Japan, kanske det mest unika resmålet så långt

Från fattigdom, gatuförsäljare och smutsiga gator i Central- och Sydamerika och därefter en visit i snabbmats meckat USA med dess otroligt utåtriktade befolkning till dess raka motsats. 

På Japans närmast kliniskt rena gator, givetvis fyllda till bredden av skyltar och planscher med otydbara japanska tecken, möttes vi av det smala och oväntat inåtvända japanska folket, dock utan att på något sätt vara otrevliga. De levde i sin egen värld och undvek in i det längsta att störa eller lägga sig i våran tillvaro. Här fick vi verkligen be om hjälp om vi ville ha det, inte sällan flera gånger. Många pratade ganska knagglig engelska men var hjälpsamma när man väl bad om hjälp, men alltid utan att på något sätt tränga sig på och de hjälpte dig sällan med något mer än precis det du frågat om.

Typiskt Japanskt distrikt i Osaka

Med USA som senaste referensmått fann vi Japan relativt billigt, något vi blev positivt överraskade över. Att de dessutom snarare ser lämnande av dricks som en förolämpning än motsatsen som i de flesta andra länder vi besökt gjorde att vi med gott samvete kunde spara ytterligare några dyrbara slantar (även om vi med handen på hjärtat kan erkänna att vi inte är några stordricksare annars heller, men här var alltså rådet, som vi läste oss till, att helt skippa att dricksa.)

Något otippat toppar även landet, enligt oss, listan över världens godaste öl, Asahi. Till och med skummets smakade himmelskt, det du! För ölfantasten är detta absolut ett skäl till att besöka Japan, tillsammans med många andra såklart. Men det var inte bara ölen som imponerade på oss, även den japanska matkulturen tog oss till nya dimensioner. För många är det nog främst sushi som dyker upp när man tänker på japansk mat, men med facit i hand är det en ganska liten procent av landets matkultur, och främst är det Tokyo som stoltserar som sushins huvudstad. Vi passade givetvis på att prova flera av Japans populära måltider och förundrades varje gång över deras matlagningsfärdigheter. Inte bara var det helt unikt från det vi är vana vid utan det bjöds dessutom på så otroligt mycket olika smaker och kombinationer vilket gjorde att vi aldrig tröttnade. Dessutom hade varje stad satt sin egen prägel på maten och närmast alla städer hade en egen unik rätt att erbjuda.

Maträtter (och öl) i vax stod som presentation utanför restaurangerna. Ganska imponerade konstverk, detta var väldigt vanligt och mötte oss överallt.

 

Vi startade vår utforskning av Japan i landets andra största stad, Osaka. Det föreföll sig så då flygresorna helt enkelt var billigare dit och det är något vi såhär i efterhand är väldigt glada för då vi kände att vi fick ett bättre första intryck av Japan i det något lugnare Osaka än om vi istället hade kastats direkt in i Tokyos storstadskaos.


Vacker vallgrav utanför slottet i Osaka, vi slogs gång på gång av renligheten och den fantastiska grönskan överallt.


Vi ville uppleva så mycket som möjligt av Japan och dess kultur, men tiden var som vanligt vår begränsning. Från Florida i USA hade vi på förhand beställt varsitt sjudagars tågkort för turister som gällde på de flesta stora tåglinjerna i Japan. Så utifrån det la vi upp en resrutt för att kunna utforska så mycket som möjligt på en vecka. Innan vi startade vår tågluff spenderade vi ett par dagar I Osaka, några fler dagar än planerat i väntan på min ryggsäck som fastat i Kina, och efter att vi avslutat vår tågluff i Tokyo den sjunde dagen tog vi oss tid att ta del av vad giganten Tokyo hade att erbjuda.

Dessa Railway Pass kan vi verkligen rekommendera för andra som planerar en resa till Japan och vill hinna se lite mer än bara en stad. Kom ihåg att de måste bokas hemifrån dock, de kan alltså inte köpas på plats i Japan då de enbart är för turister. Lite dyra vid första anblick men helt klart värt varenda krona tack vare smidigheten i det Japanska tågnätet.


De stopp vi gjorde under vår tågluff var Hiroshima, Kyoto, Kinosaki och Snow Monkey Park i närheten av Nagano. Tågkortet vi hade köpt var personligt, men inte datum- eller destinationsbestämt. Detta innebar att vi hade tre månader på oss att använda kortet, men så snart det var aktiverat var det giltigt i sju sammanhängande dagar. Under dessa dagar kunde vi åka obegränsat på de flesta linjer som kördes av Skinkansen och JR (Japan Railway) och någon förhandsbokning var inte nödvändig mer än för att försäkra sig om att det inte skulle bli slutsålt. Därför hämtade vi oftast ut biljetterna en dag i förväg. Givetvis blev stoppen ganska korta, men de platser vi besökte krävde faktiskt inte heller mycket mer än den tid vi faktiskt hade.

Majoriteten av alla tågsträckor vi reste arrangerades av Skinkansen. Shinkansen, även kallade "bullet trains" var länge världens snabbaste tåg med topphastigheter på 322km/h, men de har de senaste åren tvingats lämna över första platsen till Kina som har tåg som når upp till 350km/h. Oavsett så var vi väldigt nöjda med tågen och det var både smidigt och tidseffektivt att transportera sig runt i Japan med tåg. 
 
Japanskt snacks inför första tågresan. Dessa ristrianglar inrullade i sjögräs var oväntat goda och fick fungera som mellanmål många gånger under våra veckor i Japan.
 
Fredrik var något mer skeptisk, men han provade efter ett par dagar han också, inte med fullt samma entusiasm som jag dock.

Shinkansen rullar in på perrongen bakom oss.
 
 
OSAKA
 
Efter en lång flygresa från San Fransisco med två mellanlandningar i Kina på vägen anlände vi äntligen till Osaka, som alltså blev vårt första stopp i detta unika land som överraskade oss positivt. 
 
Äntligen framme och incheckade på vårt första boende, här finns inga möbler utan vi sover på madrasser som rullas ut på golvet. 
 
Eller okej, sömnen hann visst före madrassutrullningen. Den långa flygresan tog ut sin rätt efter enbart några minuter.


Vi hann se mycket av Osaka innan mitt bagage behagade komma fram fyra dygn senare. Vi tog del av den japanska matkulturen och provsmakade mycket spännande saker på diverse marknader. 
 
 Många marknader, likt denna, var placerade i gångar med tak över. Troligtvis för att inte behöva vara begränsade av väderförhållanden. Mycket folk rörde sig här hela tiden. Främst Japaner dock, vi såg inte alls mycket turister.
 
Små bläckfiskar på spett, dessa vågade vi oss dock aldrig på att smaka.
 
 
En delikatess som Fredrik på förhand läst sig till, och som enbart fanns att få tag på på en specifik marknad, vid ett specifikt stånd i Osaka var Grillade pilgrimsmusslor med smör och sojasås. Det låter väldigt enkelt, vilket det säkert också är, men fasligt gott.
 



Här fick vi tydliga besked om att man INTE fick fotografera, varför förstod vi aldrig riktigt då det var många andra som gjorde det och det dessutom borde vara väldigt bra reklam för honom. 
 

Det var vansinnigt gott och är något vi nog måste försöka oss på att göra själva någon gång.Perfekt liten lyxig förrätt.
 
 
Något annat man givetvis måste prova på i Japan är Sashimi, något jag på förhand visste att jag skulle gilla, men som Fredrik var mer skeptisk till, även om han var väldigt på det klara med att han ville testa. Och vilken hit det var, den fantastiska tonfisksashimin vi blev serverade bara smalt i munnen, det var helt magiskt gott.
 
Till vänster en något fetare och därmed exklusivare del av tonfisken, det förklarar också den ljusare färgen.

Ja, även Fredrik var faktiskt positivt överraskad och njöt av känna hur tonfiskbitarna smälte i munnen.
 

Vi tog en tur till Osaka Castle där vi även fick se något väldigt ovanligt, nämligen en tidskapsel. Efter att ha läst på lite förstod vi att det år 1970 grävdes ner två stycken tidskapslar nära detta slottet. En av de ska inte öppnas förrän om 5000 år och den andra öppnades för första gången år 2000, och ska därefter öppnas en gång vart hundrade år. Ganska mäktigt faktiskt.
 
Tidskapseln Expo´70 med Osaka Castle i bakgrunden.
 
Time Capsule Expo´70
 
Man tar seden dit man kommer och innan man besöker heliga platser, såsom ett slott, tvättar man i Japan händerna med små skopor med vatten från en liten fontän.
 
Fredrik framför slottet som vi även gjorde ett besök i, men såhär i efterhand var det bättre utifrån då det nu var omgjort till ett museum och inifrån såg man inget som tydde på att det tidigare varit ett slott.
 
Givetvis var vi tvugna att prova mjukglass med smak av grönt te, nämligen det klassiska japanska matcha teet.
 
 
Vi spenderade en tid i Doutonbori distriktet där man bland annat hittar Doutonbori Street som ligger parallellt med Doutonborifloden i centrala Osaka och är en av de populäraste gatorna i staden med otaliga restauranger, butiker och barer. På kvällstid är det möjligen ännu coolare då hundratals storbildsskärmar lyser upp området.
 
Doutonbori Street i dagsljus
 
Doutonborifloden kvällstid.
 

Här blir det aldrig mörkt
 
Vi fastnade vi någon form av ceremoni där flertalet män satt runt en eld och sjöng och hade sig. Ingen aning om vad det gick ut på eller vad de gjorde, men det är det som ibland är tjusningen med att resa och uppleva nya kulturer.
 
I Doutonboridistriktet provade vi även på Osakas delikatess Okonomiyaki som är som en omelett på smet med vitkål och massa andra spännande ingredienser. På toppen hade de i detta fallet ringlat majonäs och avslutat med tunna spån av torkad fisk. Det var gott, men verkligen inte likt någon annat vi smakat. Mycket smaker och ganska salt, vi var väldigt nöjda med att dela på en. 

Till Okonomiyakin beställde vi in det populära japanska risvinet. Uppvärmt och mycket gott.
 
En annan kväll satte vi oss vid en restaurang precis vid Doutonborifloden där vi beställde in Ramen med Kobe Beef. Ramen är en väldigt populär Japansk nudelrätt/nudelsoppa. Det var supergott och vi blev båda väldigt mätta. Till detta avnjöt vi varsin magiskt god Asahi öl, bästa ölen! 
 

Vi var också imponerade över Japans generösa öppningstider, till 25 - hmm, undrar när de stänger?
 
 
Kultur är ett viktigt och intressant inslag när vi reser, och att besöka tempel hör till en av sakerna som alltid står på vår "to do" lista. Shitennojitemplet i Osaka var ett av de första templen vi besökte i Japan, och de japanska templena är verkligen helt unika jämfört med alla andra tempel vi sett runt om i världen, och otroligt vackra.
 
Shitennojitemplet, Osaka
 
Viktigt att ta seden dit man kommer..
 
Fredrik försöker efterlikna någon slags Japans djävul.


Vi ägnade ett par timmar åt att utforska världens största akvarium, Osaka Aquarium Kaiyukan, där vi hänfördes av alla vackra vattenlevande djur i det gigantiska akvariumet samtidigt som vi trängdes med alla barnfamiljer.
 
 
Fredrik hittade ett par krabbkompisar i samma storlek som honom.
 
Ganska otroliga skapelser
 
 
Till slut kom äntligen min väska och vi njöt av en sista natt i Osaka genom att besöka Umeda Sky Building och besöka hotellets spa innan vi tåg oss till tågstationen för att starta vår lilla tågluff. 
 
Vår sista kväll i Osaka, och vi tog chansen att njuta av denna magiska utsikt över Osaka från den 173meter höga Umeda Sky Building.
 
Och om man har bokat ett hotell som erbjuder spa måste man ju givetvis utnyttja det, så det gjorde jag vår sista kväll. Dock var det separata tider för män och kvinnor så jag fick klara mig ensam medan Fredrik stannade på rummet och gjorde research inför kommande veckas tågluff.
 
 
HIROSHIMA
 
Den främsta anledning till att vi valde Hiroshima som en utav våra destinationer var för att få en tydligare inblick i det fruktansvärda vansinnesdåd som ägde rum där den 6 augusti 1945 när USA släppte en atombomb från ett flygplan och lämnade staden i ruiner. Vårt besök blev väldigt känsloladdat med mycket obehagliga sanningar om vad mänskligheten är kapabel till, men vi möttes också av en otroligt vacker stad som arbetat oerhört hårt för att återhämta sig från katastrofen som ägde rum här för 72 år sedan. Så mitt i all förtvivlan växte även någon form av hopp för mänskligheten fram.
 
Dagen och klockslaget världen, och kanske främst Japan, aldrig kommer att glömma. Kvart över 8 på morgonen den 6 augusti 1945 förändrades eller avslutades livet för oerhört många människor i runt Hiroshima i en handvändning.
 
 
En kugghjulsklocka vid entrén på Hiroshima Peace Memorial Museum räknar dagarna sedan den första atombomben släpptes över Hiroshima, samt även en räkning av dagar sedan det senaste kärnvapentestningen. Med förhoppning om att slippa nollställa den nedre klockan någon mer gång. När vi var där i slutet av augusti i år var det alltså 26322 dagar sedan Hiroshima bombades men enbart ett knappt år sedan senaste kärnvapenprovet ägde rum.
 
En snabb översikt över vad bomningen resulterade i... Fruktansvärda ord att läsa..
 
Viktigt citat mötte oss på museet. 
 
Dessa bilder av Hiroshima dagarna efter bombningen som presenterades på väggarna i ett av de första rummen vi passerade i museet gjorde stort intryck på mig. 
 
Det var omöjligt att föreställa sig och otroligt sorligt att tänka på hur det var att besöka staden dagarna efter bombningen.
 

Något som fångade min uppmärksamhet rejält och gjorde mig otroligt illa tillmods var att läsa om ödena för några av de tusentalsbarn som befann sig i Hiroshima under bombningen. På museet presenterades kläder och andra minnessaker från dess barn och tiden efter bombningen. Många av barnen dog inte direkt när bomben briserade utan de lyckades på olika sätt ta sig hem, med livshotande brännskador över hela kroppen samt med svåra skador på grund av strålningen. Under dagar, veckor och månader kämpade många barn (och givetvis även vuxna) med sina svåra skador innan de en efter en blev offer efter atombomben. Att läsa om deras livsöden krossade mitt hjärta. 
 
Självklart skrev vi under för en kärnvapenfri värld.
 
Atombomben detonerade 600meter över marken och här besöker vi det såkallade Epicentrum (Hypocenter) som alltså är direkt under där explosionen skedde. 
 
 
Fredsmonumentet, A-bomb Dome, är byggnaden närmast hypocentrum som klarade sig bäst vid bombningen och den har bevarats i samma skick som direkt efter vansinnesdådet för att fungera som en påminnelse för vad som skedde här. Epicentrum var enbart 150meter bort och det är troligtvis också förklaringen till varför byggnaden klarade sig så pass bra, då trycket från bomben kom närmast rakt ovanifrån. Sedan 1996 har byggnaden funnits på UNESCOS världsarvslista. 
 
A-bomb dome byggnaden från en annan vinkel. Epicentrum ligger ungefär 150 meter rakt bakom byggnaden från denna riktning.
 
Bell of Peace - självklart ringde vi i denna ett par gånger.
 
 
För att få en bra översikt över Hiroshima, som numera är en otroligt vacker och grönskande stad, tog vi oss upp i Hiroshima Orizuru Tower som ligger precis bakom A-bomb dome. Orizuru är det japanska namnet för vikta papperstranor som efterliknar de japanska tranorna, och är en av de vanligaste varianterna av origami som är samlingsnamnet för pappersvikning.
 
Vi köpte oss varsitt glad med sake medan vi njöt av det vackra vädret och den än vackrare utsikten. Trevägskorningen som ses till höger i bilden, där Aioibron möts av en annan bro, var målet för bombningen år 1945 och platsen de i flygplanet siktade på. Bomben sprängdes ca 240 meter därifrån.
 
Nedanför oss har vi A-bomb Dome och Hiroshima Peace Memorial Park.
 
Idag är Hiroshima en stad som sprider mycket glädje och framtidshopp, och det tyckte jag förtjänade ett leende och en skål i risvinet Sake.
 
Självklart hade de även en våning för just vikning av egna papperstranor. Det tog sin lilla tid men till slut fick vi in den rätta snitsen.
 
Papperstranorna fick sedan flyga ner i deras Orizurufönster. 
 
Då byggnaden inte ens varit öppen i ett år var vi bland de första som lät våra tranor flyga ner, men målet är att detta fönster ska fyllas upp med tranor med åren. Det hade varit spännande att komma tillbaka om ett par år och se hur det ser ut då det kommer att synas fint utåt. 
 
 
En annan sevärdhet vi promenerade till var Hiroshima Castle, detta slott är dock en replika av det slott som totalförstördes under bombningen. Men oavsett väldigt vackert och japanskt. 
 
Jag framför Hiroshima Castle
 
Innan vi lämnade Hiroshima tog vi oss en utflykt till Miyajima, som är en ö som ligger en kort tåg- och båtresa bort. Det gick även en direktbåt från Peace Memorial Park i central Hiroshima, men denna båt ingick inte i vårt Railway pass därav valde vi tåg- och bussalternativet som även det gick väldigt smidigt. Den stora sevärdheten som drog oss till denna charmiga ö var den kända "flytande" shrinen, även kallad "The Great Torii" som förr fungerade som en port in till templet som ligger på ön. 
 
Vi välkomnades med öppna armar, eller förlåt, med öppna munnar, av öns fina rådjur. De var mycket förtjusta i Fredriks broschyrer, vilket några av er kanske förstår att han inte var så glad att dela med sig av. Haha.
 

Vi var där när det var ebb och därav kunde vi gå hela vägen ut till "The Great Torii". Och här tar vi inte av skor och strumpor inte, utan vi vadar...
 
The Great Torii, Miyajima Island
 
<3
 
Sjävklart hittade vi typiska japanska byggnader på ön också. Som i så många andra fall i orange.
 
I de japanska templena måste man ta av sig skorna.
 
 
KYOTO
 
Efter vår visit i Hiroshima tog vi tåg via Osaka upp till Kyoto där vi spenderade 3 nätter. Kyoto var en väldigt mysig stad, lagom stor som man enkelt kunde få en översikt över staden. Men lite för stor för att det skulle vara gångavstånd mellan alla sevärdheter, så det blev en del tunnelbaneåkande. I Kyoto ägnade vi en del tid å diverse tempel och shrines, vi deltog även i en teceremoni och besökte en teater där vi tog del av en salig blandning av japans kultur, traditioner, dans och teater. 
 
När vi promenerade mellan de olika sevärdheterna i staden passerade vi många av dessa stora, väldigt japanska hus.
 
Vi fortsatte att följa den Japanska kulturen och tvättade nästan händerna vid varje tillfälle som gavs. Här var nog det mest idylliska "tvätteriet" vi stötte på.
 
Vid Ryõan-ji templet fanns denna ovanliga men välkända stenträdgården.
 

Ovanligt men ändå vackert på något vis.
 
Ett annat tempel vi besökte var detta guldtempel, mer känt som guldpaviljonen eller Kinaku-ji. Templet är en trevåningsvilla klätt i bladguld. 
 
Jag undrar vad som strålar mest, Fredrik eller guldvillan. 
 
Vi besökte även Yasaka Shrine med dess ikoniska lysande japanska papperslyktor.
 

Vi stötte på två koreanska tjejer som försökte visa mig hur man gjorde "hjärttecken" med fingrarna. Som ni ser går det väldigt bra, haha.
 
Vi besökte även den heliga platsen Fushimi Inari som tog oss genom tusentals av Torii portar upp på ett högt berg. Lång, vacker promenad i ett grönskande område som bröts av av den vackra orange färgen på Torii portarna. 
 
Tusentals orange Torii portar i olika storlekar
 
De tog aldrig slut.
 

Vi hittade även några mindre Torii portar på någon form av begravningsplats ett bit upp i berget, samt några arga hundar som Fredrik försökte efterlikna.
 
 
Vi spenderade två timmar åt att lära oss hur en japansk teceremoni går till. Vi blev först bjudna på en kopp grönt matchate av vår värdinna och fick därefter själva prova på att göra vårt eget te. Unik och kul upplevelse.
 
Vår värdinna tillreder vår första kopp med matchate som vi delade på systerligt och broderligt med de övriga tre medlemmarna.
 
Vi lärde oss att göra vårt eget matcha te av det gröna tepulvret och varmvatten. "Borsten" till höger användes för att mixa pulvret och vattnet till en skummig, grön dryck.
 
Fredrik smakar på sitt te. Det var viktigt att dricka från rätt sida på sin kopp, jag lärde mig dock aldrig vilken sida som var rätt.
 
Poserar med vår värdinna efter en avslutat teceremoni.
 
 
Teatern Gion Corner lärde oss lite mer om den japanska kulturen i form av 7 olika små föreställningar. Här fick vi ta del av ännu en teceremoni, tillverkning av japanska blomsterarrangemang, typisk japansk dans och musik samt en teaterpjäs och avslutningsvis lite dockteater. Det var en kul liten sammanfattning av den japanska kulturen under en 50minuters lång föreställning.
 
Den absoluta höjdpunkten under denna föreställning var helt klart denna lilla teaterpjäs. De pratade enbart japanska men tack vare en förklaring på engelska som vi läst på förhand blev den väldigt rolig. Deras miner och skratt hade dessutom stor påverkan på oss. 
 
En av danserna som framfördes var av denna Geisha.
 
Föreställningen avslutades med en dockteater.
 
 
Japanerna är inte alltid bäst i världen på engelska, vi förstår ju givetvis syftet - men det blir väldigt roligt.
 
 
Tänk om problem alltid var lika enkla att lösa som i Japan:
 
 
 
Vi avslutade vår vistelse i Kyoto med en magisk solnedgång som syntes över nästan hela himmelen. Helt magiskt!
 
 
KINOSAKI
 
Tågresan från Kyoto tog oss vidare till Kinosaki, en liten by i västra Japan där den stora turistmagneten är byns många onsenkällor. Här checkade vi in på ett litet hotell där inträde till 7 olika onsenbad ingick i priset under tiden vi bodde på hotellet så framåt kvällen startade vi vår lilla rundtur i denna supermysiga lillaby. Vi besökte 4 stycken av dessa japanska varmvattenbad och blev extra förtjusta i ett av de dit vi också gick för att starta morgonen dagen därpå. De japanska onsenbaden är separerade efter kön vilket gjorde att vi inte fick vara på samma plats utan de hade två avdelningar som de skiftade varje dag. Det var lite tråkigt att inte kunna göra det ihop, men efter många månader tillsammans var det ändå lite skönt med egentid och vi möttes ju alltid utanför före och efter och vandrade vidare till nästa ställe. För mig var många av källorna väl varma och jag klarade inte av att stanna i så länge. Som tur var fanns det kallvattenduschar att kyla ner sig i. Det onsenbadet vi gillade bäst hade flera olika "källor" varav en utomhus som var inbyggd i berget bakom byggnaden.
 
Supermysiga Kinosaki på dagtid.
 
Klar för onsenskällorturné
 
Promenerade runt i byn i våra Yukata morgonrockar och flipflops. 
 
Vi unnade oss en stund i varsin massagestol också.
 
Mysiga Kinosaki på kvällstid.
 
Romantisk afton <3
 
I väntan på tåget som skulle ta oss vidare njöt vi av en öl och fotbad i ännu en varmvattenkälla. Bästa tågstationen någonsin.
 
 Vi hade inte brytt oss så mycket om tåget varit sent just denna dag. Men vi var ju i Japan så självklart var inte tåget sent, ganska mycket sekundprecision faktiskt.
 
 
SNOW MONKEY PARK
 
Vår lilla tågluff fortsatte, denna gången blev det en lite längre färd med två tågbyten innan vi kom fram till Nagano framåt kvällen. Här spenderade vi natten i en söt liten lägenhet som var inredd som sovsal med två våningssängar. Men då vi var de enda som hade bokat fick vi ha lägenheten för oss själva. Inte oss emot. 
 
Dagen därpå tog vi oss med tåg och buss vidare till Jigokudani Monkey Park där de söta japanska snöaporna håller till. På vintertid när det är kallt här uppe i bergen och snön täcker marken ses dessa apor bada i onsenkällan som ligger i parken. När vi var här var det dock fortfarande hösttemperaturer och snön skulle dröja ännu ett par månader, men apor var det ingen brist på för det, de fanns överallt, högt och lågt, och det gällde att hålla sig på lite avstånd och inte titta de i ögonen då de kunde bli aggressiva, något jag vid åtminstone två tillfällen fick erfara. Men lite spänning ska man förstås ha också. Vi spenderade nog en dryg timma i dessa ofantligt söta små varelsers sällskap, det var verkligen en uppleva och jag hoppas kunna återvända en vacker vinterdag för att få se de bada i varmvattenkällan också. När vi var på besök var det nästan uteslutande de små aporna som simmade runt och lekte i källan.
 

Drygt en halvtimma tog det oss att promenera nerifrån busshållplatsen upp till parkens entré. Värt varendra steg.

Onsenkällan som aporna på vintertid badar i, som ni ser är det inte många som ligger i nu. Enbart en liten lekfull unge som springer/simmar omkring.
 
Får man lov att vara så söt?
 
Fredrik bekantar sig med sina nya kompisar.
 

Just denna lilla varelse vågade jag skapa ögonkontakt med, det kändes inte allt för skrämmande, mest vansinnigt gulligt. Hade gärna tagit med honom hem.
 
De ville som sagt inte bada, men de satt gärna på kanten och latade sig i väntan på kyligare tider.
 

Ser han inte väldigt klok ut, lite som en gammal farbror. 
 
Väldigt vacker natur. Parken var alltså ingen inhängnad på något sätt utan aporna rörde sig fritt, men lockades ner till området som tog emot turister varje dag genom att de blev matade. Men framåt eftermiddagen började de traska tillbaka in i skogen igen för att övernatta. 
 
Så fantastiskt söta
 
 
En lekfull liten unge som rullade runt, de var inte rädda för att ramla ner utan hade verkligen stenkoll när de slängde sig runt stolparna och klättrade på räcket.
 
Denna lilla filur skrämde mig rejält när han tyckte att jag hade tittat lite väl länge på honom. Han gjorde ett litet utfall, men jag klarade mig oskadd undan. 
 
 
TOKYO
 
Vår tågluff närmade sig sitt slut och vår sista tågresa tog oss till vår slutdestination på vårt Japanäventyr, nämligen storstaden Tokyo. Jag minns när vi kom fram till tågstationen vår första kväll och skulle försöka ta oss vidare till vårt bokade boende, herregud vilken djungel. Här var det tågnät, tunnelbanenät och bussnät som korsade varandra, och till skillnad från många andra kollektivsystem som vi stött på i världen kändes detta väldigt krångligt. Men efter att vi tagit hjälp av lite engelsktalande japaner lyckades vi tillslut lokalisera oss fram till rätt tunnelbanelinje och tillslut anlände vi även på vårt hostel.
 
Så vad gjorde vi då i Tokyo, jo vi spenderade ungefär en vecka i denna gigant till stad, och det behövdes minst sagt. Det finns mycket att göra och avstånden mellan stadsdelarna gör det omöjligt att hinna med allt man vill hinna med på några få dagar. Våra dagar bestod av stadsvandring, navigering i tunnelbanesystem, sushi, katter, tonfisksauktion och sumobrottning. Så mycket mer japanskt blir det nästan inte. 
 
Teknik- och elektronikdistriktet Akihabara. En av många platser vi vandrade runt i.
 

Självklart var vi tvungna att besöka en riktig japansk rullbandssushirestaurang. Här fanns all form av sushi du kunde tänka dig till otroligt bra priser, och det gick till och med hem hos Fredrik som inte är en lika stor sushientusias som jag är. 
 
Han ser ganska nöjd ut :)
 
Hade man tålamod att vänta rullade såsmåningom en favoritbit förbi, men var man mer otålig kunde man också beställa speciella bitar via skärmen som fanns ovanför rullbandet. Då flög snart en tallrik in på det övre rullbandet, och stannade precis framför dig. Priset var det samma, man betalade för antalet tallrikar, som hade lite olika färg beroende på prisklass. Men ingenting var särkilt dyrt.
 
Fredrik fiskar upp spännande bit från rullbandet
 

Våran beställningshistorik. Detta var alltså inte allt vi åt, utan enbart det vi beställde in i raketfart till det övre rullbandet. 
 
Meny över några av de enklare men supergoda nigirisushibitarna.
 
Självklart drack vi Asahiöl till sushin. 
 

Meny och prislista, 100yen (ca 13kr) per tallrik - ofta två bitar på varje. 
 
Betyg: Excellent! 
 
 
Fiskmarknaden Tsukiji är känd som den största fiskmarknaden i världen och varje morgon hålls där en tonfisksauktion med gigantiska tonfiskar som auktioneras ut till högstbjudande. Givetvis ställde vi klockan allt för tidigt en morgon (läs natt) för att kunna få möjligheten att kolla in detta spektakel. Så vid 2.30 ringde alarmet och runt 3.30 var vi på plats i en lokal i närheten av markanden för att få möjlighet att bli en av de 140 personer som tillåts en snabbtitt på auktionen varje morgon, 70 person per grupp som sedan släpps in i två omgångar. Runt 80 personer hade tagit sig dit innan oss och det hann bli fullt innan vi blev insläppta runt 6 på morgonen. 
Vi kryssade oss fram mellan truckarna och fick möjlighet att stå och titta på auktionen i kanske 10 minuter, därefter var det dags för oss att gå ut igen. Det kändes lite snopet, att gå upp så tidigt för det lilla, men jag hade inte velat ha det ogjort för då hade jag heller inte vetat vad jag hade missat. Tror däremot att Fredrik i ärlighetens namn var något mer exalterad än det jag var. Men en upplevelse är alltid en upplevelse, som i sin tur leder till minnen.
 
Längst till vänster i bild har jag slagit mig ner för att äta lite frukost/nattamat inför den långa väntan. I närmare tre timmar satt vi här och väntade. 
 
Äntligen blev vi insläppta, bakom Fredrik syns de stora frysta tonfiskarna. De flesta är långtidsfrysta då fiskarna ofta är ute långa perioder när de fiskar tonfisk och därför måste den frysas. Mindre båtar utan större frysmöjligheter åker inte lika långt ut då de inte har plats för lika mycket tonfisk och därför har deras tonfisk inte varit fryst lika länge. Men detta påverkar inte priset på tonfisken som vi förstod det.
 
Mycket folk på plats för att kontrollera om det finns några lovande fiskar att satsa på. 
 
Stjärnen har skurits av för att eventuella budgivare ska kunna kontrollera kvaliten på köttet. Då går de runt med sina krokar och karvar lite i stjärnbiten som ligger som presentation på toppen av fiskkroppen.
 
Här sågar de tonfiskarna i mindre bitar.
 

Ska vi köpa med oss den biten hem till middag?
 
 
En eftermiddag tog vi en liten längre tågresa för att besöka detta kattcafé som vi blev rekommenderade av min lillasyster och hennes sambo efter deras besök i Tokyo i våras. På detta supermysiga lilla café bodde ett trettiotal katter som räddats från gatan, och de anställda var verkligen fina djurvänliga människor. Katterna fick gå runt fritt och det fanns gott om utrymme för de att få vara för sig själva om de inte hade lust att socialisera med gästerna. Det fanns dessutom massor av kattleksaker och miljön var väldigt bra anpassad för katterna.
 
Många var intresserade av de små liven.
 
Vi tajmade in det bra då vi fick möjlighet att vara med och fira en katt som fyllde år. Sjävklart fick hon/han en egen liten tårta. 
 
Det börjar närma sig lunch och det märks.
 
Matdags, allt fokus ner i matskålarna. Just denna perioden var vi gäster oerhört ointressanta. 
 

Självklart fick sig Fredrik en liten söt kattkompis.
 
 
Vi tog oss en tur till Shibuyadistriket där vi bland annat kände på pulsen vid det gigantiska övergångsstället Shibuya crossing. Här passerar tusentals människor varje dag och det är aldrig folktomt. Övergångsstället ligger i en korsning där två stora vägar möts och när det gröna skenet lyser för fotgängarna går folk i alla möjliga riktningar, kors och tvärs, och det gäller verkligen att hålla tempot och se sig noga omkring när man går över gatan för att inte bli nersprungen av stressade japaner.

I direkt anslutning till Shibuya crossing ligger tåg- och tunnelbanestationen Shibuya station där det passerar drygt 2 miljoner människor en vanlig vardag, det förklarar såklart även trycket vid detta övergångsställe.
 
Stannar för en bild i folkmyllret, här gäller det att vara snabb så man inte blir nersprungen. 
 

Vi tog en fika på Starbucks med riktigt bra utsikt över folkhetsen vid korsningen.
 
Inte bara bilar och människor passerade förbi, utan även mario cart gänget i deras bilar. Runt, runt körde de och återkom till denna korsning gång eller annan.
 
Fikapaus på Starbucks medan vi kollar ner på alla stressade Tokyobor.
 
Fredrik fick inte nog, han ville korsa vägen i alla möjliga riktningar. 
 
 
I matväg var Sushi på förhand det som jag förknippade med Japan, och även om vi stötte på mycket oerhört god mat så slår sushin alltid högt hos mig. Riktigt god sushi gick att få tag på varje 7eleven butik i hela Tokyo (det var dock inte fullt lika vanligt i övriga japanska städer som vi besökte) till väldigt bra pris och klanderfri kvalitét. Men sjävklart kände vi oss också manade att besöka en riktig sushirestaurang i närheten av fiskmarknaden för att få tag på riktigt färska råvaror. 
 
Mums vad gott!
 
Det räckte gott att dela på en portion. Bitarna var stora och supersmaskiga. Glad att även Fredrik börjat få upp ögonen för sushi, även om han kanske kommer föredra kebabpizza som hämtmat om han kan välja. ^^
 
Vi tog oss en tur upp i en hög byggnad med utsikt över Tsukiji fiskmarknad.
 
Med fiskmarknaden i sikte tog vi också tillfället i akt att njuta av lite gott att dricka. 
 
 
Inför en av våra sista dagar i Japan hade vi bokat in en sushikurs med Yuka Mazda. Hon mötte upp oss vid tunnelbanan strax efter 9 på morgonen där vi i sällskap med henne och ett par från USA promenerade hem till Yukas lägenhet en bit därifrån. Hon hade köpt fantastiska råvaror och i drygt fyra timmar fick vi ta del av hennes sushikunskaper. För att få gott med tid för tillverkligen av sushibitarna hade hon startat med sushiriset innan vi kom, men vi fick recept och fick när det var dags hjälpa till att blanda det kokta riset med risvinäger och socker. Vi gjorde både makirullar och nigiribitar och fick en ordentlig lektion i konsten om hur man skulle skära fisken och pilgrimsmusslorna. Vi måste säga att vi var väldigt nöjda med våra fina sushikonstverk och smakade bra gjorde de också.
 
Blev det inte väldigt vackert?
 
Jag var väldigt nöjd med vårt mästervärk! Ska bli spännande att se om det vi lärt oss finns kvar någonstans i huvudet när vi ska testa hemma nästa gång.
 

Hela gänget innan det var dags för provsmakning
 
 
Det är väl ingen som missat den japanska kampsporten sumobrottning. Varje år gemonförst sex stora sumobrottsturneringar runt om i Japan, varav tre av de hålls i Tokyo. Lämpligt nog började drog en av dessa turneringar igång under vår vistelse i Tokyo och Fredrik kämpade för att vi skulle få biljetter. Något som var lättare sagt än gjort då biljetterna var slutsålda långt innan vi visste att vi skulle vara på plats just denna tiden. Men att Fredrik aldrig ger upp har väl inte passerat obemärkt förbi för många, så givetvis låg han i och lyckades fixa två biljetter till turneringens första dag. Helt otroligt egentligen, men efter allt som Fredrik får till så är jag inte särkilt förvånad längre. Turneringen drog igång klockan 8 på morgonen och vi kände att det var lite kul att vara på plats redan då för att få uppleva så mycket som möjligt. Det är nog inte så många fler gånger i livet man kommer att gå på sumobrottningsturnering i Japan. 
 
På plats i arenan, fortfarande tidigt på morgonen, vilket syns tydligt på den nästintill folktomma läktaren.
 
När arenan fortfarande närmast ekade tom på morgonen smög vi oss ner till nedre plan och satte oss i de små boxarna för att se sumobrottningen på närmare håll.
 
Posering med några rejäla sumobrottare 
 
När det blev dags för de högre rankade sumobrottarna startade de med en liten ceremoni innan matcherna drog igång. Då presenterades sumobrottarna en efter en när de klev upp för att ställa sig i en cirkel runt ringen. 
 
Framåt eftermiddagen när de högre klassernas matcher dragit igång fylldes arenan upp snabbt och snart var det inte många platser lediga på läktarna. Stor skillnad från tidigare på dagen.
 
Vår sista kväll tog vi en promenad och besökte Tokyo Skytree, världens näst högsta torn med sina 634meter. Det var väldigt vackert när det tonade upp sig mot himlen och skiftade i färg. Ett verkligt bra avslut på vår vistelse i Japan.
En kommentar
publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Asahi, Atombomb, Doutonbori, Hiroshima, Japan, Japan Rail Pass, Japansk mat, Japanska köket, Japanskt tempel, Jigokudani, Kattcafé, Kinosaki, Matcha, Miyajima, Nagano, Onsen, Osaka, Sashimi, Shibuya crossing, Shrine, Skinkansen, Snow Monkey Park, Snöapor, Sumobrottning, Sushi, Teceremoni, Tempel, Tokyo, Tonfisk, Tsukiji, Tsukiji fiskmarknad, Tågluff

Att våga lyssna på sitt inre och ta en resepaus.

Som många vid det här laget redan vet om så fick vår resa ett ganska abrupt "slut" för ca tre veckor sedan, och det har nu resulterat i att jag befinner mig hemma i kalla Sverige medan Fredrik efter två veckor i Sverige flög ner till Kathmandu i Nepal för att uppfylla en av hans drömmar i livet, nämligen att nå base camp på världens högsta berg, Mount Everest.
 
Såhär såg det ut precis innan vi startade resans första riktiga hike, den upp till vulkanen Acatenango i Guatemala i april. Gissar på att det nog ser lite likande ut även denna gången.
 
Det att ta ett sådant drastiskt beslut att faktiskt åka hem var verkligen allt annat än enkelt och det krävdes mycket mod för att faktiskt våga ta steget. Men med en sedan länge malande hemlängtan i kombination med ett lite väl högt tempo så tog det stopp för mig. Jag kan föreställa mig att det är lite som att gå in i väggen, även om jag aldrig gjort det, jag kom liksom till en punkt när det inte gick längre. Visst finns det alltid utlösande faktorer som kan spela in och olika saker som tillsammans till slut fick bägaren att rinna över. Och då gick det bara inte längre, jag var tvungen att åka hem, tvungen att få komma hem till nära och kära och det välbekanta för en stund.
Men något som gjorde beslutet ännu svårare var såklart att detta var det sista Fredrik ville, han trivdes väldigt bra och kände varken av hemlängtan eller ansåg att tempot var något större problem. Detta gjorde det givetvis ännu svårare för mig att bara kasta mig på ett plan och flyga hem, men nu blev det så, och han följde med vilket jag är väldigt tacksam för. Och såhär i efterhand tror jag ändå att även han är ganska glad för att han valde att följa med mig hem, så att vi kunde komma fram till en gemensam plan och lösning på vad som skulle ske här näst innan vi skildes åt.
 
Det här med att konstant flytta på sig var absolut kul, man fick se och uppleva så mycket. Men man måste också ge sig tid till att landa, något vi uppenbarligen var lite för dåliga på. Och tillslut tog det stopp, men att klara av åtta månader får nog lov att kallas för en bedrift ändå.
 
Även om vi senare på resan valde mer privata boende med ett rum där vi kunde stänga om oss så är det påfrestande att aldrig kunna känna sig som hemma, vilket man aldrig hinner göra när man bara stannar en till några nätter på varje ställe. Vi hann prova många olika sängar under våra första åtta månader på resande fot, och fler lär det bli när vi möts upp igen, men planen framöver är att hinna bli lite hemmastadd med en ny säng innan man byter ut den.
 
Så för er som inte sitter på hela facitet så landade vi alltså på Landvetter flygplats utanför Göteborg lördagen den 4 november och har de sista veckorna umgåtts med familj och vänner. Under denna tiden har vi också bestämt oss för hur vi vill att den närmsta framtiden ska se ut. För en vecka sedan, förra lördagen, den 18november, var vi därför tillbaka på Landvetter igen, denna gången för att jag skulle vinka av Fredrik för att släppa iväg honom på nya äventyr, men nu på egen hand. Hans flygresa tog honom tillslut till Kathmandu i Nepal där han ägnade sina första dagar åt att planera inför vandringen upp till base camp samtidigt som han väntade på att hans backpack, som hade fastnad redan i Köpenhamn, skulle dyka upp. Detta är någon som för honom varit en dröm och det känns därför för oss båda två som en bra lösning för honom, speciellt då det dessutom inte är något som jag brunnit särkilt starkt för att göra. Efter denna vandring har han inte helt bestämt sig för vad som händer, men med stor sannolikhet hägrar en rundresa i några veckor i Nepal, Tibet och Indien. Men det återstår alltså att se. 
Jag bor just nu hos min lillasyster i Göteborg och jag planerar att stanna hemma hos familj och vänner i Göteborg fram till efter nyår. Jag kan villigt erkänna att jag ibland längtar ut igen, till friheten och värmen, men jag har insett att jag måste vara hemma ett tag, hinna landa, känna efter och bli redo för att ge mig ut igen. Dessutom är det kanske lite sunt med lite distans efter så lång tid då vi varit så tätt, så att vi ger oss tid att sakna varandra och inse vad vi har. Planen blir därför att jag i början av januari kliver på ett flyg, troligtvis till Bangkok eller liknande där jag hoppas att Fredrik möter upp mig för några veckor av gemensamt resande. Vi har inte helt bestämt vart vi ska, men det lutar åt sydostasien, vilket egentligen är helt enligt vår grundplan vid denna tiden på året. Men för att inte springa in i den där reseväggen igen måste vi lägga lite mer fokus på avkoppling och att stanna upp på samma plats ett tag. Så det blir kanske inte fullt så många platser, men inte mindre äventyr för det, och själv hoppas jag på lite mer strandliv. 
 
Det lata, enkla strandlivet längtar jag tillbaka till!
 
Mer av detta, solnedgångar på stranden i lugn och ro, bara vi två. Jag älskar de stunderna!
 
Lyxen att kunna njuta av en god drink i en hängmattsstol vid havet är aldrig fel. Inga måsten, bara finnas till.
 
Det är också viktigt att unna sig och med min hemlängtan är det nog viktigt att ibland göra saker som liknar den där vardagslyxen vi hade hemma. Bara vi två.
 
I fredags flög Fredrik de 30 minutrarna från Kathmandu till Lukla där han samma morgon startade sin 17 dagar långa vandring Base Camp. Detta innebär att han med största sannolikhet inte kommer ha tillgång till något internet på närmare tre veckor. För mig, och säkert för honom också, är detta en otroligt stor utmaning. Första dagarna efter att han reste från Sverige hade vi daglig kontakt flera gången om dagen, så detta med att inte höra av honom på nästan tre veckor kan nästan likställas med tortyr. Jag fokuserar därför på att hålla mig sysselsatt med träning, vänner och familj så gott jag kan, samtidigt som en app i mobilen håller koll på nedräkningen tills han är tillbaka i Kathmandu igen. Samtidigt vet jag ju att detta är och har varit en väldigt stor dröm för honom, han har länge fantiserat om att göra en vandring till just Base Camp, så jag unnar honom verkligen det, och jag ser fram emot att få höra om hans äventyr efteråt. Men just nu är det periodvis jobbigt. Under våra 8 år har vi som mest varit ifrån varandra ungefär en vecka, så att nu vara åtskilda i sju veckor, varav tre helt utan kontakt är verkligen ovant och tufft. Men vår förhoppning är att detta ska stärka våra band och göra oss ännu starkare som par efteråt. 
 
Det är såhär jag föreställer mig Fredrik just nu, med en vandringskäpp i högsta hugg och en lite för tung ryggsäck på ryggen. Tänker på dig varje minut hjärtat.
 
De senaste vandringarna har vi gjort tillsammans och jag tror därför han upplever det lite märkligt att traska runt ensam med en guide utan mig vid sin sida. Men jag hoppas han njuter och inte tänker allt för mycket på det. Så länge han saknar mig litegrann i alla fall.
 
Dessa höjder på 4630m som var högsta punkten vi nådde under vår Salkantay hike till Machu Picchu är snart ett minne blott för Fredrik som ska upp till höjder över 5500 meter. Jag håller tummarna för dig.
 
Sista veckorna har jag lånat bilar av familjemedlemmar och det är ovant att köra ensam, det enda jag tänker på är vår roadtrip genom USA och alla underbara utsikter och stunder den gav oss. Minnen för livet. Här kör vi längs Highway 1 längs Kaliforniens kust. Fantastiskt fin väg. Visst längtar jag tillbaka, kanske inte till nätterna i bilen, men ja, jag tror ni förstår. Jag saknar min pojkväns sällskap helt enkelt.
2 kommentarer
publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Base Camp, Base Camp Mount Everest, Gå in i väggen, Hemlängtan, Hiking, Jorden Runt, Kärlek, Lyssna till ditt hjärta, Mount Everest, Nepal, Resa jorden runt, Resepaus, Sverige, Ta det lungt, vandring

Roadtrip i USA del 10

Greyhound racing på Derby Lane i St Petersburg
 
Det var dags att börja ta oss söderut i Florida, mot vår slutdestination, Miami. Efter ett snabbt stopp i Jacksonville fortsatte vi ner till Orlando. Vi hann dock inte mer än komma fram till Orlando innan vi ändrade planer igen och istället körde västerut mot Floridas västkust. Två timmar efter att vi lämnat Orlando anlände vi i St Petersburg. Det låter kanske märkligt att St Petersburg bara är två timmars bilfärd från Orlando, men det är alltså sant, fast det är alltså inte den ryska staden vi talar om nu, utan bara en stad med samma namn. Anledningen till att vi tog oss an denna extra bilfärd var för att få möjligheten att uppleva ett äkta Greyhound Race live, på Derby Lane. Jag har tidigare varit på Trav hemma i Sverige, men nu var det alltså dags att se greyhound hundarna springa ikapp istället för hästarna. 
 
Utanför Derby Lane, spända på hur mycket pengar vi skulle gå härifrån med.

Vid entrén fick vi ett program över kvällens 15 lopp, och efter lite läsning började vi få kontroll på hur det fungerade. Informationen jag tagit del av flera år tidigare vid mitt besök på mölndals travbana om hur bettingen går till och vilka olika system du kan välja mellan kom tillbaka till mig ganska fort och vi var redo att sikta på de stora pengarna. Vi satsade några dollar (minimun var 2dollar per system) på nästan varje lopp, då det helt enkelt blir mycket roligare att titta på loppen om man har satsat på någon eller några av hundarna. Dessvärre vann vi inga stora pengar, och totalt sett gick vi därifrån fattigare än när vi kommit. Men, det var gratis att gå in och för de 5 timmarna vi spenderade där var det helt klart värt det ändå. En helt ny och unik upplevelse.
 
Lopp 4 - här valde vi att satsa på "Place" på hund 4 och hund 6. För att vinna på place måste hunden du väljer komma in först eller som nummer två. I detta lopp, lyckades vi få till en riktig fullträff, då hund fyra vann och hund 6 kom tvåa. Dock var oddsen väldigt låga och resulterade därför inte i några stora pengar. Vi hade satsat 2 dollar på varje hund och vann 4 respektive 5 dollar för våra satsningar. Total vinst detta lopp (satsat belopp borträknat): 5dollar. Men lyckan var oavsett omätbar för en stund. 
 
Hundarna och deras tränare står uppradade inför kommande race. På den stora tavlan kan man följa utvecklingen av oddsen, samt ta del av resultaten av förgående lopp. Oddsen kunde verkligen svänga fort. En hund som vid start hade oddsen 80 gånger pengarna kunde vid starten av racet vara nere i enbart 2. Så ibland väntade vi till sista stund för att kunna satsa lite pengar på en högoddsare. Dock gav det aldrig frukt.
 
Selfie med greyhounds och tränare. Tittar ni lite närmare kan ni se att tre av tränarna poserar lite extra för vår selfie, med putmunnar respektive tummen upp! 
 
 
ORLANDO
 
Efter vårt sökande efter lycka på Derby Lane satte vi oss i bilen för att köra tillbaka till Orlando. Planen från början var att övernatta i St Petersburg och köra tillbaka dagen efter, men då det var lite väl saftiga priser på boendena i närheten bestämde vi oss för att köra de två timmarna tillbaka till Orlando istället. Vi var framme i Orlando runt 2 på natten och däckade snart i bilen på en Walmart parkering. 
Nästkommande 3 nätter lyxade vi dock till det med motellvistelse och dagarna spenderas åt bland annat ett besök på Walt Disney World i parken Magic Kingdom, sightseeing i staden, en middagsshow med buffémiddag och obegränsat med alkohol ackompanjerat av teater, dans och sång. Vi rundade av vår vistelse med ett besök vid Orlando Tree Trek där vi lekte Tarzan i två timmar.  
 
Lyckan som uppstår när du äntligen kan dricka vin efter att ha kört bil varje dag i flera veckor. Tur att Fredrik har med sig sin dyrbara och allsidiga Swiss Army knife, vilken givetvis har en korkskruvöppnare, så att vi kan öppna även vinflaskor med kork. 
 
Where Dreams Come True - det är väl lite vad vår resa går ut på.
 
Det finns flertalet disneyparker att välja mellan i Orlando, vi bestämde oss för att köra på klassikern Magic Kingdom, som vi såhär i efterhand skulle säga är väldigt lik både Disneyland i Los Angeles och Paris. Inte så många överraskningar direkt.
 
Vi var inte ensamma i parken.
 
En av Fredriks favoriter i Disneyland har alltid varit båtattraktionen Pirates of the Carribean. Och denna scen kan han aldrig få nog av. Fångarna som lockar på hunden som vaktar nycklarna. En riktigt lurig hund det där.
 
Magic Kingdoms svar på flumride och sagoslottet i ett; Splash Mountain.
 
Kvällen avslutades med den sagoliga och traditionsenliga fyrverkerishowen över slottet - den var verkligen magisk. Det är många 100dollars sedlar som går upp i rök vid denna showen varje kväll. Tror den höll på i ca 15 minuter. Ni kan ju bara tänka er vad alla dessa fyrverkeripjäser kostar.
 
 
För ca 300kr per person kunde vi njuta av en två timmars lång show, middagsbuffé och obegränsat med dricka. Fredrik gick all in på ölen medan jag satsade på Rosévin. Vi hann knappt dricka upp halva glaset innan de kom och fyllde på, och vår glas fylldes alltid upp till bredden. Lyckligtvis låg vårt motell så nära som i andra ändan av byggnaden där middagsshowen ägde rum, vilket gjorde det möjligt för oss att båda förse oss med alkholhaltiga drycker denna kväll. Det var en ritkigt trevlig upplevelse.
 
Dessvärre slutade kvällen olyckligt då vi blev arresterade och dessutom hamnade på första sidan i tidningen. Men när fångvaktarna tittade bort hann vi rymma. Pjuw. 
 
Vi hann dock inte få med oss tidningen vid rymningen, men vi såg till att ta en bild i smyg på den.
 
Vi avslutade vår vistelse med två timmars klättring och skoj uppe bland trädkronorna i Orlando Tree Trek. Denna banan kan vi verkligen rekommendera. Det var fyra olika banor, från enkel till avancerad, med massvis av olika hinder inklusive flera olika linbanor. Som pricken över i:et avslutade man med den Långa Linbanan efter att man genomfört alla fyra banorna. Vi kände oss som barn på nytt.
 
Jag kastar. mig ut i en av de många linbanorna. Frihetskänsla deluxe.
 
En av de mer avancerade hindrena var nog detta, små olikformade hål att klamra sig fast i för att ta sig över, på sina ställen var hålen väldigt små. Men vi kom över båda två. Vi satt fastspända riktigt ordentigt så vi var aldrig oroliga för att ramla ner, även om det såklart suger lite i magen när man tappar greppet eller fotfästet, men det hör liksom till.
 
Fredrik går på lina!
 
 
TITUSVILLE OCH KENNEDY SPACE CENTER
 
Efter vår stund som Tarzan´s satte vi oss återigen i bilen för att fortsätta västerut mot Titusville, det var dags för ett besök på ännu ett rymdcenter, denna gången Kennedy Space Center. Ni som läst inläggen om vår vistelse i Dallas, samt på diverse rymdcenter, kan ju försöka föreställa er Fredriks lycka när han fick kombinera Kennedy med rymden. Inte för att detta rymdcenter fokuserade så väldigt mycket på J.F. Kennedy, men det var trots allt han som i början av 60-talet gav löftet om att människan skulle gå på månen innan årtiondet (60-talet) var till ända. Och även om han själv aldrig fick vara med om det så infriades ändå löftet den 20 juli 1969, enbart med ett knappt halvår tillgodo.
Då vi visste att vi skulle behöva en hel dag för att hinna utforska det allra mesta av rymdcentrumet valde vi att campa en natt i Titusville för att dagen efter ta oss an vårt oändliga universum. 
 
Vi spenderade natten innan vår besök på Kennedy Space Center på Manatee Hammock Campground i Titusville och möttes av denna vy under vår korta morgonpromenad dagen därpå. På andra sidan vattnet (till vänster i bild) skymtar faktiskt den gigantiska Vehicle Assembly Building, den största envånings byggnaden i världen, där byggnationen av rymdfärjorna tar plats i full skala. Kennedy Space Center ligger ute på landremsan Cape Caneveral, som ibland även kallas för rymdkusten just på grund av att rymdcentret är placerat här.
 
Fredrik utanför Kennedy Space Center.
 
Givetvis hade vi bokat en guidad tur för att få se så mycket som möjligt av rymdcentret.
 
 
Vehicle Assembly Building på nära håll, denna byggnaden används alltså som monteringshall för att färdigställa rymdfärjor i fullskala. Byggnaden har enbart en våning och är hela 160meter hög, 218meter lång och 158meter bred. Det gör den till den största envåningsbyggnaden i världen, och även den fjärde största byggnaden i USA volymmässigt. Den är alltså Gigantisk.
 
Minnesvägg med patches över alla rymdresor med mänskligbesättning som gjorts från USA under åren. 
 
Apollo 11, den första rymdfärjan som landade på månen. Också den ända patch som deltagarna valde att inte trycka sina namn på, detta då de menade att det var så otroligt många människor som varit delaktiga i att göra månlandningen möjlig, och ansåg det därför inte rättvist att enbart deras namn skulle stå på den. De tre austronaterna var; Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins.
 
Givetvis letade vi upp de minneslapparna där vi kunde återfinna den svenska flaggan på, tack vare Christer Fuglesangs medverkan. Vi hittade en från 2006.
 
Och en annan från 2009.
 
Vi gjorde ett besök i Launch Control Centeret, där ansvaret för uppskjutningarna ligger. Så snart uppskjutningarna är avklarade går ansvaret vidare till ett Mission Control Center.
 
Besöket här inne stod helt klart på Fredriks topplista och han var väldigt exalterad, givetvis tyckte han som vanligt att vi fick för lite tid där inne.
 
I all hast hann vi knäppa några foton innan det var dags att lämna rummet. På väggen bakom oss finns Nasas fem rymdfärjor; Columbia, Challenger, Discovery, Atlantis och Endeavour representerade.
 
Den första rymdfärjan som byggdes i NASAs program var Columbia vars jungfrufärd ägde rum år 1981, därefter följde Challenger (1983), Discovery (1984), Atlantis (1985) och Endeavour (1992). De två första slutade sorgligt nog sina dagar med tragiska olyckor; Challenger under en explosion enbart 73 sekunder efter uppskjutning år 1986 där samtliga 7 ombord omkom, och Columbia exploderade under återinträdet till jordens atmosfär i februari 2003, även här omkom samtliga i besättningen, totalt 7 personer. De övriga tre rymdfärjorna gjorde sina sista resor i mars (Discovery), juni (Endeavour) och juli (Atlantis) år 2011. Rymdfärjan Atlantis finns utställd på just Kennedy Space Center, medan Endeavour återfinns på California Science Center i Los Angeles och Discovery på National Air and Space Museum i Washington.
 
Fredrik tyckte vi stressade ut härifrån allt för tidigt, helst hade han nog rullat ut en madrass och övernattat här inne.
 
The Journey To Mars Begins Here. Härifrån planerar de att skjuta upp den första rymdfärjan till mars inom ett par år, ganska mäktigt ändå. Det ska bli ett spännande kapitel i rymdresornas historia att följa när tiden är inne.
 
Svenskt tidningsutklipp från tidspunkten för månlandningen.
 
Och en amerikans upplaga.
 
Vi tog oss en tur till månen också.
 
Rymdfärjan Atlantis som gjorde totalt 33 rymdfärder mellan1984 och 2011.
 
Fredrik leker astronaut.
 
Dags för avfärd, Fredrik lär sig alla knappar och spakar.
 
Fredrik poserar framför ett av alla citat av J.F. Kennedy, just detta från ett tal han höll den 12 september år 1962.
For the eyes of the world now look into space, to the moon and to the planets beyond, and we have vowed that we shall not see it governed by a hostile flag of conquest, but by a banner of freedom and peace.
 
 
VI FORTSÄTTER SÖDERUT
 
På vår resa söderut genom Florida gör vi stopp i bland annat West Palm Beach och Fort Lauderdale innan vi når Miami.
 
Nöjda efter en morgonlöprunda följt av ett morgondopp i havet.
 
Vid ett tillfälle gav Fredrik mig ett löfte om att springa tillsammans med mig tre gånger i veckan. Här får han en puss som tack för sällskapet efter en av de morgonrundorna längs med havet.
 
Strandpromenad.
 
 
MIAMI
 
Väl framme i Miami checkade vi in på ett motell för en trenätters vistelse. Vi njöt av en skön säng, besökte Miami beach, planerade inför vår sista vecka i staterna samt besökte Marlins park för att få uppleva en baseball match mellan Miami Marlins och San Francisco Giants. Vi fick också möjligheten att uppleva fenomenet solförmörkelse, tyvärr inte en hundraprocentig, men det var häftigt nog när hela 78% av solen täcktes av månen.  
 
San Francisco Giants at Marlins Park in Miami.
 
Det var en spännande match som San Francisco tillslut vann, efter att Miami haft ledningen en lång tid.
 
Vi hade precis så kul som våra leenden avslöjar. 
 
Givetvis måste man äta korv på en baseball arena, och självklart åt vi popcorn också, i mängder.
 
Som bäst såg vi solförmörkelsen när molnen skymde solen och månen, då kunde man med ögonen urskilja fenomenet. Det var riktigt häftigt.
 
Vi fick också låna ett par "solförmörkelseglasögon" för att kunna titta utan att kisa (och för att det är farligt att titta rätt in i solen). Men jag får erkänna att det var mäktigare när man kunde se det med blotta ögat när molnen hjälpte till att dämpa ljuset.
 
 
KEY WEST
 
Efter våra dagar i Miami fortsatte vi ner till USA´s sydligaste spets, nämligen till turistparadiset Key West. Här spenderade vi två otroligt varma nätter i tält på Leo´s campground. Där jag delvis spenderade nätterna i bilen med AC:n på full effekt. Det var outhärdligt varmt i tältet och de ettriga myggen gjorde det inte mer uthärdligt. Detta blev även de sista två nätterna som spenderades i vårt tält från Walmart. 
 
Vår camping i Key West
 
Våra grannar på campingen, massvis med stora iguanas. Snälla men faktiskt lite skrämmande. Ibland kändes det som att jag var mer rädd för de än de var för oss.
 
Fredrik däremot, stiftade direkt bekantskap med sina nya djurvänner.
 
Vi besökte även Key Wests svar på Vita Huset; The Little White House, en gång ägt av presidenten Harry S. Truman, och ett hus där många amerikanska presidenter varit på besök genom åren. Fredrik tog en guidad tur i huset, men jag nöjde mig med att se utsidan och det lilla museet som fanns.
 
Generöst... xD
 
Vi stannade till vid den sydligaste punkten i USA, enbart 90 miles norr om Cuba. Simavstånd?
 
 
Sista eftermiddagen i Key West tog vi en båtutflykt för att snorkla, paddla kanot, testa paddleboard samt njuta av solnedgången från det stora blå. Det blev en väldigt trevlig eftermiddag med härligt folk, obegränsat med öl, mousserande vin och god lunch.
 
USA´s sydligaste paradis.
 
Njuter i fulla drag. Livet blir inte mycket bättre än såhär.
 
Unnar oss varsin öl under vår kanotutflykt. Lite svårt att paddla med den i handen dock.
 
Superskoj att prova på paddleboard, även detta gjorde Fredrik med en öl i handen, bara för att han kunde.
 
Solnedgång och mousserande vin, oslagbar kombo.
 
Vi fick hälla i oss hur många flaskor vi ville, men vi nöjde oss med en.
 
Vi var bara tvungna att ta något att dricka på denna speciella "Dollar restaurangen", på alla fria ytor hängde det endollarssedlar, högt och lågt. 
 
Givetvis ville vi också sätta vårt fotspår. Så vi skrev en liten hälsning.
 
Som vi sedan häftade fast ordentligt på en stolpe. 
 
 
Vår vistelse i Key West bjöd dessutom på så mycket som två bensinstopp, pinsamt nog med enbart några timmars mellanrum, många funderar nog på hur det kan vara möjligt, men grunden till detta var att vi planerade att byta in bilen i Key West mot en ny inför de sista dagarna då vi fått information om att vi inte fick ha kvar samma bil längre. Och eftersom vi ville lämna tillbaka bilen med i princip tom tank hamnade vi alltså i detta dilemma två gånger på samma dag. Första gången var vi enbart några hundra meter från en bensinstation så då traskade vi bara dit med vår bensindunk som legat mer eller mindre orörd i bagageutrymmet sedan vi startade vår roadtrip i Kalifornien (vi hade i början av resan fylld den, men valt att tömma ner den i tanken någon dag tidigare då vi trodde vi skulle behöva lämna in bilen mot en ny och inte visste vilken typ av bränsle nästa bil skulle gå på), vi fyllde den med bensin och vandrade tillbaka till bilen. Nästa gång blev det dock lite mer komplicerat då bilen bestämde sig för att ge upp på en lång raksträcka på väg tillbaka från Key West genom öarna i Florida Keys. Jag körde in till väggrenen och slängde en snabb blick på kartan bara för att konstatera att närmsta bensinstation låg över en mil bort. Men svansen mellan benen fick vi ställa oss vid vägkanten med bensindunken i ena handen och fint sträcka ut den andra handens tumme i vädret i hopp om att någon snäll person skulle stanna. Eller okej, jag vågade inte, utan det var Fredrik som fick genomföra detta, jag skämdes allt för mycket. Turligt nog tog det inte mer än någon minut innan en vänlig lastbilschaufför stannade till och lät oss hoppa in i framsätet. Han körde oss helt utan kostnad till närmsta bensinstation, som visade sig vara 13km från platsen vår bil så lägligt hade valt att stanna på. Vi tackade så mycket och vinkade av honom innan vi gick för att fylla på vår dunk för andra gången denna dagen, givetvis med oron över att denna gång inte ha samma tur med liftandet tillbaka till bilen. Men vem mötte vi på bensinstationen om inte en trevlig polisofficer, som turligt nog skulle i riktning mot vår bil och som gärna erbjöd oss skjuts tillbaka till vår bil. Så även denna gången löste det sig oväntat fort och smidigt. 
 
Första gången var det lite skoj, Fredrik med bensindunken i högsta hugg, med bestämda steg mot bensinstationen. 
 
Och i med bensinen, hoppas bilen startar!
 
Andra gången var det till en början inte lika kul, men så snart vi var tillbaka med bensindunken vid bilen kunde vi börja skratta åt våra dumheter. 
 
Jag tillsammans med den snälla sheriffen som gav oss skjuts tillbaka till vår bil. 
 
 
EVERGLADES NATIONAL PARK
 

Vårt sista äventyr i staterna blev Everglades National Park och alligatorjakt. Första dagen gjorde vi några småhiker och såg ett par sköldpaddor och en alligator med flera små ungar, därefter var planen att hyra kajaker för en liten tur på vattnet, men uthyrningen stängde innan vi anlände så då fick vi snällt vända om igen. Vår första plan hade varit att övernatta på en camping i parken, men vi hade på förhand hört om de obegränsade mängderna med hemska mygg som härjade på den enda campingen som var öppen och jag hade då med en gång bestämt mig för att det inte skulle bli tal av någon camping för min del i alla fall. Och efter ett besök och ett möte med tusentals mygg i en skogsdunke i anslutningen till campingen kände sig inte heller Fredrik så sugen på att spendera natten med att slåss mot dessa äckliga kryp. Så efter vår första dag i de södra delarna av parken spenderade vi natten på ett bed and breakfast innan vi dagen därpå fortsatte upp till de norra delarna. 
 
Två av de korta trailerna vi besökte var Anhinga Trail och Gumbo Limbo Trail.
 
Vi fick syn på flera små söta sköldpaddor.
 
 
Och gömd precis intill stigen fick vi syn på en alligator
 
Och vi närmare anblick fick vi även syn på flera små alligatorbebisar intill henne, gul/svart randiga i färgen.
 
En något större alligatorunge fick vi också syn på, fortfarande lika gul/svart randig som de andra.
 
Utsikt över Everglades våtmarker på Anhinga trail.
 
 
Dag två spenderades i de nordligare delarna av Everglades parken där vi startade med en airboat tur med förhoppning om att få se alligatorer och andra spännande saker. Dock var vi inte det minsta imponerande av turen, tyvärr var vi där fel period på året och på grund av de stora vattenmassorna kunde alligatorerna gömma sig på stora ytor vilket gjorde det svårare att upptäcka de. Turen var dyr och det enda vi egentligen fick se var en fågel och naturen i nationalparken som vi redan sett så mycket av. Men om man inte provar så vet man inte, och en annan tid på året hade denna tur troligtvis varit mycket mer uppskattad.
 
I Airboat turen ingick även en Wildlife Show med några av nationalparkens djur.
 
Ja, vi ser glada ut, men man får ju göra det bästa utav det.
 
Detta var vad vi egentligen tyckte om turen.
 
Wildlife show med bland annat 5 alligatorer efter den fattiga båtturen.
 
För att hålla oss på avstånd från alligatorerna agerade denna sköldpadda vakt. "Stay back, I bite"
 
Efteråt fick vi åtminstone ta en bild tillsammans med en ung alligator. Någon form av valuta för pengarna ville vi ha.
 
 
Vår lunch bestod av grodlår, alligator bites, cat fish och pommes. Alligator bitarna och fisken var våra favoriter. 
 
 
Äntligen kom vi iväg på vår paddelutflykt. Vi förhandlade till oss ett bra pris för både övernattning på ett hotell och hyra av kanot på Chokoloskee Island i västra Everglades. Vi spenderade 3-4 timmar åt att paddla ett par kilometer in i Turner River, och fick syn på minst två alligatorer som lurade i floden precis intill vår kanot. Det var både coolt och lite läskigt.
 
Paddla, paddla, paddla. Det var ganska strömt på vägen in i floden, tillbakavägen däremot var det mest att glida med strömmarna.
 
En riktigt bra eftermiddag.
 
På spaning efter alligatorerna som ofta gömde sig invid flodkanten.
 
 
VI TAR AVSKED AV AMERIKA
 
Efter 10 veckor, varav 9 veckors roadtrip, i USA var det nu dags att ta farväl. Vi har sett och upplevt otroligt mycket och är väldigt glada att vi genomförde detta äventyr. Nu återstod enbart att lämna tillbaka vår campingutrustning på Walmart och bilen på flygplatsen. Och när det gäller returneringen av campingutrustningen så menar vi verkligen fullt ut, för på Walmart tillåter de nämligen returer, med pengarna tillbaka, på varor i upp till 90 dagar, skicket på varorna spelar ingen som helst roll. Vi måste erkänna att det kändes lite märkligt, men om de har en sådan policy och om vi kunde spara pengar på det, så varför inte. Vi lämnade alltså tillbaka i princip allt vi hade köpt i campingutrustnings väg nio veckor tidigare, samt lite andra saker såsom bensindunk och picknickfilt och fick tillbaka alla pengar vi lagt ut. Vad de gör med sakerna vet vi inte, att sälja vidare de är nog nästintill omöjligt, jag skulle tyvärr mer tippa på att det slängs (men nu slapp ju åtminstone vi att göra det). Otroligt fördelaktigt för oss var det i alla fall, för om det är något vi alltid kommer ha användning för, så är det pengar. 
 
Spända på om detta verkligen skulle gå igenom, det lät onekligen för bra för att vara sant. Men denna gången var det alltså precis så bra som det lät. Högst märklig policy.
 
 
Vår nästa destination skulle bli Osaka i Japan, och billigaste flygbiljetter hittade vi från Fort Lauderdale, det blev således också platsen för vår sista övernattning och kvällen innan vårt flyg skulle avgå körde vi iväg med bilen för att ta avsked av den. Den hade varit en trogen vän i nio veckor och det kändes faktiskt lite sorgligt. Den var ju liksom våran. Men hur fri man än kan vara med bil, så känner vi nog oss ändå ännu friare utan. 
 
Tack för denna tiden bilen, gråt inte Fredrik!
 
 
Sammanfattning av resrutten:
 
 
1. Orlando, Florida
2. St. Petersburg, Florida
3. Orlando, Florida
4. Titusville, Florida
5. West Palm Beach, Florida
6. Fort Lauderdale, Florida
7. Miami, Florida
8. Homestead, Florida
9. Key West, Florida
10. Homestead, Florida
11. Everglades National park, Florida
12. Homestead, Florida
13. Chokoloskee (Everglades National park), Florida
14. Fort Lauderdale, Florida
 
En kommentar
publicerat i På resande fot, Sofia skriver;
Taggar: Alligator, Baseball, Bensinstopp, Derby Lane, Disneyworld, Eclipse, Everglades, Everglades National park, Florida, Greyhound, Greyhound race, Jorden Runt, Key West, Magic Kingdom, Marlins park, Miami, Miami Marlins, Orlando, Orlando Tree Trek, Paddleboard, Roadtrip, Roadtrip i USA, San Francisco Giants, Sköldpadda, Solförmörkelse, St Petersburg, USA
Visa fler inlägg