JORDEN RUNT 365

 

En av de absolut vackraste bilder jag tog. National Geographic varsågoda. Silverfat. 

 

Nu börjar det gå mot kväll och på toppen av Kala Patthar är det svinkallt. Mount Everest till höger i bild finner sin naturliga gråsvarta nyans igen och det sista av bergsglöden är på väg bort.

 Kvällen är ett faktum. Likt en dröm. 

 Då det blev så extremt kallt och blåsigt så vi var så illa tvungna att bege oss nedåt innan det blev kolsvart ute.
Enstaka stjärnor syntes på himlen under vår vandring nedåt igen. 

 

Bergsglöd och en efterföljande månuppgång vid Mount Everest. 
 

Sammanfattning: 

 

Ja, en minst sagt innehållsrik dag. Vandring till Gorak Shep och efter det en kombo av både Base Camp och bestigning av Kala Patthar. Helt sjukt egentligen om man tänker på det. Och inte nog med att jag fick se Base Camp, jag blev också vittne till en av de sjukaste saker jag någonsin sett naturen bjuda på och det minnet är odödligt. En kombo av bergsglöd och månuppgång - herregud. 

 

Vägen till Gorak Shep, som för övrigt är på den klassisk Base Camp rutten igen, var som att vandra i ett gigantiskt grustag. Helvete vad sten och grus. Vi når fram till Gorak Shep och checkar in på Yeti Lodge. Helt ok ställe. Stannar inte länge innan vi beger oss mot Base Camp. Vi var båda väldigt exalterade. Vi ser och hör flera små laviner på vägen bort. Fräckt. Tur ingen är i närheten. Inga tält i Base Camp vid den här årstiden. Är inte säsong för det. April-Maj är mest populärt. Vi nådde fram till en punkt där det fanns massa prayerflags osv. En del folk som samlats här men inte överdrivet många. Vi firar att vi kommit fram och gratulerar oss själva mer eller mindre. Jäkligt bra jobbat.

 

Man ser ju inte Everest härifrån men det är ändå speciellt att stå här. Eller jo, du ser en liten del av toppen faktiskt. Men den mest spektakulära utsikten kommer senare. Vi spenderar lite tid här, fotar och har oss. Vi ser en del helikoptrar som cirkulerar i luften. Efter en stunds njutning måste vi röra på oss igen. Vi tänker att vi nog klarar Kala Patthar idag också men först måste vi käka. Dal Bhat såklart. Jag blir otålig, vill röra på mig med en gång. Vi bestämmer oss för att bestiga Kala Patthar så vi är där uppe någon gång runt 15-tiden vilket innebär att vi får både dagsljus och får se solnedgången samt bergsglöd. En perfekt kombo skulle det visa sig. Vädret var klockrent. Vi visste att det var kallt häruppe så det fick bli den tjockaste jackan av North Fake kvalité. Vi gick i myrfart uppför. Verkligen myrfart. Jag blir orolig att vår extremt långsamma takt kommer att göra så vi förlorar dagsljus, helvete - jag springer. Eh, nej. Men jag började gå lite före Bikram, tillslut var det ett stort avstånd. Utsikten blev verkligen bättre och bättre ju högre upp man kom. Kala Patthar är inte alls svårt att bestiga. Det är bara att gå, långsamt. Nådde toppen ensam, Bikram var trött och långt efter. Stod där och blickade ut över fantastiska vyer och mot Everest. Fan alltså, här står jag. Gnugga ögonen pöjk. Blåste lite på toppen men inte överdrivet. När Bikram kom gick vi ytterligare 5 meter uppåt ihop, man fick egentligen inte det. Vi satt nu alltså så långt upp man kan komma. Stup på båda sidor. Någorlunda blåsigt och mycket prayerflags här uppe. En gudomlig utsikt. Man kände ett sug av att sitta här uppe, var verkligen helt galet. Vi satt här i säkert 20 minuter helt själva, inte en själ. Men sen började folk trilla in såklart. Någon bjöd till och med på Whiskey ur en kork, brann till rejält och värmde gött. Tackar. Vi njöt av naturens makalösa skådespel, frös så vi skakade och sen var det dags att ta sig ner igen med pannlampor. Mörkret kom fort. Vi hann med att halvjogga lite på vägen ner sen gick vi resten. 

 

Väl framme i stugan igen satte vi oss vid brasan. Folk kommenterade min extrema fotsvett när jag tog av mig skorna. De bar fram ett stort fat och gav mig en tvål och skickade iväg mig till toan. För helvete, det här är väl för tusan en vandringsmiljö - hur mycket bekvämligheter finns här uppe egentligen. Ingen dusch direkt. Vad förväntar ni er. Bit ihop. Men jag lunkade ändå iväg och tvättade mina äckliga fötter. Oxymeter visade 76 - Bikram sa att det kunde bero på att jag nyss käkat när vi mätte. Vem vet. Kanon dag. God natt. 

 

 

 

 

 Everest Base Camp och Kala Patthar avklarat. Vidare till Dzongla. 

 

 

Sammanfattning: 

 

Enkel dag med enkel vandring. Inga problem alls. Fantastiska vyer ännu en dag och strålande solsken. Det här var en av de lättaste vandringarna hittills. Kände dock lite i knäna under den här dagen. Stöter på grabbarna från Argentina, Spanien och Tyskland. Samtalar lite. Sen käkar vi. Det var vi värda. Gick och lade mig för att sova sen. Skittrött. Sen hamnar jag i matsalen och sitter och läser en hel del samt skriver dagbok. Det sker inte mycket den här dagen då vi har en tung vandring i morgon igen. Käkar jakstek och sen är det läggdags. Jag kände en längtan efter civilisationen igen, men bara lite. Jag älskar hur primitivt det är också. 

 

 

 

 Vandring över en glaciär

 Bikram tar täten uppför glaciären. Vi ignorerade det faktum att vi hade stegjärn/spikskor och gjorde ett försök utan. Det var glashalt på sina ställen. Grabben ovanför oss i bild, var minst sagt ute på hal is när han gick för nära branten till glaciären. Ett snedsteg här uppe och du sätter av i en jävla fart nedför som blir svår att bromsa. Jag poängterade detta för Bikram, som givetvis säkert hade koll, att vi borde gena mer snett över åt höger där det sluttade mindre.

 

 
Glashalt. Här råkade jag, mest pga för att jag fipplade med kameran, trampa fel en gång och halka till så att jag slog i kameran isen - men jag bromsade upp mitt glid nedåt omedelbart. Ibland kilade jag in fötterna i de sprickor som bildats i isen för att kunna ta mig uppåt. 
 

Uppe på toppen. Det kanske inte ser mycket ut för världen, men det var stort. Notera en utav stenarna längre bort strax till höger om min böjda arm i bild, dessa är något större än en människa - bara för att ge perspektiv. Till vänster i bild rakt ut från min axel syns en liten liten prick på isen precis vid kanten till berget - det här hade varit samma storlek som en människa om det stått någon där. 

Notera också att det inte bara var att knalla upp hit rakt fram som om man tog en promenad i parken. I höjd med mina knäskålar löper en barriär som gjorde det svårt att ta sig fram - ett gap mellan där jag nu står och själva glaciären. Vi testade först genom att gå uppåt där allt grus och alla stenar syns men det blev för riskabelt då man hela tiden sjönk nedåt och bakåt. Ett fall här med väska på rygg hade gjort ont. Det var också glashalt på sina ställen. Så vi fattade beslutet att gå runt, gå nedåt till vänster i bild och runt en liten vattensamling där nere och klättra uppåt över stora stenar och ner igen för att kunna gå uppåt på andra sidan. 

 

 På toppen av Cho La Passet, med glaciären bakom mig.

 

 Gokyo

 

 

Sammanfattning:  

 

Enkelt. Bestigning av Gokyo Ri på rekortid. Vad hände där liksom? Jag minns att natten till idag var den bästa natten hittills. Fan, vad gött jag sovit och inte heller var det så kallt. Käkade frukost och sen begav vi oss uppåt mot Gokyo Ri. Vi tog det väldigt lugnt, men efter ett tag så är Bikram väldigt trött och ber mig fortsätt utan honom. Jag trampar på men tar det ändå lugnt tycker jag. Andra hade väl inte tyckte det och visst fan flåsar jag men vadå då. Naturligt på denna höjden. Jag stannar till efter en stund och blickar nedåt, Bikram vinkar fram mig. Jaha, okej. Ja, men då går jag då. Så jag trampar på i min takt och siktar på toppen. Tänker flera gånger att ajg absolut inte får ta ut mig, kanske inte är så bra. Jag bollar dessa tankar. Vill inte heller dra på mig den där jobbiga hostan. Drar uppe buffen över munnen och trycker på lite. Tjejen som startade en halvtimme före oss, då vi fortfarande käkade frukost har jag nu kommit ikapp och gick förbi. Börjar fundera på om jag kommer att bränna ut mig totalt nu. Vad håller jag på med. Killer instinct slår in. Det är inte jag som styr det. Det är min hjärna. Ja, just det ja - det är ju jag som styr min egen hjärna såklart. Känner en instinkt av att kämpa tills jag stupar, fråga mig inte varför. En del av mig ville veta om det gick. Nå toppen på så bra tid som möjligt. Det enda problemet här är att jag hela tiden hela vägen upp pratade med mig själv och intalade mig själv om att ta det lugnt och inte utmana ödet. Gick väl sådär va? Har nu gått om 6-7 pers på väg mot toppen. Inga varningsklockor. Känner dock att jag har kontroll. Blickar nedåt, Bikram är långt efter. Når toppen på 1 timmar och 45 minuter. Helt ok tid tycker jag. Utsikten är fin men den slår inte Kala Patthar. Det är egentligen två olika typers utsikt. Från Gokyo ser du i och för sig mer och längre men just Everest är något unikt. Vädret var inte klockrent men ändå bra, väldigt vacker utsikt och den helt sjuka turkosa sjön långt där nere. 

 

Bikram möter upp mig på toppen och vi tar lite bilder ihop. Efter det joggar vi hela vägen ned från toppen till botten. Vi är ta mig fan helt sinnesjuka. Men gick bra faktiskt. Först upp och först ner för min del, Bikram gav upp båda gångerna. Väl framme vid vårt boende igen beställer jag in en Jakburgare, väldigt god och väldigt välförtjänt.  De var faktiskt väldigt skickliga på maten här. Kanon. Efter det vilar jag i ca 3-4 timmar då jag var lite trött. Välbehövligt. Efter att jag sovit och går ut i matsalen för att käka igen så får jag höra av Bikram att det är en cyklonvarning utfärdad. Hmm, det lät ju sådär. Vi ligger verkligen på gränsen till dåligt väder nu. Det är moln överallt. Bestämmer oss för att påbörja vandringen redan 05:00 imorgon för att "fly fältet" så att säga. Om vi inte börjar i tid kanske vi inte klarar av att göra sista passet, Renjo La. 

 

 DAG 13

 

 

 Jag tog med dessa två bilder för att visa vad som sker med kroppen "bakom kulisserna" när du vandrar i den här miljön. Bakom all glamour och alla vackra bilder så är både kroppen och du själv väldigt slutkörd. Saken är bara den att du ignorerar det. Framåt är enda vägen. Här har du mig osminkad, icke leendes, iskall, trött, i smärta och nära döden. Nej, inte riktigt så illa. Men det här visar tydligt på hur trött jag var inför det sista passet och hur in i helvete seg jag kände mig som en följd - inte bara av den svåra vandringen i snö och halka men också tack vare att vi gick upp mer eller mindre mitt i natten och jag hade fått max 3 timmars sömn på grund av insomnia. Insomnia får du lätt på hög höjd som denna vilket innebär att du får extremt svårt att somna och tankarna rusar som om du gick på droger. Det är helt sjukt. Jag minns hur jag låg i sängen den natten och spelade upp gamla minnen för mig själv i skallen som om någon bytte bilder på en projektor. En sjuk tortyr jag inte rådde över. Jag hoppade alltså mellan barndomsminnen och dåtid till nutid och tankar om framtid som om jag föll från en hög byggnad och såg livet passera revy. Otroligt irriterande. Det hjälper liksom inte att räkna får då direkt. 

 

Måste också poängtera att jag lyckades göra mig själv förvånad över att jag relativt otränad, gick upp i bergen i Himalaya och trampade på som om jag inte gjort annat. Militärmarsch för att bli JÄGARE - släng dig för fan i väggen. Detta är prestation. Skryt skryt! Testa själv du. 

 

 Man kan vara glad även om vädret är totalt kasst och cyklonen är oss hack i häl. Bara dagen innan strålade solen  och det var varmt. Men jag ser lite hängig ut eller hur? HaHa! 

 

 Helt öde, svinkallt och dödstyst, nästan så man hör snöflingorna slå i mark - och vad fan hittar vi då om inte en tältande ryss på toppen av passet med en dunderväska till packning. Jaja, nice to meet you I say. Do joou speak Vodka?

Bikram har frusit fast, fram med varmt vatten. 

Precis nått toppen av Renjo La Passet och har nu påbörjat vandringen neråt på andra sidan. Snön gör att stenarna är jobbigt hala. Suger i låren och värker i knäna av all belastning nedåt. Att gå uppför är en sak men att vandra nedför är satans jobbigare ibland. Bikram förklarade att om bara 1-2 dagar så är det inget bra alls att passera denna vägen. Svårnavigerat och riskabelt. 

 Apa Sherpa, japp ännu en legend. Vi missade honom dock, attans. Han var på resa i USA för att promota något om jag inte minns fel. Men vi passade på att bo i hans hus medans han var borta. Tack. Den här mannen är världsrekorhållare, Guiness World Records, som ni ser här till vänster i bild - i att ha bestiget Mount Everest flest gånger i historien. Hela 21 ggr har han stått på toppen av världens högsta berg. Dra mig baklänges vilken insats. Denna taniga lilla dvärg till man. Jaja, jag är imponerad. 

 

 
Nått fram till Thame efter en lång vandring hela vägen från Gokyo. Måttligt sliten.

Sammanfattning: 

 

Den tunga dagen. Helskotta. Nattentill idag har varit ett helvete, bara sovit 3-4 timmar på grund av insomnia. Trodde jag hamnat på ett sjukhus mitt i natten också då jag hörde folk spy och hosta hej vilt. Insomnia för mig innebar att dåtid blandades med nutid och framtid i en konstig mix. Tänkte verkligen på allt möjligt. Men att jag sov så lite som jag gjorde kan också berott på att jag gick och vilade mitt på dagen 3-4 timmar. 

 

Jag var trött som fan när vi började vandra mitt i mörkret med endast våra pannlampor som lös. Det snöade. Snön låg som ett täcke på marken. Bikram hade haft rätt. Nu kommer skitvädret. Vi lämnar verkligen i grevens tid. Jag andas tungt och har det kämpigt. Det här var nog jobigaste på hela vandringen för mig som en följd av den dåliga sömnen. Nysnön gjorde det helt på sina ställen också. Efter en stunds vandring då vi kommit upp en bit så vänder vi på oss, vi ser pannlampor långt där borta nedanför oss. Grabbarna från Argentina, Spanien och Tyskland lyssnade på oss ändå igår och valde att också ge sig av tidigt. Det kom flertalet höga stenar nu, man fick liksom häva sig uppåt. Tungt som fan. Tycker Bikram är skicklig, hur fan hittar han här i mörkret. Nu fanns liksom ingen led direkt. Varje steg är en förhandling med sin egen kropp. Vi stannar flera gånger och hämtar andan. Vi passerar två höga pass innan vi når högsta passet på Renjo La. Väl däruppe finner vi en ryss som tältat. Mycket udda men absolut. Kul för han här i kylan liksom. Det är helt grått ute nu och snön faller. Något kyligt. Vi har nu nått det tredje och sista passet. Vi är trötta och sega. Men vi stannar inte länge innan vi börjar vandra nedåt på andra sidan igen. Det är halt och det gäller att se upp. Vi trampar på och når Lunde efter 4 timmar och 20 minuter - runt 09:20. Normalt sett är Bikram här 15:00 med sina klienter. Men visst, vi startade rätt tidigt på morgonen också. Vi skulle övernattat här, men bestämmer att det är lika bra att bara trycka på hela vägen till Thame. Dvs hela 23 km. Jävla prestation alltså. 

 

När vi kommer fram till Thama så letar vi efter det hus där Apu Sherpa bor. Tar ett tag innan vi hittar det. När vi väl når fram blir vi varse om att han inte är där. Typiskt. Resten av dagen i Thame spenderas typ inomhus. Var lite kyligt. Men vädret var bra här när vi kom fram på dagen. Vi hade vandrat ifrån skitvädret verkligen. 

 

 

 

 

 

 

Lugna gatan idag alltså. Bara strosa runt i Namche, köpa godsaker, äta gott och ta det lugnt. Vi käkade pizza, såg på dokumentär och jag hörde av mig till Sofia som blev överlycklig.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Huvudgatan i Lukla. Så himla mycket mer finns inte. Men mysigt. En gång i tiden fanns en fejk Starbucks här. 

 

Sammanfattning: 

 

Enkel vandring idag tillbaka till platsen där allt började. Vi hade snackat om att ta det lugnt idag men Bikram trissade upp tempot ändå. Jag var envis och skulle hävda mig idag med att fan inte öka tempot även om han gjorde det. Det var mycket nedför men faktiskt en hel del uppför, mer än väntat. Jag mindes inte att det var så jäkla brant. Vi stannade till vid Buddha Lodge i Phakding för att käka lunch. Där var här vi bodde första natten. Självklart passade jag på att käka jakkött även denna gången. Vi stötte på grabbgänget igen. De var precis på väg ut när vi kom. Det tog oss typ 7 timmar totalt från Namche till Lukla - helt ok tid med tanke på att vi sa att vi skulle chilla. Vi tog in på samma boende som där vi käkade frukost första dagen då vi flög in till Lukla. Här skulle vi bo vår sista natt. Väl framme så spenderades dagen för det mesta med att sitta inne och samtala men även en och annan runda runt Lukla och en promenad till flygplatsen för att boka flyget inför imorgon.