Mount Everest Three Passes Trek Part 1
Min vandring i Himalayas bergskedja var den mest fantastiska vandringsupplevelsen i mitt liv och samtidigt den mest utmanande. Det är den tuffaste vandringen du kan göra i Everest regionen, såvida ditt sikte inte är inställt på toppen av världens högsta berg. Att vandra här, i en av världens mest spektakulära bergslandsskapsmiljöer, får dig att känna dig pånyttfödd och inget förser dig med större tillfredsställning och en känsla av frihet än att faktiskt bestiga en topp med fantastisk belöning i form av hisnande vyer. Vi vandrade totalt sett mer än 200 km i Hamalayas bergskedja och besteg mer än åtta toppar i tunn luft ovanför 5000 meters höjd och skapade oss oförglömliga minnen för resten av livet.
Enligt min åsikt krävs det dock en viss typ av människor med förmågan och kapaciteten att verkligen klara av något av den här kalibern. Människor med energin och styrkan, både fysiskt och psykiskt, att sätta en fot framför den andra i en till synes oändlig parad, detta framförallt är den tuffaste biten - utan att klaga eller ställa frågor såsom: är vi framme snart? Eller, när är nästa rast? Du utkämpar ett konstant inre krig för att orka fortsätta ta dig framåt trots att syret i luften är 50% mindre än vid havsnivå och det känns som om du andas genom ett sugrör, när dina ben skriker av smärta för att du mer eller mindre i varje steg uppåt knäböjer ungefär 95 kg totalt sett och när du ibland endast avancerar framåt några få steg per minut - vilket får dig att rikta tankarna mot det egensinniga djuret jaken med den långsamma takten då du känner att du på något knepigt sätt kan relatera till sättet de beter sig på. Självklart, det här är givetvis betydligt lättare än att faktiskt bestiga världens högsta berg men det är trots allt en extremt utmanande uppgift och absolut inget för veklingar. Här krävs ett brinnande begär, något som driver dig inombords och den lågan finns inte hos alla - därför passar inte det här alla. Men varför skulle då någon välja att göra det här självmant om det är så slitsamt och tufft? Det är inte självplågeri vi sysslar med här. För min egen del så är det lika klart som korvspad. Jag gör det för skönheten, FRIHETEN och tystnaden - smärtan ignorerar jag. Den är ändå oundviklig - men för det man får - så blöder, svettas och gråter jag vilken dag i veckan som helst. JA, för fan. Tveklöst.
Här uppe vandrar du bland giganter hela vägen. Himalayas skönhet är oslagbar. Du befinner dig på historisk mark och går i legenders fotspår - samma led som några av världens bästa och mest berömda klättrare en gång gjorde och fortfarande gör - och du är inget mindre än i konstant andnöd, inte enbart på grund av vandring på hög höjd utan också för det fantastiska sceniska landskapet som får dig att bokstavlingen tappa andan. Det massiva och fruktbara Mount Everest men också Lhotse, Nuptse, Island Peak och det vackraste och den mest hypnotiska skönheten av dom alla Ama Dablam - bara för att nämna några. Det finns bara en plats på jorden där dessa berg, en samling av världens högsta, sträcker sig mot skyn - och jag var mitt i centrum. Där och då brydde jag mig inte ett skit om någon tillfällig smärta. Det var som om du blev alldeles hänförd och fångades in av bergen omkring dig och inget annat spelade roll. Som om bergen hade en magnetisk dragningskraft på dig.
Det här är ett paradis för en natur- och vandringsmänniska. Jag har svårt för att inbilla mig att någon kan känna mindre än känslan av att faktiskt sväva på moln. Men när allting kommer omkring, så är det extremt viktigt att man respekterar dessa berg och den miljö du befinner dig i för, med risk för att låta för melodramatisk, så är det de facto så att dessa berg och den här miljön är dödlig och människor har dött och fortsätter dö här uppe. Och då har vi inte ens börjat snacka om toppen av Everest, där mänsklig tragedi och triumf går hand i hand. Jag vandrade den här leden med vetskapen om att människor dog bara veckan innan min egen stigning till högre mark och flertalet andra, blev jag varse om, hade drabbats av allvarliga höjdsjukesymptom som en följd av den höga höjden - med enda utvägen att bli evakuerade med helikopter. Vissa drabbas av matförgiftning och kanske efterdyningar av dåligt renat vatten, inte bara under vandringen men också efteråt. Illamående, huvudvärk och magproblem - dessa är vanliga åkommor under vandring på hög höjd och jag har själv kännt av det. Jag är bara glad över att jag slapp betala det ultimata priset, med hänvisning till mitt eget liv, och därtill blivit hemskickad i en kista. Kalla det överdrift om du vill, men jag var ju ändå där och andra människor råkade illa ut. Så är det bara. Jag är inte vidskeplig och blir inte lätt avskräckt, och det ska inte du heller bli. Men bland de bästa tips jag kan ge är att det är viktigt att känna sig själv och sina begränsningar. Otroligt viktigt. Försök inte ens att utmana dig själv här uppe. Om du gör det så väntar en bestraffning alldeles runt hörnet. Jag kom för egen räkning på ett motto när jag vandrade och det upprepades som en påminnelse flertalet gånger i skallen ungefär som en trasig gammal bandspelare i en loop: "Slow and steady, same pace wins the race" Och ja, jag tänkte på engelska. Det är vad du faktiskt gör under långresor runt jorden. Mottot som mer eller mindre kan tolkas som att det inte finns någon mening med att skynda sig för att komma fram i tid, du kommer fram när du kommer fram och så var det med den saken. Försök att visualisera sättet en jak, bergets konung, tar sig fram och lever sitt liv så förstår du. Dessa djur vandrar på vår jord, i den här miljön, i en väldigt långsam takt med tunga lass och det är dessa karaktärsdrag vi borde dra lärdom av. De som "tävlar" här uppe tenderar att hamna längst bak i ledet förr eller senare i total utmattning för att det är så tungt.
Men med risk för att framstå som en galning, trots ovanstående ställningstagande och predikande, så ska jag inte ljuga för er. Som somliga säkert redan förstår så slog jag och Bikram tydligen någon form av rekord varenda gång vi vandrade en viss sträcka från by till by, vilket givetvis gjorde folk här uppe förundrade över vår takt och så fortsatte det runt hela leden och hela vägen tillbaka igen, under 17 dagars tid. Men jag måste poängtera, att vi gjorde det på ett väldigt ansvarsfullt sätt och under kontrollerade former. Jag åt en halv tablett Azomide (Diamox) varje morgon, drack 3 liter vatten varje dag (inga undantag), åt den bästa och mest fullpackade maten tillgänglig (Dal Bhat equals full power), sov tillräckligt många timmar varje dygn, packade min väska på precis rätt sätt och använde i slutändan rent och sunft bondförnuft för att kunna räkna ut när och var en extra liten push i tempo var lämpligt. I tillägg till allt det här så hade jag också en fantastisk guide, Bikram Karki, som visste efter en noggrann analys av mig, precis hur mycket vi kunde trycka på. Vid behov gjorde vi tillsammans alltid extra acklimatiseringsvandringar och jag tror att få var så ihärdiga och noggranna som vi var vilket också gav resultat.
Hela vägen från start har det runt omkring mig funnits extraordinära och hårt arbetande människor. Sherpas som arbetar ofattbart hårt för låga löner, vad jag vill tro i alla fall, och bär alltifrån stora plywooddörrar till dunkar med bensin, vedklabbar och mat - extremt långa distanser på den här höjden vilket får dig att klia dig i huvudet över förundran och beundran. Kom ihåg detta, i Himalaya finns det inga asfalterade vägar. Jag såg grabbar traska upp och ner med uppåt säkert 50-60 kg på ryggen om inte mer i vad som såg ut som flip flops. Jag har stött på en del gnällspikar i mitt liv oavsett vad de företar sig och jag tror att dessa personer hade varit i behov av en dos uppvaknande.
På min resa genom Himalaya och de efterföljande dagarna i Kathmandu så har jag träffat den sista överlevanden från Everest Expeditionen 1953, där för alltid legender som Edmund Hillary och Tenzing Norgay besteg toppen av Mount Everest för första gången i mänsklighetens historia. Jag har mött en sherpa som bestigit Everest sex gånger och som var där under en av de mest fruktansvärda händelser någonsin på Everest, senare stämplat som den dödligaste säsongen i bergsklättrings historia, då 8 människor miste livet 1996 under en hänsynslös storm. Detta var för övrigt i samma veva som Jon Krakauer, i följetång med Adventure Consultants, besteg Everest och senare skrev en av de största äventyrsböckerna genom tiderna som baseras på dessa händelser: Into thin Air, som nu även är odödliggjord på vita duken i form av filmen Everest från 2015 med bland andra Jake Gyllenhaal. Jag har också nästan, säger nästan för att han inte var hemma men vi bodde i hans hus, träffat mannen som bestigit Mount Everest flest gånger i historien. Apu Sherpa som fram till dags dato bestigit Everest 21 ggr. Attans, men fan jag kunde nästan ta på och andas genuin bergsklättrarhistoria under min vandring. Inspirerande.
Jag har inte själv bestigit Mount Everest, men att ha vistats i den här miljön och efter att ha pratat med alla människor med bergsklättring och höghöjdsblod i kroppen, så har jag kommit till att inse att även en simpel man som undertecknad, utan tidigare bergsklättringsfärdigheter, kan nå toppen av världens högsta berg om bara viljan finns där. Det, och om den stora summan pengar som krävs för detta investeras i ett sådant projekt, det vill säga. Haha. Att nå toppen gör man knappast gratis eller utan att offra något. Vem vet, i framtiden kanske man står där på världens tak och blickar långt ut över vida lanskap - och samtidigt stirrar djupt in i sin egen själ.
Nedanför följer kortfattade redogörelser om tiden inför vandringen och sedan följer sammanfattningar om själva vandringen i två delar.
Inför vandringen
Jag hade läst på lite hemma om att vandra till Everst Base Camp med en guide men också om att faktiskt vandra helt själv. Så här i efterhand kan jag förstå att folk vandrade på egen hand för det är inga problem alls. Leden är så tydlig att en blind person hittat fram. Och i tillägg har jag även hört folk som gjort Three Passes på egen hand. Men jag ville i alla fall göra det med en guide därför att jag inte gjort den typen av vandring förr och för att jag visste att Bikram var kunnig på den miljö vi skulle vandra i. Sen blev beslutet tydligare då jag ändrade attityd från att göra bara Base Camp till att inkludera Base Camp men därtill också göra den svåraste vandringen i samma veva.
Innan jag lämnade Falköping, eftersom vi var hemma i Sverige en sväng innan detta, så visste jag inte vilket företag jag ville vandra med. Det var lite svårt att hitta bra info. Jag bestämde mig för att bara åka ner och lösa det på plats och det gjorde jag. Väl nere i Kathmandu så tillbringades de första dagarna med att maila fram och tillbaka till företag och att köpa utrustningen som behövdes för den här typen av vandring. Vissa saker hade jag givetvis sen innan men jag behövde komplettera med lite annat också.
Jag mailade som sagt fram och tillbaka och träffade även representanter för flera företag innan det tillslut landade på Apex Himalaya. Jag hade via Tripadvisor fått nys om att två bröder erbjöd guidade turer till Base Camp osv och efter att ha läst klockrena reviews så var jag ganska övertygad. Problemet som uppstod, när jag träffade ena brodern var att Bikram, guiden jag ville gå med, precis var påväg tillbaka från en lång vandring på ca 21 dagar. Tusan också tänkte jag. Jag ville ha just han som guide, därför att jag läst om hans kompetens och visste att det var han jag ville slå följe med där uppe för bästa resultat och bästa upplevelse. Efter flera samtal fram och tillbaka och diskutioner med hans bror lyckades jag tillslut boka in en tur med han ändå. Success. Givetvis behövde han vila från den vandring han nyss gjort och jag minns att jag sa att jag är beredd att vänta 2-3 dagar på Bikram. Jag betalar mer än vad som krävs och jag tipsar bra. Sagt och gjort, Bikram tackade ja. Några dagar senare var vi på väg.
Kathmandu var för övrigt ingen drömstad att vistas i om jag ska vara helt ärlig. Super stressig stad med mopeder och bilar överallt, tutandes - och luften var extremt förorenad. Inte ens i självaste New Delhi var luften lika dålig som här. Men jag strosade runt fram och tillbaka på gatorna här och fixade min utrustning och tog in staden ändå så gott jag kunde. Nedanför följer en bild på den butik där jag inhandlade delar av min utrustning.

Här fanns bland annat North FAKE att tillgå om man så önskade. För min egen del så köpte jag enbart ett extra underställ och regnbyxor. Resten fanns redan efter noggrann planering ca ett år tidigare på hemmafronten då Everest fanns som potentiellt stopp på vår resa jorden runt. I den här butiken hittar du saker till vandringen som är av helt ok kvalité. Givetvis inte North Face på rikigt som sagt, men det duger om man så behöver.
Rutten över Everest Three Passes - Tuffaste i Everest regionen
Packlistan
Låt mig säga det absolut viktigaste med en gång: varje gram vid vandring i Himalaya är av betydelse och tro mig du vill inte ha en för tung väska här uppe. En för tung packning gör inte bara upplevelsen i sig vidrigt jobbig utan ökar också risken för utmattning och eventuell höjdsjuka som en följd. Du behöver inte mer än max 10-12 kg packning. Du kommer att tacka mig när du börjar vandra.
Givetvis varierar packningen lite beroende på vilken årstid du gör den. Men nedan följer ett utdrag ur min egen packlista. En del av det jag hade med var onödigt och absolut inget jag hade behövt att ha med, det hade gjort min packning lättare så tänk en extra gång innan du packar ned det. Notera också att du kommer att köpa vatten längs vägen vilket gör att ytterligare 1-2 kg läggs till din vikt varje dag.
1. Backpackerväska - 40L räcker gott och väl
2. Vandringsskor - helst starka kängor för att inte stuka fötterna (jag köpte mina i Kathmandu)
3. 2 par byxor - varav ett par lite tjockare
4. 2 par underställ - du blir svettig och vill byta om när du kommer fram, i december är det kallt (Icebreaker)
5. 3 par kalsonger - finns duschar faktiskt men inte alltid med varmvatten
6. 6 par sockar - hade med några extra (några tjockare och två par merinoull sockar)
7. 2 mössor - 1 stk Icebreaker merinoull och en tjock sherpa mössa
8. 2 par vantar - ett par tunnare merino och ett par tjockare. Använde aldrig det tjocka paret
9. 1 par kortbyxor - för chillstunder vid brasan typ, när kläderna torkar
10. 1 stk regnjacka - Marmot är ett kanonmärke
11. 1 stk dunjacka - av märke Haglöfs för min del. Så pass tunn ändå att den väger noll i princip
12. 1 stk tjockare downjacket - men den fick jag låna av Apex
13. 3 stk t-shirts - 2 stk Icebreaker merinoull + 1 stk som jag fick av Apex
14. 1 stk tröja - Icebreaker merinoull med luva
15. 1 stk fleece - sämre material då jag köpte den i Kathmandu.
16. 2 stk selfiesticks - räcker givetvis med en, men jag hade både telefon och kamera
17. 1 stk vattenflaska - minst 1 liter (otroligt viktigt med vatten här uppe
18. Kamera + Actionkamera - med tillhörande batterier. Kylan gör att de töms fort.
19. Adapter - för att kunna ladda och tillhörande sladdar givetvis
20. Necessär - rakhyvel, tandkräm, tandborsta, nagelknippsare, spegel
21. Solkräm, stift till läppar mot solen,
22. Energibarer - guld värt när du vandrar. Köp med extra innan vandringen.
23. Pannlampa - väldigt viktigt vid vandringar i mörker
24. Tejp eller lim - kommer till användning (gorillatjep eller eltejp)
25. Drybags för elektronik mm - Jag hade 4 stk i olika storlekar, kanske lite onödigt (Sea To Summit)
26. 2 stk vattentäta plastfickor - för pass eller annat viktigt såsom telefon osv (pengar och plånbok)
27. Karta över rutten - ger en översikt och kul att vila ögonen på när dagens vandring är över
28. 2 stk toarullar - finns att köpa (jag snodde med från Hostelet)
29. 1 stk midjebälte - här kan du lägga energibarer och annat som du smidigt vill komma åt
30. Läslampa - minimal till din bok
31. 1 stk bok - eller två beroende på storlek. Inte för tung bara, pocket är perfekt. Jag läste Into thin Air
32. 1 stk mobiltelefon med laddare
33. 2-3 stk små svarta anteckningsblock - för att skriva dagbok - vikt är av yttersta vikt
34. 1 stk första-hjälpen-kit - med plåster, Compeed, tigerbalsam osv
35. 1 stk tunn och extremt lätt dagväska - Sea To Summit
36. 1 par solglasögon - men inte vilka som helst, gärna de som täcker ögonen helt. Bergsvandringsbrillor.
37. 1 stk uppblåsbar huvudkudde - det fanns faktiskt kuddar hela tiden så det var lugnt
38. 1 stk poncho
39. 1 par regnbyxor - köpte något billigt i Kathmandu.
40. Eventuellt crampons och gaitors för vandring i snö och på is
41. 1 stk stor svensk flagga - japp, när du står vid Base Camp så kokar det patriotiska fosterlandsblodet
42. 1 stk stormtändare - totalt onödigt för min del. Jag vill väl leka Bear Grylls och förberedde mig för det värsta.
43. 2 stk lås - räcker väl egentligen med ett
44. 1 stk 12 timmars saftey snaplight - nej, du behöver inte detta. Överlevnadstänk från mig igen. Herregud.
45. 1 stk duff - dvs något du kan skydda munnen med och som gör att luften du andas blir varmare
46. Små straps i plast så du kan spänna åt saker vid behov - minns inte om jag använde detta
47. Pengar - poängterar detta igen. I Namche finns ATM, men du ska upp i bergen så tänk på det.
48. Tabletter: Alvedon/paracetamol, immodium, Azomide eller Diamox dvs höjdsjuketabletter, vattenreningstabletter. Hade ej använding för US Army vattenreningstabletter då jag alltid köpte vatten för säkerhets skull. Bikram hade också en extra vattenrenare som jag aldrig använde. Hade sparat pengar men kände inte för att sprutmåla varenda toalett jag gick på längs vandringen.
En sak som jag inte hade med men som Bikram, min guide hade, det var en solcellsladdare. Jävligt smart alltså. Tänk på en sådan investering. Det finns så man kan ladda hela vägen upp och runt leden men det kostar dock.
Nedanför följer utdrag ur min dagbok, med medföljande bilder - omtvistat till en story.
Mount Everest, here I come
DAG 1
Flyg från Kathmandu till Lukla och vidare mot Phakding till fots.
2 timmar 30 minuter (3 timmar med flyget inräknat)
Distans ca 10 km
Precis landat på Lukla Airport, världens farligaste flygplats






Bikram fixar tillstånd till att få gå in i Sagarmatha National Park. Jag står och glor.

Gatan genom Phakding. Finns butiker med allt möjligt.


Vi lämnar Phakding. Passerar några sherpas på vägen.






En av otroligt många bönestenar, kan man väl kall dom, med mani-inskriptioner som önskar en god vandring typ.
Dessa stenar ska alltid passeras till vänster.

Tafsar lite på en. God tur min gode herre.

Framför den berömda hängbron, Larcha Doban Bridge som är med i filmen Everest från 2015. Den nedersta bron var avstängd av någon anledning så vi tog den översta. Bra högt alltså.


Här är den. Dags att knalla vidare. Bron pryds av mängder med böneflaggor.








Framme vid Namche Bazaar.







Helikopterplattan i Namche Bazaar.








På väg tillbaka till Namche Bazaar efter ett besök vid Everest View Hotel. Namche Bazaar bakom mig i bild.


En jak kommer lastad.


Bikram verkar till synes förundrad. Saker du ser här uppe i bergen alltså. Nästan så man tror höjden spelar en ett spratt. Såg föresten på vägen upp när vi lämnade Phakding - en häst som sög på sin egen balle. Now, there´s something you don´t see every day. "Look at my horse, my horse is amazing"

Vaknade runt 06:30 och huvudävrken är borta. Käkade frukost 07:00 bestående av ägg och potatis med tillhörande ingefäraté. 07:30 började vi gå uppåt mot Everest View Hotel. Brant stigning, sticker lite i fingertopparna som en följa av Azomide höjdsjuketabletten. Normala biverkningar. Försvinner fort. Får syre bra känns det som, inga problem alls med andningen. Ju längre upp vi kommer desto vackrare blir utsikten. Plötsligt syns bland annat Everest och Ama Dablam långt där borta. När vi närmar oss hotellet ser vi hur flertalet helikoptrar kommer flygandes och såväl landar som lyfter från helikopterplattan. När helikoptrar lyfter här uppe så dyker de verkligen sedan rakt ner i dalen. Det ser lite brutalt ut stundtals, ungefär som om de är på väg att störta. Är det något man ser gott om här uppe, om vädret är bra det vill säga så är det helikoptrar. Vi slår oss ned på hotellets uteplats och jag passar på att beställa in citronté. Det är lite dyrt så Bikram skippar det. Typ 190 RS för ett glas.
Det minglas lite med de rika och vi njuter av utsikten. Efter en stund försvinner bergen i moln. Det tar ett tag för molnen att stiga upp till den här höjden. De börjar nere i dalen och kommer så småningom till högre höjder, därför börjar vi oftast gå tidigt. Vi påbörjar vår vandring nedåt och besöker Sherpa Culture Museum som bland annat Edmund Hillary och Tenzing Norgay besökte under sin expedition 1953. Alldeles bredvid, vägg i vägg, så bodde de några dagar vill jag minnas. Efter avklarat besök här, vilket var intressant, så knallade vi hemåt och käkade samt fyllde på vätskedepåerna. Jag tog Sherpa Stew. Jag passade därefter på att på egen hand utforska delar av Namche Bazaar med dess små charmiga gator. Var bara tvungen att köpa lite choklad i form av snickers, du blir så jäkla sugen på sånt här uppe. Sen blev det en tupplur för att återhämta sig och därefter middag. Bikram tar alla tillfällen i akt att erbjuda god service. Efter varje måltid bär han in små äppelklyftor på ett fat med tillhörande tandpetare. Det är lyx det. Vi värmde oss vid kaminen mitt i rummet och minglade någon timme innan det blev dags för att sova. Det var ca -3 utomhus vid den här tiden.
Distans ca 12 km



Wow, look at that. Här, har jag Everest strax ovanför mitt huvud, långt där borta i horisonten. Ama Dablam syns också till snett till höger ovanför mitt huvud. Den vita lilla toppen.

Insup det vackra. Såhär såg leden ut för det mesta. Grusväg och stup rätt ned på sina ställen. Gick förbi någon plats där en turist ramlat ned för några år sedan. Tragiskt. Men det gäller att sätta fötterna rätt här uppe.

Stairway to heaven. Nej, bara trappan på vägen mot Tengboche.



Precis nått fram till Tengboche. Klockren utsikt till och med från rummet.


Start 07:20, Framme 10:45
Distans ca 10 km

Påväg upp mot Dinboche. Ser lite sliten ut här va? Vi ser ut som två bovar för trötta för att orka råna någon.

Bikram stannade och bad för oss till högre makter. Han plockade upp en liten sten och la i stenhögen. Antagligen bad han om en säker färd för oss båda genom Himalayas bergskedja.







Precis nått fram till Chukhung, rapport inifrån rummet.
Vaknade, hör och häpna, 06:27. Måste vara tredje gången nu som jag vaknar exakt det klockslaget. Vad i helskotta pågår, har jag gått in i någon jävla labyrintexistens där allt bara är en kuliss? Det spökar på högre höjd. Frost på insidan av rutan, kall natt. Brrr.


Utsikten från Chukung Ri med Lhotse och Nuptse till höger i bild.




Toppen av Chukhung Ri. Här når jag mitt livs högsta punkt.
Toppen av Chukhung Ri.







På väg upp mot toppen av Kongma La Passet. Notera flåset och vår enorma satsning uppåt.


Högsta punkten på Kongma La Passet.


Ultra Sil Sea To Summit daypack
Jättefina foton och filmer <3 vilka vyer, helt otrolig..!! <3