JORDEN RUNT 365

Från Grand Canyon till nästa skapelse av vår fantastiska natur; Antelope Canyon

Morgonen efter vår vandring i Grand Canyon vaknade vi upp i vårt tält med stela ben och sega muskler. Men natten sömn var minst sagt välkommen, efter många nätter i bil uppskattar man verkligen en luftmadrass kan jag lova, även om Fredrik närmast alltid verkar vara några centimeter för lång såväl för luftmadrasser och tält som för de flesta sängar på hostel runt om i världen. Detta är dock ett obefintligt problem för mig och mina 154cm, och jag sover allt som oftast som en prinsessa så länge jag har ett rakt och bra underlag.

Nog om det, vi tog oss till en av våra kommandostationer, denna gången McDonalds, för lite planering av nästkommande dagar och val av resrutt. Avgörandet landade tillslut på Antelope Canyon och därefter Monument Valley och vi satte oss efter en lugn förmiddag i bilen för att ta oss upp till staden Page, nordöst om Grand Canyon. Ännu en natt i bilen stundade, på Walmarts parkering om jag minns rätt, för att dagen därpå utforska ännu ett av naturens underverk, nämligen kanjonen Antelope Canyon. Efter lite forskande beslutade vi oss för att lägga vår dyrbara tid (och våra dyrbara pengar skulle det också visa sig) på Upper Antelope Canyon, då det finns två – och ja, de har gjort det enkelt för sig – den andra kallas för Lower Antelope Canyon.

Vi blev först lite avskräckta av det höga priset, för 1,5 timmas guidad tur (varav 30 minuter gick åt till transport) ville de ha hela 96 dollar. Men nu fanns det liksom inte längre något utrymme för att ändra oss, vi hade ju åkt hela vägen hit med detta naturens konstverk som mål och bilderna vi sett visade verkligen på något häpnadsväckande och unikt. Så vi öppnade plånboken, blundade och lämnade ifrån oss våra dyrbara slantar.

Vi hade sett till att boka en tur vid en bra tidspunkt, och i detta fallet betydde det att vi önskade att få största möjliga chans att få se solens strålar lysa ner i kanjonen och om möjligt skapa en än mer magisk upplevelse. Därmed fick vi vänta en stund innan det äntligen var vår tur att stiga ombord på våra öppna jeepar som gasade iväg i en väldig fart mot kanjonens öppning.

Det gällde verkligen att hålla i sina ägodelar, men kanske främst gällde det att tänka på sig själv och med ett fast grepp hålla i sig så man inte flög av – på den nivån var det. Den djupa sanden gjorde att det även för dessa jeepar var en utmaning att ta sig fram utan att köra fast. Detta gjorde ju givetvis att våra förväntningar och spänningen för var som väntade trissades upp ännu en nivå.

Fylld till bredden av förväntningar, precis vid öppningen av kanjonen

Inne i Kanjonen skulle det visa sig bli väldigt trångt. Guiderna pressade fram sina grupper i ett för oss lite väl stressigt tempo. Det gavs utrymme för fotografering, men detta främst för att kanjonen var relativt lång, det gällde att ta bilder i farten och vid de korta pauser vår guide tog för att berätta om ett par av kanjonens speciella och spektakulära platser. Några guider blev närmast otrevliga när de ansåg att vi rörde oss för långsamt framåt eller råkade blockera vägen för andra, vilket inte alltid var så lätt att undvika då det på sina ställen var riktigt klaustrofobiskt trånga gångar. För det höga priset man betalde för denna timma (transporten borträknad) hade jag nog önskat att de hade lite mer begränsningar på antalet människor i kanjonen samtidigt för att skapa en bättre upplevelse för turisterna. Men vi fick ta det för vad det var och göra det bästa av det. Och såhär i efterhand är våra bilder faktiskt riktigt häftiga, även om det i stressen där på plats inte var helt lätt att ta in det storslagna.