Vårt motorcykeläventyr genom Vietnam - Del 3
Efter att ha lämnat paradisstället Ninhvana "motvilligt" - så var vårt nästa stopp längs vägen Nha Trang dit bland annat många ryssar åker på semester för att komma bort från den sibiriska kylan, hehe. Det var så vanligt med ryssar här att det nästan var mer vanligt att stöta på en ryss i restauranger och affärer än vad det var att möta en vietnames. Folk misstog oss lätt för att vara ryssar, av någon outgrundlig anledning och började helt random prata ryska med oss. I min mening är det ganska lätt att se personer som kommer från Ryssland och inte. Men det är klart, alla är ju inte lika lätta att placera.
Nha Trang
På väg in i Nha Trang tog jag täten igen och körde lite på måfå i hopp om att få syn på den byggnad som såg ut som det hotellet vi bokat. Ja, ibland gör jag så. Man ska aldrig tappa instinkten och förlita sig helt på tekniska prylar. Så ser jag på det i alla fall. Men det är klart, ibland blir det ju då fel. Även om det för stunden kan vara lite tufft och jobbigt så kan det i slutändan bli ett roligt minne att skratta åt. Just den här upplevelsen resluterade väl mer eller mindre enbart i lite "mindre" gnäll oss emellan. Men vi hittade faktiskt byggnaden tillslut, dock efter att jag sprungit in på ett hotell och frågat om vägbeskrivning. Återigen så är det inte så himla konstigt att vi inte hittade fram. Det rummet vi skulle bo i låg i ett annat hotell som hette något helt annat och inga skyltar fanns överhuvudtaget. Nej, då är det ju lätt!
Situationen som sen uppstod på grund av att vi fick fel rum, inte alls det vi bokat - det vill säga ett mindre rum med sämre utsikt för samma kostnad - blir lite väl för lång att ta upp här. Men kortfattat så hade alltså den här kvinnan som ägde enstaka rum på en viss våning i ett annat hotell använt sig av falsk marknadsföring för att locka kunder - vi gick i fällan, men var sedan inga vanliga turister som bara gav upp och bet i det sura äpplet. Vi tog strid och fick tillslut ett dugligt rum som motsvarade det vi bokat. I slutändan, det vill säga vid utcheckning vann ändå ägaren då hon vägrade betala tillbaka de kostnader vi fått lägga ut som en följd av hennes falska marknadsföring. Sällan har jag blivit så jäkla förbannad på hotellpersonal. Jag använde några av de bättre förhandlingsknep jag kan och lade enligt mig fram det hela på ett väldigt bra och logiskt sätt - har man gjort fel och lurat sina kunder så kan man fan stå för det också. I den västerländska kultren hade man fått ersättning eller en natt gratis. Men inte i Vietnam - det enda vi fick var att få höra so sorry typ 10 ggr, från den här kvinnan. Men men.
Nha Trang blev naturligt ett sådant stopp på vägen då vi bara ville ta det lugnt och njuta av stadens långa strand, maten och staden i sig själv utan att flänga runt och upptäcka närliggande sevärdheter. Med andra ord, våra järnhästar fick svalka sig.
Vi hade som sagt bokat ett något dyrare hotell den här gången för att verkligen få tid till att varva ner och det såg vi också till att göra.
Promenader längs stranden. Otroligt mycket folk.
Utsikten från vår balkong. Här sitter vi och käkar nudlar, dricker öl och spelar Yatzy. Chill!
Klart som fan man unnar sig en pizza också. Men den var ju liten som en macka.
Utsikten från Roof top bar. Sofia dricker Daiquri och skålar ut över Nha Trang. PEACE!!!
Ja, jag skämtade ju med Sofia en gång genom att raka bara halva sidan av skägget för att se om hon skulle lägga märke till det. Jag vet nämligen med mig sedan tidigare att hon sällan märker sånt och brukar driva med henne för att hon inte alltid är så uppmärksam på varken omgiviningen eller mina tydliga utseendeförändringar. När jag kom ut på balkongen började jag konversera helt normalt och ställde mig liksom lite avvaktande för att se om hon fattade vinken. Ikke fan en gang. Tillslut blev jag tvungen att helt enkelt luta mig fram och fråga om hon verkligen inte såg någon skillnad, eller rättare sagt om jag gjort något speciellt. Nej, vad menar du var Sofias respons - innan jag typ 10 sekunder senare tvingas peka - se här. Då brast hon ut i skratt minsann.
Det här var för övrigt en bild Sofia lade ut på en facebook grupp som heter HoneyandtheBees - där typ 350 olika kvinnor gillade den komiska biten i det hela och helt säkert kände igen sig i sina egna förhållanden. Ja , det är inte lätt - men en man däremot kanske får sin middag bränd om han inte kommenterar hur fin flickvännen blev i håret när hon bara toppat det lite. Haha!
Efter några dagars lugn och ro, lite ny olja i motorcykeln och en svetsad bensintank som läckte så var det dags att fara vidare mot äventyren igen. Det var dags att känna lite adrenalin igen.
Da Lat
Om det skulle bli så att vi bara gjorde en sak under vistelsen i Da Lat så fick vi aboslut inte missa canyoning. Det verkade så jäkla fräckt efter vad vi hört och läst om. Kortfattat handlar alltså canyoning om att man firar ned sig för klippor som oftast också pryds av ett vattenfall. Med andra ord en rätt häftig upplevelse.
Här låg vi på rygg med huvudet nedåt strax här ovanför - när vår guide helt enkelt bara puttade ut oss nedför en liten sten och ned i vattnet. Just på den här bilden skulle jag spexa lite väl och slog lätt i svanken på grund av det. Ingen större skada skedd men vad gör man inte för en ävevntyrlig bild. Se, jag försöker till och med le mitt i tumlandet.
Ser faktiskt ut som om jag är på väg att klunka lite vatten.
Hopp från 11 meter - högsta hoppet i mitt liv.
Här fick vi ta sats och springa fort för att hoppa så att vi inte skulle slå i klippkanten som strax under mig sticker ut en bit. I tillägg var det lite halt på stenarna längst upp - oooh scary.
Här fick vi ta sats och springa fort för att hoppa så att vi inte skulle slå i klippkanten som strax under mig sticker ut en bit. I tillägg var det lite halt på stenarna längst upp - oooh scary.
Rätt ner i tvättmaskinen. Ja, dem kallade den faktiskt så. Den här biten var fräck. Totalt sett kanske vi firade oss ned ca 15 meter och strax under mig på den här bilden kom man också verkligen in i det här vattenfallet - det ser man på att linan försvinner in i vattnet. Det är en väldig kraft vattnet kommer med här ska tilläggas. När man sedan kommit in i själva vattenfallet så snurrade man runt lite och strax efter det skulle man släppa taget och falla 2 meter ner i vattnet mellan två klippväggar, hålla andan och simma fort mot ytan innan man fick hjälp med att ta sig upp. Riktigt coolt alltså. Men några i vår grupp fick rejäla kallsupar och fick typ panik när de kom upp igen. Tror till och med det var någon som inte kunde simma. Modigt eller kanske dumdristigt.
Den här delen var också jävligt härlig. Det här var en längre sträcka som vi skulle fira oss nedför en något sluttande klippa med vatten som forsade ner. I mitten av den här klippan, ungefär där jag står då den här bilden togs - forsade det rejält och det var nästan så man fick blunda för att vattnet hela tiden slog mot ansiktet.
Här har jag kommit något längre ned och även om det kanske ser ut som att jag har tappat all kontroll och faller handlöst så var det här ett kontrollerat hopp och det var meningen att vi skulle skjuta ifrån klippan och hoppa med ryggen vänd utåt och röven nedåt. Men som ni kanske ser har jag lite halvsvårt för att släppa den kontrollen här och måste blicka lite snett nedåt för att se att jag inte hoppar inte i en sten. Ja, jo troligt att det är en sten där när de har kört guidade turer här i flera år. Men, kameran var också i den här riktningen och det är också delvis ett försök till att se snygg ut på bild.
Sofias tur att kana nedför stenen med huvudet före. Tro mig det gör dig mer skakis än vad du kanske tror.
Tvättmaskinen.
Sofia skuttar ut från 9 meters höjd.
Den legendariska gruppen. Glassig bild va?
På den här moppen har Sofia nu åkt över 100 mil. Nej, skämt åsido - men vi fick för oss att rusa in i mitten av en rondell och sätta oss på prydnadssakerna för att ta lite bilder.
Vi hittade till och med en bil.
Kaffestund har guld i mund. Nej, tycker jag inte. Men klart man måste smaka på det Vietnamesiska kaffet.
Sofia provade någon specialare.
Utsikt från vårt hostel.
En rundtur inne på Crazy House - Hang Ngas gästhus. Sagolikt. Ett av världens mest ovanliga hotell.
Rakt fram här där det lyser ligger vårat rum. Självklart var vi tvungna att spendera natten här.
Innan vi lämnade Da Lat passade vi på att åka "bob" typ i en berg och dal bana. Härlig upplevelse och man kom upp i ganska hög fart, men man fick ofta bromsa eftersom de som åkte framför en inte riktigt gillade hög fart.
Pongour Waterfall
När vi lämnar Da Lat så stannar vi till vid vattenfallet Pongour. Lilla Niagara fallen.
Klart man passar på att svalka sig.
Riktigt svalkande och gött i den hettan som var.
Underbart.
Is that Tarzan over there?
Mui Ne
Mui Ne är platsen där man bland annat kan åka fyrhjuling på sanddynor, vindsurfa eller helt enkelt bara varva ned. Vi tog en annan väg in i Mui Ne just för att vi hade hört, på vår resa genom Vietnam, att det fanns korrupta poliser här som mer än gärna stannade turister som kom åkandes på motorcyklar och mopeder för att helt enkelt kräva dom på pengar. Vi hade tur. Vi stötte inte på en enda polis. Faktum är att vi endast såg ett fåtal genom hela vår resa i Vietnam, från norr till söder. För det mesta försöker poliserna ha kontroll på vägarna som går längs med kusten så de som kommer från Hanoi eller Ho Chi Minh helt enkelt tvingas betala en hacka. Och vi kom ju innifrån landet från Da Lat.
I Mui Ne bodde vi på ett hostel som tillhörde Vietnam Backpackers Hostels, vilket var helt ok chill faktiskt. Inte så mycket folk, inga galna fester men chill liksom. Det var avslappnat och vi hängde mest vid poolen på dagarna. Återigen skönt att få låta biken stå lite.
Sanddynor i Mui Ne. Soluppgång.
Det ska spexas också. Kolla vad jag kan.
Sofia ska våga sig på att åka kana nedför en brant sanddyna. Den var faktiskt rätt brant, bilden visar inte det så tydligt här. Om ni är intresserade av att se Sofias extrema vurpa längst ned så titta på en utav våra filmer från vårt motorcykeläventyr i Vietnam. Hehe.
Vit sand, röd sand.
Sandformationer.
Paradis.
Allt det gröna är båtar, ja faktiskt. Små runda båtar som hade en liten motor, men ofta såg man Vietnameserna paddla sig fram sittandes i dessa.
Allt det gröna är båtar, ja faktiskt. Små runda båtar som hade en liten motor, men ofta såg man Vietnameserna paddla sig fram sittandes i dessa.
Det här är vad jag kallar att ta kustvägen. Tråkigt med allt skräp, men det var mer regel än undantag i Vietnam. Även om stranden var fin så var det lätt hänt att man fick en påse hundskit rätt i ansiktet när man med vattnet i midjehöjd skulle skjuta ifrån för att ta sig ett svalkande dopp.
Skämt åsido, så fanns det många fina stränder med magiskt fint vatten.
Skämt åsido, så fanns det många fina stränder med magiskt fint vatten.
Grabben har kört fel för guds skull. Du skulle tagit höger i korsningen inte vänster. Jaja. På ett sätt är det ju just det här som var så härligt med Vietnameserna - jag kör väl för fan vart jag vill. Om det fyller ett syfte och jag tar mig fram fortare så.
Härlig bild. En fiskare som ger sig ut på fisketur.
Ännu mer härlig. Man kan ju liksom ta på känslorna i den här bilden. Lycka. Har de fiskat krabbor mån tro.
Sofia ståendes på fiskarnas strand, mitt i alla krabbskal och fiskhövven.
Man kanske skulle ge sig ut en sväng.
Ho Tram
Ho Tram var vårt sista stopp innan vi nådde fram till Ho Chi Minh. Vi var sugna på att återigen få en avslappnad vistelse precis vid havet, då vi inte var säkra på att vi skulle hinna med Phu Quoc innan det var dags att bege sig hemåt och runda av hela jorden runt resan. Så vi bokade ett hotell här. Underbart. Fan vad gött. Inte en människa på stranden, typ bara vi där.
Vi checkade in, sparkade upp dörren och möttes av minst 10 döda kackerlackor liggandes på golvet och två levande på dass. Nice. Här har det nog inte städats på några år tänkte vi. Värst av allt var egentligen den dagen vi uppdagade att en kackerlacka var på upptäcktsfärd uppe på vår säng. Mysigt.
Men skit samma. Ho Tram var inte ens en liten by, så litet var det. Det fanns endast några få restauranger och mindre hotell, det var allt. Så för det mesta höll vi ändå till ute vid vårt boende och låg vid poolen och läste böcker osv. Jag passade till och med på att ta ett dopp i havet. Ingen påse skit som mötte mig men väl en tom plastpåse. Det var inte en människa på stranden. Just det är ju ändå charmen med Vietnam.
Vi spenderade 2-3 dagar här innan vi kände att vi måste ta oss vidare. Vi hade ju ändå två motorcyklar att sälja och en helt ny stad att upptäcka.
Sofia har beställt in musslor.
En utav middagarna i Ho Tram.
Ja nog kunde man koppla av här alltid.
Da Beach.
Ho Chi Minh
So we finally arrived. Uncle Ho.
Efter 270 mil ca så nådde vi äntligen fram. Det kändes verkligen otroligt skönt att nå sin slutdestination och vi såg faktiskt fram emot att få sålt våra motorcyklar. Det hade slitit lite på kroppen att åka långa sträckor varje dag mer eller mindre. Men någonstans inombords kändes det ändå vemodigt. Det tog emot lite ändå att skiljas från sin trogna vän Freedom - som jag kallade min motorcykel. Och jag vet att Sofia kände samma som jag. Det är ett äventyr man kanske bara gör en gång i sitt liv, nej - nu talar jag som gemene man - klart som fan jag kommer att vilja ge mig ut på min framtida HD och omfamna friheten igen. Sånt är ju för bra för att bara ge upp för att göra något så dumt som att jobba bort sina ovärderliga år i livet istället. Men just Vietnam kanske vi inte gör igen. Därmed gör det just det äventyret unikt. Så alla de känslorna dök upp när vi nådde Ho Chi Minh. Efter en lång dags körning ville man givetvis kliva av och lägga sig raklång i en säng eller nått - men man visste ändå inombords att det skulle göra lite ont.
Att köra motorcykel genom hela Vietnam är ett livs äventyr och vi njöt verkligen av det. Men nu ville som sagt ändå få sålt våra motorcyklar som vi betalat för och genom att lägga ut lite annonser på facebook i en grupp för de som vill göra samma äventyr som vi så lyckades vi få lite napp. Men det är ingen som köper utan att först ha provåkt motorcykeln.
Komiskt nog i en stad på 7 miljoner invånare. Precis när vi rullade in till vårt boende i Ho Chi Minh så står det en amerikan och två tyskar på trottoaren. De reste ihop. Men vänta lite nu säger amerikanen, det är ju du. Då hade han känt igen min motorcykel för att han sett annonsen på facebook genom att de två tyskarna, som för övrigt var bröder, egentligen hade varit intresserade av min motorcykel. För er som inte sett det så hade den en ganska unik tank som var färgad i samma färger som Vietnams flagga - självklart också med stjärnan mitt på bensintanken. Så det var bara att hoppa av där och leverera sitt bästa säljsnack och le brett för att försöka få sålt motorcykeln på stående fot mer eller mindre. Den ene brodern, som egentligen var intresserad var inte sen med att vilja provåka min motorcykel. Jag tog av min backpackerväska, han hoppade på, fick min hjälm och sen for han iväg. Hans brorsa och amerikanen, som för övrigt heter Dru, stod kvar och väntade. När han kom tillbaka verkade han nöjd osv men han ville ändå kolla runt lite mer innan han gav sitt besked. Dru ville också provåka. Upp på hojen - och iväg.
Its a piece of shit bike, säger Dru. But I like it.
Men även han ville kolla runt lite till innan. Han hade några fler järn i elden och ville vara på den säkra sidan, att han inte hittar något som är ännu bätre. Jag, var helt ärlig med han och sa att den fan har hållit i hela 270 mil och att jag endast behövt byta lite olja och göra två tre mindre reparationer. Den är gammal ja, men fan den går som en dröm. Jag försökte absolut inte lura någon, jag vet att Vietnam har många farliga vägar och jag vill givetvis inte att någon råkar illa ut. Jag sa bara sanningen.
Dagen efter hör han av sig igen. Dru. Fuck it, ill take it.
Han svänger förbi vårt hostel och köper den. Jag förlorade några dollar på affären, men det tog vi igen på att Sofia fick sålt sin för ett bättre pris än vad hon köpte den för. Kanon. Vi har verkligen haft tur. Det tog inte lång tid alls innan båda var sålda. Sofia sålde sin samma dag som jag. Två dagar behövde vi på oss.
Sofia jobbar på ett blogginlägg. Man kan ju ha sämre utsikt från ett hostel.
Varsin öl och chill på hög höjd.
SÅLD! Genomförd affär med amerikanen Dru Underwood. Min motorcykel Freedom, numera hans strax bakom oss. Den ikoniska Vietnamesiska flaggan på tanken.
I annonsen hade vi lovat att bjuda på öl. Klart man håller det. Dru, jag, de två bröderna Kier och Mink samt Sofia. Skåååååååål! Vi har precis avslutat vårt äventyr och de skall strax påbörja sitt.
Kier som sitter bredvid mig och som egentligen skulle köpt min bike föll för en annan motorcykel som kunde vråla högre när han gasade - Dru köpte min istället. När vi sedan följde dom på facebook kunde vi läsa mer eller mindre varje dag hur Kiers bike hade gått sönder. Den ena delen efter den andra verkade trasig och illusionen av en mer städad mc dolde i själva verket ett vrak. Piece of shit bike sa Dru om Freedom - men nog fan var det den som höll även hela hans äventyr. Och jag vet att även han så slutligen fällde en och annan tår när det blev dags att sälja Freedom vidare till näste äventyrliga man eller kvinna.
Kier som sitter bredvid mig och som egentligen skulle köpt min bike föll för en annan motorcykel som kunde vråla högre när han gasade - Dru köpte min istället. När vi sedan följde dom på facebook kunde vi läsa mer eller mindre varje dag hur Kiers bike hade gått sönder. Den ena delen efter den andra verkade trasig och illusionen av en mer städad mc dolde i själva verket ett vrak. Piece of shit bike sa Dru om Freedom - men nog fan var det den som höll även hela hans äventyr. Och jag vet att även han så slutligen fällde en och annan tår när det blev dags att sälja Freedom vidare till näste äventyrliga man eller kvinna.
Sofia säljer sin motorcykel. Ja det är ingen moped - den här gjorde för fan lätt över 100
Samma ställe som vi firade att vi nått hela vägen fram till Ho Chi Minh återvände vi till två tre ggr för att käka just den här maträtten. Det var sällan vi hittade riktigt bra kötträtter i Vietnam så när vi väl gjorde det då passade vi på.
En helt vanlig dag i trafiken i Ho Chi Minh. Många sa att det var kaos i trafiken här men vi hävdar fortfarande att Hanoi är värre.
Vi passade också på att fira med en drink på en takbar.
Skål och grattis till oss själva. We made it. We survived.
Besök vid ett museum.
Sofia laddar kanonerna.
Posthuset. Ja, tydligen så stod det på listan över bästa sevärdheterna. Man är väl en dum turist ibland.
Cu Chi Tunnlarna
Utflykt till Cu Chi tunnlarna. Sofia gömmer sig under marken.
Hej då!
Borta.
I dessa små hål gömde sig Vietnameserna för de amerikanska soldaterna.
I dessa små hål gömde sig Vietnameserna för de amerikanska soldaterna.
Samt i dessa tunnlar.
Fallgropar.
Gjorda för att skada. Rejält.
Även jag kunde visst komma ner i det hålet.
Utgång/ingång till en utav tunnlarna. Man ser också ett lufthål där strax ovanför.
Stridsvagnspose.
Ja jag fick ju leka Rambo lite och testa en AK-47:a. Dock fick jag inte känna rekylen helt och hållet eftersom vapnet delvis var fastmonterat på betongen. Sofia testade också att skjuta några skott med denna. Det var väldigt viktigt att ha hörselskydden på när vi var här för jävlar vad det väsnades. En gång när jag skulle instruera Sofia så hade jag ju givetvis tagit av mig hörselskydden för att kommunicera och när jag tog ett steg bakåt så hörde jag hur hon tryckte av. Pang!!! Helvete vad det lät. Jag minns att jag tänkte att nu rök nog hörseln. Efteråt kände jag av en mildare tinnitus. Fan asså.
Testade också en M16.
Skjutbanan samt M16.
Jag kommer upp från en utav tunnlarna.
Vår minivan.
Bland annat bilder på olika fällor Vietnameserna gillrade för Amerikanerna, samt bilder på när de tillverkade vapen osv.
Mekong Deltat
Sofia njuter av en kokosnötsdrink.
Mums.
Vi besökte en plats där de tillverkade tegelstenar.
Och en plats där de vävde mattor.
Sofia lär sig att väva mattor tillsammans med mor och dotter.
Passar på att köpa hatt.
Den här käringen var fan inte dålig på att klyva kokosnötter.
Dags för lunch. Fisk, soppa, vårrullar och ris.
En liten tur på Mekongfloden.
Här gäller det verkligen att ducka. Vi skulle ta oss under en låg bro så "kaptenen" fick helt enkelt sänka hela taket.
Sofia lyfter upp 100-tals med bin.
Rundtur inne på en fruktgård.
Det enkla livet vid Mekongfloden. Hus som står på styltor.
Balkonger kanske? I alla fall ett helt kök och dess tillbehör.
Tillverkning av nudlar.
Strimlar riset och viola, noodles.
Phu Quoc
Det näst sista stoppet på vår jorden runt resa, innan vi gör ett sista stopp i Ho Chi Minh. Phu Quoc, en liten paradisö strax utanför Kambodjas och Vietnams kust. Det var dags att spendera pengar igen och njuta av de absolut sista dagarna med lite lyx. Vi checkade in på ett väldigt fint hotell som låg precis vid havet. Det enda vi gjorde var att äta gott och njuta av tillvaron. Life is a beach.
Vilket fint välkommnande.
Utsikten från balkongen.
En helt otrolig solnedgång.
Sannslöst. Som en tavla.
Sofia klättrar upp i en palm och spanar ut över stranden och havet. Varma vindar i håret.
Strandpromenad.
Chill på standen. Bok, frukt och drink.
Ännu en helt makalös solnedgång.
Ho Chi Minh
Tillbaka i Ho Chi Minh igen. Vi besökte Independence Palace. Rakt fram bortanför fontänen körde en stridsvagn rakt igenom stängslet för över 40 år sedan och Vietnam kriget var över.
Solbrända och heta.
En av stridsvagnarna.
Smile!
Sir yes sir!!! Här spänner jag mig så jag nästan skiter ner mig. Russian Commander.
Så ja, mer avslappnat.
Där cirkeln är släpptes en bomb 1975.
Klaustrofobi någon?
Yummy!
Flip flop, shorts, linne och stridsvagn. Nu kör vi gubba!!!
Avslutningsvis diverse bilder från vår
Road Trip
Ingen ovanlig vy i Vietnam.
Det berömda Hai Van Pass.
This is Freedom.
En riktigt regnig dag kan vi konstatera.
Sofia bjuder de små barnen på klubbor.
Vi hade precis käkat här när vi lämnade för att köpa godis. Då fick Sofia en ide att vi skulle köpa alla klubbor som fanns i butiken och åka tillbaka och dela ut dessa a la prinsessan Diana style. De blev helt överlyckliga.
Goodbye Vietnam! Tack för oförglömliga minnen.
Såhär kommer jag alltid att minnas dig.
Frihet.
Frihet.