JORDEN RUNT 365

Min vandring i Himalayas bergskedja var den mest fantastiska vandringsupplevelsen i mitt liv och samtidigt den mest utmanande. Det är den tuffaste vandringen du kan göra i Everest regionen, såvida ditt sikte inte är inställt på toppen av världens högsta berg. Att vandra här, i en av världens mest spektakulära bergslandsskapsmiljöer, får dig att känna dig pånyttfödd och inget förser dig med större tillfredsställning och en känsla av frihet än att faktiskt bestiga en topp med fantastisk belöning i form av hisnande vyer. Vi vandrade totalt sett mer än 200 km i Hamalayas bergskedja och besteg mer än åtta toppar i tunn luft ovanför 5000 meters höjd och skapade oss oförglömliga minnen för resten av livet. 

Enligt min åsikt krävs det dock en viss typ av människor med förmågan och kapaciteten att verkligen klara av något av den här kalibern. Människor med energin och styrkan, både fysiskt och psykiskt, att sätta en fot framför den andra i en till synes oändlig parad, detta framförallt är den tuffaste biten - utan att klaga eller ställa frågor såsom: är vi framme snart? Eller, när är nästa rast? Du utkämpar ett konstant inre krig för att orka fortsätta ta dig framåt trots att syret i luften är 50% mindre än vid havsnivå och det känns som om du andas genom ett sugrör, när dina ben skriker av smärta för att du mer eller mindre i varje steg uppåt knäböjer ungefär 95 kg totalt sett och när du ibland endast avancerar framåt några få steg per minut - vilket får dig att rikta tankarna mot det egensinniga djuret jaken med den långsamma takten då du känner att du på något knepigt sätt kan relatera till sättet de beter sig på. Självklart, det här är givetvis betydligt lättare än att faktiskt bestiga världens högsta berg men det är trots allt en extremt utmanande uppgift och absolut inget för veklingar. Här krävs ett brinnande begär, något som driver dig inombords och den lågan finns inte hos alla - därför passar inte det här alla. Men varför skulle då någon välja att göra det här självmant om det är så slitsamt och tufft? Det är inte självplågeri vi sysslar med här. För min egen del så är det lika klart som korvspad. Jag gör det för skönheten, FRIHETEN och tystnaden - smärtan ignorerar jag. Den är ändå oundviklig - men för det man får - så blöder, svettas och gråter jag vilken dag i veckan som helst. JA, för fan. Tveklöst.

Här uppe vandrar du bland giganter hela vägen. Himalayas skönhet är oslagbar. Du befinner dig på historisk mark och går i legenders fotspår - samma led som några av världens bästa och mest berömda klättrare en gång gjorde och fortfarande gör - och du är inget mindre än i konstant andnöd, inte enbart på grund av vandring på hög höjd utan också för det fantastiska sceniska landskapet som får dig att bokstavlingen tappa andan. Det massiva och fruktbara Mount Everest men också Lhotse, Nuptse, Island Peak och det vackraste och den mest hypnotiska skönheten av dom alla Ama Dablam - bara för att nämna några. Det finns bara en plats på jorden där dessa berg, en samling av världens högsta, sträcker sig mot skyn - och jag var mitt i centrum. Där och då brydde jag mig inte ett skit om någon tillfällig smärta. Det var som om du blev alldeles hänförd och fångades in av bergen omkring dig och inget annat spelade roll. Som om bergen hade en magnetisk dragningskraft på dig.

Det här är ett paradis för en natur- och vandringsmänniska. Jag har svårt för att inbilla mig att någon kan känna mindre än känslan av att faktiskt sväva på moln. Men när allting kommer omkring, så är det extremt viktigt att man respekterar dessa berg och den miljö du befinner dig i för, med risk för att låta för melodramatisk, så är det de facto så att dessa berg och den här miljön är dödlig och människor har dött och fortsätter dö här uppe. Och då har vi inte ens börjat snacka om toppen av Everest, där mänsklig tragedi och triumf går hand i hand. Jag vandrade den här leden med vetskapen om att människor dog bara veckan innan min egen stigning till högre mark och flertalet andra, blev jag varse om, hade drabbats av allvarliga höjdsjukesymptom som en följd av den höga höjden - med enda utvägen att bli evakuerade med helikopter. Vissa drabbas av matförgiftning och kanske  efterdyningar av dåligt renat vatten, inte bara under vandringen men också efteråt. Illamående, huvudvärk och magproblem - dessa är vanliga åkommor under vandring på hög höjd och jag har själv kännt av det. Jag är bara glad över att jag slapp betala det ultimata priset, med hänvisning till mitt eget liv, och därtill blivit hemskickad i en kista. Kalla det överdrift om du vill, men jag var ju ändå där och andra människor råkade illa ut. Så är det bara. Jag är inte vidskeplig och blir inte lätt avskräckt, och det ska inte du heller bli. Men bland de bästa tips jag kan ge är att det är viktigt att känna sig själv och sina begränsningar. Otroligt viktigt. Försök inte ens att utmana dig själv här uppe. Om du gör det så väntar en bestraffning alldeles runt hörnet. Jag kom för egen räkning på ett motto när jag vandrade och det upprepades som en påminnelse flertalet gånger i skallen ungefär som en trasig gammal bandspelare i en loop: "Slow and steady, same pace wins the race" Och ja, jag tänkte på engelska. Det är vad du faktiskt gör under långresor runt jorden. Mottot som mer eller mindre kan tolkas som att det inte finns någon mening med att skynda sig för att komma fram i tid, du kommer fram när du kommer fram och så var det med den saken. Försök att visualisera sättet en jak, bergets konung, tar sig fram och lever sitt liv så förstår du. Dessa djur vandrar på vår jord, i den här miljön, i en väldigt långsam takt med tunga lass och det är dessa karaktärsdrag vi borde dra lärdom av. De som "tävlar" här uppe tenderar att hamna längst bak i ledet förr eller senare i total utmattning för att det är så tungt. 

Men med risk för att framstå som en galning, trots ovanstående ställningstagande och predikande, så ska jag inte ljuga för er. Som somliga säkert redan förstår så slog jag och Bikram tydligen någon form av rekord varenda gång vi vandrade en viss sträcka från by till by, vilket givetvis gjorde folk här uppe förundrade över vår takt och så fortsatte det runt hela leden och hela vägen tillbaka igen, under 17 dagars tid. Men jag måste poängtera, att vi gjorde det på ett väldigt ansvarsfullt sätt och under kontrollerade former. Jag åt en halv tablett Azomide (Diamox) varje morgon, drack 3 liter vatten varje dag (inga undantag), åt den bästa och mest fullpackade maten tillgänglig (Dal Bhat equals full power), sov tillräckligt många timmar varje dygn, packade min väska på precis rätt sätt och  använde i slutändan rent och sunft bondförnuft för att kunna räkna ut när och var en extra liten push i tempo var lämpligt. I tillägg till allt det här så hade jag också en fantastisk guide, Bikram Karki, som visste efter en noggrann analys av mig, precis hur mycket vi kunde trycka på. Vid behov gjorde vi tillsammans alltid extra acklimatiseringsvandringar och jag tror att få var så ihärdiga och noggranna som vi var vilket också gav resultat. 

Hela vägen från start har det runt omkring mig funnits extraordinära och hårt arbetande människor. Sherpas som arbetar ofattbart hårt för låga löner, vad jag vill tro i alla fall, och bär alltifrån stora plywooddörrar till dunkar med bensin, vedklabbar och mat - extremt långa distanser på den här höjden vilket får dig att klia dig i huvudet över förundran och beundran. Kom ihåg detta, i Himalaya finns det inga asfalterade vägar. Jag såg grabbar traska upp och ner med uppåt säkert 50-60 kg på ryggen om inte mer i vad som såg ut som flip flops. Jag har stött på en del gnällspikar i mitt liv oavsett vad de företar sig och jag tror att dessa personer hade varit i behov av en dos uppvaknande. 

På min resa genom Himalaya och de efterföljande dagarna i Kathmandu så har jag träffat den sista överlevanden från Everest Expeditionen 1953, där för alltid legender som Edmund Hillary och Tenzing Norgay besteg toppen av Mount Everest för första gången i mänsklighetens historia. Jag har mött en sherpa som bestigit Everest sex gånger och som var där under en av de mest fruktansvärda händelser någonsin på Everest, senare stämplat som den dödligaste säsongen i bergsklättrings historia, då 8 människor miste livet 1996 under en hänsynslös storm. Detta var för övrigt i samma veva som Jon Krakauer, i följetång med Adventure Consultants, besteg Everest och senare skrev en av de största äventyrsböckerna genom tiderna som baseras på dessa händelser: Into thin Air, som nu även är odödliggjord på vita duken i form av filmen Everest från 2015 med bland andra Jake Gyllenhaal. Jag har också nästan, säger nästan för att han inte var hemma men vi bodde i hans hus, träffat mannen som bestigit Mount Everest flest gånger i historien. Apu Sherpa som fram till dags dato bestigit Everest 21 ggr. Attans, men fan jag kunde nästan ta på och andas genuin bergsklättrarhistoria under min vandring. Inspirerande. 

Jag har inte själv bestigit Mount Everest, men att ha vistats i den här miljön och efter att ha pratat med alla människor med bergsklättring och höghöjdsblod i kroppen, så har jag kommit till att inse att även en simpel man som undertecknad, utan tidigare bergsklättringsfärdigheter, kan nå toppen av världens högsta berg om bara viljan finns där. Det, och om den stora summan pengar som krävs för detta investeras i ett sådant projekt, det vill säga. Haha. Att nå toppen gör man knappast gratis eller utan att offra något. Vem vet, i framtiden kanske man står där på världens tak och blickar långt ut över vida lanskap - och samtidigt stirrar djupt in i sin egen själ. 

Nedanför följer kortfattade redogörelser om tiden inför vandringen och sedan följer sammanfattningar om själva vandringen i två delar. 

Inför vandringen  

Jag hade läst på lite hemma om att vandra till Everst Base Camp med en guide men också om att faktiskt vandra helt själv. Så här i efterhand kan jag förstå att folk vandrade på egen hand för det är inga problem alls. Leden är så tydlig att en blind person hittat fram. Och i tillägg har jag även hört folk som gjort Three Passes på egen hand. Men jag ville i alla fall göra det med en guide därför att jag inte gjort den typen av vandring förr och för att jag visste att Bikram var kunnig på den miljö vi skulle vandra i. Sen blev beslutet tydligare då jag ändrade attityd från att göra bara Base Camp till att inkludera Base Camp men därtill också göra den svåraste vandringen i samma veva. 

Innan jag lämnade Falköping, eftersom vi var hemma i Sverige en sväng innan detta, så visste jag inte vilket företag jag ville vandra med. Det var lite svårt att hitta bra info. Jag bestämde mig för att bara åka ner och lösa det på plats och det gjorde jag. Väl nere i Kathmandu så tillbringades de första dagarna med att maila fram och tillbaka till företag och att köpa utrustningen som behövdes för den här typen av vandring. Vissa saker hade jag givetvis sen innan men jag behövde komplettera med lite annat också. 

Jag mailade som sagt fram och tillbaka och träffade även representanter för flera företag innan det tillslut landade på Apex Himalaya. Jag hade via Tripadvisor fått nys om att två bröder erbjöd guidade turer till Base Camp osv och efter att ha läst klockrena reviews så var jag ganska övertygad. Problemet som uppstod, när jag träffade ena brodern var att Bikram, guiden jag ville gå med, precis var påväg tillbaka från en lång vandring på ca 21 dagar. Tusan också tänkte jag. Jag ville ha just han som guide, därför att jag läst om hans kompetens och visste att det var han jag ville slå följe med där uppe för bästa resultat och bästa upplevelse. Efter flera samtal fram och tillbaka och diskutioner med hans bror lyckades jag tillslut boka in en tur med han ändå. Success. Givetvis behövde han vila från den vandring han nyss gjort och jag minns att jag sa att jag är beredd att vänta 2-3 dagar på Bikram. Jag betalar mer än vad som krävs och jag tipsar bra. Sagt och gjort, Bikram tackade ja. Några dagar senare var vi på väg.

Kathmandu var för övrigt ingen drömstad att vistas i om jag ska vara helt ärlig. Super stressig stad med mopeder och bilar överallt, tutandes - och luften var extremt förorenad. Inte ens i självaste New Delhi var luften lika dålig som här. Men jag strosade runt fram och tillbaka på gatorna här och fixade min utrustning och tog in staden ändå så gott jag kunde. Nedanför följer en bild på den butik där jag inhandlade delar av min utrustning. 

  

 
Rutten över Everest Three Passes - Tuffaste i Everest regionen
 

Packlistan

Låt mig säga det absolut viktigaste med en gång: varje gram vid vandring i Himalaya är av betydelse och tro mig du vill inte ha en för tung väska här uppe. En för tung packning gör inte bara upplevelsen i sig vidrigt jobbig utan ökar också risken för utmattning och eventuell höjdsjuka som en följd. Du behöver inte mer än max 10-12 kg packning. Du kommer att tacka mig när du börjar vandra. 

Givetvis varierar packningen lite beroende på vilken årstid du gör den. Men nedan följer ett utdrag ur min egen packlista. En del av det jag hade med var onödigt och absolut inget jag hade behövt att ha med, det hade gjort min packning lättare så tänk en extra gång innan du packar ned det. Notera också att du kommer att köpa vatten längs vägen vilket gör att ytterligare 1-2 kg läggs till din vikt varje dag.

1. Backpackerväska - 40L räcker gott och väl 
2. Vandringsskor - helst starka kängor för att inte stuka fötterna (jag köpte mina i Kathmandu) 
3. 2 par byxor - varav ett par lite tjockare 
4. 2 par underställ - du blir svettig och vill byta om när du kommer fram, i december är det kallt (Icebreaker) 
5. 3 par kalsonger - finns duschar faktiskt men inte alltid med varmvatten 
6. 6 par sockar - hade med några extra (några tjockare och två par merinoull sockar) 
7. 2 mössor - 1 stk Icebreaker merinoull och en tjock sherpa mössa
8. 2 par vantar - ett par tunnare merino och ett par tjockare. Använde aldrig det tjocka paret
9. 1 par kortbyxor - för chillstunder vid brasan typ, när kläderna torkar
10. 1 stk regnjacka - Marmot är ett kanonmärke
11. 1 stk dunjacka - av märke Haglöfs för min del. Så pass tunn ändå att den väger noll i princip
12. 1 stk tjockare downjacket - men den fick jag låna av Apex
13. 3 stk t-shirts - 2 stk Icebreaker merinoull + 1 stk som jag fick av Apex
14. 1 stk tröja - Icebreaker merinoull med luva 
15. 1 stk fleece - sämre material då jag köpte den i Kathmandu. 
16. 2 stk selfiesticks - räcker givetvis med en, men jag hade både telefon och kamera
17. 1 stk vattenflaska - minst 1 liter (otroligt viktigt med vatten här uppe
18. Kamera + Actionkamera - med tillhörande batterier. Kylan gör att de töms fort. 
19. Adapter - för att kunna ladda och tillhörande sladdar givetvis
20. Necessär - rakhyvel, tandkräm, tandborsta, nagelknippsare, spegel
21. Solkräm, stift till läppar mot solen, 
22. Energibarer - guld värt när du vandrar. Köp med extra innan vandringen. 
23. Pannlampa - väldigt viktigt vid vandringar i mörker
24. Tejp eller lim - kommer till användning (gorillatjep eller eltejp) 
25. Drybags för elektronik mm - Jag hade 4 stk i olika storlekar, kanske lite onödigt (Sea To Summit) 
26. 2 stk vattentäta plastfickor - för pass eller annat viktigt såsom telefon osv (pengar och plånbok)
27. Karta över rutten - ger en översikt och kul att vila ögonen på när dagens vandring är över 
28. 2 stk toarullar - finns att köpa (jag snodde med från Hostelet) 
29. 1 stk midjebälte - här kan du lägga energibarer och annat som du smidigt vill komma åt 
30. Läslampa - minimal till din bok
31. 1 stk bok - eller två beroende på storlek. Inte för tung bara, pocket är perfekt. Jag läste Into thin Air
32. 1 stk mobiltelefon med laddare 
33. 2-3 stk små svarta anteckningsblock - för att skriva dagbok - vikt är av yttersta vikt
34. 1 stk första-hjälpen-kit - med plåster, Compeed, tigerbalsam osv 
35. 1 stk tunn och extremt lätt dagväska - Sea To Summit 
36. 1 par solglasögon - men inte vilka som helst, gärna de som täcker ögonen helt. Bergsvandringsbrillor. 
37. 1 stk uppblåsbar huvudkudde - det fanns faktiskt kuddar hela tiden så det var lugnt 
38. 1 stk poncho
39. 1 par regnbyxor - köpte något billigt i Kathmandu. 
40. Eventuellt crampons och gaitors för vandring i snö och på is
41. 1 stk stor svensk flagga - japp, när du står vid Base Camp så kokar det patriotiska fosterlandsblodet 
42. 1 stk stormtändare - totalt onödigt för min del. Jag vill väl leka Bear Grylls och förberedde mig för det värsta. 
43. 2 stk lås - räcker väl egentligen med ett
44. 1 stk 12 timmars saftey snaplight - nej, du behöver inte detta. Överlevnadstänk från mig igen. Herregud. 
45. 1 stk duff - dvs något du kan skydda munnen med och som gör att luften du andas blir varmare
46. Små straps i plast så du kan spänna åt saker vid behov - minns inte om jag använde detta
47. Pengar - poängterar detta igen. I Namche finns ATM, men du ska upp i bergen så tänk på det. 
48. Tabletter: Alvedon/paracetamol, immodium, Azomide eller Diamox dvs höjdsjuketabletter, vattenreningstabletter. Hade ej använding för US Army vattenreningstabletter då jag alltid köpte vatten för säkerhets skull. Bikram hade också en extra vattenrenare som jag aldrig använde. Hade sparat pengar men kände inte för att sprutmåla varenda toalett jag gick på längs vandringen. 

En sak som jag inte hade med men som Bikram, min guide hade, det var en solcellsladdare. Jävligt smart alltså. Tänk på en sådan investering. Det finns så man kan ladda hela vägen upp och runt leden men det kostar dock. 

Nedanför följer utdrag ur min dagbok, med medföljande bilder - omtvistat till en story. 

Mount Everest, here I come  

DAG 1

Flyg från Kathmandu till Lukla och vidare mot Phakding till fots.
2 timmar 30 minuter (3 timmar med flyget inräknat) 
Distans ca 10 km

Precis landat på Lukla Airport, världens farligaste flygplats 

Dagbok som jag skrev i varje dag för att sammanfatta upplevelsen. 

Karta över Everest regionen. Jag markerade varje dag distans och tid för vår vandring. Till höger - resplanen med info om vad varje dag ska innehålla samt kladd från planerandet inför vandring. 

  

Sammanfattning: 

 

DAG 2

 

Vandringen tar sin början på allvar. 

Phakding till Namche Bazaar: 5 timmar 20 minuter

Distans ca 11 km

 

Möte med en legend, Dorjee Sherpa - som har bestigit Mount Everest 6 ggr. Han var där 1996 med Imax, då en av de mest tragiska händelser i bergsklättrings historia inträffade då 8 personer dog på Mount Everest som en följd av extremt oväder.

 

 Trackrecord Dorjee Sherpa. Helt ok prestationer där alltså. 

Bikram fixar tillstånd till att få gå in i Sagarmatha National Park. Jag står och glor. 

 

Gatan genom Phakding. Finns butiker med allt möjligt. 

Entrébiljett till Sagarmatha National Park.  

 

Vi lämnar Phakding. Passerar några sherpas på vägen. 

 

  

 

 Lämnat Phakding och vandrar mot Namche Bazaar. Helt ok värme. Taggad på dagens vandring. 

 Ja, det var ju inte sällan vi sprang på dessa varelser längs vägen. Packåsnor. 

En av många hängbroar längs vägen. Läskigt va? 

 Bikram skiner i solen. Berömmer mig om att jag är en bra klient. Stark. Snabb.

En av otroligt många bönestenar, kan man väl kall dom, med mani-inskriptioner som önskar en god vandring typ. 
Dessa stenar ska alltid passeras till vänster. 

Tafsar lite på en. God tur min gode herre. 

Framför den berömda hängbron, Larcha Doban Bridge som är med i filmen Everest från 2015. Den nedersta bron var avstängd av någon anledning så vi tog den översta. Bra högt alltså. 

Här är den. Dags att knalla vidare. Bron pryds av mängder med böneflaggor. 

Vi ser några toppar när vi passerar över bron, bland annat Tabuche 6367 meter och Cholatse 6338 meter. 

  Gäller att hålla sig i så man inte blåser över kanten. 

Som sagt här klagas det inte. Bara lasta upp skiten på ryggen och ge sig i väg. En sån här sak är tung nog på havsnivå, den här pöjken han gör det mitt ibland bergen i Himalaya. Vissa klagar över en tung väska liksom eller en matkasse som väger för mycket. Dessa sherpas är flitiga och det är imponerande. De bär runt på all möjlig skit här uppe. Det mest fascinerande av allt är att rätt vad det var så såg du en sherpa komma gåendes såhär och samtidigt pratade han i telefon. Practice makes perfect. 

 

En första anblick av världens högsta berg. Efterlängtat. 

 Det var ett hårt pass för att nå hit. Så länge har man drömt om att se Everest och där ligger det. 

 

 

Namche Bazaar 

 

Sista kontrollen innan Namche.

Framme vid Namche Bazaar.  

 

Bikram, min guide - övar på sina ballerina skills. Vad är han mest lik, en hovnarr eller balettdansös? Hur som helst, det var alltså han som guidade mig i bergen. Han är professionell. Tro mig.

Men, ska det fotas så ska det dock. Att posera rätt är viktigt. Gäller att improvisera och det kan han.

 

I Namche Bazaar så sov vi på Nirvana Home Guesthouse. Detta är hem åt Kancha Sherpa, den sista överlevanden från Everest Expeditionen 1953. Tyvärr, så var han inte hemma när vi kom men det tisslades och tasslades om att vi skulle försöka få till ett möte med han väl i Kathmandu ditt han "flytt" över vintern. 

 

 Utsiken från mitt rum på Nirvana Home Guesthouse mot Thamserku 6606 meter. Jag klagade inte, men det var lite kallt i rummet på nätterna och det drar ju ned det totala betyget på Tripadvisor. Hahaha, nej! Någonsin hört talas om idiotiska kommentarer?

 

Utsikten från mitt rum på Nirvana Home. Precis kommit fram. 

 

Lite av en acklimatiseringshike samma dag som vi kom fram. Vi gick upp till en närliggande helikopterplatta. Här satt vi och beskådade det vackra landskapet runt omkring oss när vi fick nys om att två svenskar som nyss bestigit Ama Dablam var på inflygning. Ama Dablam för övrigt till vänster i bild, en i den här bilden, liten vit topp strax ovanför huset med den röda vindstruten. 

Landsmän/kvinnor har landat - men de klev aldrig ur helikoptern. Bra jobbat ändå hörrni. Jag är också svensk. 

Vackra Ama Dablam inzoomat. Reser sig nästintill lodrätt upp emot himlen. 

 

 
Helikopterplattan i Namche Bazaar. 
 

Sammanfattning: 

 

Frukost runt 07:00 samt en halv Azomide tablett. Mums. Vi startade vår vandring runt 07:30. Mötte lite av en legend här i traken, Dorjee Sherpa som bestigit Mount Everest hela 6 gånger. Det är jävlar i mig prestation det. Som ovan nämt var han med i en expedition 1996 som hette IMAX och var alltså där under katastrofen som inträffade då 8 människor miste livet. Det var även i samma sväng som författaren Jon Krakauer var där, som deltagare i Adventure Consultants med Rob Hall som ledare. Jon Krakauer är för gemene man troligtvis mest känd för sina böcker Into the Wild och Into thin Air, den sistnämda som jag faktiskt hade med mig på vandringen och läste i - vilket är hans personliga redogörelse över dessa tragiska händelser i maj 1996. För intresserade så ger filmen Everest från 2015 en överblick på vad som inträffade. 

 

Kände mig stark idag när vi påbörjade vår vandring. Bara att trampa på. Uppför och nedför flertalet trappsteg osv. Vi tar det lugnt för att acklimatisera oss bra och ser till att dricka vatten. Jag ser till att alltid få i mig 3 liter varje dag. Blev nästan lite maniskt i slutet. Klockrent väder. Passerar kontrollstationer längs vägen - personalen är chockade över vår snabba framfart. Käkade lunch vid Friendship Lodge Restaurant and Hotel. Får beröm av Bikram, han tycker jag är en av de smartaste personer han haft på sina trekker. Måste varit stolpskott allihopa. Vandrar igen, kommer fram till Larcha Doban Bridge - den berömda bron i Everest filmen från 2015. 

 

Nu började det gå uppför rejält. Den här biten hela fram till Namche Bazaar var utan tvekan den tuffaste biten. sög rejält i låren. Var svårare att andas nu, tunnare luft. Vi vandrade vidare mot en utsiktsplats och fick se Mount Everest för första gången. Wow, fräckt alltså. Stod det ett bra tag och bara glodde. Här uppe satt några damer och sålde snickers, kakor och vatten osv. Något dyrt men förståeligt då de bär upp allt för hand. Vi trampade på mot Namche och kom fram till vårt boende Nirvana Home. Klockren utsikt från mitt rum mot Thamserku 6608 meter. Passade den här dagen på att köpa en ny selfiestick då min förra försvann på flyget hit. Käkade jakstek på boendet efteråt, klockrent. Den här dagen kände jag en mildare huvudvärk på vägen om men inget allvarligt. Vanligt säger Bikram. Vi har inte tagit särskilt många pauser idag utan vandrat på bra. 

 

Namche Bazaar är en fin liten by som har en hel del att bjuda på. Du kan ta ut pengar, käka pizza, köpa bakelser, dricka öl och se på dokumentärer på en bar. Helt ok tillbud här uppe i bergen. Just öldrickandet höll vi oss borta från då det inte är särskilt bra att bli uttorkad här uppe. Pratar med Bikram, han lovar mig en plats i hans expedition till toppen av Everest för endast 30 000 dollar. Klappat och klart. Vi lägger oss den här dagen runt kl 19 redan. Viktigt med sömn. 

 

 

DAG 3

 

Acklimatiseringsdag Namche Bazaar samt Everest View Hotel

  Namche Bazaar bakom böneflaggor 

  Här kommer en sherpa och bär på några plywoodskivor. Efter ett tag uppe i bergen blir du inte längre förvånad över vad de kommer och bär på. Enormt flitiga alltså. Lägg märke till hur de bär upp lasten med huvudet. Inget vanligt sätt att bära på där vi kommer ifrån men här är det mer eller mindre standard oavsett vad du bär på.

Hade någon kommit gåendes med en diskmaskin på ryggen hade jag knappt rynkat pannan längre. 

 

Helikopter på ingång. Antagligen med proviant och byggmaterial till husen som byggdes här uppe. 

 

På väg mot Everest View Hotel blev vi vittnen till de rika som flögs in med helikopter från Kathmandu - för att njuta av en birds-eye-view av Mount Everest. Förbannat. En vacker dag, mina damer och herrar. HaHA!!

Acklimatiseringsdag i Namche Bazaar och besök hos de rika. 

Utsiken från Everest View Hotel - världens högst belägna hotel. Mount Everest rakt ovanför mitt huvud, liten del av toppen syns. Ama Dablam, ett mer tekniskt svårklättrat berg än Everest - till höger i bild. Här njöt jag av citronté och minglade med de rika. 

Stötte på en riktigt rik iranier som också besökte Everest View Hotel. Han jobbade med bland annat Santa Maria i Sverige sa han och var generös nog att dela ut tre stycken små burkar med saffran till mig. Efter det fortsatte han dela ut även till de andra som var i närheten. Ska användas till nästa julbak. Den här mannen var rik nog att med hela sin familj flyga helikopter till Base Camp och se Everest från luften. Jag tippar på att han inte riktigt vandrat till Everest View Hotel heller om jag ska vara helt ärlig. Till vänster om iraniern i bild satt några svenskar som också flugit med helikopter till Base Camp och även landat strax invid toppen till Kala Patthar. Vet inte om just svenskarna kom från pengar, men nog kryllade det av krösus typer här uppe. Hade jag väntat länge nog så är nog chansen stor att jag sprungit på någon kändis också. Fick nys om att det kostade runt 30 000 - 40 000 kr för en rundtur med helikopter till Base Camp. Nästa gång kanske. 

På väg tillbaka till Namche Bazaar efter ett besök vid Everest View Hotel. Namche Bazaar bakom mig i bild.  

  Vandrar runt på de små gatorna i Namche.

En jak kommer lastad.

Namche Bazaar är otroligt fint beläget mitt i en bergssluttning med omkringliggade berg.  

 

Gomorrn, sa hästen och stack in hövvet genom dörrn. Ett äpple tack. 
Bikram verkar till synes förundrad. Saker du ser här uppe i bergen alltså. Nästan så man tror höjden spelar en ett spratt. Såg föresten på vägen upp när vi lämnade Phakding - en häst som sög på sin egen balle. Now, there´s something you don´t see every day. "Look at my horse, my horse is amazing"

 

Ett av de större bönehjul jag snubblade över. Om mani padme hum - en fras du ska säga när du snurrar på hjulet. Något om en välsignelse. Du ringer Buddha med andra ord. Old School. 

 

Sammanfattning:

 

Den här dagen var enbart till för acklimatisering och lite sightseeing. Det är viktigt att ta sig tid för att acklimatisera sig ordentligt i den här miljön och det är inget vi tummar alls på. Jag förstår vikten av det, det är klart som korvspad. Trots det råkar vi dock öka tempot ibland. Ops! 

Vaknade runt 06:30 och huvudävrken är borta. Käkade frukost 07:00 bestående av ägg och potatis med tillhörande ingefäraté. 07:30 började vi gå uppåt mot Everest View Hotel. Brant stigning, sticker lite i fingertopparna som en följa av Azomide höjdsjuketabletten. Normala biverkningar. Försvinner fort. Får syre bra känns det som, inga problem alls med andningen. Ju längre upp vi kommer desto vackrare blir utsikten. Plötsligt syns bland annat Everest och Ama Dablam långt där borta. När vi närmar oss hotellet ser vi hur flertalet helikoptrar kommer flygandes och såväl landar som lyfter från helikopterplattan. När helikoptrar lyfter här uppe så dyker de verkligen sedan rakt ner i dalen. Det ser lite brutalt ut stundtals, ungefär som om de är på väg att störta. Är det något man ser gott om här uppe, om vädret är bra det vill säga så är det helikoptrar. Vi slår oss ned på hotellets uteplats och jag passar på att beställa in citronté. Det är lite dyrt så Bikram skippar det. Typ 190 RS för ett glas. 

Det minglas lite med de rika och vi njuter av utsikten. Efter en stund försvinner bergen i moln. Det tar ett tag för molnen att stiga upp till den här höjden. De börjar nere i dalen och kommer så småningom till högre höjder, därför börjar vi oftast gå tidigt. Vi påbörjar vår vandring nedåt och besöker Sherpa Culture Museum som bland annat Edmund Hillary och Tenzing Norgay besökte under sin expedition 1953. Alldeles bredvid, vägg i vägg, så bodde de några dagar vill jag minnas. Efter avklarat besök här, vilket var intressant, så knallade vi hemåt och käkade samt fyllde på vätskedepåerna. Jag tog Sherpa Stew. Jag passade därefter på att på egen hand utforska delar av Namche Bazaar med dess små charmiga gator. Var bara tvungen att köpa lite choklad i form av snickers, du blir så jäkla sugen på sånt här uppe. Sen blev det en tupplur för att återhämta sig och därefter middag. Bikram tar alla tillfällen i akt att erbjuda god service. Efter varje måltid bär han in små äppelklyftor på ett fat med tillhörande tandpetare. Det är lyx det. Vi värmde oss vid kaminen mitt i rummet och minglade någon timme innan det blev dags för att sova. Det var ca -3 utomhus vid den här tiden. 

 

 

DAG 4

 

Namche Bazaar till Tengboche: 4 timmar 20 minuter 
Distans ca 12 km

 

Lämnar Namche. Rejält påpölsad för säkerhets skull. 

 

 

Stöter på några Yaks på vägen. Kling, kling, kling........KLING........klingklingklingkling nedför 

 
Wow, look at that. Här, har jag Everest strax ovanför mitt huvud, långt där borta i horisonten. Ama Dablam syns också till snett till höger ovanför mitt huvud. Den vita lilla toppen. 

 
Insup det vackra. Såhär såg leden ut för det mesta. Grusväg och stup rätt ned på sina ställen. Gick förbi någon plats där en turist ramlat ned för några år sedan. Tragiskt. Men det gäller att sätta fötterna rätt här uppe.

Stairway to heaven. Nej, bara trappan på vägen mot Tengboche. 

Påväg mot Tengboche stötte vi på flertalet marathonlöpare. De kör alltså Marathon här uppe i bergen, vad i hellskotta? Start någonstans vid Gorak Shep tror jag. Minns inte tiderna de sprand på men lät sjukt. 

 Vi stannade till snabbt och mätte pulsen en gång. Vi gick jävligt fort ett tag och jag hade täten, Bikram hamnade på efterkälken. 152 slag i minuten, men verkade dock inte som om telefonen var helt tillförlitlig då jag fick andra värden genom att mäta på gammalt hederligt vis. Det är inte bra om hjärtat får kämpa för mycket på den här höga höjden och Bikram poängterade detta för mig. Dock har jag ibland en tendens av att ligga på gränsen till galenskap och fick kontinuerligt verkligen påminna mig själv om att det inte var en tävling. Jag var till och med duktig och släppte stundtals förbi folk som var oss i hasorna. Sofia VET, hur svårt jag har för det i vanliga fall. Men här uppe dödar sådan idioti om man har otur. Det finns nämligen en större risk för att drabbas av höjdsjuka om du pressar för hårt, sådant agerande kanske funkar på havsnivå, men inte i Himalaya. Om du då sedan döljer symptomen på höjdsjuka med smärtstillande så är du ute på hal is om det vill sig illa. Det kan nämligen slå tillbaka och det ganska rejält - så till dess vida grad att du kan förlora livet. Två pers dog bara veckan innan jag påbörjade min vandring. Orsak okänd, men en man somnade bara in och en yngre tjej miste livet. 

Yo! En jak fullsmockad med packning. Starka så in i bomben. 

 

Precis nått fram till Tengboche. Klockren utsikt till och med från rummet. 

Utsikten från mitt fönster på Hotel Himalayan. Måste verkligen berömma bröderna Karki som fixat klockrena rum hela tiden vägen upp. Den här bilden är tagen tidigt på morgonen när solen är på väg upp och lyser mot snön som yr pga orkanvindarna på toppen av Mount Everest. Det var inte fel att kliva upp ur sängen och titta ut genom fönstret och se världens högsta berg i en vacker soluppgång. 

 

Lämnar Tenboche. Ja, här bär de på plywoodskivor eller möjligen en dörr. 

 

Sammanfattning: 

 

Vaknade runt 06:27, hade ställt klockan på 06:40. Jag får för mig att det inte är första gången det hänt under vandringen att jag faktiskt vaknar exakt det klockslaget. Weird. Drar bort gardinerna, klart. Topparna syns. Underbart. Låt oss vandra med glädje. Packar omedelbart väskan och går allt i ordning. Traskar ned för trappan och sätter mig för att käka frukost runt 07:00. Snackade med en kanadensisk tjej i väntan på frukosten. Hon nämner det tragiska att två personer dött här uppe bara veckan innan. En äldre man runt 63 år och en yngre 22-årig tjej. Orsaken är dock okänd i vart fall för mig. För snabb stigning kanske, vem vet. Men man tänker sig för en extra gång innan man utmanar ödet här uppe.

 

Efter frukosten ger vi oss iväg. Känner att jag bara vill trampa på för att få se Everest och Dablam igen innan molnen kommer ikapp oss. Sicken iver jag har. Snacka om ironi. Nyligen satt jag och lyssnade på en skräckhistoria om folk som dött, av orsaker jag i och för sig bara har hypotser om, men ändå pressar jag lite. Det ska tilläggas att vi hade kontroll. Vi vet att det är viktigt att gå i ett lugnt och behärskat tempo. När jag menar pressa så är det egentligen ytterst korta sträckor. Säger jag i alla fall, möjligen är sanningen en annan. Då och då drar jag min duff över munnen för att inte överanstränga lungorna med kall luft och istället andas lite varmare luft. Det börjar bli kallare nu men ändå är varmt och gött på dagarna när solen strålar. Det är alltid lite tungt att vandra tidigt på morgonen, speciellt här uppe, men vi känner oss båda starka. Lite sega ben men det går bra liksom. Alltid lite mjölksyra i benen här uppe. Bra syreupptagning och ingen huvudvärk. Dricker bra med vatten varje dag, som sagt, 3 liter minst. Väldigt viktigt. Det går inte så extremt mycket uppför i början och efter ett tag börjar det gå nedåt igen. Vi möter mycket yaks och sherpas längs vägen. Väskan känns tung mot axlarna och nacken. Det är inte den bästa väskan att gå med här uppe direkt och jag vet det. De bästa väskorna tar vikten mer på höften, min tynger ned för mycket på nacken. Vi når något som heter Sanara, tror jag, och där möter vi Marathonlöpare. Vad i helvete, tänker jag först. Här kommer det folk springandes i bergen. Några snäpp mer ansträngande än Göteborgsvarvet kanske. Imponerande. De startade vid Gorak Shep runt 06:30 och var vid Sanara, där vi mötte första löparen, runt 09:00. Väldigt bra tid med andra ord. 

 

Vi käkar och passar samtidigt på att ladda min kamera med Bikrams solceller. Efter lunchen börjar det gå mycket uppför igen, kanske 700-800 meters stigning. Det är utmanande. Luften är tunnare och det känns som om det går riktigt sakta. Men jag tror det var lite av en illusion, för nog fan tryckte vi på relativt bra. Behärskat givetvis. Passerar en kontroll. Vid det här laget slås jag igen av tanken på att det är väldigt lätt att vandra upp till Base Camp på egen hand. Du kan fan inte gå fel, då är du totalt kass asså. Det är inte jättemånga skyltar men det är ju en led hela vägen upp. Möter ännu fler löpare och ännu fler sherpas med sina tunga lass på ryggen på vägen upp. Stannar till snabbt och tar pulsen, 130-140 slag i minuten var väl ett riktigt värde skulle jag tippa. Nu är hjärtat ansträngt du. Bikram påpekar detta. Axlarna svider och låren är sega som deg typ. Vi håller samma takt, sänker den något. Framme runt 11:40 i Tengboche. Tog oss alltså ca 4 timmar och 20 minuter. Normalt sett tar det 6 timmar eller mer och det kan ju tilläggas att vi också stannade för lunch. Annars, kortare tid - kanske under 4 timmar. Du känner dig lite kluven. Du vet att du kände dig stark och att det var en bra prestation samtidigt som du känner dig lite dum för att du pushar så. Folk dör här uppe, ibland på grund av bristen på respekt för den miljö de vandrar i och jag försöker så gott jag kan att inte utmana mig själv och mitt öde. Hela tiden samma mantra, det är ingen tävling - låt folk gå förbi dig och se det som en bra sak. Tro mig jag överdriver inte. 

 

Väl framme checkar vi in på Hotel Himalayan och lämpar av väskorna på rummen. Ingen dålig vy från mitt rum. Herregud, jag står där i rummet och blickar rakt upp mot Everest, Lhotse, Nuptse och Ama Dablam. En otrolig utsikt. Givetvis ligger de en bit bort men fan det är vackert alltså. Känns nära, haha. Nu börjar det kännas ganska kallt. Vi är ännu högre upp nu och det märks med en gång. Något molnigt när vi kommer fram och det blir bara värre. Vi passar omedelbart på att göra vår acklimatiseringsvandring till en närliggande topp på högre höjd ca 200 meters stigning. Viktigt. Lättare att sova bra inatt också säger Bikram. Vädret ställer om fort nu. Vi står där uppe och ser hur molnen kommer farandes mot oss. Vi går nedåt och jag passar på att utforska Tengboche på egen hand innan vi tillsammans ska besöka Tengboche Monastery. Det är inte stort, finns kanske ett fåtal hotell/lodger samt något bageri. Känner mig stark och andas bra. Blir vän med en häst som följer mig vart jag än går. Blir rädd och får för mig att jag ska gömma mig någonstans. Börjar frysa lite. Det är kallt nu och det snöade lite lätt. Svettig under kläderna, ingen trevlig känsla här uppe. Jag kryper ner under täcket med fuktiga kläder, varför vet jag inte. Ingen lust att ta av mig liksom. Fryser som fan. Hur tänkte jag nu? Jag måste ta av mig kläderna men jag fryser så jag skakar mer eller mindre. Jag byter alla kläder mot den andra uppsättningen. Går ned och möter upp Bikram för att sedan gå mot klostret. Det är kallt i klostert också. Vi förväntade oss flertalet munkar men därinne satt bara en munk och rabblade något högt och ljudligt för sig själv. Väntade på ledaren, Rinpoche som det kallas tror jag, men han dök aldrig upp. Bikram tvingar mig att göra någon bugning mot statyn för att visa respekt innan vi lämnar, så jag gjorde det. Kände mig som en elefant i ett glashus när jag skulle härma honom. Hade inte förvånat mig om jag halkat, pga de hala blöta strumporna, och slått sönder någon 1000-årig vas eller nått i min närhet. Vi går sedan hem och beställer in mat. Pizza. Fan vad gött. Ser någon dokumentär om Everest på Bikrams telefon och bara chillar. Småpratar med folket där. Stöter på någon konstig man från slovakien. Verkade vara smygbög, men vem är jag att dömma. Dimman hade lagt sig så tätt nu att man inte såg ett smack utåt. Läskigt. Gick och lade mig runt 20:30 och hoppade ned i sängen och sovsäcken med alla kläder jag har, inklusive handskar och dubbla mössor. Vet att det inte är så man borde göra men det funkade för mig. Drog täcket över huvudet, vilket snabbt gjorde att värmen steg när jag andades. Testade att lägga några blöta klädesplagg längst ned i sovsäcken för att eventuellt värma upp dessa under natten med kroppsvärmen. Vet inte om jag tycker det funkade som jag ville. Vid det här laget var det ca -9 grader utomhus och säkert uppåt -3 i mitt rum pga det knäckebrödstunna väggarna. 

 

DAG 5

 

Tengboche till Dingboche: 3 timmar 25 minuter 
Start 07:20, Framme 10:45
Distans ca 10 km

 

Påväg upp mot Dinboche. Ser lite sliten ut här va? Vi ser ut som två bovar för trötta för att orka råna någon. 

Bikram stannade och bad för oss till högre makter. Han plockade upp en liten sten och la i stenhögen. Antagligen bad han om en säker färd för oss båda genom Himalayas bergskedja. 

 

Need AIR!!! Här var jag ganska sliten och trött.

 Ser fan helt död ut egentligen. Men det ser kanke värre ut än vad det är. Luften var svår att andas. Vandringen från Tengboche var inte särskilt avancerad, mer eller mindre ganska plant. Men man är lite sliten ändå efter några dagars vandring. Dock, joggade vi hela vägen ner härifrån sen och så var det med den saken. 

 

Oximeter - mäter syrenivån i blodet. Bikram var en smart pöjk alltså. Väldigt noggrann med sina klienter och mån om att ingen far illa till. Han berättade någon gång under vandringen hur han ställdes mot väggen vad gäller att lösa ett problem för en kille som hade höjdsjuka - Bikram gav honom viagra för att tunna ut blodet eller vad tusen han sa. Minns inte, men berättelsen var rolig. Men, just råstånd är väl inget att föredra uppe bland bergen. Du är ganska isolerad liksom, särskilt under vintermånaderna. 

 

Sammanfattning: 

 

Vaknade runt 06:30 typ. Vaknade av egen motor då batteriet på telefonen dött. Nej, men gud vad ovanligt, telefonjävel. Natten var kall men ändå helt ok. Fick gå upp och pissa en gång och det vill man helst inte göra, då det verkligen är svinkallt när man går upp. Det är en av nackdelarna med Azomide, du pissar som en häst. Passar på att dra bort gardinerna och blickar upp mot Everest, ser rosa moln. Måste fota. Wow. Inget dåligt sätt att vakna på direkt. Trots att jag fryser så jag skakar öppnar jag fönstrena på vid gavel och känner hur den kalla bergsluften strömmar in i rummet. Vad gör man inte för några fina bilder. Är inte det National Geographic beteende, det vill säga göra allt för en bild, då vet inte jag. Börjar packa. Bikram knackar snart på dörren. Vi kom överens om att han skulle agera alarm då min telefon inte går att lita på. Har sedan länge gått förbi bäst före datum för att bli kastad stenhårt i närmsta betongvägg, men trots det fick den följa med en tur upp i Himalaya. Efter 10 minuter sitter jag i matsalen redo för en Continental Breakfast = 2 toast + stekta ägg + sylt och smör samt någon gröt och ingefära te. Helt ok faktiskt. Vad man än äter här uppe så är det gott. Tro mig. 

 

Vi kom iväg runt 07:20. Frost på marken och kallt och jävligt, men håller man farten uppe går det bra. Topparna syns runt omkring. Klart liksom. Givetvis glor man på toppen av Everest då och då. Starka jetvindar minst sagt. Det yr och det har sig. Lätt att hitta. Vi möter folk på vägen som ska åt andra hållet. Troligtvis varit vid Base Camp.  Vi håller ett bra tempo och det känns inte ansträngande. Vi går hela vägen till Somare, om jag minns det rätt och tänkte käka lunch där. Väskan tynger mina axlar. Syreupptagningen blir tyngre. Det blir jobbigare och jobbigare att andas, men du vänjer dig också. Använde buffen så mycket jag kunde pga den kalla luften. Vi har nått Somare på god tid trots att Bikram tog täten och bromsade vår framfart lite. Det tycker jag bara är bra för jag har som sagt en tendens att dra upp tempot. Sofia kan bekräfta detta. Vi skippade lunchen och köpte bara vatten. Vi tänkte att vi äter när vi kommer fram iställlet, har ändå redan kommit halvvägs. Väskan gör att axlar och nacke smärtar lite. Vi tog paus i ca 10 minuter innan vi gick vidare. Inget slösittande här inte. Vi är sega båda två men håller ett stadigt och jämt tempo hela tiden mot Dingboche. Det blir nu än tyngre ju högre upp vi kommer. Har dragit ned båda mössorna långt ned i pannan för att motverka att de kalla vindarna slår rakt mot pannan vilket i mitt fall lätt orsakar huvudvärk. Jag vill ha koll på om den huvudvärk som uppstår är på grund av höjden eller kylan. Vi möter mycket folk på väg åt andra hållet. Vi vänder oss om. Tomt. Ingen annan håller vårt tempo. Vi går ju för tusan långsammare än myror, eller? Vi har klockrena utsikter hela vägen upp mot de högre bergen. Everest har nu försvunnit bakom Nuptse, men du ser fortfarande snön som yr där uppe från toppen. Vi närmar oss Dingboche och vi kan konstatera att detta ändå var en av de tyngre sträckor vi gjort. Men samtidigt så är kroppen segare nu efter några dagars vandring och syret är fattigare så det finns ju en orsak. Vi kommer upp på toppen av en kulle och ser Dingboche samt de kringliggande topparna. Vi ser också Island Peak för första gången. Spännande. Toppen jag övervägde att bestiga, men tillslut tänkte jag att detta får vara ansträngande nog. Det var dessutom komplicerat med tillstånd och lite dyrt så det får bli nästa gång. 

 

Bikram pekar nu uppåt mot vår acklimatiseringspunkt i Dingboche. Några böneflaggor vajar ca 200 meter upp på en sluttning. Vi vandrar vidare mot Good Luck Hotel. Vårt boende, som sägs vara det finaste i Dingboche. Av med väskorna och in med maten. Alla kläder är dyngsura och jag börjar fundera på om jag är en riktig amatör när det kommer till att klä sig så att det inte känns som om man hoppat ned i bad med alla kläder på. Men det blir väl så när man blandar kvalité med skit - North Face med North Fake - även om jag nu inte hade North Face så fattar ni vinken. Käkade Dal Bhat - ris, grönsaker, potatis och lite sås samt en soppa. Gött det. Satt och huttrade när jag åt. Drack mycket vatten. Vi snackade lite och jag markerade på kartan hur vi gått och hur lång tid det tagit osv. Återigen har vi som sagt överträffat oss själva vad gäller tempo. Bikram sa att det var ett rekord även för hans del. Jag var sen tvungen att gå upp till mitt rum och byta alla kläder igen, lägga de på tork. Men de kläder jag skulle byta till var kalla och kändes också blöta. Nice. Underbart där. Där och då kändes det som om jag frös fast i golvet. Jag blev ståendes och bara stirrade ner i golvet en stund som om jag fått ett anfall eller bara blivit hjärndöd. Här finns inte de bekvämligheter som finns hemma direkt, minns jag att jag tänkte. Ingen varm dusch att fly in i, inga varma kläder att byta om till. Här fick man lida lite och så var det med den saken. Jag lade ut alla kläder på sängen och tog sedan ändå på mig de kläder som bara kändes kalla. Smart val. Jag minns att jag vid det här laget stod och skakade som om jag hade Parkinsons, och jag kunde inte kontrollera det. Iskallt på rummet. Jag smällde i mig en energibar och gick sedan ner igen. Det var något varmare där nere. Solen stod på och sken in genom fönstrena så jag satte mig där. 

 

Det började bli molnigt. Vi bestämde omedelbart att göra vår vandring nu innan det blir värre och det gjorde vi. Vi gjorde en ganska snabb stigning mot toppen på ca 4650-4700 meters höjd. Det stack till lite som nålar i bihålorna när vi närmade oss den höjden men annars var det ok. Man känner ingen direkt huvudvärk. När vi var där uppe var det ännu molnigare och vi satt där och blickade ner mot Dingboche. Vi såg nu inga toppar alls pga molnen. Vi stanande inte länge. Efter det började vi jogga lätt nedför. Benen var sega och mina skor var inte direkt de bästa joggingskorna - men vi kom ned fort i alla fall. När vi klampade in på vårt boende igen så satt folk och kollade på filmen Everest från 2015. Lite kul tycker jag att de ändå har de filmerna här uppe som man kan se på även om just den handlar om katastrofen som inträffade 1996. Käkade sen spaghetti och tog någon vitlökssoppa - ska tydligen vara bra på den här höjden. Drack vatten. 3L kvoten uppfylld även idag. Bra. De bjöd senare på lite popcorn och vi satt och snackade en stund. Bikram plockade fram sin Oximeter så vi kunde mäta syret i vårt blod. Vi låg på bra nivåer. Jag på 90 och Bikram på 88. Mätte man igen fick man ett annat värde. Bikram blev chockad så han mätte igen. Han hamnade på 90-91 så vi har typ samma värden vilket är väldigt bra. Vi acklimatiserar oss lika bra verkar det som. Allt under 75 är mindre bra och vi fick nys om att en tjej hade runt 65 och hon mådde inte bra alls.  Det gälller verkligen att hela tiden vara medveten om vad man göra och ta det här på fullaste allvar. Jag har tänkt mycket på det och kommit underfund med att följande faktorer bör tas i beaktande ytterst seriöst innan och under vandringen för bästa upplevelse: 

 

1. Vilka skor du väljer är ytterst avgörande

2. Vilken typ av väska du har - tung eller inte, tyngd på höften eller inte (väska ej över 15 kg) 

3. Om du har rätt kläder med dig och hur du klär dig under vandringen

4. Om du dricker mycket vatten eller inte (3L varje dag är att rekomendera) 

5. Om du pressar eller tar det i ett lugnt tempo

6. Om du har en buff eller inte - för den kalla luften (torrhosta) 

7. Om du tar tid nog för acklimatisering vilket är bland det viktigaste här uppe

8. Om du äter duktigt och rätt saker eller inte och definitivt avstår alkohol för att inte bli uttorkad - eller annat såsom Coca Cola eller kaffe som faktiskt påverkar dig på ett eller annat sätt. Det kan verka lite extremt. 

9. Om du tar höjdsjuketabletter såsom Diamox eller inte (en halv tablett varje dag är nog) 

 

 Dag 6

 

Dingboche till Chukung

  

Någon som dött troligtvis som en följd av en olycka uppe på något berg i närheten. 

Vägen till Chukhung. 

Counter Terrorist Win (bild lånad från Elitstyrkan i Counter Strike)

 

Skämt åsido, det fanns faktiskt en anledning till att jag gick klädd såhär och orsaken var för att värma upp luften som jag andades in så att jag inte drog ned alltför kall luft i lungorna. Jag hörde otroligt många som gick och hostade vart vi än kom och det berodde till majoriteten på att folk ignorerade detta och fortsatte andas in kall syre som om de var på havsnivå. Ett annat knep, som jag lärde mig på vandringen till Machu Picchu i Peru är att andas in genom näsan - om det stämmer vet jag inte, enligt guiden Coco så skulle det hjälpa. Men hur jävla lätt är det på över 4000 meters höjd då när du knappt kan andas som det är. Ja, med den huvan över munnen blev det stundtals varmt och det var tyngre att andas så när man gick - men jag visste att det gjorde gott. Givetvis var det här även till för att inte andas ned alltför mycket smuts och skit i lungorna, det rördes ibland om ganska rejält på leden vi vandrade.

 

 

Precis nått fram till Chukhung, rapport inifrån rummet. 

 

Sammanfattning: 

Vaknade, hör och häpna, 06:27. Måste vara tredje gången nu som jag vaknar exakt det klockslaget. Vad i helskotta pågår, har jag gått in i någon jävla labyrintexistens där allt bara är en kuliss? Det spökar på högre höjd. Frost på insidan av rutan, kall natt. Brrr. 

 

Får nys om att Bikrams bror och några till ska bestiga Island Peak. Men de behöver extra sockar. Smart där. Vi fick först uppdraget att köpa och leverera sockar till dom men sen blev det inget med det ändå. Vägen mot Chukhung är en av de lättare vi vandrat hittills. Inte särkskilt anstängande. Vi är nu så nära Ama Dablam vi kan komma. Framme igen på rekordtid, 09:20 ca. Dags att käka, Dal Bhat. Mäter syrenivån = 87. En kille här hade 76, han var sjuk. Han hade satsat för hårt på att bestiga Chukhung Ri samma dag som vandringen från Dingboche. Spenderar tid med att läsa i min bok, ligga i min säng och filosofera - saknar Sofia samt att ha henne som resekamrat. Det är kallt som fan. Går senare upp och käkar och snubblar över några argentinare, en tysk och en spanjor. Konverserar med dom runt eldspisen tills läggdags. 

  

 

Dag 7

 

Acklimatiseringsdag: Bestigning av Chukhung Ri 5550 meter

Upp och ner på ca 3 timmar

Start: 07:40

 

 På toppen av Chukung Ri, 5550 meter - med Ama Dablam i bakgrunden. Första gången i mitt liv jag vandrat såhär högt upp. 

Utsikten från Chukung Ri med Lhotse och Nuptse till höger i bild. 

 Utsikt från Chukung Ri, Ama Dablam tornar upp.

 

 

 Med Lhotse och Nuptse i bakgrunden. Everest syns inte men ligger strax bakom.

 

 En kraftansträngning och HOPP! Risk för att skita ner sig, men värt det. 

 

 
Toppen av Chukhung Ri. Här når jag mitt livs högsta punkt.

Toppen av Chukhung Ri. 

Toppen av Chukhung Ri åt vänster strax under min högra hand. Lhotse och Nuptse syns bakom mig. Här är jag ute på en vandring på egen hand då vi tidigare idag bestigit Chukhung Ri och numera hade otaliga dödtimmar framför oss. I bild syns ett blått tak på ett hus, någonstans där bodde vi. 

 

 Tjohej! Skutt och Ama Damblam där min högra hand sträcker ut. 

 

Sammanfattning: 

 

Telefonen urladdad. Blir väckt av min personliga väckarklocka Bikram som bankar på dörrn. Käkar frukost och sedan dags för bestigning av Chukhung Ri, den högsta punkten i mitt liv. Såg strax innan folk bli evakuerade med helikopter tillbaka till Lukla. Höjdsjuka eller matförgiftning tippar jag på. Hoppas de har försäkring. Kändes kanon på vägen upp mot toppen och att stå där uppe. Fantastiskt väder. Vi gick verkligen i myrfart uppåt. Ser toppar såsom Nuptse, Lhotse, Island Peak och Ama Dablam - ett ord - vackert. Verkligen fantastiska vyer. Får för oss att springa ned för Chukhung Ri efter en stund. Någorlunda klokt, men kul där och då. Bättre springa nedför än uppför vad jag förstår. 

 

Senare på kvällen pungar jag ut för att få WiFi till telfonen. Saknade Sofia och tänkte att de säkert ville veta att jag fortfarande levde. De blev alla väldigt glada, så lugnt värt kostnaden. Sofia skrev om att eventuellt möta upp mig någonstans i världen igen och fortsätta resa. Väldigt kul och trevliga nyheter. 

 

Fryser som fan vid läggdags, hoppar ner i sovsäcken efter att jag tömt blåsan i hopp om det bästa. Jävla tabletter.  Fick info om att det var -14 grader ute den här natten. Hyperventilerade när jag drog täcket över huvudet. Var svårt att få kontroll på andningen en stund. 

 

DAG 8

 

Chukhung till Lobuche via Kongma La Passet: 6 timmar

Distans ca 10 km

 

Kongma La Passet. Vi ska hela vägen upp och över den bergskedjan där framme. Detta är tungt, mina damer och herrar med varsin väska på ryggen över 14-15 kg. Det är tungt att bara gå här vanligtvis utan väska. Bebissteg. 

 Sjön som talade. Isen lät konstant, som om den sprack - troligtvis pga värmen från solen. 

På väg upp mot högsta punkten på passet. Vi har avklarat den tuffare biten på Kongma La men den sista stäckan här var jäkligt tung den också. Då tog vi fram kamerorna och började filma när vi flåsade som mest. 

 

På väg upp mot toppen av Kongma La Passet. Notera flåset och vår enorma satsning uppåt.

Böneflaggor med inskriptioner. Tror det är fem olika färger, vardera symboliserar sin sak såsom himel och jord. 

 

Högsta punkten nådd under Kongma La Passet - det tuffaste passet på vandringen.

 

Högsta punkten på Kongma La Passet. 
 

Snart famme vid Lobuche. Vi passerar Khumbu Glacier på vägen. Nu är jag rejät mör vill jag lova. 

 Lobuche. Far åt helvete vad efterlängtat. Nu värker det rejält i axlarna alltså. I det röda huset längst ned snett till höger ovanför Bikrams huvud, där sov vi. 

 

Sammanfattning: 

 

Idag är det dags för det första och tuffaste passet på vandringen, sägs det i alla fall att det är. Vaknar tidigt och dricker te samt käkar nudlar med all möjlig skit i, fullpackat med ägg, lök, paprika, spenat, vitlök - bara för att ladda maximalt. Finns inget på vägen till Lobuche så jag hade laddat upp med energibarer och vatten - som fanns lättillgängligt under vandringen. Vi börjar gå. Bikram berättar om att en tjej tvingades att evakueras med helikopter på grund av lunginflammation. Vägen i början är helt okej, men sen stiger det. Det är en brant stigning uppför. Många saktade in men vi höll bra tempo. Bikram blev trött och behövde vila, jag kände mig stark men respekterade och tog det lugnt. Självklart, man är väl inte dum. Ibland kanske. Hans hjärta slog hårt och ansträngt. Vi gick tillslut om alla och var först upp. Det skulle vara tufft sades det men jag tycker inte det var så himla farligt. Att flåsa kommer väl naturligt. Det har jag gjort mer än nog tidigare i mitt liv. Men hjärtat slog hårt och pulsen var hög, så är det bara. 

 

Vi vandrade förbi en eller två vackra turkosa sjöar på hög höjd innan vi nådde högsta punkt på Kongma La Passet, 5 535 meter. Väl uppe har vi fantastisk utsikt, klockrent väder. Vi ser ända ned till Lobuche härifrån. Bikram säger att vi nog är där inom 2 timmar - vi alltså - inte andra dödliga. Nu kom värsta biten enligt mig, det gick nedför. Det sliter som fan på knäna och låren, helvete. Det här var jobbigt för mig, inte att gå uppför. Halkade flera gånger men lyckdes parera varenda gång utan att slita upp skallen på någon sten. Man började känna sig risig nu, ville absolut komma fram men vi tog det lugnt. Axlar, knän och lår värker mest. Går över Khumbu Glacier och når tillslut Lobuche. Känner mig ganska slut. Ont på flera ställen. Mild huvudvärk. Oxymeter visar dock 91, väldigt bra. Vi kom hit på 6 timmar - många tar 9 timmar på sig. Duktiga vi är. Haha. Stannade till på New EBC Hotel tror jag. Resten av dagen spenderas med att se färg torka - nej, men det kändas nästa som om min energi knappast pallade mer än så. Konverserade med några från Australien och Nya Zeeland och käkade sen var det verkligen läggdags. Tuff dag ändå, sammantaget. 

 

Del 2 fortsätter i ett andra inlägg. 

Ultra Sil Sea To Summit daypack

 Dagväskan från Sea To Summit fick jag god användning av under min vandring till Mount Everest Base Camp. Den är extremt lätt och komprimeras till en liten boll som rymmer handflatan och kan hängas i nyckelringen. Utöver det så är de gjorda i slitstarkt material, väger endast runt 68 gram och de rymmer uppåt 20L. Det är utan tvekan de bästa väskorna både jag och Sofia har haft med oss på vår jorden runt resa och vi kommer absolut att fortsätta ta med dom även vid framtida äventyr.