Kenya: Nairobi och SOS Barnbyar
Promenad på Nairobis gator. Av och till kändes det som att du inte kunde gå en meter utan att du var tvungen att veja för någon annan som var på väg rakt emot dig. Det var så otroligt mycket folk på gatorna att en sån enkel sak som att promenera blev jobbigt. Helt ärligt. Jag menar vanligtvis satsar man liksom, jag har tendens att avancera framåt aggressivt när jag ska någonstans, fort ska det gå, men hade jag gjort det här hade jag antingen mejat ner folk i farten eller gått rätt in i sidan på en lastbil som dök upp från ingenstans.
Nairobi var alltså lite av en chockupplevelse kan man väl enkelt uttrycka det. Vi flög in från Oman med start i Bali, Indonesien och mellanlandade också i Kuala Lumpur innan vi slutligen kom fram till Kenyas huvudstad. Det var noll problem med våra visum som vi ansökt om innan online och allt gick som smort väl på flygplatsen. Vi fixade taxi med en gång och tog oss bort mot vårt hotell. Vi hamnade naturligtvis i en helt underbar bilkö, och det tog kanske en och en halv timme totalt sett att komma fram och det var ingen lång sträcka ska tilläggas. Det var mörkt ute och ännu mörkare på gatorna, nej jag skoja bara. Vi konverserade till viss mån med taxichauffören och fick höra att vi skulle vara försiktiga på gatorna och inte vistas ute efter kl 18, då det var mörkt. Så man rullade väl in med en liten skräckblandad förtjusning och stor respekt helt enkelt. VI kände en slags intensitet bara så fort vi klev ur taxin och gick över gatan till vårt hotell - Aden Bay City. Gatan var full med folk och i dörren möttes vi av dörrvakter. Skönt att äntligen vara framme.
Vi hade ju läst på lite innan och kände mycket väl till "Nairobberys" rykte bland världens städer, som en av de värsta när det kommer till stölder osv. Just det gjorde att man kände sig lite halvt hotad hela tiden på gatorna. Alla blickar, tempot och intensiteten fick en att känna sig osäker och på ständig vakt. Sofia mådde inte alls bra av att gå på gatorna i Nairobi. Vi älskar ju liksom att upptäcka nya städer till fots, men här kände Sofia liksom inte riktigt alls för det. Jag var nog lite kluven, jag ville se staden till fots men samtidigt gillade jag inte att Sofia mådde dåligt av det eller den uppmärksamhet vi fick för den delen heller. Det blev några kortare promenader i Nairobi men för det mesta tog vi taxin om vi skulle längre bort. Det fick bli så. Kanske är det annorlunda på andra ställen men just mitt i centrum så var det inte jättemysigt direkt.
Tuggummi kanske?
Utsikten från vårat hotell - Aden Bay. Och då var det ändå inte mycket folk på gatorna här.
De berömda bussarna i Nairobi - matatu
Lite udda att vi hittade den här cidern i Nairobi av alla ställen, men visst. Gött.
Fågeln som fick oss att klia oss i huvudet och tänka: vad fan är det för nått? Klev vi rätt in i Jurassic Park nu eller vad fasiken? De såg nästan mänskliga ut, en sorts blandning mellan människa, struts och trana eller nått. Man fick för sig att man nästan kunde gå fram till en och fråga om vägbeskriving. Du... vi ska dit och så höll man upp kartan liksom. Nej, men man stannade verkligen till och tittade fascinerat på dom.
Livet är tufft på gatorna i Nairobbery. Här bränner de visst sopor i slänten. Eventuellt uteliggare också.
Frukt någon? Ursäkta kan du skölja av äpplet från halva gatan är du snäll?
En rundtur på marknad. Så fort vi kom hit så börjades det - köp det här, köp det här. Vi fick inte en lugn stund. Alla, verkligen alla försökte få oss att köpa något. Vi var ju så klart bara trevliga tillbaka och tittade lite på vad de ville visa oss men vi hade ju inga som helst tankar på att köpa något. Vi var ju bara nyfikna. Slutade dock med att Sofia köpte ett par tunna byxor ändå. Bra pris ju.
Aaaah... the good old Tusker Beer. Do you want it warm Sir? Man bah, what? Jag vill ha den kall såklart, jag svettar ju arslet av mig här ute.
Lite bloggande på datorn, en öl och middag. Nice!
SOS Barnbyar
På promenad med chefen för barnbyn. Lyssnar intensivt på hans berättelser. Han var väldigt välkomnande och bjöd in oss till sitt kontor osv. Sen visade han oss runt innan vi träffade mitt fadderbarn Sheila.
Lekplatsen mitt i barnbyn. Jag måste säga att jag ändå tycker de hade det väldigt fint här. Det låg flera stora hus runtomkring och barnen verkade lyckliga. Det blev ingen sån här: alla barn rusar emot en och vinkar och skriker och ler som man ser av och till på filmer - i alla fall inte här, men man kände glädjen liksom. Det är klart att de växer upp och har det tuffare än vi, men de får nog en helt okej barndom här.
Inne i huset där mitt fadderbarn bor. Vi bjuds på fika. Nötter, något sockerkaks liknande, gott te och frukt. De verkade väldigt glada över att se oss. Vi satt och samtalade och kom fram till att Sheila faktiskt hade mer än 10 olika faddrar, men att ingen av dom hade varit på besök så jag var helt enkelt den första.
Sheila var väldigt blyg. Hon sa inte så mycket. Men det är klart hon var bara 13 år när vi var på besök. Hon svarade på våra frågor när vi ställde dom men konverserade inte så mycket tillbaka. Absolut ingen fara, det var kul bara att få träffa henne. Jag gick ju själv och gömde mig bakom soffan, blundade och låtsades att jag var någon annanstans. Hjälp!
Här är vi i deras kök. Sheila i röd T-shirt precis bakom mig. De hade slut på vatten och fick det levererat bara en gång i veckan eller nått om jag inte minns fel.
Sheila sitter på sin säng i sitt rum.
Här sov hennes bröder. Fyra sängar i samma lilla rum. Några böcker och två skrivbord. Jag studerar det lilla de har.
Sheilas systras sängar. Samma rum som Sheila.
Jag, Sheila och Sofia. Hon ser lite nervös och reserverad ut.
Bäst jag håller om henne. Se där, ett leende. Jag frågade faktiskt om det var ok att jag höll om henne, för i det papper vi läst igenom innan vi mötte Sheila så stod det klart och tydligt att man inte fick röra fadderbarnet. Men det verkar som att det var ok ändå.
Dags att lämna. Sheila följer oss tillbaka till bilen.
Sofia, Sheilas syster och Sheila själv till höger.
Att besöka SOS-barnbyar i Nairobi var verkligen en unik upplevelse. Många är dom som aldrig besöker sina fadderbarn utan bara betalar en summa pengar varje månad och nöjer sig med det. Det är helt okej. Men jag vill se vad mina pengar går till och jag vill möta mitt fadderbarn. Jag är glad att Sofia var med på noterna och också tyckte det var spännande.
Vad gäller Nairobi överlag så kan vi väl inte säga att vi blev särskilt förtjusta. Det är ingen stad man känner att man måste åka till igen, då finns det finare städer i världen men det känns bra att ändå har varit där och upplevt kulturen. Fullt möjligt att man ändå kommer att åka dit igen någon gång i framtiden då man vill uppleva Safari en gång till, men utöver det, nja! Men som sagt, det beror nog mycket på vart man väljer att bo under sin vistelse i staden.
I nästa blogginlägg: Safari Masai Mara