New Mexico, Petrified Forest, Road Trip, Road Trip USA, Roadtrip i USA, Route 66, Tucumcari, USA, Vilda Västern, Window Rock
Visa fler inlägg